Solskiftet

[Markus Holst]

I början var varje by en gård. Fadern hade tre söner som ärvde gården, så fanns det plötsligt tre gårdar. Varje bror skulle ha jord från varje stycke så det blev rättvist. Så dör ena brodern och de andra delar den döde broderns gård mellan sig.

Ena brodern säljer sin del av gård tre, så finns det gårdar av olika storlekar i byn. Denne bonde gifter sig med dottern i en av de andra gårdarna. Eftersom hon är enda arvingenfgår lillgården mer jord och byter namn till storgården. Detta par har fyra söner som skall dela på jorden ...

Nu börjar bitarna bli små och oformliga. Om vi tänker denna utvecklingar med delningar och sammanslagningar så uppstår med tiden det brokiga mönster vi ser i exemplet ovan.

Hemmansklyvningen förbjöds första gången 1494 eftersom gårdarna började bli för små för att kunna beskattas. Förbudet gällde emellertid inte när det inte gällde. Man fick fortfarande klyva nyodlingar och lite annat smått och gott.

Det kan tyckas konstigt hur man kunde leva på allt mindre gårdar men medeltiden bjöd, trots klimatutmaningar, på sådana framsteg av odlingstekniken att skörden mångfaldigades under tiden.

[HJ]

Det kan tyckas konstigt hur man kunde leva på allt mindre gårdar men medeltiden bjöd, trots klimatutmaningar, på sådana framsteg av odlingstekniken att skörden mångfaldigades under tiden.

Fast att leva på "allt mindre gårdar" är ju kopplat till att bara den som ägde marken var den som levde av dess avkastning. Det är väl ändå något relativt modernt? Tänker mig att fram till enskiftet så försörjde all mark som hörde till byn alla som bodde i byn (inte som ett formellt kollektiv, men lite åt det hållet), och att det fanns ett stort antal icke-jordägande som också levde av marken, på olika indirekta vis. Då blir flera små eller en stor gård inte riktigt lika avgörande. (Men inte heller detta togs upp ordentligt i mina historieböcker.)

/Håkan

[Markus Holst]

Det kollektiva i byarna var troligen vägen, staketet och utmarken. Staketet användes främst till att hålla djuren borta från åker och äng. På sommaren betade de på den gemensamma utmarken. Det var reglerat hur många bytesdjur varje gård fick ha på utmarken.

Åker och äng brukares däremot av de enskilda. Man ärjade, sådde och skördade sina egna tegar. Man enades så klart på bystämman vilket fält som skulle användas till vad, men det sköttes på ett rullande schema och gav nog inga större trätor.

Men någon kollektiv delning av skörden var det inte tal om.

Vi får betänka att fälten såg annorlunda ut än idag. Ärjningen gör att tegen blir skålformad (medan plöjning gör den kupolformad). Det var således lätt för det tränade ögat att se gränserna eftersom det där var en kant. Åkrarna var dessutom fulla av små stenrösen. Jag skulle tro att det hörde ett röse till varje teg.

Då som nu var det förbjudet att beträda annans växande gröda så vid ett bestämt datum på våren stängdes grinden till åkern och öppnades inte igen förrän till skörden.

Vi skall också komma ihåg att till varje gård hörde en kålgård, det som idag kallas trädgård. Där växte nog det mesta som människan åt. Åkern gav oftast havre till djuren och bröd till baket. Så mycket mer odlades inte i den största delen av Sverige. Resten växte i kålgården.

[HJ]

Tack Markus.

Bara så att jag inte misstar mig, vilken tidsepok beskriver du? Skogsbygd eller ute på slätterna?

Vilka personer tillhörde/levde av en gård? - Jag tänker mig att ett antal egendomslösa personer utöver jordägarens närmsta familj bodde på eller vid gården, de som senare blev 1800-talets torpare, backstugusittare mm.

/Håkan

[Markus Holst]

Det som främst skilde sig mellan olika bygder i Sverige var hur åkern sköttes och därmed hur många staket det var. En- två- eller tresäde ger lite olika bystruktur.

Sedan skiljer sig säkert antalet munnar i varje gård.

Ju längre fram i tiden, desto fler egendomslösa verkar det ha funnits. Dessa arbetade arbetade antingen på en gård eller så hyrde de plats för en liten stuga efter bygatan eller på allmänningen. Detta är backstugorna vars invånare ofta var någon typ av hantverkare. Torpare hyrde en bit mark på byallmänningen, längre fram på en gård. Dessa boendeformer etablerades på medeltiden och kulminerade på 1800-talet. Med tiden flyttade de till staden, emigrerade eller blev statare.

Att hålla koll på alla juridiska former på landsbygden är värt en egen tråd. Bönder kunde vara självägande eller arrendatorer. Torpare var inte arrendatorer utan sågs nog som anställda, i alla fall så länge de betalade med dagsverken.

[HJ]

Det som främst skilde sig mellan olika bygder i Sverige var hur åkern sköttes och därmed hur många staket det var. En- två- eller tresäde ger lite olika bystruktur.

Intressant poäng - det gör ju övergång från ett system till ett annat en mycket större insats än att "bara" byta utsäde och byta vanor. En hel infrastruktur som måste ersättas. Precis som vid de senare skiftesreformerna, och därmed inte något som bara händer av sig själv eller ogillas av ren motsträvighet.

Om det har med solskiftet att göra: Hur mycket utökades jordbruksmarken under aktuell perioden före och efter dess införande? Var det en kontinuerlig långsam ökning, där varje år/årtionde lades lite ytterligare allmänning om till jordbruksmark, eller var det mer stegvis, några årtionden med kraftig expansion och sedan oförändrat i sekler? Vi hade väl digerdöden mitt i allt.

/Håkan

Ps. Jag har inte tackat ordentligt för insikten kring solskiftet, nämligen lättare att kontrollera för utomstående. Den aspekten hade jag ingen tanke kring tidigare.

[Markus Holst]

Hur ofta man bröt ny mark beror ju på tillgången på lämplig mark. Ingen tillverkar mer mark, vilket alltid irriterat varje bonde. Där det gavs plats var det nog att man avskogade lite mark som lades till allmänningen. Samtidigt förvandlades en bit allmänning till äng som delades upp mellan gårdarna. Det verkar som om man även i icke solskiftade byar delade marken i avlånga bitar bredvid varandra. I samma veva lades kanske ett stycka av ängen till åkern.

Hur ofta detta gjordes beror nog på förutsättningarna. Jag skulle gissa att exter som dessa kom i samband med generations-skiften, då som nu, eller i samband med ägarskifte. Jag gissar att nyodling måste beslutas på bestämma där det säkert tog tid innan alla gårdar var eniga.

Allt detta är spekulationer från min sida.