Förföljelsen av de kristna

[Hexmaster]

Läste just Quo Vadis av Henryk Sienkiewicz, där kejsar Neros förföljelser av de kristna utmålas på det ruggigaste vis; de kastas åt vilddjuren, de används som levande facklor, etc. Hur ligger det till egentligen? Fanns det ett uttalat hat mot de kristna, som skyldiga för Roms brand eller av någon annan anledning? Var Nero den tidiga kristenhetens fiende #1, eller var det (som nämns nånstans) Diocletianus?

[Perra]

Det har kastats fram att de som förföljdes under Nero, benämnda gallileérna, inte ens var de kristna utan en annan grupp som också kallades galliléer. hur det är med den saken är ju svårt att säga, men den kristna sekten var vid den här tiden så liten att de inte kan ha utgjort någon måltavla för hat. Däremot kom det inte långt senare fasansfulla historier om hur de kristna stängde in sig i mörka lägenheter och offrade spädbarn vilkas blod spildes på mjöl för att sedan drickas, då och då hände det att de kristna fick skulden för pest, jordbävningar, missväxt osv. De kristnas föraktande av de allra enklaste fester till gudarnas ära, förargade förstås polyteisterna. De kristna tyckte inte att polyteisternas gudar som deras förfäder alltid dyrkat dög.

Men överhuvdtaget, så utgjorde inte de som dog under alla förföljelser någon större skara. Någonstans har den totala siffran av drygt 2000 martyrer undre alla förföljelser framkommit, vilket är en droppe i havet jämfört med alla som sedan dött i kristendomens namn viod reformationskrig osv. Visst drabbades fler än dem som dog genom martyrskapet, genom att de emellanåt utstängdes från samhället och ställdes vid sidan om lagarna. De kristna kom lämpligt nog fram till att 10 förföljelser ska ha förekommit, 10 var också de plågor som drabbade egypten. Men några av dessa förföljelser som räknas med var inte inriktade mot kristna specifikt, utan drabbade hela befolkningen oavsett religion. Så räknas exempelvis Maximinus härjningar mot sitt eget folk där man plundrade altaren och skatter i såväl hedniska tempel som kristna kyrkor under 230-talet som en förföljelse. Så även några utfall som Domitianus gjorde mot ett begränsat antal personer som råkade vara kristna, då ska vi komma ihåg att han var lika otrevlig mot andra.

Det förekom långa perioder av lugn och fred för de kristna, lagarna fanns, men utan en kejsare som specifikt uttalat lagarnas betydelse föll de snart i glömska hos guvernörna. Romarna var egentligen ganska toleranta, och de kristnas nit som ibland gick så långt att de själva ville få martyrglorian genom att erkänna sig som fiende till statens gudar, gjorde det hela ganska olustigt och obekvämt för de romerska ståthållarna som inte var vana vid att döma folk som strävade efter att dö. Under förföljelseperioderna kunde man snabbt komma undan dessa förföljelser om man bara slängde några rökelsekorn på altaret till gudarnas ära, då kunde man få en uppmuntrande klapp på axeln och ett "det var väl inte så farligt". I själva verket vägrade alltför många detta, då det var detsamma som att bli utslängd från den kristna gemenskapen och ett brott mot det första budet. Vid en sådan vägran tog romarna till tortyrredskapen, vilkas obehaglighet man knappt kan föreställa sig. Otroligt nog stod många emot också dessa, de romerska myndigheterna strävade tvärtemot det vanliga, att få fram ett erkännande, istället försökte man få fram ett förnekande av det begångna brottet. Att vara kristen.

Diocletianus förföljelser var de värsta skulle jag tro, det var också de sista innan pendeln vände och de kristna plötsligt satt som herre på täppan (bortsett från Julianus avfällingens korta men oblodiga motreaktion). Men Dicoletianus själv var inte illa sinnad mot de kristna utan var egentligen en klok och lärd man som visserligen kunde vara hård och sträng, men som helst inte ville vara det i onödan. Han övertalades av sina mer krigiska och primitiva medkejsare, Maximianus och Galerius. Som såg styrkan hos den kristna rörelsen och att den var en stat i staten, med egen hierarki, ämbetsmän och egna val. De måste slås ut innan de också skaffar sig en egen armé. Det senare kunde inte vara mer främmande eftersom de vägrade att försvara sin religion med våld utan hellre dog, och satte stor ära i det. Få kristna var vid den tiden kvar i armén. Förföljelserna inleddes med att ett romerskt förband red in i den stora kristna kyrkan i Nicomedia (304 tror jag), Dicoletianus residensstad, och började dra ner prydnader och beslagta heliga skrifter osv. Därefter revs hela den ståtliga kyrkan som väckt hedningarnas avund då den sträckte sig över alla andra byggnader ned. Strax förekom liknande scener över hela riket. Själva dödandet dröjde dock ett tag, först när Diocletianus märkte hur oresonliga de kristna var och att de gömde sina skrifter, gav han tillåtelse att avrätta högre kristna dignitärer. Sedan utökades det hela ännu mer, under ivrigt förföljande och brännmärkande av Galerius. Samme man gav sedan upp efter en tid och utlyste ett toleransedikt. De som dog under förföljelserna ska ha varit långt färre än man vanligen får uppfattningen av.

[Hexmaster]

Ja, även om Perras inlägg förhoppningsvis får lite mothugg och utvecklande kommentarer, så får jag då säga att det gav mig mer än att läsa Sienkiewicz, och då snackar vi ändå nobelpristagare (1905).

[Perra]

Ojsan ojsan, man tackar . Dock kommer det säkerligen vissa tillrättavisningar alldelles strax .

[Dûrion Annûndil]

And here it comes...

Nej, Perras inlägg är det väl bara att skriva under på i stort sett. Kristendomsförföljelserna har ju beskrivits av kristna författare som blodiga tilldragelser där den romerska staten letade upp kristna för att som sagt kasta dem till lejonen och dylikt, men det är ju en grov överdrift.

Snarare var det så att de kristna förbjöds att utöva sin religion (med hot om bestraffning), och då var det ju alltid en del som "kröp till korset" och tog sig någon annan religion. De som avrättades var höga församlingsledare, eller statliga ämbetsmän, eller soldater, som protesterade alltför publikt eller ropade på revolt och dylikt för den nye kungens skull (Jesus). De som kunde anses vara uppviglande mot statsmakten helt enkelt. De var inte särskilt många.

Mvh -Dan

[Perra]

Förresten, kommer inte uttrycket "krypa till korset" från de tillfällen då många efter att ha gett efter för de romerska myndigheternas hot eller tortyr, och sedan försökte bli återtagna i den kristna gemenskapen? vilket kunde gå genom någon form av botgöring. Det låter som att det kan ha med det att göra...

[Dûrion Annûndil]

Jag hade för mig att det kommer från Henrik IV:s botgörelse inför påven Gregorius VII vid Canossa 1077?

[Perra]

Det låter ju också högst troligt, så är det säkert

[Markus Holst]

Jag följer med stor glädje serien Quo Vadis på axess TV. Den bygger på Sienkiewicz bok och är mycket vacker, påkostad och välgjord. Den är producerad i Polen (Sienkiewicz hemland) varför alla romare pratar polska.

Jag visste att Sienkiewicz fått nobelpriset men inte att det var så länge sedan (1905).

Inte heller är jag tillräckligt påläst för att kunna bedöma antalet anakronismer i filmen, Hittills har jag bara hittat en; att det på colloseum (?) ropas "Morituri te salutant".

Fler än jag som följer serien, och kan berätta intresantheter om den?

[kentauer]

Ett intressant inlägg i er debbat.är att brev från Plinius dä yngre(bla skildar han vesuvios utbrott i brev till Tacitus år 79)
Han skiver i allafall till kejare Trajanus och ber om råd hur han ska behandla det Kristna som ståthållare över provinsen Bithynia et Pontus i nordvästra Mindre Asien i nuvarande Turkiet.

Citat:

Plinius den yngre. Den romerske ämbetsmannen Gajus Plinius Caecilius Secundus, mer känd som Plinius den yngre, föddes i början av 60-talet och dog bara omkring 50 år gammal, troligen år 113 vt. Efter att år 100 (samtidigt som Tacitus) ha blivit konsul, utnämndes han år 111 till ståthållare över provinsen Bithynia et Pontus i nordvästra Mindre Asien i nuvarande Turkiet. Som kejsarens utsände (legatus Augusti) skrev han ca år 112 ett brev till kejsar Trajanus för att rådfråga honom hur han skulle förfara med de kristna.

Plinius säger sig aldrig tidigare ha deltagit i rättegångar mot kristna och därför inte veta vilka brott som bör bestraffas. Ska folk bestraffas även om de har gjort bot och frånsagt sig den kristna läran, och ska de straffas bara för att de är kristna även om de inte har begått några lagbrott? Plinius säger sig ha förhört dem som påstås vara kristna. Ifall de har erkänt att de är kristna, har han genomfört ytterligare två förhör, där han hotat att straffa dem såvida de vidhöll sin tro. Och om de framhärdade i tron, lät han avrätta dem.

De som frånsade sig den kristna tron, tillbad kejsaren och förbannade Kristus, lät Plinius gå fria. Vissa angavs av ”tjallare” och såvida de sade sig ha lämnat tron, gick de fria. Några sade sig ha lämnat kristendomen redan för 25 år sedan (alltså ca år 87) och de tog alla avstånd från den kristna läran:



Men de påstod att deras förseelse eller villfarelse huvudsakligen bestod i att de hade för vana att på en utsatt dag samlas före soluppgången och att växelvis med varandra sjunga en sång till Christus liksom till en gud och att med en helig ed binda varandra till att inte begå något brott, vare sig bedrägerier, röverier eller äktenskapsbrott, att inte svika ett förtroende eller att förneka anförtrott gods, om de avkrävdes redovisning. Efter att ha utfört detta hade de till sed att skiljas åt men åter komma samman för att intaga föda, dock vanlig och oskyldig sådan. (Plinius, Christo quasi deo, i Epistulae, 10:96)



Affirmabant autem hanc fuisse summam vel culpae suae vel erroris, quod essent soliti stato die ante lucem convenire, carmenque Christo quasi deo dicere secum invicem seque sacramento non in scelus aliquod obstringere, sed ne furta ne latrocinia ne adulteria committerent, ne fidem fallerent, ne depositum appellati abnegarent. Quibus peractis morem sibi discedendi fuisse rursusque coeundi ad capiendum cibum, promiscuum tamen et innoxium; (Den latinska originaltexten)



Plinius säger sig ha torterat två kvinnliga slavar i hopp om att kunna utröna sanningen. Men han sade sig inte kunna ”upptäcka något annat än en fördärvad och omåttlig vidskepelse”. Plinius skriver att de kristna är rätt många och att ”vidskepelsen” har spridit sig också till byarna och han undrar hur han ska handskas med de kristna.

Kejsar Trajanus svarar Plinius att han har gjort alldeles rätt, men att det inte har utarbetats några generella regler. Kejsaren säger att de kristna inte ska förföljas. Om de anmäls och befinns var skyldiga, ska de straffas, men om de avsäger sig läran ska de gå fria. Han säger alltså indirekt att man kan se mellan fingrarna med att folk bekänner sig till den kristna tron om de inte ställer till besvär, och han påpekar också att inga anonyma anklagelser får förekomma.[9]

Kentauer

[Sensemaker]

"Det har kastats fram att de som förföljdes under Nero, benämnda gallileérna, inte ens var de kristna utan en annan grupp som också kallades galliléer. hur det är med den saken är ju svårt att säga, men den kristna sekten var vid den här tiden så liten att de inte kan ha utgjort någon måltavla för hat."

Förföljelserna mot kristna följde inget konsekvent mönster. Olika kejsare och olika potentater i provinserna kunde ha helt olika politik mot dem.

"Däremot kom det inte långt senare fasansfulla historier om hur de kristna stängde in sig i mörka lägenheter och offrade spädbarn vilkas blod spildes på mjöl för att sedan drickas, då och då hände det att de kristna fick skulden för pest, jordbävningar, missväxt osv. De kristnas föraktande av de allra enklaste fester till gudarnas ära, förargade förstås polyteisterna. De kristna tyckte inte att polyteisternas gudar som deras förfäder alltid dyrkat dög. "

Anledningarna till misstänksamhet mot kristna var många. De dyrkade en gud som dött som en vanlig brottsling -dömd för samhällsfarlig folkuppvigling, träffades under jorden, i hemlighet och ibland på natten. De dyrkade ett tortyr- och avrättningsredskap. Förutom denna otäcka dödsdyrkan åt och drack de sin gud. Därtill förnekade de de fädernesärvda gudarna och vägrade tillbe kejsarens genius. De fanns även kristna som tog den rudimentära jämlikhetsläran i kristendomen på mycket större allvar än kristendomen senare skulle göra när den blev statsreligion "nu är icke jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri". Att vilja göra kvinnor, slavar och utlänningar till jämlikar var naturligtvis farligt samhällsomstörtande. Kristendomen hade också stor spridning i dessa grupper vilket ökade deras politiska farlighet.

Många traditionella fester som mest uppfattades som romersk-nationella vägrade de kristna delta i på grund av det (ofta marginella) religiösa inslaget. Detta sågs som samhällsfientligt.

Att någon konverterade till kristendomen innebar ofta att de viktiga familje- och släktbanden bröts.

Det fanns även kristna som tog hand om utsatta barn eller begravde utsatta barn som redan var döda. Detta tillsammans med deras drickande av "blod" gav upphov till kannibalism-rykten.

Därtill var den tidiga kristendomen en karismatisk religion i ordets ursprungliga betydelse. Den helige andes ingripande fick många att bete sig mycket konstigt och skrämmande.

När man ser allt detta förstår man att hederligt folk och vän av ordning uppfattade kristendomen som en farlig kult och fodrade krafttag för att stoppa dess insteg.

"Det förekom långa perioder av lugn och fred för de kristna, lagarna fanns, men utan en kejsare som specifikt uttalat lagarnas betydelse föll de snart i glömska hos guvernörna. Romarna var egentligen ganska toleranta, och de kristnas nit som ibland gick så långt att de själva ville få martyrglorian genom att erkänna sig som fiende till statens gudar, gjorde det hela ganska olustigt och obekvämt för de romerska ståthållarna som inte var vana vid att döma folk som strävade efter att dö. Under förföljelseperioderna kunde man snabbt komma undan dessa förföljelser om man bara slängde några rökelsekorn på altaret till gudarnas ära, då kunde man få en uppmuntrande klapp på axeln och ett "det var väl inte så farligt". I själva verket vägrade alltför många detta, då det var detsamma som att bli utslängd från den kristna gemenskapen och ett brott mot det första budet."

Man blev vanligtvis inte permanent utslängd från den kristna gemenskapen över detta, i synnerhet inte om man gav efter först efter tortyr. Organisationer är vanligtvis pragmatiska vad gäller organisationens överlevnad och styrka. Att utesluta de som tvingats avfalla skulle ju innebära att man lät våldet och förtrycket fungera.

Anledningen till det hårda kristna motståndet mot att ge någon som helst form av hyllning till de romerska gudarna var inte bara att detta stred mot första budet. Ifall de gamla romersk-grekiska gudarna bara var tomma avbilder borde det inte vara någon speciellt farlig synd att dyrka dem. Nu misstänkte man emellertid att de var demoner (fallna änglar) i förklädnad -vilket gjorde en sådan handling till djävulsdyrkan.

"Diocletianus förföljelser var de värsta skulle jag tro, det var också de sista innan pendeln vände och de kristna plötsligt satt som herre på täppan (bortsett från Julianus avfällingens korta men oblodiga motreaktion). Men Dicoletianus själv var inte illa sinnad mot de kristna utan var egentligen en klok och lärd man som visserligen kunde vara hård och sträng, men som helst inte ville vara det i onödan. Han övertalades av sina mer krigiska och primitiva medkejsare, Maximianus och Galerius. Som såg styrkan hos den kristna rörelsen och att den var en stat i staten, med egen hierarki, ämbetsmän och egna val. De måste slås ut innan de också skaffar sig en egen armé. Det senare kunde inte vara mer främmande eftersom de vägrade att försvara sin religion med våld utan hellre dog, och satte stor ära i det. Få kristna var vid den tiden kvar i armén. Förföljelserna inleddes med att ett romerskt förband red in i den stora kristna kyrkan i Nicomedia (304 tror jag), Dicoletianus residensstad, och började dra ner prydnader och beslagta heliga skrifter osv. Därefter revs hela den ståtliga kyrkan som väckt hedningarnas avund då den sträckte sig över alla andra byggnader ned. Strax förekom liknande scener över hela riket. Själva dödandet dröjde dock ett tag, först när Diocletianus märkte hur oresonliga de kristna var och att de gömde sina skrifter, gav han tillåtelse att avrätta högre kristna dignitärer. Sedan utökades det hela ännu mer, under ivrigt förföljande och brännmärkande av Galerius. Samme man gav sedan upp efter en tid och utlyste ett toleransedikt. De som dog under förföljelserna ska ha varit långt färre än man vanligen får uppfattningen av."

Gibbon gör reflektionen att de "goda" samhällsbyggande kejsarna ofta var kristendomens beslutsamma fiender, medan de dekadenta och hedonistiska var mer toleranta.

Sensemaker

[Perra]

precis. Bra kompletterat så att säga.

[von Adler]

Nu kommer jag inte ihåg var jag läst det, men en uppfattning jag fått var att kristna förföljdes inte bara på grund av sin ovilja att dyrka kejsaren som en gud utan också för sin bokstavliga tro på att vinet och oblaten under nattvarden verkligen förvandlas till Jesu kött och blod och att romarna tolererade mycket i religionsväg, men inte kannibalism.