Kristendomen i Romarriket

[hejtord]

Någon som kan förklara hur och varför Kristendomen kom att bli den dominerande religionen i riket.

[cats]

Edward Gibbon nämner fem huvudorsaker till varför kristendomen enligt honom vann över den gamla polyteistiska religonen
1. De kristnas oböjliga nit, som hade sitt ursprung från judendomen, men som till skillnad från den var mera utåtriktad och inbjudande.
2. Läran om ett liv efter detta
3. Kraften som tillskrevs den primitiva kyrkan, d.v.s miraklen och undren.
4. De kristnas rena och upphöjda moral.
5. Den enighet och disciplin som rådde inom den kristna republiken och som så småningom blev en allt starkare självständig stat i det romerska riket.
Sen finns det en mängd politiska faktorer som spelade sin roll i vad som skedde. Framför allt Konstantin den stores motiv till att favorisera de kristna framom den gamla religionens anhängre, som ändå var i majoritet, har varit omdebatterat.

[Leonidas]

Jag tror att den största anledningen var att religionen vände sig till vanliga människor och inte bara till eliten i samhället. Ingen eller få religioner hade tidigare framställt sin gud som en snickare som blev korsfäst och återuppstigen till gud efter 3 dagar. Religionens grundsten, Peter, var en enkel snickare från Galiléen. Detta innehåll gjorde att religionen snabbt kunde spridas bland enkelt folk.

Edward Gibbon nämner fem huvudorsaker till varför kristendomen enligt honom vann över den gamla polyteistiska religonen

1. De kristnas oböjliga nit, som hade sitt ursprung från judendomen, men som till skillnad från den var mera utåtriktad och inbjudande.

Vilken typ av nit avses? Arbetsnit? Förstår inte kopplingen till det religionens spridning.

2. Läran om ett liv efter detta

I kristen teologi så är detta ett sent påfund. Kom på c:a 200-talet, Petrusapokalypsen och Petrusevangeliet. Uppkom eftersom Jesus utlovade rike på jorden aldrig kom till stånd.

3. Kraften som tillskrevs den primitiva kyrkan, d.v.s miraklen och undren.

Miraklen som utfördes är sannolikt legender som skrivits ned långt senare än den tidpunkt de sägs ha inträffat. Mirakel var dessutom inget unikt för kristendomen. Se historien om Simon Magus i Apostlagärningarna. Däremot kan jag hålla med om att de haft en positiv effekt på medlemsantalet.

4. De kristnas rena och upphöjda moral.

Beror väl kanske på vem man frågar. Exempel?

5. Den enighet och disciplin som rådde inom den kristna republiken och som så småningom blev en allt starkare självständig stat i det romerska riket.

Vad är den kristna republiken för ngt?

[SolitaryMan]

Religionens grundsten, Peter, var en enkel snickare från Galiléen.

Fast jag tror bestämt att Petrus var fiskare.

/Martin

[Leonidas]

Religionens grundsten, Peter, var en enkel snickare från Galiléen.

Fast jag tror bestämt att Petrus var fiskare.

/Martin

Självklart! Det blev en snickare för mycket där!

[Leonidas]

Någon som kan förklara hur och varför Kristendomen kom att bli den dominerande religionen i riket.

Jag kan lägga till några punkter som jag tror var bidragande.

Till att börja med så var inte den tidiga kristendomen en enad rörelse med gemensam samstämmig teologi. Det fanns en enorm mängd olika riktningar, som alla menade att de var kristendom, och kristna var de alla eftersom ingen rörelse hade blivit dominerande. T.ex. så tillhörde, Johannes, Jakob (Jesus bror) och kanske Petrus, åtminstone till en början, den s.k. Jerusalemkyrkan. Den kyrkan (i detta sammanhang snarare en församling än en kyrka, rent fysiskt) som företräddes av Jesus mest betrodda lärjungar, var definitivt inte samma kyrka som t.ex. Paulus förespråkade.

Paulus är i min mening en av de stora anledningarna till att kristendomen, som vi känner den i dag blev framgångsrik. Han bedrev ett intensivt missionerande bland hedningar, ngt som t.ex. Jerusalemkyrkan vände sig emot, eftersom de såg Jesus och messias som en rent judisk affär. Hans stora mission bedrevs i Grekland och Turkiet, och kanske så långt bort som i Spanien (åtminstone var han på väg dit). Han använde förmodligen redan existerande judiska församlingar som bas för sin predikan. Med ett budskap som riktade sig till vanliga människor, och inte bara eliten som t.ex. den romerska olympens gudar var till för. Det är dock fel att tro att detta var en snabb process. Den tog hundratals år, tid under vilken religionen ändrades, justerades och anpassades, men framförallt organiserades.

[Hexmaster]

inte bara eliten som t.ex. den romerska olympens gudar var till för

Kanske lite OT (fast inte mycket): På vilket sätt var den romerska "olympen" (för att blanda begreppen, fast det gjorde ju de med! ) "till" för eliten?

[cats]

Citaten om de fem faktorerna var Gibbons på sid. 268 i del ett av Romerska rikets undergång och fall. Punkter som han senare utvecklar fram till sidan 347 när han övergår till att beskriva sådant som berör kejsarens sätt att behandla de kristna.
Eftersom det kom frågor kan jag försöka mig på några korta sammanfattningar om hur Gibbons utvecklade punkterna

1. De kristnas oböjliga nit, som hade sitt ursprung från judendomen, men som till skillnad från den var mera utåtriktad och inbjudande.

- Med ”nit” menas de kristnas inställning till sin tro i kontrast till den romerska polyteistiska religionen. Romarna respekterade all vidskepelse (vidskepelse var inte ett negativt ord för dem utan var enbart ett allmänt samlingsnamn för olika sätt att tillbe de olika gudomligheterna vilka alla, med få undantag, ansågs lika goda) medan de kristna höll envist fast vid att det bara fanns en sanning och de var representanter för den.
Så hävdade också judarna, men de var mera avoga till människor av andra nationaliteter, vilka aldrig kunde bli en fullvärdig medlem av deras kult såvida de inte var födda judar, medan de kristna välkomnade alla som ångrade sina synder och vända sig till kristendom.
Med nit inbegrips också att det blev de nyomvändas plikt att utbreda den nya tron bland släkt och vänner och också främlingar.

2. Läran om ett liv efter detta

- Gibbon skriver: ”löftet om evig salighet erbjöds människorna mot att de övergick till den sanna tron och rättade sig efter evangeliets föreskrifter.” Den här uppfattningen om evig salighet var kopplad till att man trodde att man levde i världens sista tider och att de bara ”de levde i väntan på det ögonblick då hela jordklotet skulle darra och människosläktets alla raser bävande bevittnade sin gudomlige domares framträdande.
Så beskriver Gibbon urkyrkans uppfattning vilket med tiden förändrades som så att: ”Läran om Kristi regeringstid på jorden förklarades först vara en djupsinnig allegori. Småningom förklarades den som tvivelaktig och onödig, och till slut förkastades den som en orimlig fantasiskapelse av kättare och fanatiker.”
Ändå var det här ett mycket logiskare alternativ, från början ca fram till 200 e.Kr, i den antika världen än de sagor som grekiska mytologin hade serverat i samma ämne.

3. Kraften som tillskrevs den primitiva kyrkan, d.v.s. miraklen och undren.

- Miraklen är kanske de märkligaste man stöter på när man läser antik litteratur. Men det är inte ovanligt att mirakel nämns i olika skrifter. Suetonius omnämner vid varje kejsares födsel och död olika tecken och mirakel som verklighet soch om kopplas till respektive kejsare. Gibbon är ovanligt kortfattad i ämnet. Han skriver ändå detta: ”Vilken åsikt man än kan ha om de underverk som utfördes av den äldsta kristna kyrkan efter apostlarnas tid, måste man erkänna att den motståndslösa mottaglighet som man kan konstatera hos de troende på 100- och 200-talen åtminstone tillfälligt visade sig vara till nytta för trons och religionens sak.” Han tillägger, vilket passar ännu bättre in idag än det gjorde på 1700-talet ”I moderna tider besväras till och med de frommaste kristna av en latent och ofta ofrivillig skepticism.”

4. De kristnas rena och upphöjda moral.

- De uppfattade de normer som Jesus och hans apostlar gav som bokstavliga, vilket senare har blivit mera som normgivande.
Ett exempel på de kristnas upphöjda moral ges av Gibbon: ” De kristna som med from fasa undvek ohyggligheterna på cirkusen eller teatern, fann sig kringgärdade av de mest infernaliska försåt vid alla de sällskapliga sammankomsterna, där deras vänner under åkallande av de gästfria gudarna frambar dryckesoffer för varandras lycka och välgång.” Gibbons nämner liknande bekymmer som mötte de första kristna vid begravningar och bröllop. Och hur styrkte det de kristna. Gibbon skriver: ”Genom dessa ständiga protester stärktes deras hängivenhet för den kristna tron, och ju större deras nit blev, med desto större iver och framgång deltog de i det heliga krig som de hade förklarat mot demonernas välde.

5. Den enighet och disciplin som rådde inom den kristna republiken och som så småningom blev en allt starkare självständig stat i det romerska riket.

- Ordvalen här som Gibbon använder är ålderdomliga och lite märkliga. Men han utvecklar sina teser under något som man skulle kunna kalla under en annan rubrik. ”Den första kyrkans organisation och uppbyggnad” Något som visade sig vara mycket effektiv och motståndskraftig mot förföljelse.

[cats]

Det var inte förän på 200-talet som kristendomen på allvar började vinna terräng över den polyteistiska tron.
Gibbon omtalar kristendomens seger över hedendomen som en seger som det också betalades ett pris för.
Del 2 sid 326 "På mindre än ett sekel erövrade Konstantins religion det romerska riket, men segrarna själva underkuvades, utan att de själva märkte det, av de besegrade rivalernas konstgrepp.
De underkuvades på så sätt att många av sedvänjorna och de ritualer som använts i hedendomen kristnades och blev en del av den nya förhärskande religionen

[cats]

Jag tror att den största anledningen var att religionen vände sig till vanliga människor och inte bara till eliten i samhället. Ingen eller få religioner hade tidigare framställt sin gud som en snickare som blev korsfäst och återuppstigen till gud efter 3 dagar. Religionens grundsten, Peter, var en enkel snickare från Galiléen. Detta innehåll gjorde att religionen snabbt kunde spridas bland enkelt folk.

Detta tror jag är en romantiserad bild av verkligheten. Kanske i Galiléen skulle den förklaringen gå hem.
Men i romarriket var man av den uppfattningen att fädernas bragder gick i arv till sönerna. Också "vanligt" folk trodde detta.
Det hände att någon gjorde karriär på egen hand, men det var de som kunde visa upp fina stamtavlor och meriter som släkten hade åstadkommit som dominerade.
Att komma med att pappa var snickare, det var snarare en black om foten i Rom än något som drog folk till sig.

[Dûrion Annûndil]

Med ”nit” menas de kristnas inställning till sin tro i kontrast till den romerska polyteistiska religionen. Romarna respekterade all vidskepelse (vidskepelse var inte ett negativt ord för dem utan var enbart ett allmänt samlingsnamn för olika sätt att tillbe de olika gudomligheterna vilka alla, med få undantag, ansågs lika goda) medan de kristna höll envist fast vid att det bara fanns en sanning och de var representanter för den.
Så hävdade också judarna, men de var mera avoga till människor av andra nationaliteter, vilka aldrig kunde bli en fullvärdig medlem av deras kult såvida de inte var födda judar,

Gibbon har ju en och annan missuppfattning om både judar, de tidiga kristna, och romarriket. Romarna använde ordet superstitio (vidskepelse) på ett annat sätt än Gibbon och vi idag. Ordet användes om troende som var överdrivet religiösa, inte om specifika religioner. Man kallade alltså de kristna superstitio för att nämna dem fanatiker, inte rationella. Deras trosiver och intollerans mot andra religioner var orsaken till detta. De kristna tog sedan över ordet, och gav det vår moderna betydelse av "tro på någonting falskt".

Med nit inbegrips också att det blev de nyomvändas plikt att utbreda den nya tron bland släkt och vänner och också främlingar.

Det här var nog dock en betydande faktor.

2. Läran om ett liv efter detta
Ändå var det här ett mycket logiskare alternativ, från början ca fram till 200 e.Kr, i den antika världen än de sagor som grekiska mytologin hade serverat i samma ämne.

Detta alternativ är ju inte mer logiskt än någon annan av religionerna som erbjuder gudomlig hjälp här och nu, flykt undan Döden, återfödsel, återuppståndelse, eller paradiset efter livet.

3. Kraften som tillskrevs den primitiva kyrkan, d.v.s. miraklen och undren.

Alla religioner kan erbjuda mirakel och under.

4. De kristnas rena och upphöjda moral.
- De uppfattade de normer som Jesus och hans apostlar gav som bokstavliga, vilket senare har blivit mera som normgivande.
Ett exempel på de kristnas upphöjda moral ges av Gibbon: ” De kristna som med from fasa undvek ohyggligheterna på cirkusen eller teatern, fann sig kringgärdade av de mest infernaliska försåt vid alla de sällskapliga sammankomsterna, där deras vänner under åkallande av de gästfria gudarna frambar dryckesoffer för varandras lycka och välgång.” Gibbons nämner liknande bekymmer som mötte de första kristna vid begravningar och bröllop. Och hur styrkte det de kristna. Gibbon skriver: ”Genom dessa ständiga protester stärktes deras hängivenhet för den kristna tron, och ju större deras nit blev, med desto större iver och framgång deltog de i det heliga krig som de hade förklarat mot demonernas välde.

Även andra religioner erbjöd moraliska regler (den romerska religiositeten erbjuder den tillexempel). De kristna i Rom deltog även de i de religiösa högtiderna när det inte längre var förbjudet att öppet vara kristen, de senatorer som var kristna likaså.

5. Den enighet och disciplin som rådde inom den kristna republiken och som så småningom blev en allt starkare självständig stat i det romerska riket.

- Ordvalen här som Gibbon använder är ålderdomliga och lite märkliga. Men han utvecklar sina teser under något som man skulle kunna kalla under en annan rubrik. ”Den första kyrkans organisation och uppbyggnad” Något som visade sig vara mycket effektiv och motståndskraftig mot förföljelse.

Ja, svårt att säga vad Gibbon menar med "kristna republiken", eftersom republiken var död sedan Caesar.

Att komma med att pappa var snickare, det var snarare en black om foten i Rom än något som drog folk till sig.

Majoriteten romare var inte välbärgade med fina stamtavlor.

Istället för Gibbons åldriga förklaringar, skulle jag nog säga att nog den viktigaste faktorn var stödet från högre ort. Och då menar jag kejsarna. Från Konstantin och framåt fick kyrkan privilegier som gjorde den rik och till en maktfaktor. Trots att majoriteten romerska medborgare alltså inte var kristna när detta begav sig så var det efter det som kristendomen kunde besegra de andra religionerna på allvar. Inte för att den erbjöd mer eller något bättre än någon annan religion.

Mvh -Dan

[Leonidas]

Jag tror att den största anledningen var att religionen vände sig till vanliga människor och inte bara till eliten i samhället. Ingen eller få religioner hade tidigare framställt sin gud som en snickare som blev korsfäst och återuppstigen till gud efter 3 dagar. Religionens grundsten, Peter, var en enkel snickare från Galiléen. Detta innehåll gjorde att religionen snabbt kunde spridas bland enkelt folk.

Detta tror jag är en romantiserad bild av verkligheten. Kanske i Galiléen skulle den förklaringen gå hem.
Men i romarriket var man av den uppfattningen att fädernas bragder gick i arv till sönerna. Också "vanligt" folk trodde detta.
Det hände att någon gjorde karriär på egen hand, men det var de som kunde visa upp fina stamtavlor och meriter som släkten hade åstadkommit som dominerade.
Att komma med att pappa var snickare, det var snarare en black om foten i Rom än något som drog folk till sig.

Romarriket bestod inte bara av romare, och precis som Dûrion Annûndil skriver så var inte alla romare rika, inte ens i Rom. Det var först senare (även om det förekom tidiga konvertiter som tillhörde eliten) som eliten konverterade, och återigen som Dûrion Annûndil skriver så var Konstantins omvändelse inte bara en vändpunkt utan en förutsättning.

[G:son]

Romarriket bestod inte bara av romare, och precis som Dûrion Annûndil skriver så var inte alla romare rika, inte ens i Rom. Det var först senare (även om det förekom tidiga konvertiter som tillhörde eliten) som eliten konverterade, och återigen som Dûrion Annûndil skriver så var Konstantins omvändelse inte bara en vändpunkt utan en förutsättning.

Men det som hände efter Konstantins omvändelse är ju mindre intressant, eftersom det sedan blev opportunt att omvända sig, och allt rullade på av egen maskin. En orsak som ofta nämns till de tidiga framgångarna, är sammanhållningen och solidariteten i de tidiga församlingarna. Vissa teologer skulle väl kalla det "kärlek". Låter kanske inte särskilt vetenskapligt, men det är en möjlig förklaring, folk såg att de kristna levde som de lärde.

[Dûrion Annûndil]

Men det som hände efter Konstantins omvändelse är ju mindre intressant, eftersom det sedan blev opportunt att omvända sig, och allt rullade på av egen maskin. En orsak som ofta nämns till de tidiga framgångarna, är sammanhållningen och solidariteten i de tidiga församlingarna. Vissa teologer skulle väl kalla det "kärlek". Låter kanske inte särskilt vetenskapligt, men det är en möjlig förklaring, folk såg att de kristna levde som de lärde.

Det kallas väl "gemenskap". De kristna skapade församlingar som välkomnade de som stod utanför samhället i viss mån. Men det är ju en begränsad bas, så Konstantins och kejsarnas stöd var absolut nödvändigt för dess vidare spridning och senare dominans.

[G:son]

Det kallas väl "gemenskap". De kristna skapade församlingar som välkomnade de som stod utanför samhället i viss mån. Men det är ju en begränsad bas, så Konstantins och kejsarnas stöd var absolut nödvändigt för dess vidare spridning och senare dominans.

Jo, men det förklarar knappast hur man kom så långt, från att ha varit förföljd några generationer tidigare. Att man kunde sprida sig och bli dominerande var väl inte så underligt, när man fått status som statsreligion.