bigj5,
Varva ner lite grand, tack.
/Marcus
Medeltida matvanor och livsmedelsproduktion
Vararen
Hej!
Vadan nu detta? Har man ej rätt att gå i polemik månne? Eller är det här en klubb för likasinnade? Du får väl kolla hur jag själv blev bemött till en början av ett flertal - enbart för att jag framförde mina egna tankegångar!
Någon nedvarvning blir det i denna mening icke tal om från min sida sett -klarar ni inte argumentering eller diskussion med meningsmotståndare - tja, stäng av mig då, men ändrar mig, det gör jag knappast! Jag framför min linje, utan att behöva bli tillsagd av folk som verkar ha det problematiskt med ett fritt tänkande - sådan är jag, oavsett vad någon tycker!
MVH
bigj5
Vadan nu detta? Har man ej rätt att gå i polemik månne? Eller är det här en klubb för likasinnade? Du får väl kolla hur jag själv blev bemött till en början av ett flertal - enbart för att jag framförde mina egna tankegångar!
Någon nedvarvning blir det i denna mening icke tal om från min sida sett -klarar ni inte argumentering eller diskussion med meningsmotståndare - tja, stäng av mig då, men ändrar mig, det gör jag knappast! Jag framför min linje, utan att behöva bli tillsagd av folk som verkar ha det problematiskt med ett fritt tänkande - sådan är jag, oavsett vad någon tycker!
MVH
bigj5
-
D. Andersson
- Medlem
- Inlägg: 827
- Blev medlem: 1 oktober 2002, 17:29
- Ort: Katrineholm
Här har du säkert rätt.hangatyr skrev:själv tror jag att ett eventuellt ökat ätande av spannmål inte främst har att göra med att kristendomen föredrar bröd (om den nu gör det...) utan att spannmål är en effektivare och mer ekonomisk väg än kött att få tag på energi : för att få ett kilo kött behövs kanske 50 kilo spannmål, vilket då is tället kan ätas direkt för att på så sätt få tillgång till 50 kilo mat i stället för 1 kilo. dessutom: mer effektiva jordbruksmetoder udner medeltiden medförde mer spannmålsprodukter per åkeryta.
Det finns också en mycket intressant och dynamisk anledning till en ökad spannmålsproduktion vid denna tiden, havets tillbakadragande och landhöjningen i t.ex Upplands kustområden. Under 200-300 års tid serverades på silverfat tidigare sjöbottnar som sannolikt ganska snart kunde utgöra odlingsbara åkrar utan den arbetskrävande omvägen hugga-ner-skog->bryta-upp-sten->svedjeelda->mjuka-upp-jorden-med-åder->så-spannmål.
Åker man runt i mälardalens kustområden, så är det intressant att följa åkerkantslinjenerna. Att sätta sig på en stubbe och se hur ett landskap breder ut sig, med en vattenlinje som följer åkerkanterna. I Uppland är det lätt att föreställa var det gick farbara vattenleder på 900-talet. Rakt över dagens åkrar...
Att odla i det forntida Sverige var säkert inte lätt, i jämförelse med att släppa grisar, kor och får på bete med trälar som passade på dem, ofta i skogsmiljöer som därmed skapade nya kuturmarker.
När därför havet gav kustbönderna ny åkermark, väl gödslad och utan träd måste de ha inneburit som att vinna på lotto. Självklart måste nyodlingar och ökad spannmålsproduktion resulterat i mer pollen som idag kan mätas. Gissningsvis är den högsta ökningen snarare i Uppland vid denna tid, och inte i Västergötland, pga av de nämnda faktorerna?
Samtidigt måste borde väl minskningen av vattenyta inneburit minskat fiske vilket måste kompenseras med annan föda?
Ökad odling krävde mer arbetskraft, i form av trälar. Dessa serverades nog inte Chateubriand eller rostbiff, utan låg nog mer på spannmålsdiet, blandat med rovor och annat. Vilket sin tur genererade mer odling. Här tror jag du har rätt Hangatyr, i att "den indiska modellen" med en mer ekonomisk energiproduktion där varje kvadratmeter mättar mer (fattiga) munnar också spelar in sin roll. Köttproduktion var säkerligen vid denna tid delvis lyxvara, om än massor "sekundära" biprodukter från slakten nyttjades mer än idag, varvid antagligen mycket saltades in eller röktes.
Kanske lät man fler trälbarn överleva, eller ökade importen av slavar för att täcka behovet på arbetskraft.
Den typen av agrara och kulturella anledningar ser jag som mer relevant till en ökad spannmålsodling, OCH en ökad boskapsdrift, i synnerhet om exporten ökade?
Emellertid relaterar idéerna ovan mer till Upplands kustområden vid den här tiden. Har ingen aning om hur de geologiska förutsättningarna såg ut i Västergötland?
Vid den här tiden verkar det vara svårt att dra för tydliga slutsatser av kända fenomen. Det var väl egentligen vad jag förut ville säga.
Vad gäller brödätande på vikingatiden ber jag att få återkomma. Fortfarande cirkulerar ett minne från där kökkenmödding utgrävningen i Danmark samt dentala analyser. Vad jag minns gjorde man där någon typ av bröd på heta stenar, av liknande indisk chapatityp?
Utan kvarnar. Egyptierna vid Nilen, och kineserna vid gula floden fick nog också vackert klara sig utan kvarnar.
Kommer på ytterligare en titel från vikingatiden, ordet bryte.
Lär ha haft något med bröd att göra? Måste också kollas upp...
Senast redigerad av 1 Dan Koehl, redigerad totalt 1 gånger.
Hajsan
Dagens!
Noterar att man dock kan kalla meddebatanter för "svin" utan åtgärd, men att ha motsatta åsikter än andra är tydligen allt för farligt! Pinsamt, minst sagt!
Nåväl här lite om brödätandet, för jag blev intresserad av det hela och därför botaniserar jag i det ett tag!
I södra och västra Europa verkar det som om vetet var det sädesslag som man främst bakade bröd av. Här åt man bröd i mycket större omfattning än i Norden. Bröd oftare tillverkat av vete, även om de fattiga tvingades blanda in både råg och korn. Det verkar som om brödätandet spred sig från södra Europa upp mot centrala och norra Europa. Det verkar nästan som om brödätandet, kristendomen och feodaliseringsprocessen gick hand i hand norrut efter romarrikets fall mot slutet av 400-talet. Under 700-800-talen var det inte minst benediktinermunkarna som spred brödätandet vart de än kom.
Det verkar närmast som om brödet under den kristna tiden antog en kulthandling – om än en vardaglig sådan! Brödet utgjorde under 1300-talet 80-90 procent av kaloribehovet – man förstår vilken katastrofal verkan en missväxt kunde få då den drabbade brödsädesskörden. Man åt naturligtvis annat också, s.k. companagium, ”tillsammans med brödet”. Framför allt var det kål, lök samt spenat morötter, sallad och olika kryddväxter. Alltid åt även baljväxter såsom ärter, bönor, kikärter och linser. Oftast åt man dessa grönsaker i soppor eller raguer. Sällan åt man dem råa, vilket ledde till C-vitaminbrist, men i södra Europa hjälptes detta upp av frukt; äpplen, päron, fikon och körsbär.
Svårare var det i norr, även om det också här fanns tillgång på bär i skogarna; blåbär, smultron samt kål, ärter, bönor men även mejeriprodukter såsom sjud, ost, mjölk och andra mejeriprodukter. När det gäller konsumtionen av kött är källorna ganska osäkre för tiden före 1300. Däremot anger en del historiker att de genom källorna kan styrka att för Tysklands del var köttkonsumtionen under senmedeltiden mycket hög. I Frankfurt an Oder förtärdes 100 kilo per person och år 1308. I Berlin 225 kilo per person och år 1397. Kött åts dock inte varje dag på året p.g.a. kyrkans fastebestämmelser. Fastedagarna gällde fisk som föda – brevid brödet och grönsakerna. Jämfört med Frankrike, där man åren 1960-1961 förtärde 75 kilo och person per år, i Spanien 21, Grekland 26 kilo per år. I Sverige gick det åt 40 kilo kött per person och år 1981. Man åt alltså stora mängder kött under senmedeltiden. Indirekt ser vi att man i England måste ha förtärt stora mängder kött under senmedeltiden än tidigare. Landets export av ull och kläde mer än fördubblades från 1399 till 1425, det betyder ju att antalet får även fördubblades. Dessa representerade ju kött som måste ätas upp.
BRÖDÄTANDET I NORDEN
Klimatet i norr gjorde att man med den bristfälliga teknik som fanns inom det dåtida jordbruket, tvingades äta brödliknande produkter som producerats av korn, råg och havre. Man bakade sällan brödet utan de ovan nämnda sädesslagen användes för att koka gröt av de söndermalda kornen. Bröd i vår meninga fanns alltså knappast före den kristna/feodala tiden!
Enligt odlingsintensitetsdiagram för några områden i Norden kan man urskilja att åkerbruket i Sydvästskandinavien (Danmark, Västsverige) och Mälarområdet ökade markant sista århundradet före vår tideräknings början. Därefter avstannar ökningen under andra och tredje århundradet efter Kristus för att under 500-talet förbytas i en klar nedgång av odlingsintensiteten.
Under denna tid kan mycket väl uppkomsten av byarna ha inträffat, 200 f.Kr till 500-talet e.Kr. Under denna period infördes järnredskap på många håll, rågen började odlas, husdjur som höns och katt bli vanliga i Norden. Gödselbruket kan ha spridits på sina håll, om än ej allmänt.
På 700-talet ökar åter åkerarealen och nyodling och inre kolonisation ökar markant. Åkerarealen ökar på betesmarkens bekostnad, något som pågår till början av 1300-talet. Tvåsädesbruket sprider sig efterhand under denna period, som varar till 1300-talets början. Efter år 1300 avtar ökningen av åkerarealen helt i större delen av Norden. Under 1100-1200-talen förekom även en omfattande nyodling i skogsbygderna i bl.a. södra Sverige. Brottet efter år 1300 sammanfaller med agrarkrisen som inträffar överallt i Europa efter år 1300. Fyra skeden i åkerarealens utveckling kan skönjas för svensk del från 700-talet fram till slutet av 1800-talet. Det första skedet var åkerarealens ökning fram till ungefär år 1300. Därefter en nedgångsfas som varade till slutet av 1400-talet Under 1500-talet ökade åter åkerarealen, för att under 1700-talet explodera över hela landet. Lennart Andersson-Palm menar att Sjuhäradsbygden sydost om Göteborg är en till stora delar skogrik bygd som upplevde en ökning av spannmålsproduktionen sedan tidigare, oklart hur långt tillbaks!
Ser vi till skatterna under senmedeltid och 1500-tal från Sjuhärad märker vi dominansen för animalierna. Dessutom är de pengar man funnit danska, vilket tyder på goda kontakter med Danmark. Efterfrågan på oxar och nöt i allmänhet tack vare ökad efterfrågan i takt med att slottslänen uppförs, städernas tillkomst samt Bergslagens behov av både dragdjur och slaktoxar under 1200-talets lopp. Under 1300-talet ökar behovet av nöt i hela Europa. En internationell handel med boskap nämns redan i Västgötalagarna.
Från Sjuhärad och angränsande danska gränsområden bör även trävaror och järn troligen ha utgått då ju detta rike kände av en allt större brist på trä och järn mot senmedeltiden.
MVH
bj5
Noterar att man dock kan kalla meddebatanter för "svin" utan åtgärd, men att ha motsatta åsikter än andra är tydligen allt för farligt! Pinsamt, minst sagt!
Nåväl här lite om brödätandet, för jag blev intresserad av det hela och därför botaniserar jag i det ett tag!
I södra och västra Europa verkar det som om vetet var det sädesslag som man främst bakade bröd av. Här åt man bröd i mycket större omfattning än i Norden. Bröd oftare tillverkat av vete, även om de fattiga tvingades blanda in både råg och korn. Det verkar som om brödätandet spred sig från södra Europa upp mot centrala och norra Europa. Det verkar nästan som om brödätandet, kristendomen och feodaliseringsprocessen gick hand i hand norrut efter romarrikets fall mot slutet av 400-talet. Under 700-800-talen var det inte minst benediktinermunkarna som spred brödätandet vart de än kom.
Det verkar närmast som om brödet under den kristna tiden antog en kulthandling – om än en vardaglig sådan! Brödet utgjorde under 1300-talet 80-90 procent av kaloribehovet – man förstår vilken katastrofal verkan en missväxt kunde få då den drabbade brödsädesskörden. Man åt naturligtvis annat också, s.k. companagium, ”tillsammans med brödet”. Framför allt var det kål, lök samt spenat morötter, sallad och olika kryddväxter. Alltid åt även baljväxter såsom ärter, bönor, kikärter och linser. Oftast åt man dessa grönsaker i soppor eller raguer. Sällan åt man dem råa, vilket ledde till C-vitaminbrist, men i södra Europa hjälptes detta upp av frukt; äpplen, päron, fikon och körsbär.
Svårare var det i norr, även om det också här fanns tillgång på bär i skogarna; blåbär, smultron samt kål, ärter, bönor men även mejeriprodukter såsom sjud, ost, mjölk och andra mejeriprodukter. När det gäller konsumtionen av kött är källorna ganska osäkre för tiden före 1300. Däremot anger en del historiker att de genom källorna kan styrka att för Tysklands del var köttkonsumtionen under senmedeltiden mycket hög. I Frankfurt an Oder förtärdes 100 kilo per person och år 1308. I Berlin 225 kilo per person och år 1397. Kött åts dock inte varje dag på året p.g.a. kyrkans fastebestämmelser. Fastedagarna gällde fisk som föda – brevid brödet och grönsakerna. Jämfört med Frankrike, där man åren 1960-1961 förtärde 75 kilo och person per år, i Spanien 21, Grekland 26 kilo per år. I Sverige gick det åt 40 kilo kött per person och år 1981. Man åt alltså stora mängder kött under senmedeltiden. Indirekt ser vi att man i England måste ha förtärt stora mängder kött under senmedeltiden än tidigare. Landets export av ull och kläde mer än fördubblades från 1399 till 1425, det betyder ju att antalet får även fördubblades. Dessa representerade ju kött som måste ätas upp.
BRÖDÄTANDET I NORDEN
Klimatet i norr gjorde att man med den bristfälliga teknik som fanns inom det dåtida jordbruket, tvingades äta brödliknande produkter som producerats av korn, råg och havre. Man bakade sällan brödet utan de ovan nämnda sädesslagen användes för att koka gröt av de söndermalda kornen. Bröd i vår meninga fanns alltså knappast före den kristna/feodala tiden!
Enligt odlingsintensitetsdiagram för några områden i Norden kan man urskilja att åkerbruket i Sydvästskandinavien (Danmark, Västsverige) och Mälarområdet ökade markant sista århundradet före vår tideräknings början. Därefter avstannar ökningen under andra och tredje århundradet efter Kristus för att under 500-talet förbytas i en klar nedgång av odlingsintensiteten.
Under denna tid kan mycket väl uppkomsten av byarna ha inträffat, 200 f.Kr till 500-talet e.Kr. Under denna period infördes järnredskap på många håll, rågen började odlas, husdjur som höns och katt bli vanliga i Norden. Gödselbruket kan ha spridits på sina håll, om än ej allmänt.
På 700-talet ökar åter åkerarealen och nyodling och inre kolonisation ökar markant. Åkerarealen ökar på betesmarkens bekostnad, något som pågår till början av 1300-talet. Tvåsädesbruket sprider sig efterhand under denna period, som varar till 1300-talets början. Efter år 1300 avtar ökningen av åkerarealen helt i större delen av Norden. Under 1100-1200-talen förekom även en omfattande nyodling i skogsbygderna i bl.a. södra Sverige. Brottet efter år 1300 sammanfaller med agrarkrisen som inträffar överallt i Europa efter år 1300. Fyra skeden i åkerarealens utveckling kan skönjas för svensk del från 700-talet fram till slutet av 1800-talet. Det första skedet var åkerarealens ökning fram till ungefär år 1300. Därefter en nedgångsfas som varade till slutet av 1400-talet Under 1500-talet ökade åter åkerarealen, för att under 1700-talet explodera över hela landet. Lennart Andersson-Palm menar att Sjuhäradsbygden sydost om Göteborg är en till stora delar skogrik bygd som upplevde en ökning av spannmålsproduktionen sedan tidigare, oklart hur långt tillbaks!
Ser vi till skatterna under senmedeltid och 1500-tal från Sjuhärad märker vi dominansen för animalierna. Dessutom är de pengar man funnit danska, vilket tyder på goda kontakter med Danmark. Efterfrågan på oxar och nöt i allmänhet tack vare ökad efterfrågan i takt med att slottslänen uppförs, städernas tillkomst samt Bergslagens behov av både dragdjur och slaktoxar under 1200-talets lopp. Under 1300-talet ökar behovet av nöt i hela Europa. En internationell handel med boskap nämns redan i Västgötalagarna.
Från Sjuhärad och angränsande danska gränsområden bör även trävaror och järn troligen ha utgått då ju detta rike kände av en allt större brist på trä och järn mot senmedeltiden.
MVH
bj5
D. Andersson,
Den typen av inlägg gör inte stämningen bättre, så låt bli dem.
/Macrus
Den typen av inlägg gör inte stämningen bättre, så låt bli dem.
/Macrus
Senast redigerad av 1 Marcus, redigerad totalt 5 gånger.
Det är naturligtvis svårt att säga hur noga man följde fastebuden i Sverige under tidig medeltid, men följde man dem kan det knappast ha undgått att sätta betydande spår i de sammanlagda matvanorna.
Det fanns tre grader av fasta, men alla innefattade att man inte åt kött ("från fyrfota djur"). Fasta gjorde man bland annat under sju veckor före påsk (utom söndagar), under fyra veckor före jul, varje fredag och onsdag under hela året samt som förberedelse före alla stora kyrkliga helgdagar, inkl alla apostladagar. Fyra gånger om året inföll dessutom en s k kvatemberfasta på flera dagar.
Sammanlagt blir detta ett väsentligt antal dagar då man inte åt kött, varför man får anta att behovet av annan föda (bröd, fisk m m) har ökat i motsvarande grad.
Det fanns tre grader av fasta, men alla innefattade att man inte åt kött ("från fyrfota djur"). Fasta gjorde man bland annat under sju veckor före påsk (utom söndagar), under fyra veckor före jul, varje fredag och onsdag under hela året samt som förberedelse före alla stora kyrkliga helgdagar, inkl alla apostladagar. Fyra gånger om året inföll dessutom en s k kvatemberfasta på flera dagar.
Sammanlagt blir detta ett väsentligt antal dagar då man inte åt kött, varför man får anta att behovet av annan föda (bröd, fisk m m) har ökat i motsvarande grad.
Mera mat
Hejsan!
Fastnade i det här med bröd, boskap och bofasthet, vilket dessutom har lite med andra studier att göra som jag just nu bedriver - så jag har luskat lite till om detta!
Har dock ej varit på något bättre bibliotek, utan mest botaniserat i den egna bokhyllan. Men skall försöka med detta nu på semestern!
Nåväl, på med pilen Palle! Nu kör vi!
BRÖDÄTANDET I NORDEN
Klimatet i norr gjorde att man med den bristfälliga teknik som fanns inom det dåtida jordbruket, tvingades äta brödliknande produkter som producerats av korn, råg och havre. Man bakade sällan brödet utan de ovan nämnda sädesslagen användes för att koka gröt av de söndermalda kornen.
Enligt odlingsintensitetsdiagram för några områden i Norden kan man urskilja att åkerbruket i Sydvästskandinavien (Danmark, Västsverige) och Mälarområdet ökade markant sista århundradet före vår tideräknings början. Därefter avstannar ökningen under andra och tredje århundradet efter Kristus för att under 500-talet förbytas i en klar nedgång av odlingsintensiteten.
Under denna tid kan mycket väl uppkomsten av byarna ha inträffat, 200 f.Kr till 500-talet e.Kr. Under denna period infördes järnredskap på många håll, rågen började odlas, husdjur som höns och katt bli vanliga i Norden. Gödselbruket kan ha spridits på sina håll, om än ej allmänt.
Arkeologin ger en del intressanta indicier och sannolikheter för vad man före vikingatid egentligen sysslade med i Sverige, och i landets olika delar. Arkeologiska fynd visar på ett ganska övertygande sätt att forntidens människor i vårt land gradvis övergick från ett liv av jakt, insamling och fiske till ett mer och mer bofast liv där man odlade, samlade olika örter och växter från skogen och bedrev boskapsskötsel. Förhållandet mellan dessa olika näringsgrenar förändrades över tiden beroende på klimat, ökad befolkning, kontakter utifrån och ökat djurbestånd och fler grödor att välja mellan. För Upplands och Västergötlands del visar pollenanalytiska undersökningar att landskapet redan då på sina håll var starkt påverkat av en intensiv beteskultur. Troligt är att fårskötseln redan under yngre bronsåldern (800-400 f.Kr.) hade blivit vanlig i de nämnda landskapen. På andra håll, t.ex. i Danmark har man funnit stora samlingar av ben tillhörande häst.
Vad gäller husbyggnadstekniken vet vi att från Jylland att husen var mellan 10 och 20 meter långa, hade tjocka väggar och tak täckta av torv eller torv lerstruken risflätning på stolpstomme. Torvtaket bars upp av trästolpar i två rader. Ingången i var i mitten av huset, mot söder. I Sverige verkar det som om ingångarna var i ena kortändan. Det danska huset, och troligen det svenska, var indelat i två avdelningar, ett rum mot väster med stampat lergolv och härd mitt på golvet, ett rum mot öster, där kreaturen fick hålla till.
På Öland var sådana hus täckta av kalksten, och liksom på det svenska fastlandet kan man även ha haft djuren inne i byggnaden på vintrarna.
Intressant nog verkar det som att man i Norden, även i Danmark påfallande ofta åt ur skogens växtrike, liksom olika grässorter. Vanligt var att man ännu under tidig järnålder åt mycket av de vilda ogräsfröerna spergel, åkerbinda, pilört och svinmålla samt flera andra sorter. Blandat med detta åts korn och linfrö och annat. Benfynd från samma tid påvisade åter att fåren var vanliga, med en del nöt. Hönsben börjar nu dyka upp från sydligare nejder. Fågel var en vanlig ingrediens i kosthållet under järnåldern – kaja, kråka, stare, snöskata, gås, gräsand, rapphöns, skrake och skogsduva.
Under vikingatiden hade bebyggelsen mer dragit sig till låglänta områden, lämpliga för odling. Sjöstränder, ådalar och lågmarker tyder på att man drogs till gräsbördiga marker. Man odlade uppenbarligen allt mer samtidigt som boskapsskötseln hade utökats – fler betesmarker behövdes liksom ängar för vinterfoder åt djuren. Adam av Bremen skriver på 1070-talet att ”på många ställen i Norge och Sverige är boskapsherdarna mycket förnäma män som lever på patriarkernas vis och sina händers arbete.” Boskapsskötselns stora betydelse lyser igenom här. Åkrarna har troligen inte varit stora eller fasta kring byggnaderna, ofta var de tillfälliga odlingar i form av svedjelyckor, som lades ned igen när de efter några år fyllt sin uppgift Då togs nya åkerlappar upp på andra ställen. Så var bondebruket beskaffat under vikingatid, medeltid och in i den nyare tiden. Spannmålsjorden var av underordnad betydelse – vikingen var främst boskapsskötare.
Detta leder till antagandet att människorna inte var helt bofasta – åkerbruket, om än underordnat boskapsskötseln, tvingade människorna att vart 10-20 år, flytta sina bostäder eftersom det annars skulle bli för långa avstånd till åkrarna. En människa som levde under denna tid, flyttade troligen mellan två och fyra gånger under sin livstid. Inte långt, kanske inom en radie på 500 meter, en eller två kilometer mellan boplatserna. Man flyttade, men stannade i sitt ursprungliga område – om inget oförutsett inträffade! Vilket säkerligen ofta inträffade under dessa oroliga tider. Adam av Bremen skriver vidare om Skåne och Danmark, fruktbara och uppfyllda av kyrkor. På andra sidan gränsen härskade götarna över ett stort område ända fram till Birka, där svearnas land började. ”Sverige är ett mycket fruktbart land, jorden är rik på skördar och honung, dessutom överträffar det alla andra länder ifråga om boskapsskötsel; där finns en mängd för invånare nyttiga floder och skogar och landet är överallt fullt av främmande varor…”
Adam av Bremen verkar beskriva ett dåtida Sverige som en boskapsskötande värld, med inslag av åkerbruk och handel, tidsmässigt under 1070-talet. Mäster Adams ord förefaller vara i samklang med de arkeologiska fynden som gjort. Svenskarna var på många håll boskapsskötare av hög rang, åkerbruket var även det utvecklat, om än inte alls lika betydelsefullt. Också handeln verkar enligt Adam vara av stor betydelse för många svenskar – det passar in i bilden av Mälardalens handel, på Västkustens handel och handeln inne i Västergötland och Östergötland. Redan under 1000-talets andra halva verkar det som om man i stora delar av dåtidens Sverige hade handelsutbyte med Baltikum, södra Östersjön, Danmark och kanske även med friser, engelsmän och tyskar!
Slutsats således, inget bröd att tala om, ingen bofasthet i vår mening, samt mycket boskapsskötande fram till 1000-talet. Frågan som uppstår, hur gick det sedan då?
MVH
bj5
Fastnade i det här med bröd, boskap och bofasthet, vilket dessutom har lite med andra studier att göra som jag just nu bedriver - så jag har luskat lite till om detta!
Har dock ej varit på något bättre bibliotek, utan mest botaniserat i den egna bokhyllan. Men skall försöka med detta nu på semestern!
Nåväl, på med pilen Palle! Nu kör vi!
BRÖDÄTANDET I NORDEN
Klimatet i norr gjorde att man med den bristfälliga teknik som fanns inom det dåtida jordbruket, tvingades äta brödliknande produkter som producerats av korn, råg och havre. Man bakade sällan brödet utan de ovan nämnda sädesslagen användes för att koka gröt av de söndermalda kornen.
Enligt odlingsintensitetsdiagram för några områden i Norden kan man urskilja att åkerbruket i Sydvästskandinavien (Danmark, Västsverige) och Mälarområdet ökade markant sista århundradet före vår tideräknings början. Därefter avstannar ökningen under andra och tredje århundradet efter Kristus för att under 500-talet förbytas i en klar nedgång av odlingsintensiteten.
Under denna tid kan mycket väl uppkomsten av byarna ha inträffat, 200 f.Kr till 500-talet e.Kr. Under denna period infördes järnredskap på många håll, rågen började odlas, husdjur som höns och katt bli vanliga i Norden. Gödselbruket kan ha spridits på sina håll, om än ej allmänt.
Arkeologin ger en del intressanta indicier och sannolikheter för vad man före vikingatid egentligen sysslade med i Sverige, och i landets olika delar. Arkeologiska fynd visar på ett ganska övertygande sätt att forntidens människor i vårt land gradvis övergick från ett liv av jakt, insamling och fiske till ett mer och mer bofast liv där man odlade, samlade olika örter och växter från skogen och bedrev boskapsskötsel. Förhållandet mellan dessa olika näringsgrenar förändrades över tiden beroende på klimat, ökad befolkning, kontakter utifrån och ökat djurbestånd och fler grödor att välja mellan. För Upplands och Västergötlands del visar pollenanalytiska undersökningar att landskapet redan då på sina håll var starkt påverkat av en intensiv beteskultur. Troligt är att fårskötseln redan under yngre bronsåldern (800-400 f.Kr.) hade blivit vanlig i de nämnda landskapen. På andra håll, t.ex. i Danmark har man funnit stora samlingar av ben tillhörande häst.
Vad gäller husbyggnadstekniken vet vi att från Jylland att husen var mellan 10 och 20 meter långa, hade tjocka väggar och tak täckta av torv eller torv lerstruken risflätning på stolpstomme. Torvtaket bars upp av trästolpar i två rader. Ingången i var i mitten av huset, mot söder. I Sverige verkar det som om ingångarna var i ena kortändan. Det danska huset, och troligen det svenska, var indelat i två avdelningar, ett rum mot väster med stampat lergolv och härd mitt på golvet, ett rum mot öster, där kreaturen fick hålla till.
På Öland var sådana hus täckta av kalksten, och liksom på det svenska fastlandet kan man även ha haft djuren inne i byggnaden på vintrarna.
Intressant nog verkar det som att man i Norden, även i Danmark påfallande ofta åt ur skogens växtrike, liksom olika grässorter. Vanligt var att man ännu under tidig järnålder åt mycket av de vilda ogräsfröerna spergel, åkerbinda, pilört och svinmålla samt flera andra sorter. Blandat med detta åts korn och linfrö och annat. Benfynd från samma tid påvisade åter att fåren var vanliga, med en del nöt. Hönsben börjar nu dyka upp från sydligare nejder. Fågel var en vanlig ingrediens i kosthållet under järnåldern – kaja, kråka, stare, snöskata, gås, gräsand, rapphöns, skrake och skogsduva.
Under vikingatiden hade bebyggelsen mer dragit sig till låglänta områden, lämpliga för odling. Sjöstränder, ådalar och lågmarker tyder på att man drogs till gräsbördiga marker. Man odlade uppenbarligen allt mer samtidigt som boskapsskötseln hade utökats – fler betesmarker behövdes liksom ängar för vinterfoder åt djuren. Adam av Bremen skriver på 1070-talet att ”på många ställen i Norge och Sverige är boskapsherdarna mycket förnäma män som lever på patriarkernas vis och sina händers arbete.” Boskapsskötselns stora betydelse lyser igenom här. Åkrarna har troligen inte varit stora eller fasta kring byggnaderna, ofta var de tillfälliga odlingar i form av svedjelyckor, som lades ned igen när de efter några år fyllt sin uppgift Då togs nya åkerlappar upp på andra ställen. Så var bondebruket beskaffat under vikingatid, medeltid och in i den nyare tiden. Spannmålsjorden var av underordnad betydelse – vikingen var främst boskapsskötare.
Detta leder till antagandet att människorna inte var helt bofasta – åkerbruket, om än underordnat boskapsskötseln, tvingade människorna att vart 10-20 år, flytta sina bostäder eftersom det annars skulle bli för långa avstånd till åkrarna. En människa som levde under denna tid, flyttade troligen mellan två och fyra gånger under sin livstid. Inte långt, kanske inom en radie på 500 meter, en eller två kilometer mellan boplatserna. Man flyttade, men stannade i sitt ursprungliga område – om inget oförutsett inträffade! Vilket säkerligen ofta inträffade under dessa oroliga tider. Adam av Bremen skriver vidare om Skåne och Danmark, fruktbara och uppfyllda av kyrkor. På andra sidan gränsen härskade götarna över ett stort område ända fram till Birka, där svearnas land började. ”Sverige är ett mycket fruktbart land, jorden är rik på skördar och honung, dessutom överträffar det alla andra länder ifråga om boskapsskötsel; där finns en mängd för invånare nyttiga floder och skogar och landet är överallt fullt av främmande varor…”
Adam av Bremen verkar beskriva ett dåtida Sverige som en boskapsskötande värld, med inslag av åkerbruk och handel, tidsmässigt under 1070-talet. Mäster Adams ord förefaller vara i samklang med de arkeologiska fynden som gjort. Svenskarna var på många håll boskapsskötare av hög rang, åkerbruket var även det utvecklat, om än inte alls lika betydelsefullt. Också handeln verkar enligt Adam vara av stor betydelse för många svenskar – det passar in i bilden av Mälardalens handel, på Västkustens handel och handeln inne i Västergötland och Östergötland. Redan under 1000-talets andra halva verkar det som om man i stora delar av dåtidens Sverige hade handelsutbyte med Baltikum, södra Östersjön, Danmark och kanske även med friser, engelsmän och tyskar!
Slutsats således, inget bröd att tala om, ingen bofasthet i vår mening, samt mycket boskapsskötande fram till 1000-talet. Frågan som uppstår, hur gick det sedan då?
MVH
bj5
-
D. Andersson
- Medlem
- Inlägg: 827
- Blev medlem: 1 oktober 2002, 17:29
- Ort: Katrineholm
Jag tänkte citera en bok jag läser just nu. Jag vet inte om det kan vara värt nåt.
Författaren är professor i arkeologi vid Uppsala.
Författaren är professor i arkeologi vid Uppsala.
Utvecklingen i södra Sverige har alltså varit liknande den i Tyskland befolkningsmässigt, och romersk kontakt med Sydskandinavien har skett. Dessutom viss handel. Att bosättningar där man bott längre än 2-3 generationer skulle finnas i norra Tyskland i över tusen år utan att ta sig över till Skåne ser jag som orimligt.Frands Herschend skrev:Det är ingen tvekan om att det germanska försörjningssystemet huvudsakligen bygger på den självförsörjande familjegårdne och fram till de sista århundradena före Kristi födelse ökar antal gårdsenheter. Det är typiskt för detta bebyggelse- och försörjningssystem att det är rörligt. Få gårdar ligger mer än ett par generationer på samma plats och husen är små och mycket enkla både vad gäller byggnadsteknik och inredning. Ungefär vid tiden för den intensifierade kontakten med romersk kultur blir det skillnad i gårdarnas storlek och även om de fortsätter av och till att flyttas blir de dock mer stationära. Dessutom stagnerar deras antal medan differentieringen mellan olika gårdar blir tydligare.
Det är uppenbart att denna utveckling mot en stagnerande bebyggelse i en fast organisation, sker tidigare ju närmare man befinner sig Romarriketts gräns. Den är tydlig i större delen av Sydskandinavien åtminstonde så långt bort som till Rogaland, Mälardalen, Gotland och Öland, men stagnationen sätter in senare i de norra delarna av området.
Re: brödätning
Jag är fortfarande fullt övertygad om att du har fel.bigj5 skrev:BRÖDÄTANDET I NORDEN
Klimatet i norr gjorde att man med den bristfälliga teknik som fanns inom det dåtida jordbruket, tvingades äta brödliknande produkter som producerats av korn, råg och havre. Man bakade sällan brödet utan de ovan nämnda sädesslagen användes för att koka gröt av de söndermalda kornen. Bröd i vår meninga fanns alltså knappast före den kristna/feodala tiden!
Och att till exempel Fotevikens vikingamuseumhar rätt.
De skriver:
Källa: http://www.foteviken.se/art_50_99/viking_art60.htmFotevikens vikingamuseum skrev:Den viktigaste grödan var det sexradiga kornet, men det odlades också olika vetearter som emmer och enkorn. På åkrarna fanns också havre, råg och ärtor. Mjölet maldes på handkvarnar och användes både till bakning, till gröt och i soppor
Läs också den intressanta skildringen om hur matförsörjningen kunde klaras på en vikingagård i Härjedalen på 900-talet:
http://www.forntidateknik.z.se/IFT/mat/harjulf.htm
Är inte den vedertagna modellen att befolkningen ökade från 1000-talet fram till pesten slog till? Och att denna folkökning resulterade i att man var tvungen att bryta ny jord?
Samt att antalet gårdar då naturligtvis ökade, och att då spannmålsodlingen ökade? De borde ju resultera i större mängd pollen i mossar o liknande?
Vad som vore intressant att se är ju om odlingen ”per capita” ökade, samt djurhushållningen minskade. Men det måste ju vara ganska svårt att kunna se….
Det är möjligt att isotopbestämning av skelett från denna tid skulle kunna ge svaret på hur pass stor del av människornas kost som vore animalisk… Jag vet inte om det är möjligt, jag vet att man på Grönland kunde dra slutsatsen att människor hade gått över från att äta kött till att äta mer fisk. Men det beror på kolisotopernas fördelning, och jag är aningen osäker på hur det förhåller sig.
Sedan beror det ju till stor del på klimatet vad för slags näring som lämpar sig bäst. Boskapskötsel borde ju varit viktigare kanske i de norra delarna av Sverige…
Samt att antalet gårdar då naturligtvis ökade, och att då spannmålsodlingen ökade? De borde ju resultera i större mängd pollen i mossar o liknande?
Vad som vore intressant att se är ju om odlingen ”per capita” ökade, samt djurhushållningen minskade. Men det måste ju vara ganska svårt att kunna se….
Det är möjligt att isotopbestämning av skelett från denna tid skulle kunna ge svaret på hur pass stor del av människornas kost som vore animalisk… Jag vet inte om det är möjligt, jag vet att man på Grönland kunde dra slutsatsen att människor hade gått över från att äta kött till att äta mer fisk. Men det beror på kolisotopernas fördelning, och jag är aningen osäker på hur det förhåller sig.
Sedan beror det ju till stor del på klimatet vad för slags näring som lämpar sig bäst. Boskapskötsel borde ju varit viktigare kanske i de norra delarna av Sverige…
Flera arkeologer tycker sig se en övergång från extensiv till intensiv djurhållning. Järnålderns långhus verkar inte stora nog att härbärgera djurens föda. Man tror alltså att kossorna har gått ute mest hela året.
Jag undrar om inte bigj5 hade de flyttande gårdarna och byarna i åtanke. Jag gissar att de flyttade därför att de var byggda på odlingsmark och att odlingstekniken utarmade åkrarna. Man kan tänka sig att det bildades näringsrik jord runt husen och när husen var gamla kunde man smäcka upp nya på de gamla åkrarna. Man kan inte kalla sådant för nomadism.
De medeltida gårdarna har plats för avsevärt färre djur. Det kan tydas som att man har utnyttjat dem mer. Andra har skrivit att jordbruk och djurhållning har gått hand i hand, och det är bara att hålla med.
Allt kött exporterades inte. Det har funnits en stor inhemsk marknad där t. ex. västsvensk djuruppfödning har varit integrerad med bergsbruk och stadsliv.
Det finns ett standardverk för sådana här frågor som heter "det svenska jordbrukets historia". Jag tycker att det är bra böcker som beskriver saker från botten och uppåt.
Marcus
Jag undrar om inte bigj5 hade de flyttande gårdarna och byarna i åtanke. Jag gissar att de flyttade därför att de var byggda på odlingsmark och att odlingstekniken utarmade åkrarna. Man kan tänka sig att det bildades näringsrik jord runt husen och när husen var gamla kunde man smäcka upp nya på de gamla åkrarna. Man kan inte kalla sådant för nomadism.
De medeltida gårdarna har plats för avsevärt färre djur. Det kan tydas som att man har utnyttjat dem mer. Andra har skrivit att jordbruk och djurhållning har gått hand i hand, och det är bara att hålla med.
Allt kött exporterades inte. Det har funnits en stor inhemsk marknad där t. ex. västsvensk djuruppfödning har varit integrerad med bergsbruk och stadsliv.
Det finns ett standardverk för sådana här frågor som heter "det svenska jordbrukets historia". Jag tycker att det är bra böcker som beskriver saker från botten och uppåt.
Marcus
-
Dûrion Annûndil
- Medlem
- Inlägg: 4941
- Blev medlem: 18 augusti 2003, 15:56
- Ort: Lite nordöst om Stockholm...
Några synpunkter angående det här och bigj5:s resonemang:koroshiya skrev:Jag undrar om inte bigj5 hade de flyttande gårdarna och byarna i åtanke. Jag gissar att de flyttade därför att de var byggda på odlingsmark och att odlingstekniken utarmade åkrarna. Man kan tänka sig att det bildades näringsrik jord runt husen och när husen var gamla kunde man smäcka upp nya på de gamla åkrarna. Man kan inte kalla sådant för nomadism.
De medeltida gårdarna har plats för avsevärt färre djur. Det kan tydas som att man har utnyttjat dem mer. Andra har skrivit att jordbruk och djurhållning har gått hand i hand, och det är bara att hålla med.
Bostäderna byggdes inte på de ställen som är god åkermark, utan på de ställen där marken inte är lämplig för åkermark (för att ta tillvara åkermarken helt enkelt). Att djuren skulle skapa åkermark av området där huset står är alltså knappast logiskt.
Boskapen hölls i stället på de åkrar som låg i träda, för att på så sätt ta tillvara deras spillning, medan man utnyttjade den åkermark som inte var utarmad ännu. Sedan bytte man tillbaka.
Boskapen på den här tiden var inte lika bortskämda som dagens boskap, och betydligt tåligare, varför de sannolikt klara av att gå ute större delen av året. De var ju inhemska djur, vana vid klimatet.
Adam av Bremen i all ära, men beskrivningar om skandinaviens frodiga rikedomar av boskap och honung utesluter inte att skandinaverna i huvudsak fick sin näring av odling framför boskapsskötsel. Boskapsskötsel innebär inte heller nomadism. Och huvudsaklig spannmålsodling utesluter inte framträdande boskapshållning.
Mvh -Dan
Jag tror du missuppfattade Dan. Jag skrev aldrig att djuren skulle skapa åkermark där huset stod. Jag är mer eller mindre enig med dig om var de hade sina djur. Jag tänkte att det skulle framgå av ordet extensivt. Jag ville bara ge en rimlig förklaring till varför man skulle flytta på boplatsen.Dûrion Annûndil skrev:
Bostäderna byggdes inte på de ställen som är god åkermark, utan på de ställen där marken inte är lämplig för åkermark (för att ta tillvara åkermarken helt enkelt). Att djuren skulle skapa åkermark av området där huset står är alltså knappast logiskt.
Boskapen hölls i stället på de åkrar som låg i träda, för att på så sätt ta tillvara deras spillning, medan man utnyttjade den åkermark som inte var utarmad ännu. Sedan bytte man tillbaka.
Boskapen på den här tiden var inte lika bortskämda som dagens boskap, och betydligt tåligare, varför de sannolikt klara av att gå ute större delen av året. De var ju inhemska djur, vana vid klimatet.
Tämligen säkert var djuren tåligare, men jag är osäker på att dagens kossor inte skulle klara en vinter ute. Allt nog - vi ser en förändring där man slutar använda sig av långhus (det ska tilläggas här att boplatser med långhus möjligtvis hade andra hus med plats för hö, men jag har inte sett att någon arkeolog skriver om det.) och går över till gårdar med flera hus. Dessutom ser vi att mängden boskapsbås minskar. En förklaring till det är den som jag nämnde.
Marcus