Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Diskussioner kring händelser under medeltiden. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 18 jan 2013 11:54

Våren 1361 gör de litauiska bröderna Kestutis och Algirdas en framstött in i Preussen. Tyska Orden gör en överraskande framstöt från Königsberg och lyckas överraska. Kestutis tillfångatas och spärras in på Marienburg.

Men Kestutis lyckas trots sin ålder på 65 år vandra ut ur borgen och ta sig hem. Han tog sig ur sin cell, ålade upp för en skorsten, stal en vit mantel och promenerade över borggården för att så rida ut på högmästarens egen häst.

Bröderna (Algirdas) slog tartarerna 1363 nere vid Svarta Havet, erövrade både Kiev och Moskva därefter.

Tidigt 1370 går de litauisk-ryska styrkorna ledda av båda bröderna in i Samland...

I min nästa bok om Botulf Kattlund handlar prologen om furstens flykt från Marienburg.
Någon som är kunnig i det här eller har tips på material?

Min källa är främst boken "Tyska Orden" av William Urban.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 20 jan 2013 14:25

Skiss till bokens start, med Kestutis flykt sin prolög.


"Mannen i lådan" (eller kanske ”Låt mig gå…”)

En Botulf Kattlund krimi



Prolog

1361: En furstes flykt

Kestutis kände på dörren. Olåst! Gotlänningen hade hållit sitt löfte. Furst Kestutis klev ut i korridoren och lyssnade. Han smög snabbt vidare tills han kom till den lilla kammaren. Där måste han vänta in vaktavlösningen, men så fort de två vakterna gått förbi var det dags för nästa steg. Det var den här första delen av flykten som var farligast. Han tvingade sig andas lugnt, men kunde inte skjuta undan tanken på att han kanske blev lurad. Var planen den att han skulle bli dödad under flyktförsök?
Nej så kunde det inte vara. Hans haltande hade lurat alla. Inte minst Tyska ordens högmästare Winrich von Kniprode. Själv var han 65 år gammal och Winrich, han var inte mycket yngre han. Men gammal och orkeslös? Han log vid tanken.
Flykten hade han förberett genom att dagligen klättra upp och ner i en skorstenspipa i ett oeldat rum intill. Sina trasiga sotiga händer hade han tvingats dölja i tunna handskar för att inte bli avslöjad. Men ingen trodde visst något annat än att han Kestutis, furste av Litauen, bara var en orkeslös gamling.
Han lyssnade spänt på alla ljud som trängde genom de tjocka väggarna i den väldiga borgen Marienburg. Han skulle bli tvungen vänta en bra stund där i den lilla kammaren. Skulle han försöka sova? Nej, han kände sig klarvaken.
Högmästaren hade behandlat honom väl. Något annat kunde han inte säga. De två hade faktiskt haft många intressanta diskussioner över goda måltider. Hela tiden kretsande kring högmästarens hopp om att han skulle låta omvända sig till katolicismen. Kestutis suckade vid tanken. Han och hans bror storfurste Algirdas samregerade Litauen. Det väldiga rike de och deras många bröder och söner byggt upp tillsammans i strider mot Tyska orden, gyllene horden, moskoviterna, svenskarna och turkarna. Ett rike där många religioner samlevde. Varken han eller Algirdas kunde låta omvända sig till katolicismen, för då skulle deras väldiga rike falla i bitar. Att flera av deras bröder och söner antagit den ortodoxt kristna tron, det var en helt annan sak. Därför att de var furstar i riken där de flesta var ortodoxa.
Det var inte många katoliker som förstod denna svåra balansgång. Allra minst högmästaren Winrich von Kniprode. De enda som verkade förstå var några av franciskanermunkarna hemma vid hovet i Vilnius. Och så förstås ärkebiskopen i Riga och hans livländska biskopar. Helt enkelt för att de var kringrända av Tyska ordens livländska gren och för att de ständiga striderna hotade den livsviktiga handeln med Novgorod. Livsviktiga för städer som Riga och Dorpat.
Nu hörde han att vakterna var på väg. Om en stund var det dags. Gick allt som det skulle kunde han korsa borggården just som borgen började vakna till liv. Den väldiga borgen innehöll tusentals män. Ingen skulle känna igen honom bland så många yrvakna män. Inte med kortklippt skägg.
Kunde han lita på gotlänningen? Ja han var ganska säker på det. För han hade deltagit i en räd in på polskt område och den upplevelsen hade blivit för mycket för honom. Det var inte det att ordensriddarna förstört byar, odlingar och kyrkor som upprört honom. Nej så gjorde alla. Det var under en sådan räd tillsammans med sin bror Algirdas djupt in i Tyska ordens områden som han själv blivit kringränd och tillfångatagen. Det var inte heller det att ordensriddarna utfört tortyr, avrättat fångar, massakrerat oskyldiga civila och klätt kvinnor nakna som upprört hans tjänare. För sådant var kriget överallt. Helt enkelt för att borgarnas kärntorn för det mesta var ointagliga, så bästa sättet att försvaga fienden blev därför att bränna byar och förstöra skördar.
Nej det som upprört var det att riddarna i den rätta trons namn torterat, misshandlat och avrättat även katolska präster och munkar. Just det hade blivit för mycket för hans gotländske tjänare.
Fast gotlänningen hade förståss också lyssnat noga när han beskrivit den belöning som utlovats. En belöning han skulle få hämta i staden Pskov. Där var Algirdas äldste son Andrei prins. Hos stadens posadnik Ontsifor skulle ett brev ligga och vänta tillsammans med femtio marker i rent silver. Ett brev som gav gotlänningen rätt att handla med varor från Novgorod och föra varorna över sjön Peipus mellan städerna Pskov och Dorpat i Livland. Ett andra brev skulle finnas hos biskopen i Dorpat. Ett brev som bekräftade hans rätt att föra varorna vidare till Visby. Löftet om den belöningen hade fått ögonen att lysa på hans tjänare. Nej, han skulle inte bli förråd.
I samma ögonblick som vaktpatrullen försvunnit runt hörnet där ute i korridoren smög han ut ur den lilla kammaren. Han svängde runt två krökar, smög upp för en trappa och runt ännu ett hörne. Till sist närmade han sig dörren. Den där dörren som bara inte fick vara låst. Men, den var öppen. Han stängde försiktigt dörren bakom sig.
När han tittade upp genom skorstenshålet log han. Hålet var precis som han blivit lovad lagom stort för att klättra upp genom och det fanns inget järngaller där uppe. Han började klättra, men han höll på att ge upp gång på gång, för sotet han rev loss gjorde det svårt att andas. Fast varje gång han stannade upp för att få sotet att lägga sig, så var det gryningsljuset uppifrån som gav honom kraften att klättra vidare.
Väll uppe på taket spottade och fräste han ut så mycket sot han bara kunde. Han blev sittande en god stund häpen över utsikten över floden, trots risken att synas nerifrån. Men också för att han bara måste vila sig en stund innan han klättrade ut på det branta taket.
När han klättrat ner till väktargången låg den långa vita kappan och väntade i den skjutglugg där gotlänningen lovat lägga den. Han drog på sig kappan och drog upp huvan. Nu såg hann ut som flera tusen andra där på borgen. Han gick med låtsat trötta steg över borggården. Steg som fick de som såg på att tro att det var högmästaren som gick där. För där stod hästen och väntade, precis som den gjorde varje morgon. Högmästarens häst, klar att användas till Winrichs morgonritt innan frukosten. Kestutis gick fram till hästen och klev upp utan att bli hindrad. I långsam trav red han ut genom port efter port med borgvakten stående i givakt. Kestutis fick anstränga sig för att inte skratta högt.
Han red landsvägen söderut. Efter en stund gick han över till lätt galopp. Ingen skulle hinna ikapp honom nu. Inte när han red på den hästen. Så fort han hittat en bra plats tänkte han göra sig av med hästen och kappan. Inunder hade han kläder som skulle få honom att se ut som en bonde från trakten. Sedan var det bara några dagars promenad söderut till hans syster, hertiginnan av Plock. Kestutis njöt av riten…


Kap 1: En skeppares död


Haltjod får vänta

Knarre såg upp från maten när dörren efter en försynt knackning gled upp och uppenbarade en räddhågsen stadsvakt. Han var märkligt torr med tanke på att det öste ner utanför, så han kan inte ha gått långt tänkte Knarre. Knappast skickad av Botulf, för från Strandgatan och hit upp till klinten är det en bra bit att gå. Knarre tuggade munnen tom, kastade en blick på fatet som var nästan renskrapat. Där fanns det bara ett kycklinglår kvar och det fiskade han upp med en belåten suck, samtidigt som han med en nick bekräftade att han tagit emot beskedet. Stadsvakten backade försynt ut ur huset efter att ha kastat en längtansfull blick på det nästan tomma träfatet. När dörren gick igen såg Knarre att det stod en stadsvakt till där ute och höll kamratens genomsura kappa. På färgen på kappkragar såg han att de kom från hamnvakten. Jaha, där hade han förklaringen till att karl varit så torr tänkte Knarre, för budet hade visst kommit från Botulf. Knarre behövdes och det genast!
Haltjod hällde upp mer öl i makens krus.
”Måste du verkligen ut i det här ovädret?”
Knarre nickade. Han gned att fettet från sina fingrar på ett stycke bröd och stoppade det belåtet i munnen. Blicken föll på Haltjod. Han var stolt över henne, sin Haltjod. De hade båda förlorat så mycket då för femton år sedan när stora farsoten härjade, men Haltjods goda humör hade räddat honom tillbaks till livet. Till lusten att leva. Han rynkade ögonbrynen vid tanken, Undrade vagt varför tanken på eländet dök upp just nu, för den tiden föredrog han som de flesta att glömma bort så mycket det bara gick. Men så mötte han Haltjods leende ögon och tanken gled undan innan den hann sätta sig fast. Han fångade hennes hand och smekte den.
Det hade varit hennes kvinnliga former och hennes inbjudande blick som hade fått honom att falla. Men när han efter några månaders ihärdigt uppvaktande hade fått komma till henne säng, så hade hennes skönhet överväldigat honom ännu mer. Han älskade att se på hennes utslagna hår som hon efter hans önskan alltid lätt falla fritt inomhus. Och han ville inte älska under täcket, för han ville se på allt det frodigt kvinnliga. Så gick det också åt mycket ved för att hålla deras lilla stuga varm. Men det hade de råd med sedan han blivit sockenmästare uppe på Klinten.
Han såg hur hon rodnade då han så uppenbart visade sin lust till henne, men hon vände inte bort blicken. Han lät sina händer vandra kärleksfullt runt hennes midja. Smekte hennes byst med sina ögon och lät handen glida en aning ner mot hennes ben, en liten bit från hennes lust.
”Byfogden behöver mig”, sa han.
”Och det kan inte vänta?”
Knarre suckade, tog ett stycke bröd till som han sög upp det sista av fettet på fatet med och stoppade det i munnen. Han gav henne en kyss på halsen, höll handen en stund på hennes mage och sa.
”Håll dig du bara vaken ikväll så skall jag nog se till att du kuttrar av välbehag när jag kommer hem igen.”



Några timmar tidigare

Den gamle sjömannen sneglade ner i ölkruset. Bara en munfull kvar. Han svepte det sista och höll upp kruset för att visa att han ville ha ett till.
”Betala de du redan fått först”, sa krogpigan.
Han låtsades som om han inte förstod. Pigan försökte med tyska sedan med ryska, men då hon bara fick fyllesludder till svars så gav hon upp och vinkade på hjälp. Han åkte ut med huvudet före.
Väl därute tittade surt mot dörren då den föll igen. Fasen också! Sedan log han ett skevt leende och slickade munnen i ett försök att hitta några droppar till i skägget. Tur var det trots allt att de upptäckt hur fattig han var först efter att han fått i sig tre stora krus. Han hade gått till Segelhuset, dit de flesta sjömännen gick när de låg i hamn i Visby. För där var gästerna så många och så berusade sent på kvällen att han räknat med att komma undan med något krus eller två. Det hade gått bättre än väntat. Tre krus hade han hunnit svepa i sig. Måtte nu hans skeppare komma ihåg att ge manskapet den utlovade lönen nästa dag, men tillbaks till Segelhuset kunde han inte gå ens med penningar på fickan. Fast det var inte det värsta. Nu skulle han bli tvungen sova under segelduk på ett kallt och blött skepp, för det hade sett ut att som om regnet var på väg.
De sjömän som angjorde Visby brukade ta in på Segelhuset för där sov de mycket bekvämare än på sitt skepp och det till en billig penning. Där väntade de också på hyra på nästa skepp och där fanns det löskonor som inte kostade så mycket. Men där kunde han inte ta in nu, inte utan en enda penning på fickan. Han rös av obehag vid tanken på kylan som väntade honom ombord, för det hade varit några kylslagna nätter. Med stapplande steg började han gå Strandgatan söderut ner mot stora Rådhuset. Hans mål var den enda lilla hamnport som var öppen nattetid för att sjömän skulle kunna komma och gå. Då fick han syn på sin skeppare som gick en bit framför honom. Han harklade sig och höjde handen, men så ångrade han sig. Det var nog bäst att nyktra till lite innan han pratade med skepparen.
Han försökte rycka upp sig och gå rakt när han såg lyktorna som fladdrade i vinden borta vid sjömansporten. Men det ledde bara till att han gick ännu mer uppstyltat då han närmade sig hamnvakterna. Att han ansträngde sig berodde mest på stolthet, för inte gjorde det egentligen honom något om han fick tillbringa natten i fyllecellen i Långbryggetornet, det stora torn som tillsammans med det stora Segelhuset tryggt visade var norra inseglingen till hamnen låg. Det var det kanske rent av varmare i tornet än på skeppet. Vakterna studerade honom misstänksamt, men lät honom passera.
Väl ute i hamnområdet lättade han sig. Han stönade belåtet när strålen träffade trä. Ett hus? Ett staket? Han hade ingen aning för det var mörkt. Några lyktor måste ha släkts av blåsten. Han sneglade upp mot himlen. Molen hade tätnat så det skulle nog bli regn, men månen lyste igenom då och då så ljuset kom och gick. Men mörkret tjocknade alltmer när han lämnat sista lyktan bakom sig, så han kastade nervöst allt fler sidoblickar lite hit och dit. Mörkret och den kalla blåsten fick honom att börja känna sig nykter igen. Han drog kragen närmare kroppen. Fast han hade gått på de här bryggorna många gånger. Visst skulle han hitta till sitt skepp.
Plötsligt snubblade han, försökte ta emot med handen men föll med ansiktet före i träbryggan. Han låg förvånat kvar ett kort ögonblick innan han vred sig runt. Vad var det frågan om? Det låg något på bryggan och det var detta och inte fyllan som fått omkull honom. Han satte sig upp och sträckte ut en hand. Tyg? Han hade fallit över någon som låg där.
”Res på dig!”
Men kroppen låg helt stilla utan att reagera så han skakade ett av benen och det ordentligt, men inte heller detta ledde till någon reaktion.
”Men hallå där, hur mår du egentligen?”
Han kom upp på ena knät och sökte mannens ögon då månen gled fram i en molnöppning. Ögon som tittade tomt tillbaks. Hans skeppares ögon.
”Men svara då!”
Medans han fortsatte ruska gick det upp för honom att ögonen inte kunde se honom. Han for upp och kände ångesten komma krypande. Men han märkte aldrig att han inte var ensam. Inte förrän slaget kom och han föll framstupa över sin skeppare.



På besök hos Rotger Sus

När Knarre och Botulf kom ut på bryggan där liken låg såg Knarre att de två som höll vakt var samma män som lämnat beskedet hos honom en stund tidigare. En av dem sa med undertryckt upphetsning:
”Inget att rapportera.”
Botulf tittade undrande upp på honom. Sedan vände han sig till Knarre.
”Säg mig nu vad du ser så får vi se om vi ser samma sak.”
Knarre tog god tid på sig. Han lyfte undan gamlingen som låg ovanpå. Knäppte upp kläderna här och där. Sen sa han.
”En noggrannare undersökning får vänta tills de är på likhuset. Men den yngste är mer välbärgad. Skeppare kanske av kläderna och de få valkarna på händerna att döma. Den äldre är sjöman. De två har olika skador. Skador som säger mig att de knappast har slagit ihjäl varandra. Något som dessutom är omöjligt med tanke på hur de låg då de hittades. Den yngre har dött av ett knivstick, kanske fler. Den äldre har två skador. Sår i ansiktet som kan tyda på slagsmål. Och ett slag i bakhuvudet som har varit dödande.”
Knarre tystnade och tittade frågande på Botulf.
”Då ser vi samma sak. Men slagsmål var det knappast för ansiktsskadan ser mer ut som skrapsår. Enligt hamnvakten gick den yngre av dem ut först genom sjömansporten. En kort stund senare kom den äldre. De dog straxt efteråt. Det vet vi av att det är torrt mellan dem. Känn där så märker du det. Hamnvakten noterade att nattens enda skur kom en stund efter att de passerat kort efter midnatt. Då var de redan döda. Den yngste låg nog redan död då den äldre kom dit. Han föll troligen över liket. Mördaren var kvar och slog även ihjäl honom. Troligen för att få tid att hinna fly.”
”Då måste vi säkra allt vi kan få fram om vilka som fanns i hamnområdet vid gryningen.”
”Det sker redan. Har satt fyra betrodda män på det. Själv skall jag ta reda på vilka som lämnat genom sjömansporten efter midnatt.”
”Vad börjar jag med?”
”Det bråkas redan en hel del över att utseglingen är spärrad i båda hamninloppen. Börja med att gå igenom de tre skepp som vill segla iväg. Tveka inte att hålla kvar dem ifall du har minsta lilla misstanke. Hur som helst så får de inte segla iväg innan du rapporterat till mig. Kalla på mig om de protesterar.”
Knarre nickade.

Efter att ha förhört en rad sjömän och skeppare, hamnvakter och krogpigor hade Botulf och Knarre inte nått så mycket längre än att de nu kunde följa de två döda männens spår från Segelhuset och ner till bryggan där de hittats när gryningen infann sig. Två hamnvakter stod och såg generat ner i marken när de kom tillbaks till de två liken som numera låg under en segelduk uppe på en dragkärra. Samma hamnvakter som hämtat honom några timmar tidigare, insåg Knarre.
”Ni kan ta dem till likhuset vid Sankt Olof”, sa Botulf buttert.
”Dags för frukost”, sa han därefter.
Knarre sa inget om att han redan ätit frukost för magen skulle bara må bra av lite påfyllning.
De åt under tystnad. Botulf satt tyst och tänkte, och Knarre hade lärt sig att då var det bäst att vänta. Själv tänkte han bäst när de kastade idéer fram och tillbaks, men så var det inte för Botulf.
En stadsvakt uppenbarade sig i dörren till krogen. Botulf nickade när han såg honom, samtidigt som han reste sig sa han:
”Det är dags att prata med Rotger Sus”.
Knarre sög tag i sillen som låg kvar på tallriken och följde efter.
”Vem är Rotger?”
”Skeppets hemmahamn finns i Rigabukten, antingen i Pernau eller i Riga. Sjömännen ombord visste inte så noga. Ta du och prata med hamnfogden för han vet besked. Och den mördade skepparens namn är som du vet Dobre Pleskow, så har jag pratat med herr Arnold Pleskow, den gamle borgmästaren. Herr Arnold berättade att Dobre var en avlägsen släkting från den släktgren som blev kvar i Pskov för sådär hundrafemtio år sedan, men att Dobre visst hade borgerskap i Dorpat nuförtiden.”
”Jaha? Men vad har det med den där Rotger att göra?”
”Har du märkt något särskilt med skeppets last?”
Knarre sneglade undrande på Botulf innan han svarade.
”Inget annat än att det mesta redan är lossat.”
”Nej så är det inte. Skeppet kom hit nästan tomt. Dobre kom hit för att möta en Rotger Sus. Även det fick jag reda på av en av sjömännen.”
”Och var hittar vi honom då?”
”Jag skickade några män att prata med några präster. Hos prästen i Ryska kyrkan blev det napp, han kände igen namnet. Rotger är inte ryss själv men kommer från Riga. Just nu är han inkvarterad i ett hus som ligger granne med Ryssgården.”
”Något mer du fått reda på?”
”Nej nu vet du det mesta. Utom att Rotger väntar på mitt kontor. Jag skickade två stadsvakter efter honom.”
De gick ut efter Strandgatan under tystnad. Knarre funderade på det han fått veta. Att Rotger var inblandad i mordet på något sätt verkade givet. Men hur tänkte Botulf bära sig åt för att avslöja något om det?

Botulf hade nyligen flyttat in i ett litet hus på Strandgatan inklämt mellan två höga handelshus. Huset bestod av två rum. En halvstor kammare med kortändan mot gatan som fungerade som hans arbetsrum. Innanför fanns Botulfs sovkammare. Bakom huset fanns en oväntat stor trädgård. I den låg ett trähus där Botulfs hushållerska Rodwi huserade och bodde. Utanför huset väntade en stadsvakt. Innanför dörren stod den andre. Rotger, han satt vid bordet som upptog en stor del av Botulfs kammare, men reste sig upp när de klev in.
Rotger bar en rik köpmansdräkt i mörkblått och rött. Det mörkblå dominerade då det gick igen både i kappan och i slitsen i de annars röda hosorna. Den tätt vävda skjortan gick i ljust gul. I det rikt dekorerade läderbältet hängde både en tung börs och en kort och bred kniv med utsirat skaft.
”Botulf Kattlund?”
Köpmannens stämma var lugn och behaglig. Botulf nickade till svars.
”Jag beklagar att jag var tvungen att be dig komma hit på detta sätt, men tiden är knapp.”
Nu var det Rotgers tur att svara med en liten nick. Sedan blev det tyst en liten stund. Tills Botulf satte sig vid bordet och bjöd Rotger att sätta sig ner på motsatta sidan. Knarre gav tecken till stadsvakten att han kunde gå ut men blev själv stående vid dörren.
”Du vet varför du är kallad hit?”
En svag rynka uppenbarade sig i köpmannens ansikte med slätades snabbt ut under Botulfs granskande blick.
”Nej faktiskt inte.”
Botulf lät tystnaden ta sin tid samtidigt som han höll ögonen på mannens ansikte. Det var visst en man som inte var van vid att behöva vänta, men det var också tydligt att han kunde konsten att hålla sitt ansikte lugnt.
”Jag har två mord att utreda.”
Rotger tittade undrande men sa inget.
”Vem träffade du igår?”
Botulf lät vänligt nyfiken. Rotger harklade sig innan han svarade.
”Det blir många möten under en hel dag. Vem menar du?”
Botulf såg ner i bordet och petade på en träflisa.
”Jag vet vem du träffade. Det skulle underlätta utredningen om jag fick höra mer om detta möte från dig.”
Botulf tittade upp så hastigt att han hann uppfatta överraskningen i den andres ansikte. Det blev tyst en stund innan Rotger svarade.
”Jag tror nog ändå du får nämna vem du menar. Jag hinner möta många de få dagar jag är i Visby.”
”En skeppare från dina hemtrakter.”
”En skeppare? Vem kan det vara?”
”Vilka skeppare träffade du igår? Det kan inte ha varit många.”
”Låt mig se nu. Det var en från Lübeck och en härifrån Visby.”
”Ingen annan?”
”Inte som jag kan komma ihåg.”
”Ingen som hette Dobre?”
Nu kunde Rotger inte hindra sig från att låta ironin glimta igenom.
”Jo när du säger det. Träffade honom helt kort. Han hade varor han vill sälja men jag var inte intresserad.”
”När och var träffade du honom.”
”Någon gång på eftermiddagen Han kom förbi det handelshus där jag hyrt plats för mina varor.”
”Det är allt?”
”Det är allt.”
”Då ber jag att få tacka för er hjälp och ber om ursäkt för de olägenheter det kan ha inneburit.”
Botulf och Rotger reste sig samtidigt.
”Men jag måste be dig att inte lämna Visby tillsvidare.”

När Rotger bugat och gått satte sig Botulf och Knarre vid bordet.
”Han frågade inte efter vilka som mördats. Det var tydligt nog att han redan visste det”, sa Knarre.
”Ändå hade han nerver nog att våga säga att han träffat Dobre, om än helt kort. Men att han sa att han inte skulle kommit ihåg att han träffat någon med det välkända namnet Pleskow, det var hans stora misstag. Ingen köpman glömmer namnet efter att ha träffat en frände till Arnold och Jakob Pleskow. Den ene borgmästare i Visby tills nyligen och den andre borgmästaren i Lübeck just nu. Rotger Sus är en lögnare. Frågan är nu bara vad vi gör med den kunskapen.”




-------------------

Jor från Wäta utby

De första knopparna hade hunnit komma, men våren har kommit av sig. Regnet hade fallit i dagar, iskallt och envist som om det varit på senhösten. Till hälften upplösta fjolårslöv fick både människor och djur att halka runt i den slippriga lervällingen.
Fukten kommer ingen undan för vattnet rinner in i husen, och hur mycket man än eldar går det inte att driva bort vätan. Vattnet rinner helt enkelt inte undan. Jorden orkar inte suga upp mer.
Till slut stiger även vattenytan i träsken som omger den lilla byn. Den enda brunnen översvämmas av dyigt stinkande träskvatten. Närmaste brunn finns borta i Wäta by i norr, men dit går det inte att köra med byns enda kärra. Inte nu när vattnet står högt i myrmarkerna.
Men så dånar åskan över det bördiga slättlandet nere i söder och de gamla börjar prata om väderomslag. Nästa dag skiner solen. När dimman glider bort stiger ångan upp från de uppvärmda agtaken. Träskvattnet sjunker undan. Leran börjar stelna. Livet blir möjligt att leva igen.

Men eländet med den översvämmade brunnen, det finns kvar. Byåldersmannen har utsett Jors farfar att rida bort till Wäta by för att hämta dricksvatten i lädersäckar. Jor rider med. Han studerar en falk som snurrar runt varv efter varv där uppe högt över deras huvuden. Men den dyker inte, får visst inte syn på något byte. Njuter kanske bara av att följa med luftströmmarna. Hur ser Gotland ut där uppifrån? Landet är fullt av träsk och sankmarker. Måste vara en vacker syn där uppifrån, alldeles blåprickigt av sjöar och träsk. Men det som är vackert uppifrån är ett elände för oss här nere på marken, fullt som det är av myggsvärmar på somrarna.
Det var myggen som fått Jor att lämna den lilla namnlösa träskbyn för äventyret i Visby för några år sedan. Wäta utby blev fattigbyn kallad när den någon gång måste ha ett namn.
De rider tyst, farfar Alwin först och Jor sist. Det är Alwin som skall inleda samtal för att han är så gammal. Men då Alwin är nästan döv blir inte mycket sagt. Samtal med Alwin brukar hur som helst sluta i en massa ”Va?” och i mängder av missförstånd. Att Jor numera är en välkänd man från den stora staden Visby förändrar inte hur det bör vara mellan gammal och ung. Jor får finna sig i att rida tyst bakom sin farfar tills han blir tilltalad.
När de kommer fram till Wäta blir det Jor som får dra i brunnsstången medans Alwin håller i lädersäcken. Och det blir Jor som häller upp ifrån hinken och det blir han som lyfter upp och knyter fast säckarna. Sedan börjar återfärden.
När de plaskar fram på den översvämmade vägen mellan två kärr, muttrar Alwin:
”Vattnet har snart dragit undan.”
”Va?” retas Jor.
”Va?” svarar gamlingen.
”Vattnet har snart dragit undan”, säger Jor.
”Va?”
Mer blir det inte sagt under den ridturen.

Det är som om det vore igår jag red här med min far tänker Jor. Ändå är det tre år sedan de red här tillsammans, bara några dagar innan dansken klev iland där borta i trakten av Klintehamn i väster. Fadern hade överlevt de blodiga försvarsstriderna vid Ajmunds bro, men brandskattningen av landsbygden efter dansken seger, den hade kostat honom livet. Myggsvärmarna hade skyddat den lilla byn från fienden där ute i träsken mer än en gång, men inte den här gången. Många hade dött då anno 1361 när dansken hittade till den lilla obetydliga byn och brände den, mest för att skrämma de rika bönderna i Wäta by till underkastelse. En av de som höggs ner av de främmande knektarna var Jors far. Dagen efter illdådet hade bönderna i Wäta letat fram det begärda och lämnat över det till dansken.
Det som räddat Jor och många andra i byn var att de hunnit gömma sig i träsken. Och agen i taken hade räddat det mesta av byn från att brinna ner, för ag håller kvar vätan och brinner inte så lätt. Det hade räckt med en störtskur bara några dagar innan överfallet, trots den långa varma sommaren.
Den ende som överlevt av de som var kvar i byn var byåldersmannen med sitt långa vita hår och sina buskiga ögonbryn. Han som var en så vördad auktoritet i byn att knappt någon vågade ifrågasätta honom. Krumböjd och halvblind hade han stått där och vrålat ut sin vrede när danskens knektar kastade upp brandfacklor på taken. Ändå hade ingen rört honom. Hans åldrade auktoritet verkade märkligt nog ha räddat livet på honom den där helvetiska dagen.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Stefan
Medlem
Inlägg: 3469
Blev medlem: 09 apr 2002 10:10

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Stefan » 22 jan 2013 18:29

Jag läste igenom inledningen. Det är alltså snarare en historisk ungdomsbok?

1. Hans gotländske tjänare. Vems tjänare, Kiejstuts??
Nej, låt gotlänningen hellre vara tjänare hos ordensmännen. Du förklarar ju att han blev omskakad av vitrockarnas massakrer på kristna präster och munkar. OCH dessutom fick en rejäl belöning, så att han dessutom är Kiejstuts tjänare är overkill. Möjligen om du något senare förklarar att han förklarade sig vara trogen Kiejstut, hans undersåte och tjänare. :)

2. Han undfägnas av stormästaren i avsikt att övertalas att bli katolik, men det faller på sin egen orimlighet.
Stormästaren var nog inte så intresselöst gudfruktig kristen. Han ville säkert ha allians, eller ännu troligare, underkastelse samtidigt som de tog emot Korset. Redigera alltså om lite.
Observera att delar av ditt resonemang om omöjlighet att vara katolsk furste faller: några få år senare Jagoila, känd som Jagiello, gör exakt detta. Han blir katolik och gifter sig med den polska regerande drottningen Jadwiga och blir hennes medregent. Medan han dessutom rent formellt är fortfarande högste furste över Litauen. Även om han i praktiken är enbart titulär härskare över Litauen när han väl avrest till Polen
Hädanefter tog dock väldigt många av de litauiska stormännen det katolska dopet och det Polsk-Litauiska Samväldet utvecklades så småningom.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 22 jan 2013 19:20

Tack för att du läst och kommenterat Stefan. Alltid kul få reflextioner.

Detta är bara en första skiss. Tanken är såklart att gotlänningen är en tjänare hos orden som tilldelats fången.
Måste tydliggöras.

Jo högmästaren försökte omvända fursten. Ett tema som går igen under den här perioden. Det mest av det jag skissar hände faktisk. Övertalningen, skorstenen, hästen = Historiska fakta. Och han var verkligen 65 år och gick faktiskt ner till Plock.

1363 slog Algirdas hunnerna nere vid Svarta havet. Riket blev gigantiskt. Gränsen gick nästan framme vid Moskva. Men efter Algirdas död föll riket samman. Högmästaren och Algirdas son Andrei gjorde till och med en hemlig överenskommelse om att Andrei inte skulle stödja sin farbror Kestutis. Vid det laget ställdes redan alla frågor på huvudet. Som frågan om religös tollerans.
Men nog kan man uppfatta Tyska orden som något av den tidens Al Khaida. Det är t.o.m. Ivriga stödjare av orden som tycker orden är lite väl våldsamma nere i det katolska polen.

Försöker ännu bara fatta den här perioden. Märkligt t.ex. att Kaunas blir en hansastad redan 1361. Hur är det möjligt?
Och det är också helt riktigt att ärkebiskopen i Riga och stadens råd är (var?) en av tyska ordens största motståndare. Trots att orden kontrollerra ca halva Livland. De fyra biskopsdömena och ordens område är ett spräckligt kaos på kartan.

Den här första skissen till prolog är troligen övermatad på fakta. Byggnadsställningar kallar jag dom under den här fasen av tankearbetet. När boken börjar närma sig ett färdiggörande så blir det stryka, stryka, stryka...
Detta skall bli en deckare, inte en historiebok. Men kul om den samtidigt är intressant för den historiskt kunnige.
Biskopens namn i Dorpat är t.ex. det riktiga. Borgmästarens i Pskov likaså, posadniken. Kul med riktiga detaljer även om historien är fiktiv.

Bara jobbat noga med två av avsnitten här. "Haltjod får vänta" och "Jor från Wäta utby". Jor är den som hjälpte Kestutis. Wäta är Väte på Gotland. Stavades faktisk som Wäta då på en samtida karta.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 13 mar 2013 13:33

Bearbetat prologen om flykten.
Obs att det är under de två åren efter flykten som Kestutis och Algirdas besegrar Gyllene horden.

1361: Flykten

Känner försiktigt på dörrhandtaget. Dörren är olåst. Gotlänningen har hållit sitt löfte. Lyssnar på helspänn, inte ett ljud. Öppnar. Smyger snabbt runt hörnet, bort till den lilla kammare där jag måste gömma mig. Det är som om mörkret komma rusande mot mig när jag stänger dörren bakom mig. Här i detta kolsvarta mörker måste jag vänta in vaktavlösningen. Jag hatar mörker!
Nästa del i flykten är den farligaste. Kestutis tvingar sig att andas lugnt, men kan inte helt skjuta bort tanken på att han kanske blivit lurad. Är det för att vinna mitt förtroende som gotlänningen placerats som min tjänare? Är planen den att jag skall bli dödad under flyktförsök? I så fall har jag bara en kort stund kvar att leva. En mycket kort stund…
Nej, så kan det bara inte vara. Min haltande gång måste ha lurat alla. Ingen tror annat än att jag måste ha käpp för att kunna gå. Inte heller Tyska ordens högmästare Winrich von Kniprode. Men någon käpp behöver jag minsann inte, för trots att jag hunnit fylla 65 är min kropp varken gammal eller orkeslös.
Kestutis lyssnar spänt på alla ljud som tränger genom de tjocka väggarna. Han är tvungen att vänta en bra stund där i den mörka lilla kammaren. Skall han försöka sova? Nej, han känner sig klarvaken.

Flykten hade han och gotlänningen förberett noga. Den styrka han behövde för sin flykt hade han tränat upp genom att klättra i skorstenspipan i ett oeldat rum intill sitt eget. Så ofta att det gett honom trasiga och sotiga händer som han tvingats dölja i tunna handskar. Ingen trodde något annat än att han Kestutis, regerande furste av Litauen, bara var en orkeslös gamling som inte behövde bevakas ständigt. Särskilt som han satt inlåst i ett rum högst uppe i den väldiga borgen Marienburg, norra Europas mäktigaste borg.

Högmästaren hade behandlat honom väl, det måste han erkänna. De två hade faktiskt haft många intressanta diskussioner över goda måltider. Fast de hade hela tiden kretsande kring högmästarens hopp om att han skulle låta omvända sig till katolicismen. Kestutis suckade vid tanken. Han och hans bror storfurste Algirdas samregerade Litauen. Det väldiga rike som de och deras många bröder och söner byggt upp tillsammans. Och det i strider inte bara mot stormästaren och Tyska orden, utan även mot svenskarna, moskoviterna, gyllene horden och turkarna.
Högmästaren Winrich von Kniprode förstod inte hans och broderns svåra balansgång. De två styrde över ett rike där många religioner samlevde. Hur skulle han eller Algirdas kunde låta omvända sig till katolicismen, som var så uteslutande mot andra religioner? De som alltid pratade om ”den rätta tron”? Nej det gick bara inte, för gjorde de det skulle deras väldiga rike falla i bitar.

Äntligen hör han hur vakterna är på väg. Om en stund går de förbi och då är det äntligen dags. Går allt som det skall kan han korsa borggården just som borgen börjar vakna till liv efter morgonbönen. När han väl fått på sig den vita ordenskappan är risken liten att någon känner igen honom. Då kan han smälta in och bli till en av många yrvakna män klädda på samma sätt. Särskilt som han klippt ner sitt yviga skägg så det liknar högmästarens.
Han börjar frysa. Bestämmer sig för att våga stampa till sig lite värme, försiktigt så det inte hörs och så att han inte råkar välta något där i mörkret.

Kan han lita på gotlänningen? Jo, han är ganska säker på det. Gotlänningen hade förändrats efter att ha deltagit i en räd in på polskt område.
Det var inte det att ordensriddarna hade förstört byar, odlingar och kyrkor som upprört gotlänningen. Den brända jordens taktik, den användes av alla. Det var inte heller det att ordensriddarna utförde tortyr, avrättade fångar, massakrerade oskyldiga civila och klädde kvinnor nakna och skändade dem som upprört hans tjänare. Nej, så gjorde alla. Plundringståg var det enda effektiva sättet att försvaga fienden, helt enkelt därför att borgarnas kärntorn var näst intill ointagliga. Kestutis hade själv blivit tillfångatagen när han och brodern lett en plundringsräd djupt in i Tyska ordens områden.
Det hade tagit några dagar innan Kestutis insett vad det var som skakat om gotlänningen. Det var det att ordensriddarna torterat, misshandlat och avrättat även kyrkans tjänare, och det i den rätta trons namn. Det att de mördat och dräpt även katolska präster, munkar och nunnor, de hade blivit för mycket för gotlänningen. Han som kommit bara några månader tidigare till Marienburg för att bli novis. Han som drömt om att själv en gång bli ordensriddare. Men den drömmen hade krossats brutalt, då när han beordrats delta i illdåden inne i ett brinnande polskt nunnekloster.
Fast det var inte bara detta som gjorde att han trodde sig kunna lita på gotlänningen. Tjänaren hade lyssnat noga när han fått höra att han skulle få avlat för det han gjort där i klostret av biskop Johannes av Dorpat, om han hjälpte till med flykten. Det hade tydligen lugnat hans plågade kristna själ.
Sedan hade Kestutis erbjudit honom välja mellan två belöningar. Att antingen gå i den livländske biskopens tjänst och få evig avlat för sina synder där i klostret, eller bli köpman med borgerskap i Dorpat. Valde han det senare skulle en belöning ligga och vänta på honom i Dorpats grannstad Pskov, den stad där Algirdas äldste son Andrei var prins. Hans privilegiebrev skulle ligga och vänta hos stadens borgmästare Ontsifor. Ett brev som skulle ge gotlänningen rätt att nästintill tullfritt frakta varor från Novgorod till Pskov, för att därifrån fritt föra varorna vidare från Pskov över sjön Peipus och till Dorpat. Av posadnik Ontsifor i Pskov skulle han även få femtio marker i rent silver. Tillräckligt med silver för att ge honom en god start i sitt nya liv som handelsman.
Ännu ett privilegiebrev skulle ligga och vänta hos biskop Johannes Viffhusen i Dorpat. Ett brev som skulle ge honom borgerskap i den livländska staden Dorpat och bekräfta hans rätt att föra varorna vidare på floderna från Dorpat, till Visby.
Det hade inte tagit lång stund innan gotlänningen gjort sitt val, att bli köpman. Nej, Kestutis skulle inte bli förråd.

Aj, han råkade stöta till något som faller med ett brak. Lyssnar andlöst, inte ett ljud. Jo, ett avlägset tramp. Vaktpatrullen, äntligen. Stegen kommer närmare, passerar. Försiktigt upp med dörren. Bländas av facklan på väggen. Nu gäller det. Måste hinna fram innan klockan kallar till morgonbön. Smyger försiktigt. Bakom några dörrar anas nymornat folk. Här och där hörs ett svagt mumlande, skrapljud. En och annan behöver säkert gå till latrinerna. Möter han någon, då…
Runt två krökar, stannar, någon går där i gången en bit bort. Hitåt? Känner försiktigt på en dörr, men någon harklar sig innanför. Släpper försiktigt upp handtaget. Stegen där borta blir svagare, försvinner bortåt. Går vidare. Upp för en trappa, runt ett hörne. Går han rätt väg? Jo. Nu anas röster och ljud bakom nästan varje dörr, men ingen kliver ut när han tyst smyger förbi.
Till sist närmar han sig dörren. Den där dörren som bara inte får vara låst. Handen darrar när han griper tag i handtaget. Den är öppen…
Stänger dörren försiktigt, andades ut. Står still en lång stund och bara samlar sig.
Skorstenshålet, andas ut lättad när han ser upp genom hålet. Precis så stort som han blivit lovad. Lagom stort att klättra upp genom. Inga hindrande järngaller.
Upp nu, klättra vidare. Sot, i munnen. Spottar, halkar till. Svårt att andas. Lugn, vila lite. Benen värker. Upp nu, upp. Svårt komma igång efter vilan. Ta tag, häv dig upp. Såja, en bit till. Aj en nagel lossnar. Vila igen, lugn. Spotta, vila. Benen lyder inte. Hur långt är det kvar? Gryningsljus! Måste dit, till ljuset. Där uppe. Orka nu. Lyd nu ben. Igång igen. En bit till.
Väl uppe på taket spottar och fräser Kestutis ut mängder av sot. Han sitter kvar en stund. Inte bara för att hans värkande muskler tvingar honom, utan också av häpnad över den vackra utsikten över floden. Men risken att synas nerifrån får honom snart att klättra ut på det brant sluttande taket.
När han klättrar ner från taket till väktargången ser han sig om. Jo där ligger den långa vita kappan med ordenskorset och väntar. Undangömd i just den skjutglugg gotlänningen lovat lägga den. Han tar på sig kappan, drar upp huvan. Nu ser han ut precis som flera tusen andra där på borgen. Han går lugnt och sakta ner genom trappor och gångar mot borggården.
Han får stå och vänta en stund bakom en pelare. Men så äntligen klingar klockan som samlar till morgonbön. Nu gäller det att vänta tills bönestunden är över. Måste vänta, men inte allt för länge. När han hör slamret av öppnade dörrar borta från kyrkan går han med låtsat trötta steg över borggården. Steg som får de som ser på att tro att det är deras gamle vördade högmästare som går där som vanligt, på väg till sin morgonritt. Och där står hästen och väntar, precis som den gör varje morgon. Högmästarens häst, klar att användas till Winrichs morgonritt mellan morgonbön och frukost.
Kestutis går fram till hästen, kliver upp utan att bli hindrad. Rider i lätt trav ut genom port efter port med borgvakten stående i givakt. Kestutis får anstränga sig för att inte skratta högt.

Han väljer landsvägen söderut. Efter en stund går han över till lätt galopp. Ingen kan hinna ikapp honom nu. Inte när han rider på borgens bästa häst.
Så fort han hittar en lämplig plats tänker han göra sig av med hästen och kappan. Inunder bär han kläder som får honom att se ut som en enkel bonde från trakten. Sedan är det bara några dagars promenad söderut till min syster, hertiginnan av Plock. Kestutis njuter av ritten och låter hästen sträcka ut i snabb gallopp…
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Ralf Palmgren
Medlem
Inlägg: 2312
Blev medlem: 17 jul 2004 15:03
Ort: Helsingfors

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Ralf Palmgren » 13 mar 2013 21:13

Valdemar Sappi skrev:I min nästa bok om Botulf Kattlund handlar prologen om furstens flykt från Marienburg.
Någon som är kunnig i det här eller har tips på material?
Det är tyvärr okänt för många svenskar att även svenska riddare deltog i korstågen mot Litauen under medeltiden. Kanske du är intresserad att diskutera detta?

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 13 mar 2013 21:24

Gärna! Känner till en del om Magnus Erikssons strider mot Algirdas o Kestutis. En av de som var med var det alltid närvarande holsteiske greve Henrik, Järn-Henrik kallad. En våldsamt underskatta person i nordens 1300-tals historia.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 13 mar 2013 21:33

Min kunskap om svenskarnas roll är ytlig. Pskov/Pleskov accepterade Kestutis brorson som hertig/prins. Maktbalansen i Novgorod-Pskov var sådan att en betydande minoritet stödde Litauerna. Helt enkelt som ett sätt att få stöd i striderna mot svenskarna och livländska orden. Nu fick de nog inte så mycket hjälp ändå. inte så mycket som de hoppats.

Intressant nog så kritiserade Rigas biskop och stadens råd orden mycket högljut i långa tider.

Spännande är också det märkliga faktum att en Litauisk stad fick status som hansastad mitt under alla striderna.
Hittar tyvärr inte tillbaks till vilken stad det var.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Ralf Palmgren
Medlem
Inlägg: 2312
Blev medlem: 17 jul 2004 15:03
Ort: Helsingfors

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Ralf Palmgren » 16 mar 2013 16:52

Det är tyvärr okänt för de flesta svenskar i dag att även nordbor deltog i korståg mot det hedniska Litauen under 1300-talet. Nordborna deltog då i de av Tyska ordens högmästare i Preussen organiserade reisen. Det är känt att flera svenskar deltog i operationerna. Bland dem kan nämnas Karl Ulfsson (Ulvåsaätten), Knut Karlsson (Sparre av Tofta), Kettil Jonsson (Malstaätten), Nils Gädda, Sten Bengtsson (Bielke), Erik Karlsson (Örnfot), Henning von Königsmarck och Bo Jonsson (Grip). Underligt att detta inte omnämns varken av Gustaf Elgenstierna eller i Äldre svenska frälsesläkter. De brukar vara nogranna att beskriva vad personerna har gjort. Från Danmark deltog bland annat Henneke Limbek. För ytterligare information se Die Preussenreisen des europäischen Adels av Werner Paravicini. Den första volymen utkom på Jan Thorbecke Verlag i Sigmaringen år 1989.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 16 mar 2013 17:04

Vet du årtalen, och vet du på vilken front de slogs?
Minns jag rätt så är Johannes Limbek en av tre kända danskar.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Ralf Palmgren
Medlem
Inlägg: 2312
Blev medlem: 17 jul 2004 15:03
Ort: Helsingfors

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Ralf Palmgren » 16 mar 2013 17:33

Valdemar Sappi skrev:Vet du årtalen, och vet du på vilken front de slogs?
Minns jag rätt så är Johannes Limbek en av tre kända danskar.
Tyvärr känner jag inte närmare till var dessa svenskar och danskar slogs mot Litauen. Om du är intresserad så borde du nog kanske också kolla boken som jag omnämnde ovan.

Från Sverige omnämns ytterligare en Bengt Bogh. Du har rätt i att det är tre danskar som omnämns. De två andra är Hermann von Putbus och Jöns Uf. Jag omnämnde dem inte eftersom de varken omnämns i Elgenstierna eller ÄSF. De två nu omnämnda danskarna är inte lika kända som Johannes Limbek.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 16 mar 2013 18:33

Kollar boken när jag får möjlighet.

Herman von Putbus är frände till Henning Podebusk, dansk drost som regerade i kungens frånvaro i flera år (andra hansakriget). För övrigt en av de som invaderade Gotland. Herman är visst bror till Henning van Putbus, (Drosten HPs kusin eller syssling) den senare gift med en syster till Johannes LImbeks fru. Båda döttrar till drots Laurids Jonsen (Panter).

Jens Uf förekommer i min skrift om Juul/Bildt, samt i den om drost Niels Olufsen.
Johannes Limbek blev hövitsman på Riberhus. Jens o. Johannes var fränder.
Jens Uf var gift med en syster till den danske ärkebiskopen Niels Jensen (Bild). Densamme som fängslade greve Henrik av Holsteins syster när hon var på väg till sin norske make kung Håkon. Vilket fick Håkon att gifta sig med Margrete Valdemarsdater istället. Jens dotter var gift Hartvig Limbek. En möjlig son till johannes.
Henning http://finnholbek.dk/genealogy/getperso ... 034&tree=2
Jens http://roskildehistorie.dk/stamtavler/adel/Uf/Uf.htm (skall läsas med en nypa salt)

Så de danska korsfararna är nära släktingar.

De nämnda svenskarna är all väl kända. De flesta i rådskretsen kring Bo Jonsson om jag minns rätt.
Flera av dom visst bland de landsflyktiga som hämtade Albret till Sverige.

Den enda tid då Bo Jonsson har haft tid med det här som ung bör ha varit mellan 1354 och -59.
En undersökning av de övriga kan kanske få oss att ana att de reste ner som äldre etablerade herrar istället.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bo_Jonsson_Grip

Att furst Kestutis blev tillfångatagen 1361 berodde just på att det då fanns en massa förnäma gäster från Europas furstehov på plats jsut då. De galloperade iväg och gensköt Kestutis under hans reträtt ut ur tyska ordens område.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 16 mar 2013 19:10

Tittade igenom svenskarna. Hittade ingen notering om att någon av dom varit hos Tyska orden.
Den av de nämnda som dör först är Karl Ulvsson som dör i Neapel 1372 under en pilgripsresa till heliga landet.

Stockholms fogde Henning Königsmark nämns å andra sidan ganska sent. Han var för övrigt fogde både under Albrekt och Margrete.

Då flera av de inblandade var bland de som Magnus gjorde landsflyktiga så kanske de tog till Marienburg en sväng efter Gotland vintern 62-63, innan de tog till hertig Albrekt nere i Mecklenburg...
Kanske är det så att de inte var där samtidigt, men det gissar jag att de var.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 21 mar 2013 11:26

Spännande är också det märkliga faktum att en Litauisk stad fick status som hansastad mitt under alla striderna.
Hittar tyvärr inte tillbaks till vilken stad det var.
Det handlade om Kaunas, som grundades 1361. Vilket inte är det samma som att staden blev hansastad detta år...
http://www.hanse.org/en/hanseatic-cities/kaunas.php
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1510
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Furst Kestutis flykt från Marienborg 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 22 mar 2013 21:54

Så här får det stå tills boken börjar bli klar. om ingen hittar några faktamissar.

Prolog

1361: Flykten

Försiktigt ner med handtaget. Dörren är olåst, precis som det lovats. Lyssnar på helspänn, inte ett ljud. Öppnar. Smyger snabbt runt hörnet, bort till den lilla kammaren. Det är som om mörkret komma rusande när jag stänger dörren bakom mig. Jag hatar mörker! Men här i detta kolsvarta mörker måste jag vänta in vaktavlösningen.
Nästa del i flykten är den farligaste. Kestutis tvingar sig att andas lugnt, men kan inte helt skjuta bort tanken att han kanske blivit lurad. Är det för att vinna mitt förtroende som gotlänningen placerats hos mig som min tjänare? Är planen den att jag skall dödas under flyktförsök? I så fall har jag bara en kort stund kvar att leva. En mycket kort stund…
Nej, så kan det bara inte vara. Min haltande gång måste ha lurat alla. Ingen tror annat än att jag måste ha käpp för att kunna gå. Inte heller Tyska ordens högmästare Winrich von Kniprode. Men någon käpp behöver jag minsann inte, för trots att jag hunnit fylla 65 är min kropp varken gammal eller orkeslös.
Kestutis lyssnar spänt på alla ljud som tränger genom de tjocka väggarna. Måste vänta en bra stund där i den mörka lilla kammaren. Skall han försöka slumra till? Nej, han känner sig klarvaken.

Flykten hade han och gotlänningen förberett noga. Den styrka han behövde för sin flykt hade han tränat upp genom att klättra i skorstenspipan i ett oeldat rum intill sitt eget. Hela vägen upp till det järngaller som hindrade honom från att klättra ut på taket. Han hade klättrat så ofta att det gett honom trasiga och sotiga händer som han tvingats dölja i tunna handskar. Ingen trodde något annat än att han Kestutis, regerande furste av Litauen, bara var en orkeslös gamling som inte behövde bevakas så noga. Särskilt som han satt inlåst i ett rum högst uppe i högborgen i den väldiga borgen Marienburg, norra Europas mäktigaste borg. Men så fel de hade.

Winrich hade behandlat honom väl, det måste erkännas. De två hade faktiskt haft en del intressanta diskussioner över goda måltider. Även om samtalen hela tiden kretsat kring högmästarens hopp om att han skulle avsvärja sig sin tro låta omvända sig till kristendomen. Kestutis suckade vid tanken.
Han och hans bror Algirdas styrde över Litauen tillsammans som storfurstar. Kestutis från Vilnius och Algirdas från Kiev. Ett rike så stort att det sträckte sig ända från Östersjön och ner till Svarta havet. Ett rike de erövrat och försvarat i strider inte bara mot stormästaren och Tyska orden, utan även mot svenske kung Magnus och mot moskoviterna. Janibek, Gyllene hordens mäktiga khan, hade stött Moskva mot Litauen och Polen. Men striderna hade slutat med att tartarerna blivit så försvagade att de pressats mot öster. Och Litauens nordöstra gräns, den låg numera bara några mil från Moskva.
Märkligt att Winrich von Kniprode inte förstod hans och broderns balansgång. De styrde över ett rike där det var fritt för alla att utöva sin religion. Oavsett om de trodde på åskans och eldens gud Perkunas som han själv, eller på någon av de många andra gudarna, gudinnorna eller andarna i floder, sjöar och träd. Oavsett om de var ortodoxt kristna, judar eller muslimer. Hur skulle de kunna styra över detta väldiga rike, om de lät omvända sig till en tro som ansåg sig rätt att slå ihjäl alla som inte hade ”den enda rätta tron”? Nej, gjorde de det skulle deras väldiga rike falla i bitar. Dessutom så hade hans egen älskade hustru Biruté varit en av de prästinnor och vaktat den heliga elden innan hon blev hans hustru. Nej, han skulle aldrig kunna överge sin gamla tro.
Minst lika märkligt var det att Winrich låtit sig luras när Kestutis låtsats överväga att låta döpas sig. Visst var det så att flera av hans och Algirdas bröder och söner låtit döpa sig i den ortodoxa kyrkan, men det var en helt annan sak. För bröderna och sönerna, de var inte storfurstar utan bara lydfurstar i mindre furstendömen där de flesta sedan länge var ortodoxt kristna.

Äntligen! Vakterna är på väg. Kommandorop, taktfasta steg. Men ännu långt borta. Om en stund går de förbi och då är det dags. Går allt som det skall kan han korsa borggården just som borgen börjar vakna till liv efter morgonbönen. När han väl fått på sig den vita ordenskappan är risken liten att någon känner igen honom. Då kan han smälta in och bli till en av många yrvakna män klädda på samma sätt. Särskilt som han klippt ner sitt yviga skägg så det liknar högmästarens.
Han fryser. Bestämmer sig för att våga stampa lite till igen för att bli varm, men försiktigt så det inte hörs. Och så att han inte råkar välta något där i det kolsvarta vidriga mörkret.

Kan han lita på sin gotländske tjänare? Ja, det kan han. För gotlänningen hade förändrats mycket efter att ha deltagit i en räd in på polskt område.
Det var inte det att ordensriddarna hade förstört byar, odlingar och kyrkor som upprört gotlänningen. Det var inte heller det att ordensriddarna utfört tortyr, avrättat fångar, massakrerat oskyldiga civila och klätt kvinnor nakna och skändat dem som upprört, för så gjorde alla. Plundringståg var det enda sättet att försvaga fienden, helt enkelt för att borgarnas kärntorn var näst intill ointagliga. Det var under ett sådant plundringsräd djupt in i Tyska ordens områden som hans själv, Kestutis, hade blivit tillfångatagen.
Det hade tagit några dagar av försiktiga frågor innan Kestutis insett vad det egentligen var som skakat om gotlänningen. Det var det att ordensriddarna torterat, misshandlat och avrättat även katolska präster, munkar och nunnor i den rätta trons namn. Det var detta som hade blivit för mycket för gotlänningen. Han som bara några månader tidigare kommit till Marienburg med en dröm om att själv bli ordensriddare och frälsa världen från hedningarna. Men den drömmen hade krossats brutalt, då när han beordrades delta i illdåden inne i ett brinnande polskt nunnekloster.
Men det var inte bara detta som gjorde att han trodde sig kunna lita på gotlänningen. Visst hade tjänaren lyssnat noga när han fått höra att han skulle få evig förlåtelse för det han gjort där i klostret av biskop Johannes av Dorpat, om han hjälpte till med flykten. Och visst hade just detta löfte haft en lugnande inverkat på hans plågade kristna själ. Det var nästa oemotståndliga erbjudande som gjorde att han kunde lita på gotlänningen.
Kestutis hade erbjudit honom välja mellan två belöningar. Att antingen gå i den livländske biskopens tjänst och få evig avlat för de synder han begått där i nunneklostret, eller bli köpman med borgerskap i Dorpat. Valde han det senare skulle en belöning ligga och vänta på honom i Dorpats grannstad Pskov, den stad där storfurste Algirdas äldste son Andrei var prins. Belöningen, ett privilegiebrev, skulle ligga och vänta hos stadens borgmästare Ontsifor. Ett brev som skulle ge gotlänningen rätt att nästintill tullfritt frakta varor från Novgorod till Pskov, för att därifrån fritt föra varorna vidare från Pskov över sjön Peipus och till Dorpat. Av posadnik Ontsifor i Pskov skulle han även få femtio marker i rent silver. Tillräckligt med silver för att ge honom en god start i sitt nya liv som handelsman.
Ännu ett privilegiebrev skulle ligga och vänta hos biskop Johannes Viffhusen i Dorpat. Ett brev som skulle ge gotlänningen borgerskap i den livländska staden Dorpat och bekräfta hans rätt att föra varorna vidare på floderna från Dorpat, till Visby.
Det hade inte tagit lång stund innan hans tjänare gjort sitt val, han skulle bli köpman. Nej, Kestutis skulle inte bli förråd.

Kylan tränger på. Måste bli varm. Börjar trampa runt försiktigt igen. Stöter till något som faller med ett brak. Stannar till. Vad stötte han på där i becksvarta mörkret? Någon som hörde? Lyssnar andlöst, inte ett ljud. Jo, ett avlägset tramp. Vaktpatrullen, äntligen. Stegen kommer närmare, passerar. Försiktigt upp med dörren. Bländas av facklan på väggen. Nu gäller det. Måste hinna fram innan klockan kallar till morgonbön. Smyger försiktigt. Bakom några dörrar anas nymornat folk. Här och där hörs ett svagt mumlande, skrapljud. En och annan behöver säkert gå till latrinerna. Möter han någon, då…
Runt två krökar, stannar, steg en bit bort. På väg hitåt? Känner försiktigt på en dörr, någon harklar sig. Släpper sakta upp handtaget. Stegen blir svagare, försvinner. Stilla. Tyst. Sakta vidare. Upp för en trappa, runt ett hörne. Går han rätt? Jo. Röster och ljud bakom nästan varje dörr, ingen kliver ut. Smyger tyst förbi.
Till sist närmar han sig dörren. Den där dörren som bara inte får vara låst. Inte just idag. Handen darrar när han griper tag i handtaget. Den är öppen…
Stänger dörren försiktigt, andades ut. Står still en lång stund och bara samlar sig.
Skorstenshålet, andas ut. Ser upp. Precis så stort som han blivit lovad. Lagom stort att klättra upp genom. Men viktigast av allt, inget hindrande järngaller på vägen upp.
Upp nu, klättra vidare. Sot, i munnen. Spottar, halkar till. Svårt att andas. Lugn, vila lite. Benen värker. Upp nu, upp. Svårt komma igång efter vilan. Ta tag, häv dig upp. Såja, en bit till. Aj en nagel lossnar. Vila, lugn. Spotta, vila. Benen lyder inte. Hur långt är det kvar? Gryningsljus! Måste dit, till ljuset. Där uppe. Orka nu. Lyd nu ben. Igång igen. En bit till…
Ute på högborgens tak spottar och fräser Kestutis ut mängder av sot. Han sitter kvar en stund. Inte bara för att hans värkande muskler tvingar honom, utan också av häpnad över den vackra utsikten. Ett litet skepp glider sakta ner för floden mot Östersjön en bit bort. Kanske på väg till Dansig vid flodmynningen, eller till Visby rakt mot norr. Risken för att synas nerifrån får honom snart att klättra vidare, ut på det brant sluttande taket, bort mot ett tornfönster.
När han letat sig fram till sitt mål, väktargången, ser han sig om. Jo där ligger den långa vita kappan med ordenskorset och väntar. Undangömd i just den skjutglugg gotlänningen lovat lägga den. Han tar på sig kappan, drar upp huvan. Nu ser han ut precis som flera tusen andra där på borgen. Han går lugnt och sakta ner genom trappor och gångar mot nedre borgens borggård.
Han får stå och vänta en stund bakom en pelare. Men så klingar klockan som samlar till morgonbön. Nu gäller det att ta det lugnt tills bönestunden är över. Måste vänta, bara inte allt för länge.
När han hör slamret av öppnade dörrar borta från kyrkan går han med låtsat trötta steg över borggården. Steg som får de som ser på att tro att det är deras gamle vördade högmästare som går där som vanligt, på väg till sin morgonritt. Och där står hästen och väntar, precis som den gör varje morgon. Högmästarens häst, klar att användas till Winrichs morgonritt mellan morgonbön och frukost.
Kestutis går fram till hästen, kliver upp utan att bli hindrad. Rider i lätt trav ut genom port efter port med borgvakten stående i givakt. Kestutis får anstränga sig för att inte skratta högt.

Han tar landsvägen söderut. Efter en stund går han över till lätt galopp. Ingen kan hinna ikapp honom nu. Inte när han rider på borgens bästa häst.
Så fort han hittar en lämplig plats tänker han lämna hästen och gömma undan kappan. Sedan är det bara några dagars vandring rakt söderut till friheten. Bara femton mil att gå, knappast mer. Kläderna han bär under kappan är enkelt folks kläder. Ingen kommer tro annat än att han är ännu en pilgrim på vandring, eller en bonde på väg till marknaden. Om bara några dagar kommer han att få träffa sin syster Damilla igen, hon som är hertiginna i Plock straxt utanför Warszawa. Snart så är han hemma igen hos sin hustru Biruté.
Kestutis njuter av ritten och låter hästen sträcka ut i snabb gallopp…
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.