Någon som har läst Francois Bourgeons trilogi om "Skymningens färdkamrater"? I den sista delen ("Sirenens sång") talas det om Dårarnas eller Tokarnas fest, är det någon som vet var man kan hitta mer info om denna intressanta företeelse?
Del nr 2 ("Turkosstaden") bygger tydligen på en bretagnsk dikt om en druid som undervisar sin lärling, vill veta mer om den och andra gamla legender, någon som har lite kunskap att dela med sig av?
"Dårarnas fest"
Ja, det är en suveränt bra serie! Om tokarnas fest står lite att läsa i den brittiske historikern Peter Burkes bok Folklig kultur i Europa 1500-1800, där ett kapitel handlar om "Karnevalens värld".
Burke skriver:
En sentida avläggare av denna sed är alltså våra luciatåg, där åtminstone stjärngossarna och stalledrängarna är (förborgerligade) rester av traditionen att barn/unga män går runt i bygden för att illustrera berättelserna om martyren Staffan (Stefanus) och om de vise männens besök på Trettondagen. I bondesamhället var det då inte alltid fråga om särskilt högtidliga eller uppbyggliga tillställningar, utan dessa rundvandringar kunde vara just ganska "karnevaliska" och inrymma en hel del sprit och slagsmål.
Karnevalskulturen har nog särskilt uppmärksammats av "radikalt" sinnade historieforskare, som sett den som ett uttryck för en genuint folklig kultur i motsättning till den politiska och/eller religiösa makten. Upptågen skedde alltså i anslutning till kristna helger och kunde, som Burke påpekar, religiöst motiveras och godtagas utifrån föreställningen att alla människor ändå är lika små inför Guds ansikte - därmed kunde det vara nyttigt att även kungar och präster fick sin ställning "ifrågasatt", om än bara för en liten tid och i någorlunda kontrollerade former.
Många har väl även sett karnevalerna som ett sätt att ge folk utlopp för uppdämda aggressioner, och därmed undvika verkliga revolutioner. Det som mest fascinerat både forskare och andra är nog ändå den möjlighet till "rollbyte" som gavs i karnevalerna, och som tycktes utvisa att gränserna i samhället ändå var ganska tillfälliga och slumpmässiga. Särskilt gäller detta den ryske litteraturforskaren Michail Bachtin, som i sin bok Rabelais och skrattets historia lanserat begreppet "det karnevaliska"; vilket många andra forskare tagit upp för att beskriva en viss kulturell strömning eller attityd av "komiskt/satiriskt ifrågasättande av rådande förhållanden".
Burkes bok utgavs på svenska av Författarförlaget 1983. Bachtins bok, ursprungligen från 1940, finns också på svenska; jag har inte självt läst den men har sett den beskriven som "en monstruöst tråkig bok om ett roligt ämne", eller något i den stilen.
Burke skriver:
Burke kommenterar vidare:Karnevalen kan ses som ett jättestort skådespel med huvudgatorna och torgen som scener och staden som en teater utan väggar där invånarna, aktörerna och åskådarna, betraktade skådespelet från sina balkonger. Det fanns ingen klar skillnad mellan aktörerna och skådespelarna eftersom det hände att damerna på balkongerna kastade ägg på folkmassan nedanför och de maskerade ofta hade frihet att störta in i privathusen.
Handlingen i detta jättelika skådespel var en uppsättning mer eller mindre formellt strukturerade evenemang. De mindre formellt strukturerande händelserna pågick till och från under hela karnevalstiden [från januari fram till fastan] och var spridda över hela staden. Det var först och främst en väldig förtäring av kött, pannkakor och (i Nederländerna) våfflor, som nådde sin höjdpunkt på fettisdagen /.../ Drickandet var också omfattande. Under karnevalens sista vecka i Ryssland "dricker de som om de aldrig mera skulle dricka", enligt en engelsk besökare. /.../
Folk bar masker, somliga med långa näsor, eller hela maskeraddräkter. Män klädde ut sig till kvinnor, kvinnor till män; andra populära kostymer var prästens, djävulens, narrens, vildens och de vilda djurens, till exempel björnens. /.../ En engelsman som var i Paris med anledning av karnevalen 1786 skrev att "påvar, kardinaler, munkar, djävlar, hovfolk, harlekiner och advokater, alla blandades i ett enda promiskuöst vimmel". Denna folkmassa klädde inte bara ut sig utan spelade också upp sina roller. /.../Djur var ofta offer för karnevalens galenskap: man kunde kasta omkring hundar i filtar eller kasta sten på tuppar tills de dog. Aggressiviteten var också verbal, och man utbytte många förolämpningar och sjöng många satiriska verser.
Om Dårarnas fest skriver Burke:Karnevalen hade tre huvudteman, verkliga och symboliska: mat, sex och våld. Maten var det mest påtagliga. Det var köttet (carne) som betecknades i första delen av ordet "karneval". /.../ Carne stod också för "köttet" i annan bemärkelse. Sexualiteten var, som vanligt, symboliskt intressantare än födan på grund av de sätt den var kamouflerad på, hur genomskinliga dessa slöjor än må ha varit. /.../ Verbal aggressivitet var tillåten under denna säsong; maskerade personer hade lov att förolämpa individer och kritisera myndigheter.
Ett välkänt exempel [på mer påtagligt karnevalsartade högtider] är Dårarnas fest som firades 28 december (Menlösa barns dag, till minne av de barn som mördades av Herodes) eller däromkring och är särskilt väl dokumenterad med avseende på Frankrike. Dårarnas fest arrangerades av det yngre prästerskapet, en kyrklig motsvarighet till de föreningar av unga män som gjorde sig så bemärkta under karnevalen. Vanliga människor deltog på samma sätt som de deltog i mässan, som församling. Under Dårarnas fest brukade man välja en narrpåve, man brukade dansa i kyrkan och på gatorna, man höll den vanliga processionen och man imiterade en mässa där prästerna bar masker eller kvinnokläder eller hade skruden bak och fram, höll mässboken upp och ned, spelade kort, åt korv, sjöng oanständiga visor och förbannade församlingen i stället för att välsigna den. /.../
Man kan knappast önska sig en mera bokstavlig framställning av upp och nedvända världen. Den legitimerades av en rad ur Magnificat: Deposuit potentes de sede et exaltavit humiles (Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt). På andra håll, till exempel i England före reformationen, fick tilldragelsen en stillsammare form som "gossebiskopens" fest eller "barnmässan". Enligt kungörelsen 1541 som avskaffade dessa seder, innefattade de "att barn styrs ut på egendomliga sätt och kläds för att spela präster, biskopar och kvinnor, och sedan under sång och dans förs från hus till hus medan de välsignar folket och samlar in pengar, och pojkar sjunger till och med mässan och predikar i predikstolen".
En sentida avläggare av denna sed är alltså våra luciatåg, där åtminstone stjärngossarna och stalledrängarna är (förborgerligade) rester av traditionen att barn/unga män går runt i bygden för att illustrera berättelserna om martyren Staffan (Stefanus) och om de vise männens besök på Trettondagen. I bondesamhället var det då inte alltid fråga om särskilt högtidliga eller uppbyggliga tillställningar, utan dessa rundvandringar kunde vara just ganska "karnevaliska" och inrymma en hel del sprit och slagsmål.
Karnevalskulturen har nog särskilt uppmärksammats av "radikalt" sinnade historieforskare, som sett den som ett uttryck för en genuint folklig kultur i motsättning till den politiska och/eller religiösa makten. Upptågen skedde alltså i anslutning till kristna helger och kunde, som Burke påpekar, religiöst motiveras och godtagas utifrån föreställningen att alla människor ändå är lika små inför Guds ansikte - därmed kunde det vara nyttigt att även kungar och präster fick sin ställning "ifrågasatt", om än bara för en liten tid och i någorlunda kontrollerade former.
Många har väl även sett karnevalerna som ett sätt att ge folk utlopp för uppdämda aggressioner, och därmed undvika verkliga revolutioner. Det som mest fascinerat både forskare och andra är nog ändå den möjlighet till "rollbyte" som gavs i karnevalerna, och som tycktes utvisa att gränserna i samhället ändå var ganska tillfälliga och slumpmässiga. Särskilt gäller detta den ryske litteraturforskaren Michail Bachtin, som i sin bok Rabelais och skrattets historia lanserat begreppet "det karnevaliska"; vilket många andra forskare tagit upp för att beskriva en viss kulturell strömning eller attityd av "komiskt/satiriskt ifrågasättande av rådande förhållanden".
Burkes bok utgavs på svenska av Författarförlaget 1983. Bachtins bok, ursprungligen från 1940, finns också på svenska; jag har inte självt läst den men har sett den beskriven som "en monstruöst tråkig bok om ett roligt ämne", eller något i den stilen.
Hurra för dig och all användbar information! Apropå Bachtin, lånade hans Dostojevskijs poetik för något år sedan. Inte ens med mycket god vilja gick det ta sig igenom den, det var som en trehundra sidor lång gäspning.Dilbert skrev:.Bachtins bok, ursprungligen från 1940, finns också på svenska; jag har inte självt läst den men har sett den beskriven som "en monstruöst tråkig bok om ett roligt ämne", eller något i den stilen.
Låt mig citera ur Michail Bachtins bok:
"Alla dessa bedrifter är, som vi sett, förbundna med diande, slukande, sväljande, sönderslitande. Vi ser här den öppna munnen, den uträckta tungan, tänderna, strupen, juvret, magen.
Vi skall i fortsättningen inte kapitel för kapitel följa den vidare utvecklingen av bilderna vi intresserar oss för, utan vi nöjer oss med att endast ta upp de mest talande exemplen.
I fjortonde kapitlet möter vi följande karakteristiska bild. Under gästabudet, som gavs för att fira slutet på processen mellan herrarna Baisecul och Humevesne, säger den berusade Panurge: 'O, kamrat, om jag skulle ha lika lätt för att stiga uppåt som jag har att låta vinet glida nedför strupen, skulle jag redan befinna mig uppe på månsfären tillsammans med Empedokles. Men jag vet inte vad tusan det här kan betyda: detta vin är utmärkt gott och mycket ljuvligt, men ju mer jag dricker därav, desto mer törstar jag. Jag tror att hans höghet Pantagruels skugga alstrar törst, liksom månen framkallar förkylningar.'
Låt oss här understryka det topografiska momentet..."
och så vidare, och så vidare, och så vidare....
"Alla dessa bedrifter är, som vi sett, förbundna med diande, slukande, sväljande, sönderslitande. Vi ser här den öppna munnen, den uträckta tungan, tänderna, strupen, juvret, magen.
Vi skall i fortsättningen inte kapitel för kapitel följa den vidare utvecklingen av bilderna vi intresserar oss för, utan vi nöjer oss med att endast ta upp de mest talande exemplen.
I fjortonde kapitlet möter vi följande karakteristiska bild. Under gästabudet, som gavs för att fira slutet på processen mellan herrarna Baisecul och Humevesne, säger den berusade Panurge: 'O, kamrat, om jag skulle ha lika lätt för att stiga uppåt som jag har att låta vinet glida nedför strupen, skulle jag redan befinna mig uppe på månsfären tillsammans med Empedokles. Men jag vet inte vad tusan det här kan betyda: detta vin är utmärkt gott och mycket ljuvligt, men ju mer jag dricker därav, desto mer törstar jag. Jag tror att hans höghet Pantagruels skugga alstrar törst, liksom månen framkallar förkylningar.'
Låt oss här understryka det topografiska momentet..."
och så vidare, och så vidare, och så vidare....
För en gångs skull finns det en hel del musik bevarad från medeltidens profana värld, nämligen just Tokarnas Festival. Den är rättså parodisk, ofta är melodierna varianter eller kopior av Psalmer som getts en helt ny, och hrm......ganska annorlunda text. 
Sångboken Carmina Burana från 1200talet - originalet alltså, inte Carl Orfs lite trista tonsättningar - innehåller en hel del visor som sannolikt har sjungts på dessa karnivaler. För den något mer intresserade rekomenderar jag "NarrenFestival" med Philip Picket and The New London Consort - en skiva där man har samlat en massa av dessa vilda karnevalslåtar. Spelas naturligtvis på tidens instrument. Kören kören har ett sjå.....än skall de sjunga vackert, än gräla, än mässa, än låta som olika djur!
Jag tror den är utgiven på Naxos.
Sångboken Carmina Burana från 1200talet - originalet alltså, inte Carl Orfs lite trista tonsättningar - innehåller en hel del visor som sannolikt har sjungts på dessa karnivaler. För den något mer intresserade rekomenderar jag "NarrenFestival" med Philip Picket and The New London Consort - en skiva där man har samlat en massa av dessa vilda karnevalslåtar. Spelas naturligtvis på tidens instrument. Kören kören har ett sjå.....än skall de sjunga vackert, än gräla, än mässa, än låta som olika djur!
Jag tror den är utgiven på Naxos.