Psilander skrev:Säger gyttjeskytte tanks, kallar jag det tanks! (Precis som vi blåjackor kallar våra fartyg båtar)
Nej, Stridsvagnar har inte samma flexibilitet och användnings områden konflikt skalan. Se vat England har ¨stakommit genom att ha en liten armé och stark flottan, Amerikanska armé har betydligt midre budget och och förhållandevis sämre utrustning än flottan och marinkåren.
Men stark örlogsflotta blir armén näst intill övertalig. sjöstridskrafterna är den absoult bästa grunnden för en försvarsmakt med internationella åtaganden. Det finns heltenkelt inte utrymme för mekbatalojoner i den nya försvarsmakten
"A warship is the Best ambassador"
Läs Julian S, Corbetts bok, "Some principles upon maritime strategy" och "Den blå boken" från FHS så ökar förståelsen för hur inskränkt och töntigt våra politiker ser på marina frågor.
Att USA och Storbrittainen har relativt stora flottor är knappast p.g.a.
att de är så mycket insiktsfullare än försvarspolitikerna i t.ex.
Sverige, Ryssland eller Tyskland.
USA och Storbrittianien har helt enkelt helt andra behov och förutsättningar
än de allra flesta länder.
Jag tror t.ex. inte att Polen 1939 eller Finland 1939 och 1944
skulle ha klarat sig bättre på att försumma armén
för att förstärka flottan.
Man kan vidare fråga sig vad USA och Storbrittianien har åstadkommit
med sina krigsmakter sedan 1945.
Sedan 1945 har ingen av dessa länder mött en kompetent fiende till havs
och bara under Falklandskriget så har nummerären till havs varit
någorlunda jämförbara.
Att den brittiska flottan var britternas svaga länk i Falklandskriget
förnekar jag dock inte, f.f.a. p.g.a. det erbarmligt dåliga luftvärnet.
Detta var inte ett resultat av för lite pengar utan på en
för långt driven specialisering och avpassning
för ett tredje världskrig av fregatter och jagare,
samt p.g.a. ett konstant hattande fram och tillbaka
inom försvarsministeriet*.
Som du säket vet så handlar nästan all marin aktivitet i grunden
om att säkra egna transporter till havs och att förvägra fienden detsamma.
Detta för att landstridskrafterna, som är kärnan i alla krigsmakter
ska kunna vinna kriget (alla krig vinns som bekant av soldaterna på marken).
Eftersom vi får anta att Sverige vid internationella insatser
inte behöver lösa dylika uppgifter (sjöherravälde)
eftersom länder som USA, Storbrittanien och Frankrike
med lätthet kan lösa dessa uppgifter innan en svenska flotta
hinner fram till en rimlig konflikthärd, så ser jag behov av att flottan
vid internationella insatser f.f.a. ska kunna lösa uppgiften
att transportera markförband, i andra hand
att kunna få i land dessa även om det ej finns tillgång till hamn
och till slut att kunna lösa uppgifter som
minröjning och underrättelseinhämtning.
Något behov av att kunna bekämpa kvalificerade luftmål
och att bekämpa båtar större och mer sofistikerade
än större motorbåtar bestyckade med diverse handeldvapen
och/eller diverse ammunitionseffekter ser jag ej.
Det optimala fartyget för den svenska flottan
skulle vid internationella insatser m.a.o. vara
mindre civila RORO-fartyg modifierade med en
smärre helikopter och stridsbåts/landstigningsbåt-kapacitet
och bestyckad med någon form av lättare akan.
Bortsett från Falklandskriget och Suezkrisen
(och behoven under ett tredje väldskrig)
så har USA:s och Storbrittaniens flottor kostat kopiösa
mängder pengar som kunde ha använts till mera skriande behov*.
Bristen för dessa länder har under epok 1945 till idag
f.f.a. varit bristen på markförband, vare sig vi talar om
Korea, Vietnam, Somalia, Bosnien, Kosovo,
Kongo, Sierra Leone, Liberia, Afganistan eller Irak.
I övrigt så håller jag med MD650.
Vi måste kunna klara av hela konfliktskalan,
men det dimensionerande måste vara
den svåraste konflikttypen och den konflikttyp
som det tar längst tid att bygga upp en förmåga
för att klara av, nämligen att avskräcka/avvärja
en regelrätt invation.
(*) De lätta brittiska hangarfartygen var t.ex. från början avsedda
som specialiserade ubåtsjaktsfartyg, som skulle ingå
i en flotta där det även skulle byggas speciella hangarfartyg,
speciella fartyg för amfibiekrigsföringen och speciella ledningsfartyg.
I slutändan så skulle britternas "Trough deck cruisers" klara av
både ubåtsjakt, flygplansoperationer, bära trupp, ledningsresurser,
bära distansluftvärnsrobotar och sjömålsrobotar (som dock utgick).
Och allt detta inom ett snålt tonnage.
(**) T.ex. till att under 60-talet förse de brittiska stridsvagnsregementena
med ett kapablare luftvärn än 7.62mm tornksp
eller ge RAF kapablare transportflygplan än Hercules.
som är minst lika bra på att jaga terrorister som flottans "båtar"
