Om de kyrkliga riddarna i niohundratalets Tyskland?

[Dag den vise]

På sidan 156 i Wim Blockmans och Peter Hoppenbrouwers Introduction to Medieval Europe 300-1550 står det att abbottar och biskopar i niohundratalets tyska rike hade en plikt att stå för betalningen för utrustandet av en del av kejsarens tungt beväpnade riddare (loricati). I en rekryteringslista från 982 ska det till och med stått att kyrkan stod för utrustandet av inte mindre än två tredjedelar/tre fjärdedelar av kejsarens tunga kavalleri? Kan någon här berätta något mer om detta system och vill dessutom veta om korsriddarordnarna och den svenska situationen under medeltiden där det förekom att biskopar kunde ha egna krigarband kan ha skapats med detta i åtanke?

[Dûrion Annûndil]

Med lite googlande så hittade jag det här, som väl gäller just det kyrkliga bidraget till Otto II när han var i Italien:
https://apps.carleton.edu/curricular/ma ... ebsite.pdf
Det är en översättning av ursprungliga brevet.

Sen hittade jag e-book av Warfare in Tenth-century Germany, där organiserandet av bepansrade ryttare beskrivs från åtminstone sidan 89 och framåt:
http://books.google.se/books?id=5AS0A3p ... ny&f=false

Det gäller väl inte vad vi skulle benämna "Riddare", utan mer helt enkelt bepansrade ryttare i tjänst hos landinnehavare - likt kyrkan var. Det mer adliga riddarväsendet med officiella titlar och ärftlig mark hade väl inte riktigt utkristalliserats än? Jag får i alla fall intrycket att det är mer vanliga fria män som ingår i ryttarförband.

Korsriddarordnarna grundades istället av riddare som hade ärftliga titlar men inte lydde under någon herre för tillfället, de organiserades inte heller av någon biskop eller kyrkan utan av riddarna själva. Senare anslöt sig kyrkliga lekmän men var fortfarande underställda riddarna.

Jag vet inte om de svenska biskopar som skulle haft krigarföljen egentligen var tillräckligt rika för att kunna hålla sig med särskilt många bepansrade ryttare?

[Valdemar Sappi]

Jag känner till en hel del om de danska biskoparna under 1300-talet. De hade ofta de största enskilda truppstyrkorna i riket. Det finns en lång rad exempel på stridande biskopar inte bara tidigare, utan även under detta århundrade. Bispen i Ribe stred mot grev Gert av Holstein vid flera tillfällen. Och bispen av Århus tog t.ex. mycket aktiv del i återerövringen av Själland för Valdemar Atterdags räkning. Blev tillfångatagen vid ett tillfälle och fick lösa ut sig.
Frihet och frälse kunde ges inte bara av kungen utan också av biskoparna. Biskoparnas rätt togs bort först mot slutet av 1300-talet.

Tror allt det här speglar en förtid i hela Europa. Även före korsfarartiden.