Smart. Tänkte inte på det.millgard skrev:Ja, alltså - när kompassen kom kunde ju solstenen i princip försvinna in i historiens mörker... Solstenen hjälper dig för att dubbelkolla så inte kompassen fått spader - något som faktiskt orsakat olyckor långt in i vår tid.
Solsten hittad på sjunket 1500-tals skepp
-
Markus Holst
- C Skalman
- Inlägg: 13598
- Blev medlem: 4 september 2006, 15:28
- Ort: Västergötland
- Kontakt:
Re: Solsten hittad på sjunket 1500-tals skepp
Re: Solsten hittad på sjunket 1500-tals skepp
Jag är ingen sjöbjörn, men vågar mig på att förklara några metoder:Markus Holst skrev:Hur klarade sig då forumets gamla sjöbjörnar i molnigt väder, ovetandes om solstenen? Död räkning?
Kom, Varjag, Donkeyman m. fl. och lär oss navigera!
Sjöns riktning, utseende, lukt och karaktären på vågorna, förekomsten av specifika fågelarter, tång, maneter osv ger en ganska god vägledning av var man befinner sig. Kända havsströmmar blandar kallt och varmt vatten och färgen på vattnet kan också ge vägledning om flodmynningar, strömmar runt uddar mm.
Ute på de stora haven är vädersystemen ganska stabila och vågornas riktning skiftar sällan - genom att koppla två spirade försegel till rodret kan man tex i de allra flesta fall ta sig från Kanarieöarna till Barbados på lite drygt tre veckor utan att röra ett finger.
Norge-Island befors på samma vis - efter årstid råder förhärskande vind och genom att hålla en viss kurs gentemot sjön nådde man Island på tre dygn eller så. Sedan finns diverse knep för att hitta rätt på en liten ö i havet - du vet din fart (de flesta deplacerande fartyg har en viss "maxhastighet") och kan ganska enkelt räkna ut hur lång tid du behöver för att tillryggalägga sträckan i fråga. Sedan styr du tre grader lovart om rak kurs och då vet du att du har ön någonstans rakt i lä när hela sträckan är seglad. Du behöver alltså inte sväva i tvivelsmål om den ligger i lovart eller lä...
En vikingatida sjöbjörn satte alltså segel i Bergen, hissade på, följde lågtryckens motsolsvindar i en båge över norska havet i 8-9 knop och angjorde Islands sydkust i öppen slör för styrbords halsar. Gott manöverutrymme och utan större svårigheter att navigera - även utan solsten.
Moderna försök har visat att ursprungsbefolkningen på söderhavsöarna klarar av att hitta en liten atoll efter en veckas färd på öppet vatten bara genom att paddla efter sjöns riktning och andra tecken på havet. Ingen kompass, inga solstenar. Ingen GPS (eller ens GLONASS).
Re: Solsten hittad på sjunket 1500-tals skepp
Även på vikingatiden kunde man fastställa sin latitud genom att observera solhöjden på dagen eller höjden på polstjärnan nattetid. Men man hade inte någon kunskap om hur man kunde fastställa longituden. Den kunskapen fick man inte förrän på 1700-talet när man kunde konstruera en exakt klocka, en kronometer, där man kunde sammanställa solens högsta punkt med Greenwich Mean Time. Solstenens påstådda funktion var att man kunde observera solens höjd och position även när det var mulet.
Självfallet hade alla de observationer som millgard räknar upp stor betydelse men den enda, väldigt ungefärliga, möjlighet som fanns att på något sätt ange en position på öppet hav var alltså genom observationer av sol och polstjärnan (på norra halvklotet). Det finns flera berättelser om fartyg i nyare tid, typ 16-1700tal som efter oväder har fastställt att man ligger på rätt latitud i förhållande till sin destination men man vet inte om man skall segla mot Öst eller Väst för att komma rätt.
Självfallet hade alla de observationer som millgard räknar upp stor betydelse men den enda, väldigt ungefärliga, möjlighet som fanns att på något sätt ange en position på öppet hav var alltså genom observationer av sol och polstjärnan (på norra halvklotet). Det finns flera berättelser om fartyg i nyare tid, typ 16-1700tal som efter oväder har fastställt att man ligger på rätt latitud i förhållande till sin destination men man vet inte om man skall segla mot Öst eller Väst för att komma rätt.
Re: Solsten hittad på sjunket 1500-tals skepp
Navigasjonskulturen i vikingenes tid var rett og slett snakk om tidsfordeling utenfra solens posisjon over horisonten, på engelsk finner man fremdeles ordet non som betyr omtrent kl. 15 til kl. 16 om ettermiddag, en sist rest av datidens tidsoppfatningen - og deretter utenfra hvor solen befant seg underveis fra om morgen til om kveld, noe som ikke var lett i de nordlige kantene med forskjellige opp- og nedgangspunkt som mellom syd og vest. Deretter kan man foreta matematiske beregninger i hodet utenfra egne solobservasjon så lenge det er lyst og klart, uten å bruke mer enn enkle hjelpemidler ved å sammenligne solens omtrentlige stilling i forhold til bestemte punkter, og at man kan ta høyden for de varierte forholdene i nordre breddegrader. Av akkurat denne grunnen var det ikke vanlig å reise på åpent hav i vintertid når dagene er svært kort, man heller foretrukket sommermånedene med de lange og lyse dager som kunne dekke mesteparten av døgnet.
Akkurat av den grunn er solsteinen svært viktig, spesielt i skyet eller tåkete vår som ikke var altfor uvanlig å komme ut for på åpent hav den gang som i dag på Atlanterhavet, så man kan finne solretningen og dermed vil være i stand til å navigere seg framover. Deretter skal man ha kjent til primitive solkompasser som er viktig, ved at den kan vise solens posisjon i forhold til tidspunkter innskåret på skiven, når den loddrette pinnen avgi seg skygge man så stilte viseren etter. Men det hersket usikkerhet om vikingene hadde brukt solkompasser som kan ha blitt utviklet som resultat av utskipningene ute på åpent hav fremfor på forveien. Deretter må man være i stand til å bestemme solvinkelen presist for å ikke endre kurset i åpen sjø, hvis for langt sørover, vil solvinkelen bli større, hvis for langt nordover, vil solvinkelen da bli mindre. Dermed måtte de ha solbrett som gjør det mulig å måle solhøyden og dermed fastslå solvinkelen helt presist. Om det ikke er nok med å bare huske, må man bruke en observasjonstabell som oppgi solhøyden for hele året, oversikt over daggry og solefall samt hvor nedgangspunktene skulle være i forhold til årstiden. Slike tabeller kalles halvhjul.
Når man ferde på åpent sjø, er vindretningen meget viktig, og da måtte man velge de rette årstid med størst mulig forutsigbar værmønster med ønskede vindretning allerede i utseilingshavnen, og dermed måtte man ha en værhane som viste vindretningen, så styrmannen som på forhold kjente til vindretningen på den utstrakte kursen kan justere seg framover - dvs. begrepet "vindmann". Med den avanserte riggingen som hadde blitt utviklet, var det mulig å styre seilskipet med større selvstendighet enn tidligere og dermed kunne opprettholde kursen til en viss grad fremfor bare ha vinden i ryggen som i antikken. Evnen til å seile i bidevind var dermed svært viktig, selv hvis man ikke benyttet denne egenskapen helt ut, så styrmannen og navigatøren kan sammen opprettholde kursen i forholdet mellom vind og sol. Skipperen som kommanderte skipet, må være i stand til å observere omgivelsene for å fange iøynefallende trekk, for eksempel kjennemerker og tegn som kunne være værmønster, fuglebevegelse som av den kjente havsula og andre sjøfugler for eksempel. Havsula som flyr så langt ut til havs, kan da fungere som "navigasjonsinstrumenter" om kveld, for da dro disse mot land. Skipperen vil da vite hvor han er i forhold til landet.
I stjerneklare netter navigerte vikingene som så mange andre lenge før deres tid etter Polarstjernen, som kalles ledestjernen, ved at man alltid vet hvor den er, med fast høyde og fast beliggenhet i horisonten. Langs lengderetningen vil den ses i forskjellige vinkler, så det blir mulig å regne ut breddegraden. Skipperen kan dermed bare passere på at stjernen sto i riktig retning i forhold til skipet.
http://www.arild-hauge.com/navigasjon.htm
Solstein var dermed ikke annet enn et hjelpemiddel som var viktig for solobservasjon for å kunne navigere seg framover på åpent hav, og det var brukt i meget lang tid, spesielt på Atlanterhavet som svært ofte er overskyet og tåkete under de fleste årstidene. Skipperen måler avstanden i dagsseilas, og deretter opprettholde kursen i forhold til solen og de inngående kunnskapene om solens plasseringer. Man vet at solen alltid sto opp i øst, var sør midt på dagen og i vest på kvelden i sommertid. Når skipperen reiste ut på åpent hav, vil han da seile rett vestover, så de vil ha sola i ryggen om morgenen, til siden for seg midt på dagen, og i ansiktet om kvelden. Med solbrettet ble det enkelt å finne ut om de seile nordover eller sørover, men de må ha solkompass på formiddag og ettermiddag når det er vanskeligst å beregne nøyaktige kursretninger basert på sola.
Forskerne tror nå at navigatøren måtte holde steinen opp i ulike himmelretninger, dvs. i to ulike retninger, for å fange solstrålene så lyset kan stråle ut i et sirkelmønster. Jo mer steinen skinte, jo lettere blir det å treffe lysstrålen som da stråle ut. Ved å gjøre det to ganger kan man da regne ut hvilken retning sola måtte være over skyene. Da er det bare å tenne et talglys og holde det over solkompasset så man kan lese av skyggen for kursbestemmelse.
Akkurat av den grunn er solsteinen svært viktig, spesielt i skyet eller tåkete vår som ikke var altfor uvanlig å komme ut for på åpent hav den gang som i dag på Atlanterhavet, så man kan finne solretningen og dermed vil være i stand til å navigere seg framover. Deretter skal man ha kjent til primitive solkompasser som er viktig, ved at den kan vise solens posisjon i forhold til tidspunkter innskåret på skiven, når den loddrette pinnen avgi seg skygge man så stilte viseren etter. Men det hersket usikkerhet om vikingene hadde brukt solkompasser som kan ha blitt utviklet som resultat av utskipningene ute på åpent hav fremfor på forveien. Deretter må man være i stand til å bestemme solvinkelen presist for å ikke endre kurset i åpen sjø, hvis for langt sørover, vil solvinkelen bli større, hvis for langt nordover, vil solvinkelen da bli mindre. Dermed måtte de ha solbrett som gjør det mulig å måle solhøyden og dermed fastslå solvinkelen helt presist. Om det ikke er nok med å bare huske, må man bruke en observasjonstabell som oppgi solhøyden for hele året, oversikt over daggry og solefall samt hvor nedgangspunktene skulle være i forhold til årstiden. Slike tabeller kalles halvhjul.
Når man ferde på åpent sjø, er vindretningen meget viktig, og da måtte man velge de rette årstid med størst mulig forutsigbar værmønster med ønskede vindretning allerede i utseilingshavnen, og dermed måtte man ha en værhane som viste vindretningen, så styrmannen som på forhold kjente til vindretningen på den utstrakte kursen kan justere seg framover - dvs. begrepet "vindmann". Med den avanserte riggingen som hadde blitt utviklet, var det mulig å styre seilskipet med større selvstendighet enn tidligere og dermed kunne opprettholde kursen til en viss grad fremfor bare ha vinden i ryggen som i antikken. Evnen til å seile i bidevind var dermed svært viktig, selv hvis man ikke benyttet denne egenskapen helt ut, så styrmannen og navigatøren kan sammen opprettholde kursen i forholdet mellom vind og sol. Skipperen som kommanderte skipet, må være i stand til å observere omgivelsene for å fange iøynefallende trekk, for eksempel kjennemerker og tegn som kunne være værmønster, fuglebevegelse som av den kjente havsula og andre sjøfugler for eksempel. Havsula som flyr så langt ut til havs, kan da fungere som "navigasjonsinstrumenter" om kveld, for da dro disse mot land. Skipperen vil da vite hvor han er i forhold til landet.
I stjerneklare netter navigerte vikingene som så mange andre lenge før deres tid etter Polarstjernen, som kalles ledestjernen, ved at man alltid vet hvor den er, med fast høyde og fast beliggenhet i horisonten. Langs lengderetningen vil den ses i forskjellige vinkler, så det blir mulig å regne ut breddegraden. Skipperen kan dermed bare passere på at stjernen sto i riktig retning i forhold til skipet.
http://www.arild-hauge.com/navigasjon.htm
Solstein var dermed ikke annet enn et hjelpemiddel som var viktig for solobservasjon for å kunne navigere seg framover på åpent hav, og det var brukt i meget lang tid, spesielt på Atlanterhavet som svært ofte er overskyet og tåkete under de fleste årstidene. Skipperen måler avstanden i dagsseilas, og deretter opprettholde kursen i forhold til solen og de inngående kunnskapene om solens plasseringer. Man vet at solen alltid sto opp i øst, var sør midt på dagen og i vest på kvelden i sommertid. Når skipperen reiste ut på åpent hav, vil han da seile rett vestover, så de vil ha sola i ryggen om morgenen, til siden for seg midt på dagen, og i ansiktet om kvelden. Med solbrettet ble det enkelt å finne ut om de seile nordover eller sørover, men de må ha solkompass på formiddag og ettermiddag når det er vanskeligst å beregne nøyaktige kursretninger basert på sola.
Forskerne tror nå at navigatøren måtte holde steinen opp i ulike himmelretninger, dvs. i to ulike retninger, for å fange solstrålene så lyset kan stråle ut i et sirkelmønster. Jo mer steinen skinte, jo lettere blir det å treffe lysstrålen som da stråle ut. Ved å gjøre det to ganger kan man da regne ut hvilken retning sola måtte være over skyene. Da er det bare å tenne et talglys og holde det over solkompasset så man kan lese av skyggen for kursbestemmelse.