Svensk utrustning och alternativ

[Femtiotrean]

[von Adler]

Antal brigader blir väl också en fråga om strategisk förflyttning? En stormakt som kan sätta in en stor mängd trupp i "avledande" anfall kan binda upp rätt mycket trupp. Ju färre brigader, desto lättare för en fiende att binda upp så mycket styrkor att fler inte finns tillgänliga när huvudstöten kommer?

T.ex. en luftlandsättning i Östergötland, en landstigning i Skåne och en på Gotland och en i Småland. Hur mycket finns då kvar att möta en huvudstöt över Torne Älv? Att lösgöra trupper och transportera dem en längre sträcka är bland det svåraste som finns i strid, särskilt om fienden kan förväntas ha ett starkt flygunderstöd och/eller ha bombat infrastrukturen - med eller utan atombomber.

Sverige är ett stort land och en fientlig stormakt har stora resurser.

[Bjernevik]

Det man ville ha var så många infanteribrigader som möjligt. Infanteribrigaderna var anfallsförband. Det jag ifrågasätter är om man inte hade kunnat minska antalet brigader (ffa 66-orna) och i stället ökat skyddet något, för att få större effekt i strid.

Och jo, jag vet vilka val man gjorde. Men om vi inte ens i en tråd om alternativ till den historiska utvecklingen kan ifrågasätta om man gjorde oavvisligt rätt val/avvägningar historiskt, då är väl ändå tråden, och diskussionen, rätt meningslös?

1. Jag vände mig mot din tolkning "Finland valde rätt, Sverige valde fel" genom att visa på att jämförelsen fordon mot fordon inte var rättvis.
2. När IB 77 infördes så var IB 66 inte längre anfallsförband. De skulle i princip grupperas i fältbefästningar längs kusten för att bedriva försvarsstrid. Ytterligare ett exempel på att skenbart enkla jämförelser är mer komplexa.
3. Visst får du ifrågasätta. Men var beredd på att ifrågasättningar ifrågasätts...

[Sarvi]

Ok, jag ger upp. Den Storsvenska armén valde i samtliga lägen den enda rätta och sanna vägen i alla materiel- och kvantitetsavvägningar under efterkrigstiden och det finns ingen anledning att ifrågasätta den oändliga klokskapen i till exempel att under 80-talet behålla och utbilda 10 infanteribrigader som inte kunde bedriva annat än fördröjningsstrid. Tack för mig i den här tråden.

[JohnT]

Om nu skynkabil var så förträffligt några år tidigare.

Jag tror du förväxlar vad man kunde med vad man ville. Det är väldigt lätt att säga "man borde gjort så där, det är uppenbart". Men när man sitter med förbandsutveckling och ska försöka möta krav inom en viss ekonomi är det uppenbart enkla helt plötsligt betydligt mer komplext...

Jag vill säga att armén en period valde att bortse från konsekvenserna av sina ekonomiskt grundade beslut.

Jag minns tyvärr inte källan men om jag minns rätt så skrev Överst 1 Kim Åkerman att han inte hade fått information om splitterverkans utveckling och skylde på att FOI'terna kanske visste fast dom inte hade talat om de för infanteristerna.

Att vapenverkansexperterna hade skrikigt sig hesa de föregående tjugo åren hade han uppenbarligen missat totalt.
En sann infanterist såg sådant snack som pansarpropaganda och var övertygad att ryska mekaniseradeförband var vägbundna.

Underskatta inte hur ofta FM föredrog "det lagoma hotet" före verkligheten under åttio och nittitalen.

mvh
/John

[Chrein]

För arméns del var den allmänna värnplikten vid den tiden en (besvärande) låsning. Omkring 1990 tvingades vi som tjänstgjorde i Försvarsstabens planeringsledning överväga s k "kategoriklyvning" dvs att värnplikten inte länge skulle vara "allmän". Detta gjordes under viss vånda, t ex var vi osäkra på hur värnpliktsersättningen skulle komma att utvecklas med en sådan lösning. Man kan konstatera att farhågorna var överdrivna, med fram till 1990 var den allmänna värnplikten något som inte fick ifrågasättas, vilket givetvis påverkade krigsorganisationen storlek och därmed på vilken nivå den kunde materielförsörjas.

En utökad anskaffning av Pbv 302 finansierad av en minskad anskaffning av Tgb klass 1 och ev Ikv 91 hade gett en större operativ effekt, men armén styrdes till stor del av starka infanteriinspektörer som inte var intresserade av en sådan lösning.

[erep]

Att menig soldat gör 5,5 månader i Finland, är i viss mån missvisande, eftersom det är bara ca. 30% som gör denna kortaste utbildning. Numera gör en så stor del meniga 8,5 månader att den kortaste utbildningen inte mera är representativ.

[kblomster]

En stor miss under efterkrigsåren var att man inte var med på noterna och köpte på sig en stor laddning Sherman-stridsvagnar när möjligheten fanns. Runt 1947 fanns det enorma överskott av oanvända vagnar inklusive ammunition att få tag i för nästan inga pengar alls, men trots att både pansarförbanden och arméförvaltningen var positiva (man skissade till och med upp en tänkt brigadorganisation i all hast) så fick man inte loss pengar, bland annat för att arméchefen konstrade och ifrågasatte om stridsvagnen överhuvudtaget hade någon framtid. Nu slutade det hela ju ändå relativt lyckligt eftersom britterna plötsligt gjorde helt om och sålde Centurion med mycket kort varsel, men man hade kunnat vara betydligt mindre stressad om det, man hade kunnat pensionera den problemtyngda m/42 tidigare och kanske hade vi även kunnat låta bli strv 74.

Bandkanonen skulle jag säga blev en felsatsning. Tanken var intressant, den skulle bli billigare än konventionellt artilleri genom att den höga eldhastigheten skulle göra att man behövde mycket färre eldrör, men utvecklingen drog ut på tiden i oändlighet av många anledningar (bland annat fick man göra om chassit helt och hållet - prototypen akv 151 har ett eget chassi baserat på den s.k. kranvagnen medan serieversionen har ett chassi baserat på strv 103) och den blev alldeles för dyr. Man borde köpt fler fransyskor istället, eller nåt sånt. Det fanns också planer på en minivariant, en 10,5 cm bandhaubits som var tänkt som brigadartilleri i pansarbrigaderna, men den ströks på ritbordet redan i mitten av 60-talet.

Något kan man väl också säga om stridsvagn 103, dock med risk för att det tar över hela tråden... Bandkanonen tycker jag nog att man borde kunna insett att det var på väg att spåra ur, utan allt för mycket efterklokhet. Stridsvagn 103 däremot anser jag var ett rationellt beslut där och då, baserat på den information man hade. Den verkade faktiskt extremt lovande i början av 60-talet, med vikt som Leopard 1 men skydd som Chieftain. Dessutom behövde man en vagn ganska snabbt, eftersom hälften av arméns stridsvagnar fortfarande var den vid det laget fullständigt omoderna strv 74. Det hade varit svårt att välja något annat utan att vara synsk.