Boreas skrev:
Vad vi vet är alltså vad boullevardpressen och endera finnar TROR. Nu vill man givetvis inte beröva någon finne hans tabloida tro, men som vetenskap är sådana värderingar värdelösa. Innan man kan presentera en enda vettig avhandling om detta material VET vi alltså ingenting om Ior Bocks familjsaga.
Vi vet så mycket om Ior Bock, att han är en mytoman av guds nåde, och många punkter är uppenbart påhittade. Det är nog därför avhandlingar saknas, Bocksagan har inte passerat ens den första grovsållningen, när ämnen har valts. Några stycken ur ett intervjureportage belyser nog saken:
Det var i februari 1984 som han efter en "livslång tystnad" kunde öppna munnen och avslöja den fantastiska Bocksagan för världen. Sagan om världens och livets begynnelse, om Atlantis, om Ragnarök och om ursläkterna Boxström och Raström. Det som ändå fick störst praktisk betydelse var att han pekade ut en bergsknall i Gumbostrand i Sibbo och sa att här, djupt här inne finns det väldiga och uråldriga Lemminkäinens tempel.
Lyssnar man på Bocksagan är saken enkel och självklar. Sjökaptenen Knut Victor Boxström (1860-1942) får en son och två döttrar. Sonen mördas av rödgardisterna år 1918 och då löpte denna gren av släkten risk att dö ut, vilket skulle ha vara fatalt eftersom den manliga Boxström som var vid liv år 1984 hade i uppgift att berätta Bocksagan för världen. Därför tog Knut Victor till den rätt så ovanliga nödlösningen att han befruktade sin egen dotter när han själv var 81 år gammal. Dottern Rhea Svedlin födde sålunda Ior den 17 januari 1942 i hemlighet.
Därmed blev Ior en Boxström i kvadrat, en SuperBock, och samtidigt blev hans mamma också hans syster och hans morfar hans pappa. För att dölja denna nödvändiga, men incestuösa, operation adopterade Rhea pojken tillsammans med sin äkta man Bertel Svedlin. Dessutom köpte Victor i slutet av 1930-talet några tomter i Kallbäck i Gumbostrand för att kunna ge den viktigaste, tempelberget, som dopgåva till sin son - den utvalda.
Men Bocksagan och Holgers saga skildrar två olika verkligheter. Gräver man bland bortglömda papper, protokoll och dokument låter allting plötsligt annorlunda:
I januari 1942 föder en 23-årig trädgårdsinstruktör i Borgå ett utomäktenskapligt gossebarn. Via kontakter adopteras pojken till det barnlösa gifta paret Bertel och Rhea Svedlin i Helsingfors. Adoptionen godkänns av myndigheterna. I bilagor till beslutet skriver den biologiska mamman att hon avsäger sig alla krav på sitt barn och en barnmorska vittnar om att nämnda kvinna verkligen fött gossebarnet. Paret Svedlin försäkrar att deras ekonomi är tryggad och att de har ett stort hem.
I ett rekommendationsbrev talar några nära vänner varmt för Svedlins:
"Då makarna Svedlin hava en god ställning samt själva äro varmhjärtade och bildade personer, som föra ett sunt borgerligt liv, anse vi det för en lycka för gossen, som härstamma från enkla förhållanden, att hava bliva upptagen av makarna Svedlin såsom deras fosterbarn varigenom de erhålla en sorgfri barndom, samt en god vård, uppfostran och bildning."
I haschdimman i Munksnäs år 2003 hostar Ior bort alla frågor om sin bakgrund, men när jag ringer en annan gång är han mera talför.
- Mamma måste ju hitta på en fakestory om min bakgrund, man måste få allt att se tvättäkta ut för myndigheterna, säger han, och fortsätter: Jag vet precis vem jag är, jag är en Boxström.
Det var ungefär samtidigt som han tog ett annat stort steg som kom att förändra honom för alltid: Goa.
Från mitten av 1970-talet har han levt de mörka månaderna, oktober-april, i den (tidigare) lilla hippiebyn Chapora i Goa i Indien. Där fick han så småningom en bred anhängarkrets, stommen för det som grannarna i Gumbostrand senare skulle kalla Iors lärjungar. Det var nu som haschrökandet kom in i bilden på allvar, men det var också här som Ior lärde sig sommarens berättelser om Sveaborg. Men var det dessutom här som han fick inspiration för Bocksagan? En tidningsintervju år 1982 i Hufvudstadsbladet ger kanske en antydan:
"Folk har försökt komma underfund med varför den indiska filosofin nått högst i världen, trots att människorna varken kunnat läsa eller skriva. Men den har byggts upp genom en muntlig tradition. Äldsta sonen lärde sig av sin far och det var hans plikt att lära syskonen…"
Byt nu ut orden "den indiska filosofin" mot "Bocksagan" - låter det bekant?
Februari 1984. Goa. Iors vänner kommer med prima vara, färskt gräs från Kerala i södra Indien. Och gänget röker … och de röker … i praktiken dygnet runt, och Ior sjunker djupare och djupare, han följer en stark stjärna på himlavalvet med blicken, han genomgår en traumatisk period, en förvandling som enligt alla andra definitivt inte var förutbestämd.
Och när han är färdig - den 24 februari - är han inte längre Ior Svedlin.
Han är Ior Bock.
Han är utvald.
Och de bägge sagorna deklamerar i kör: Från och med nu var ingenting längre som förr. Never look back.
För det gjorde han aldrig mera.
Drygt en månad senare fick Ior ett telegram från Helsingfors. Han läste det och ropade ut:
- The queen of Hell-sinki has died.
Ior var nu ensam. Mamma hade dött.
När han återvände till Finland var han övertygad om att världspressen skulle möta honom på flygfältet för att intervjua honom om Bocksagan. Och visst var där en fotograf - men snopet nog på plats för att ta reklambilder av Finnairs nya flygplan.
Men Ior pratade och pratade och pratade medan alla gamla vänner i Finland förstummades:
"Det var omöjligt att tala reson med honom … Han talade bara i cirklar … Det gick inte att få kontakt med honom … Det var omöjligt att få honom att inse att han snackar strunt …"
Inte ens på Sveaborg ville man längre ha honom. Iors berättelser hade slirat iväg och blivit allt för fantastiska, ansåg cheferna - och tidningarna fylldes av upprörda insändare. Folket krävde Ior tillbaka!
- Men det var klart att han måste få sparken. Vi kunde ju inte ha någon på jobb som bara talade goja, berättar en dåtida arbetskamrat.
http://magnuslonden.net/sve/artiklar/in ... -1409.html
Så föddes Ior Bock, och Bocksagan. Ämne för avhandlingar? Jag tror inte det.
/G:son
