Medeltida arvsrätt

ripperdoc · Inlägg av **ripperdoc** » 30 juli 2003, 13:10

Hallå!
Jag är intresserad av att få veta mer om arvsrätt och kringliggande ämnen runt adeln. Hur uppstod adelssläkter? Vad hindrade dem från att "växa okontrollerat"? Hur fördelades landegendomar genom arv? Exakt hur gick arvsrätten; har en farbror större rätt att ärva än en kusin eller en svåger? Vilka proportioner gällde för morgongåva och hemgift? Hur fungerade adelstitlarna (vilka var de, var de konsekventa, delades de bara ut till landägande, etc.)? Jag vill gärna ha länkar, i viss mån litteraturreferenser och gärna svar direkt här i tråden. Ni behöver inte gå igenom grunderna; de kan jag, men alla vinklar är bra vinklar

Tidsperspektivet är, säg, mellan 700 och 1400, även om det är luddiga gränser. Jag vill i vilket fall inte fördjupa mig i den mer sentida, dekadenta adeln med ett överflöd av titlar och liten koppling till det rent feodala samhälelt.

/RipperDoc (nybliven forummedlem)

Djinghis Khan · Inlägg av **Djinghis Khan** » 30 juli 2003, 16:54

Välkommen Ripper! *bockar*

Om du menar den traditionella kontinentala adeln som växte fram som ett led av feodalväsendet så verkar de framträtt tidigast på 600-talet kring stormannasläkter i det tidigmedeltida Europa. Kungarna i de nybildade staterna behövde folk som stred för honom, och då kunde de dela ut mark - förläningar - till krigare i utbyte mot trohetsed till konungen. Dessutom befriades de från skatt - de blev Frälse. Dessa krigare med förläningar skulle bli riddare och adelsmän. Så en adelssläkt uppstod alltså då ngn lycklig herre genom investitur blev upptagen i adeln genom att svära trohet till kungen. I Sverige var det ju annorlunda; här delades inga ärftliga förläningar ut men man hade frälset (f.o.m. 1280-talet) av riddare som ställde upp med sina hästar och män för kungen, i utbyte mot skattefrihet.
Det andra får du fråga ngn annan om

/DK M

Rubber Duck · Inlägg av **Rubber Duck** » 31 juli 2003, 11:04

ripperdoc skrev:Hur fungerade adelstitlarna (vilka var de, var de konsekventa, delades de bara ut till landägande, etc.)?

Lite om västeuropeiska adelstitlar, i rangordning:

Furste (=förste) eller prins (av latinets princeps=furste) var ursprungligen en generell beteckning på en suverän härskare, i synnerhet i mindre stater. Senare kom det i en del länder att bli den främsta adelstiteln, utan att fursten/prinsen nödvändigtvis härskade över ett furstendöme eller ens var medlem i en kunglig familj.

I Tyskland kallades de främsta feodalherrarna för kurfurstar, då de hade rätt att välja (=kora) kejsaren.

Hertig (tyska Herzog) betydde ursprungligen härförare eller befälhavare (jfr här=armé). Titeln syftade då till en folkgrupp, snarare än till ett landområde. Till exempel betyder Herzog von Bayern ursprungligen folkgruppen bayrarnas härförare, snarare än hertigen av landet Bayern. Senare kom titeln att beteckna härskaren i ett område. I Frankrike motsvaras hertig av duc och i Storbritannien av duke, vilket kommer av ett latinets dux, som betyder ledare.

Efter hertig i rank kom greve. Greve betydde ursprungligen ämbetsman och var kungens ställföreträdare eller fogde i ett område. Så småningom blev titeln och egendomen ärftlig. I Frankrike motsvaras greve av Comte, från latinets comes=ämbetsman. I Storbritannien motsvaras greve av earl, vilket kommer av det nordiska jarl.

Det fanns emellertid olika typer av grevar. I det tyska riket kallades grevarna i gränsområdena i öster (markerna) för markgrevar, vilka hade högre rang än vanliga grevar. I Frankrike och Storbritannien kom de att motsvaras av markis (marquis). Dessutom fanns pfalzgrevar, med större makt än vanliga grevar. Ordet pfalz (samma ord som palats) lever kvar i namnet på tyska landskap och har givit namn åt ett svenskt kungahus. I vissa länder fanns dessutom vice grevar (eng viscount, fr vicomte) med lägre värdighet än en vanlig greve.

Den lägsta betitlade adelsvärdigheten var friherre, eller baron. Ordet baron lär vara släkt med ordet bära (baron=bärare=tjänare=vasall; alt baron=bärare=stark man=riddare). Baronen hade fått mark sin mark förlänad direkt av konungen (eller av en annan feodalherre).

ripperdoc · Inlägg av **ripperdoc** » 31 juli 2003, 11:12

Tack för ett utförligt svar om titlarna! Det var kul att få se lite etymologi till orden!

Jag känner dock fortfarande att den informationen, om arvsrätt, saknas

. I landskapslagarna står det exempelvis mycket om arvsrätt, men den är väl både otypisk för medeltiden i Europa och främst inriktad på ofrälse (eller?). Finns det några lagskrifter från Europa? Några som reglerar adeln, både inom arv och gällande annat? Någon som har några spännande historier om hur arv och bröllop kan forma adeln i Europa? Exempelvis är väl både Orkneyöarna och Shetlandsöarna (eller en av ögrupperna) en hemgift i ett giftermål mellan en norsk kungadotter och en skotsk kung. Eller, om jag minns rätt så var Orkneyöarna en pant som kungen av Skottland (någon James?) fick då den norska kungadottern inte kom som utlovat.

Mer sådant. Jag vill ha en djupare inblick i hur egendomarna fördelas inom adeln, hur en adelssläkt kan bli stark genom giftermål och arv (burgunderna, någon?), etc.

/RD

Patrik · Inlägg av **Patrik** » 31 juli 2003, 11:21

Ett tips i så fall är väl att titta lite närmare Bo Jonsson Grip och hans imperium han byggde upp i Sverige under slutet av 1300-talet.

Vad gäller lagstiftning om arv så har jag svårt att tro att någon (med något undantag) var alldeles för svag för att kontrollera att om detta fanns efterlevdes. Karl den Store försökte redan under sin regeringstid förhindra att förläningarna blev arvegods, men det är starkt ifrågasatt om det överhuvudtaget genomfördes praktiskt. Det frankiska riket var stort, och även om Karl den Store hade musklerna att driva igenom sina förslag kunde han inte vara överallt och kontrollera sina vassaller.

Rubber Duck · Inlägg av **Rubber Duck** » 31 juli 2003, 12:08

Arvsrätten har skiljt sig åt under olika tider och mellan olika länder. Liksom kvinnlig arvsrätt till till titlar, egendom och områdent.

När den siste hertigen av Burgund dog 1477 drogs de områden som formellt var franska (ungefär dagens Bourgogne) tillbaks till den franska kronan. De områden som låg utanför (ungefär dagens Belgien) ärvdes däremot av hans dotter Marie och kom genom hennes make Maximilian att hamna i Habsburgs händer.

I Ungern kunde vissa titlar ärvas från mor till son. För några år sedan dog en tysk baron som jag vill minnas hette Thyssen-Bornemizsa. Han tillhörde på fädernet den tyska industrifamiljen Thyssen, men ärvde titeln baron Bornemisza av sin ungerska mor.

Örjan · Inlägg av **Örjan** » 31 juli 2003, 12:43

ripperdoc skrev:Exempelvis är väl både Orkneyöarna och Shetlandsöarna (eller en av ögrupperna) en hemgift i ett giftermål mellan en norsk kungadotter och en skotsk kung. Eller, om jag minns rätt så var Orkneyöarna en pant som kungen av Skottland (någon James?) fick då den norska kungadottern inte kom som utlovat.

Orkney- och Shetlandsöarna förpantades 1469 till den skotske kungen som ersättning för den hemgift som inte betalades ut. Prinsessan hette Margareta och hon var dotter till unionskungen Kristian I.

Dan Koehl · Inlägg av **Dan Koehl** » 31 juli 2003, 13:32

En del info kan du kanske hitta på Rötters anbytarforum, särskilt på sidan jurudik , adel och i synnerhet på medeltiden eftersom dessa tar upp krångliga genealogier ofta med utgångspunkt från just arvsmål.

Patrik · Inlägg av **Patrik** » 31 juli 2003, 17:00

Men vid senmedeltiden hade centralmakten i bl.a. Frankrike och England stärkts rejält förläningssystemet hade dessutom delvis spelat ut sin roll eftersom grunden till det feodala systemet - enkelt uttryckt - förutsatte en ekonomi baserad på tjänster och gentjänster utan något fungerande monetärtsystem.

Men jag betvivlar på - även om intentionerna säkerligen fanns - att någon centralmakt under tidig/hög medeltiden hade någon egentlig möjlighet att lagstifta vilka arvsregler som skulle gälla.
Vad gäller kvinnlig arvsrätt så varierar den från tid till tid och land till land, under t.ex. de första korstågsåren så noteras det att en rad av de frankiska förläningarna under långa tider styrdes av kvinnor eftersom männen antingen befann sig i det heliga landet eller hade dött på väg dit.

ripperdoc · Inlägg av **ripperdoc** » 31 juli 2003, 20:15

Patrik skrev:Vad gäller lagstiftning om arv så har jag svårt att tro att någon (med något undantag) var alldeles för svag för att kontrollera att om detta fanns efterlevdes.

Jo, det är klart. Jag tänkte dock mer på vad den lag som adeln rättade sig efter sade. De måste haft en praxis för vem som fick ärva först, vem som ärvde i andrahand, etc. Det vore spännande att veta dessa mekanismer när man försöker följa spridningen av olika adelsätter (exempelvis Grip).

/RipperDoc

Dan Koehl · Inlägg av **Dan Koehl** » 31 juli 2003, 20:29

har för mig det finns två runstenar, geografiskt åtskilda, men refererande till samma familj, en sten i Vallentuna och en på Ekerö eller Adelsö, som tack vare sitt unika sammanhang uppvisar s.k bakarv.

Patrik · Inlägg av **Patrik** » 1 augusti 2003, 12:22

ripperdoc skrev:Jag tänkte dock mer på vad den lag som adeln rättade sig efter sade.

Jag ställer mig tveksam till att det fanns någon lag som kunde genomföras rent praktiskt. Eftersom det mesta om hur förläningarna skulle delas upp skedde via testamenten så var det nog upp till adelsmannen själv att avgöra vem/vilka som skulle ärva.
Med tanke på det (iaf i Europa) stora andelen områden som testamenterades till div. andliga institutioner som kloster och ordnar så verkar det inte som det fanns någon form av lagstiftning om vad/vilka som fick ärva.

Vad gäller morgongåvan så var ju den kvinnans personliga egendom som visserligen förvaltades av hennes man, men han fick ju varken pantsätta, sälja eller på annat sätt avyttra denna utan hennes tillåtelse.

ripperdoc · Inlägg av **ripperdoc** » 1 augusti 2003, 15:40

Om det inte fanns en lag så måste det åtminstone ha funnits en praxis. Om adelsmännen inte hade något att rätta sig efter gällande fördelning av arv så hade inbördes stridigheter brutit ut stup i kvarten, när folk inte enades om ett arv.

Det som gällde ju primärt är ju att äldsta sonen ärver om inte allt så lejonparten av faderns egendomar. Kvinnor kunna i regel inte föra vidare arv. Jag undrar mer om det regelmässigt blev inre stridigheter om fadern när han dör exempelvis har en bror vid liv. Vem ärver då primärt, faderns son eller bror? Och vilken lag/praxis kan beslutet stödja sig på? Jag kan knappast tro att den starkes rätt gällde alltid, eftersom det då inte längre är tal om arv, utan att roffa åt sig det som inte tillhör en.

Jag inser förstås att detta varierade, men om det inte finns information om regionala lagar så är i varje fall "vittnesmål" på praxisen intressant; exempelvis som hur habsburgarna fick delar av burgund. Att de fick ärva genom det genom en kvinna måste ju haft något stöd i praxis för att accepteras, inte sant?

/RipperDoc

Patrik · Inlägg av **Patrik** » 2 augusti 2003, 01:13

ripperdoc skrev:Om det inte fanns en lag så måste det åtminstone ha funnits en praxis. Om adelsmännen inte hade något att rätta sig efter gällande fördelning av arv så hade inbördes stridigheter brutit ut stup i kvarten, när folk inte enades om ett arv.

Vilket säkerligen också skedde, med tanke på att arvstvister än idag splittrar släktingar så antar jag att det även förekom på medeltiden.
Det fanns nog säkerligen gott om bröder (och kanske även systrar) som satt och surade över att just de råkat bli tredje barnet.

ripperdoc skrev:Det som gällde ju primärt är ju att äldsta sonen ärver om inte allt så lejonparten av faderns egendomar. Kvinnor kunna i regel inte föra vidare arv.

Om sonen t.ex. var omyndig kunde kvinnan faktiskt ärva mannen, det förekom ganska ofta under de första korstågen då många adelsmän i främst Frankrike drog iväg till det Heliga Landet.
Dock tog givetvis sonen över sin mammas "arv" när han blev myndig, men fanns kvinnor som vägrade ge med sig (bl.a. skedde detta i just det Heliga Landet).

ripperdoc skrev:Jag undrar mer om det regelmässigt blev inre stridigheter om fadern när han dör exempelvis har en bror vid liv. Vem ärver då primärt, faderns son eller bror?

Sonen hade givetvis första tjing om inget annat angavs i testamentet, saknades testamente försvårades givetvis saker och ting ganska rejält.

ripperdoc skrev:Och vilken lag/praxis kan beslutet stödja sig på? Jag kan knappast tro att den starkes rätt gällde alltid, eftersom det då inte längre är tal om arv, utan att roffa åt sig det som inte tillhör en.

Jag inser förstås att detta varierade, men om det inte finns information om regionala lagar så är i varje fall "vittnesmål" på praxisen intressant; exempelvis som hur habsburgarna fick delar av burgund. Att de fick ärva genom det genom en kvinna måste ju haft något stöd i praxis för att accepteras, inte sant?

Visst, men återigen, kvinnorna kunde ju ärva sina män om detta
1) skrevs in i testamentet.
2) Om förläningen var en del av morgongåvan.
3) Om sonen var omyndig

Och du har ju redan besvarat din fråga, äldste sonen ärvde, övriga fick nöja sig med smulor och fick försöka söka lyckan någon annanstans vilket innebar att antingen försöka skaffa sig en egen förläning eller göra karriär inom den andliga världen.

Dan Koehl · Inlägg av **Dan Koehl** » 14 augusti 2003, 23:32

Dan Koehl skrev:har för mig det finns två runstenar, geografiskt åtskilda, men refererande till samma familj, en sten i Vallentuna och en på Ekerö eller Adelsö, som tack vare sitt unika sammanhang uppvisar s.k bakarv.

Och skam den som ger sig, har letat vidare, och fann den äldsta berättelsen om en gårds arv som existerar i Sverige via Runsten U 29.

Torbjörn skald skrev:Tyd! Germund fick till hustru Gerlög som ungmö. Sedan fingo de en son, innan han drunknade. Och sonen dog sedan. Därpå fick hon Gudrik till man. Han ... denna ... Sedan fingo de barn. Men en enda flicka levde kvar, hon hette Inga. Henne fick Ragnfast i Snottsta till hustru. Därpå dog han och sonen sedan. Och modern kom till arv efter sin son. Sedan fick hon Erik till man. Därpå dog hon. Då kom Gerlög till arv efter Inga, sin dotter. Torbjörn skald ristade runorna

Lite detektivjobb: hittar någon den andra stenen? 8)