Drots Niels Olufsen Biller och hans tid

Diskussioner kring händelser under medeltiden. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1430
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Drots Niels Olufsen Biller och hans tid

Inlägg av Valdemar Sappi » 05 jan 2013 17:23

Ett litet arbete om drotsen av släkten Bild. Kritiska synpunkter?

Drots Niels Olufsen Biller och hans tid

1288 är Niels med och inrättar ett kapell i Svendborg. Niels dyker upp som drots först gången i två brev daterade 17/6 1297 i Reval (Tallin) i Estland. Det ena brevet handlar om förbud av kornexport från Reval. Det andra om att det på några öar är förbjudet att fälla trä och bränna kol för annat än till borgen i Reval. I breven skrivs han som Nicolao dicto Biler dapifero nostro, Niels Biler vår drots.
Sista gången Niels använder sitt tillnamn är den 21/5 1309 i Rostock. I detta brev för riddaren Johan Moltke den äldre skrivs han som Nycolaus Bilre miles et capitaneus domni regis Dacia, riddare och kungens hövitsman. Han titel är oftast drots, men ibland är han kammarmästare, marsk eller hövitsman. Hans titlar varierar som; super quo dominus, capitaneus, domni regis, camerario, advocato nostro…
I de många handlingarna åren 1297 till 1300 skrivs han bara som Niels drots, utom i de två första breven från Reval. De år han alltid använder tillnamn är åren 1302 till 1309. Namnet stavas som Biler, Biller eller Billær, med viss övervikt till Billær. Utom i det sista från 1309 då skrivaren kallar honom för Bilre. Han bär titeln kammarmästare de år då han alltid använder tillnamn, åren 1302 till 1305. Åren 1306 till 1309 finna bara två privata brev utan annan titel än riddare. Det som tillskrivs honom från okt 1307 handlar dessutom kanske inte om honom, utan om Niels Jonsen Bille (se senare). I det allra sista brevet, det då han kallas Bilre, beseglar han med titeln kunglig borgkommendant i Rostock. Capitaneus domini regis Dacia.
Det är alltså mycket möjligt att namnet Billær har med hans tjänst som kammarmästare att göra, då namnets användning hänger så tätt samman med hans tjänst 1302 -05. Utom på de två första breven i Reval, samt det sista då han är borgherre.
På några få dokument finns samma sigillstämpel bevarad, DAS 102, släkten Bilds vapen.
Under åren 1310 till 1321 kallas han bara för Niels Olufsen. Aldrig mer för Biller. Från 1310 är han kungens man i Rostock. Sitter troligen på kungens viktigaste nordtyska borgar, som Danskborg vid Rostock och Warnemünde i mynningen utanför Rostock. Blir 1313 åter kallad drots och förlänad av kungen med Wustrow som ligger ut efter kusten en bit mot nordost.

Uppror och maktkamp

Niels Olufsen är kung Erik Menveds drots i en tid då en dramatisk väderförändring äger rum av orsaker som forskarna ännu inte kan förklara. En förändring som höll i sig i hundratals år. Två vintrar kunde man gå på isen ändå bort till Estland.
1306 var året då kung Birger av Sverige blev fängslad på Nyköpingshus av sina två hertigbröder Erik och Valdemar. Det som kallas för Håtunaleken. Vid jultiden marscherade kung Erik Menved in i Sverige för att hjälpa sin fängslade svåger. Men vintern var även det året ovanligt hård. Isen var frusen ända till Gotland. Så den danska hären kom inte längre än till Bogesund (Ulricehamn) och det blev inga strider.
Våren därpå plundrade hertigarna Erik och Valdemar Skåne med hjälp av kung Eriks bror hertig Kristoffer av norra Halland och Samsö och kung Håkon av Norge. Erik Menved red ut med en här och tvingade fram vapenstillestånd. Kung Birger blev nu frisläppt och flydde våren 1308 till Danmark.
Vad Niels Olufsen gör under denna tid vet vi inte. Men nu följer en tid där han får stor betydelse.
Kung Håkon blir osams med hertig Erik av Nordhalland. Kungarna Erik och Håkon drar i fält tillsammans mot hertigarna Erik och Valdemar. Norrmännen går mot Lödöse och Skara. 60 000 danskar, varav 2 500 järnklädda ryttare, tågar uppför Lagastigen. Hertigarna backar från Värnamo till Rumlaborg och vidare till Holaveden. Ett lite slag vid Ödeshög driver dem till Svealand. Vid Nyköpingshus håller de stånd.
Belägringen drar ut på tiden och den danska hären tröttnar på det hela och dra hemåt. Kung Erik räddas från att bli tillfångatagen av sina tyska riddare. Orsakerna till upproret tycks ha varit tre. Dels det att det rådde hungersnöd hemma pågrund av väderförändringen. Den magra skörden måste räddas in. Det andra skälet var närmast fackligt. De danska riddarna och väpnarna fick bära sina egna kostnader mens de tyska fick allt betalt av kungen. Det som kanske var värst var det att en dansk väpnare fick betala sin egen lösen om han blev tillfångatagen, mens de tyska blev friköpta av kungen. Det tredje kanske viktigaste skälet kan ha varit att hertig Eriks utfall från Kalmar borg mot Jönköping kan ha hotat reträttvägen.
1310 är det dags för ett fredmöte. Mellan kungarna Erik, Birger, Håkon och hertigarna Erik, Valdemar och Kristoffer, samt kung Eriks härförare greve Gert av Holstein. Sverige delas nu mellan de tre bröderna Birger, Erik och Valdemar. Kung Erik vänder blicken mot söder. Men förräderiet utanför Nyköpingshus glömmer han inte bort. Tids nog skulle de skyldiga straffas.

Den nordtyska återerövringen

Kung Eriks svåger greve Nicolaus av Werle hade redan år 1300 hyllat Erik som sin länsherre. 1301 tvingades Rostock göra detsamma. Den tyske kungen Albrecht av Habsburg förmåddes 1309 att stadfästa det nästan hundraåriga brev där Valdemar Sejr tillerkänts allt land norr om Elbe och Elde. Lübeck hade 1307 ställt sig under danske kungens beskydd. Furst Vitslav av Rügen som bara hade döttrar, hade lovat kungen få Rügen som arv och eget. Kungen var inställd på att återerövra hela norra Tyskland. Verktyget för den återerövringen blev nu drots Niels Olufsen.
I juni 1311 sammankallades ett furstemöte till Rostock. Dit kommer nitton furstar, tre biskopar, tio vanliga biskopar och niohundrafyrtio (!) riddare. Men in i Rostock släpptes inte detta lysande följe, viket grämde kungen mycket.
Åttio väpnare mottog riddarslaget där på ängarna utanför Rostock och förärades var sin häst, dräkter med pälsverk, mantlar av scharlakan och kostbara vapen. Kungen själv dubbade markgreve Valdemar av Brandenburg och sin egen bror hertig Kristoffer. Mötet varade i fyra veckor med vackert sommarväder. Förmodligen kung Eriks och hans drots bästa upplevelse någonsin.
Rostock blev angripet av kungen efter festen. Staden hade hunnit gå i förbund med städerna Wismar, Stralsund och Greifswald. Belägringen gick inte bra. Först mot slutet av 1312 erövrades staden, varpå Wismar och Stralsund böjde sig. Först i april 1313 underkastade de sig helt, och tillgavs av kungen. Niels Olufsen är fortfarande kvar på borgen Danskborg vid Warnemünde utanför Rostock och på Wustrow en bit mot norr.
Men även i norr börjar utvecklingen gå emot kungen. För kung Håkon hade enades med hertigbröderna igen, och de får nu norska fruar.
Knappt ett år efter Rostocks fall blir kung Erik osams med markgreven Valdemar av Brandenburg som under tiden blivit Stralsunds beskyddare på stadens begäran.
Erik belägrade tillsammans med en rad nordtyska furstar Stralsund, troligen under drots Niels ledning. Men en sensommardag 1316 gör dess borgare ett utfall som överrumplar den kungliga hären som lider ett fullständigt nederlag. Om drots Niels var där då vet vi inte. Belägringen hävs.
Kung Erik inser nog att hans tyska politik misslyckats fullständigt, för han försonas med markgreve Valdemar och ger honom Stralsund. Den som leder fredsförhandlingen är drots Niels. Några år senare ger kung Erik även av ekonomiska skäl upp Rostock. Kungens skattkista är helt enkelt tom. Stora delar av riket är bortpantat.
Några dagar innan freden med markgreven förekommer drotsen på en handling med rådet i Rostock tillsammans med Peder Munk. En viktig man om en stund i analysen av drotsens fränder.
Niels Olufsen omnämns fortfarande som drots 1317, men ibland som marsk. Sista gången han agera som drots är 25/8 1317. Då tar kungen Äbeltoft stad under sitt beskydd och ger den samma rättigheter som Århus och Viborg.
Vid julen sker Nyköpings gästabud. Men mordet på bröderna slår tillbaks mot kung Birger. Det utbryter allmänt uppror mot honom. I täten för upproret finns hertig Eriks änka Ingeborg och den danske ärkebiskopen Esger Juul (Juul/Bildt), samt den mördare hertig Eriks närmaste man Mats Ketillmundsson.
11/6 1318 omnämns för första gången en förlikning mellan kungen och hans tidigare drots. Den 14/10 pantsätter kungen Warnemünde utanför Rostock, Stegeborg på Lolland och Glambek på ön Femmern till Niels Olufsen. Borgar som han redan kontrollerar.
Vi vet inget om orsakerna till brytningen mellan kungen och hans drots. Inget mer än att Niels Olufsen tar över resterna av kungens nordtyska områden och två viktiga öar, Lolland och Femmern. Men det har nog stor betydelse att vi samtidigt ser en invasion av Skåne. De som anfaller är den nye svenske rikshövitsmannen Mats Ketillmundsson tillsammans med ärkebiskop Esger Juul och de danska upprorsmännen från 1309 och 1313. De som 1314 dömts till förlust av liv och egendom just av drots Niels Olufsen. Vägrade Niels komma till kung Eriks hjälp? Det är vad jag tror hände! Även om vi vet att Niels Olufsen på en tidspunkt tagit tornet i Laholm och borgen i Falkenberg från Kristoffer.
Niels omnämns några gånger i Nordtyskland åren 1319 och -20.
Sista gången han omnämns är på den 24/7 1321 på Bohus fästning när Henrik av Mecklenburg, gift med barnakungen Magnus syster Eufemia, ingår ett förbund med sin svåger kung Magnus Eriksson. Dvs. i praktiken med norra Europas för tillfället mäktigaste furste, hans ännu unga mor den norska prinsessan Ingeborg. De går i förbund mot Danmark nye kung Kristoffer som blivit kung i januari året innan. Niels Olufsen och Knut Porse, den blivande hertigen och styvfadern till barnakungen Magnus Eriksson, de faller också in i Skåne med en här.
I Kristoffers handfästning den 25/1 1320 ges alla upprorsmän från 1309 och 1314 tillgivelse utom en, Niels Olufsen. Hur kunde det bli så? För att förstå det får vi gå tillbaks till upproren 1309 och 1313.

Niels Olufsen och upprorsmännen

Timme Larsen Abildgaard hade tillsammans med några bröder och kusiner spelat en huvudroll under upproret utanför Nyköpingshus 1309. Detta trots att han var en viktig och betydande hövitsman på borgen i Rostock 1307 -09. En av de viktigaste av kungens män i hans nordtyska planer. Men redan 21/5 1309 hittar vi Niels Olufsen som slottshövitsman i Rostock, så Timme hade blivit avlöst på posten. En möjlig orsak till att Timme hade en viktig roll kan ha varit att han blivit kvarlämnad som försvarare av borgen i Jönköping, men övergivit den under trycket från hertig Eriks framstött. Någon som så satt igång upproret utanför Nyköpingshus. Troligt är det också att han hade något att göra med att kung Erik inte blev insläppt i Rostock under furstemötet 1311.
Kung Eriks hämnd på Timme Larsen, dennes halvbror Niels Jensen och Johan von Kirchdorp blev grym. Sedvanan var den att den som dömts still liv och egendom hade rätt att fly landet. Men Erik lät avrätta dem för förräderi 1314. Enligt en tysk rimkrönika blev de benådade till att bara halshuggas ståndsmässigt efter vädjan från drots Niels Olufsen. Och de blev förmodligen också benådade till att få bli begravda i vigd jord.
Upproret på Jylland hade startat med att bönderna på tingsmöte förklarade sig ovilliga att betala den extraskatt kungen krävde in. Kungen män Niels Brok, Jens Pape och Niels Larsen Abildgaard hade accepterat att kravet inte var rimligt. Niels Brok var kungens hövitsman på Jyllands viktigaste borg Skanderborg och hade länge styrde Jylland åt kungen, fram till 1306 tillsamman med sin nu döde onkel biskop Jens Assersen (Kid). Niels Larsen, bror till den inom kort avrättade Timme Larsen, han var landsdomare på landstinget i Viborg.
En förnyad oro våren 1313 menade kungen senare bero på att ärkebiskop Esger Juul återvänt till landet. Men den verkliga orsaken till det allt våldsammare bondeupproret tycks ha varit det att kungen trots uppgörelsen med kungens män fortsatte kräva in extraskatten. Och det med vapen i hand då drots Niels Olufsen någon gång under våren 1313 skickades in i Jylland för att kräva in skatten. Vid Kolding kom det nu till ett slag mot en välorganiserad bonde- och herremanshär. Drotsen tvingades fly, efter att många förnäma själlänningar och skåningar hade stupat.
Under det stillestånd som nu kom till stånd undertecknades en försoning omkring den 28/8 1313. De tre som förlikat sig med bönderna hade anklagats av kungen för förräderi. Men kungen får nu böja sig tillfälligt. Böndernas skattevägran nämndes inte ens i förlikningen, som undertecknas av 45 mäktiga män. Niels Olufsen undertecknat som drots men först på nionde plats. Han är bara part i förlikningen så det är inte han som leder mötet.
Böndernas vägran sågs tydligen som både en förnuftig och rimlig vägran av kungens jydska män. Bland dem finns borgherrarna på kungens alla jydska borgar, samt hövitsmannen över Estland. Det är helt enkelt kungens mäktigaste män som går emot honom.
Om den militära kampanj och underkuvelsen som nu sker den följande vintern och våren vet vi inte mycket mer än att kungen kraftsamlade vid Horsens. Att kungen fick fred med hertigen av Sönderjylland under tiden bidrog säkert till att han kunde ta strid. Och det att han lyckats splittra jyllänningarnas front är en given förutsättning.
Den 6/6 1314 ser vi att upproret är nedbrutet för då döms upprorsmännen i Viborg. Många bland de 45 män som undertecknat förlikningen året innan döms nu till landsförvisning. Några av de dömda är på plats. Men de får sin lagliga rätt att gå i landsflykt och flyr snart även de till kungens upproriske bror hertig Kristoffer i södra Halland.
Danmarks rikes marsk Niels Olufsen är den som leder rätten. De två först nämnda av de många landsförvisade stormännen är Niels Brok af Horsens f.d. borgherre på Skanderborg samt hans kusin Johannes Staverskov (Kid) trolig f.d. borgherre på Riberhus eller möjligen på Koldinghus.
Priset för upproren blev högt. Nya skatter införs. Nya kungliga tvångsborgar byggdes i Horsens, Kalö, Århus, Voldstrup vid Limfjorden och i Viborg. Borgar som kung Kristoffer avkrävdes riva i sin handfästning några år senare. Ett av många löften han bröt.

Slutsats:

Skatteunderlaget minskade dramatiskt genom ’den lilla istidens’ ankomst. En rimlig skattning är att skördarna minskade med så mycket som en tredjedel. Detta samtidigt som kung Erik gav sig in i två dyrbara projekt. Det misslyckade försöket att stödja sin svåger kung Birger. Och det dyrbara försöket att återerövra norra Tyskland.
Hans mest avgörande misstag var förmodligen att belöna och lyfta fram sina nya tyska allierade och bara avkräva lydnad från sina inhemska stormän. De kände sig som vi kan se av Kristoffers handfästning kraftigt åsidosatta. I denna handfästning från 25/1 1320 ges alla landsflyktingar nåd och rätt till sin egendom, utom uttryckligen Niels Olufsen.
"hvis nogen har pådraget sig noget fjendskab på grund af den afdøde konge, skal han frigøres herfor af den nye konge, herfra undtages dog Niels Olufsen, den forhenværende drost"!
Inte så märkligt då handfästningen på punkt efter punkt är mycket tyskfientlig. Kristoffer skall inte tillåtas göra samma misstag som sin bror kung Erik. Ingen skall behöva strida utomlands mer.

Drotsens fränder

Kanske stämmer det att Niels Olufsen var gift med en dotter till den 1316 avrättade Niels Rane. Men indicierna är mycket svaga. Den Peder Munk som beseglade med drots Niels 1316 tillhörde den släktgrupp som fått överta Niels Ranes beslagtagna gods Holbæk vid Randers och Jersöre på Fyn. Om Ranes gods fanns hos drots Niels fränder så var det nog av samma orsak. Som rester av en förläning från kung Erik, inte tillfallet som arv genom frändskap. Gods som normalt lämnades tillbaks till kronan när tjänsten upphörde. Men svaga kungar hade gjort det mycket vanligt att låta bli lämna tillbaks förläningar under 1300-talet.
Men om det trots allt handlar om ett släktskap med Niels Rane så skulle avrättningen kunna vara en orsak till en brytning med kungen två år senare. Hur som helst så är Niels Rane farfars far till Cecilie Ufs förste make Tue Pedersen Rane till Harebjerg. Men det betyder mindre än det vi tidigare visat, att Cecilie Uf är drotsens sons dotterdotter. Arv efter Ranes kan vara förklaringen till att Cecilie Uf med sin tredje make Hartvig Limbek sitter på Nebbe på Jylland, som är så tätt knutet till Ranes Jersöre att Cecilie och Hartvig även äger halva Jersöre. Men Nebbe kan också ha kommit till henne som en del av arvet från drotsen, då Nebbes förste ägare var Tue Nielsen (Bild) avlöst av en Kid. Tue är en möjlig ättling till drotsen. Fast allt detta med Ranes är mycket osäkrare än det vi nu skall se på.
Den ene av de två privata handlingar som tillskrivs drotsen är från 1307 odaterat. Den säger oss att riddaren Niels Bille pantsätter en gård i Kalby till Peders kloster i Nästved. Men detta är en mager avskrift som säger oss ytterst lite. Den enda handling som säger något om drotsens fränder är en handling från 2/10 1306. Niels får jordegods i Vindinge efter hr Torbern Jonsen (Hvide/Galen/Litle). Han är ägaren till det Tomarp där Knut Knutson (Bilde/Bildt) växte upp med sin mor Bolde Pik och sin styvfar Lave Gustafson.
Här hittar vi också de allra tidigaste banden till släkten Bille i en handling från 24/3 1316. Det är Torberns änka fru Kristine, dotter till Jens Själlandsfar dä, som ger Agnete kloster i Roskilde sin del i godset Vindinge. Handlingen är beseglad av många av hennes släktingar från släkten Hvide/Litle. Men den mest spännande är den som bevittnar först. Den som därför mer än någon annan har rätt till Vindinge, nämligen Bent Bille/ Benedictus dictus Billæ (sigill DAS 114).
Bent använder namnet Bille och han lever samtidig med Niels Olufsen Billær! Deras namn stavas nästan på samma sätt, förutom r-et. Men vem är Bent Bille?
Bent tycks ha haft en dotter vars son är borgmästaren Bent Bille i Roskilde av ätten Mule.
Släkten Bille kommer alla från Bents bror Niels Jonsen. Bröderna är de första kända av sin ätt. Det anses vara Niels Jonsen som bevittnar samma dokument, dock med ett sigill som avviker något. Fälten är lite snedställda och viker uppåt i en pilliknande form (DAS 115). Även två av hans sex barn Oluf och Johannes Nielsen anses var de två som är med på denna handling, med tappade sigill.
Ätten Bille går vidare genom sonen Jon Bille av Solbjerg. Det Solbjerg som var så viktigt i den tidigare undersökningen. Det är så Jon Bille och hans hustru, dotter till den mäktige Peder Lykke, vars son Bent blev gift med Inger Torbernsdater Galen/Litle och för namnet Torbern till släkten Bille. Samtidigt som kusinen Jakob Bille gifter sig med Ingers syster Gyde Torbernsdater.

Slutsats:

Det tycks vara så att drots Niels är nära frände både till Billes och till Litle-grenen av klanen Hvide/Galen. Förmodligen så är det också så att de två män Oluf Nielsen och Johannes Nielsen som nämns 1316 med bortappade sigill, istället är drotsens söner och inte alls söner till Niels Jonsen (Bille). Johannes Nielsen är i så fall den som är far till ärkebiskop Niels Jensen, farfar till Jens Jensen Billes hustru Cecilie på Solvig, samt farmor till Cecilie Uf.
Namnlikheten gör att det knappast kan råda något tvivel om att Bent Billæ och Niels Billær är nära fränder. Var Bent kanske gift med en dotter till drotsen? Det som starkt talar emot att Bent har sitt namn efter drotsen, det är att det 1292 finns en Johanne dicto Bille som är kanik i Lund och som präst i Söborg 1301 kallas för Johannis dicti Byllæ.
Det troligaste är att drots Niels mor är en Bille och att han under sin tid som kammarmästare bar sin mors ättenamn. Hans part i Vindinge är då hans morsarv. Att han valde att använda ättenamnet just de år han var kammarmästare kan mycket väl ha att göra med ämbetet. Det engelska ordet ”bill” var inte ett så främmande ord för 1300-talets danskar.
Släkten Billes stamfäder bröderna Bent Bille och Niels Jonsen är troligen brorsbarn till drots Niels mor. Bröderna Niels och Bents far var förmodligen prästen Johannes Bille. Inte så märkligt då celibatet ännu inte var helt genomfört. Ibland valde även några att bli kyrkans män först på äldre dar. Att det ligger till såhär kan vi säga med betydligt större säkerhet än den för mig lite väl vilda gissningen att drots Niels var gift Rane.
Vem som var den näste som förde namnet Bille efter Johannes och Bent är osäkert. Men troligen var det Niels Jonsens sonson, sonen till kanslern Esbern Nielsen, men som använde det som förnamn. För Esberns son Niels Esbernsen kallade sig också för Bille Esbernsen. Först därpå väljer allt fler att använda ättenamn. Och så uppträder det märkliga att många i släkten Bille använder två sigill samtidigt. Ett med namnet Bille och ett annat med namnet Bilde. Det är så Bilde som så småningom förvandlas till namnet Bildt.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1430
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Drots Niels Olufsen Biller och hans tid

Inlägg av Valdemar Sappi » 12 jan 2013 10:54

Två småfel i slutsatsen. Solvig skall vara Solbjerg. Farmor skall vara morfar.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1430
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Drots Niels Olufsen Biller och hans tid

Inlägg av Valdemar Sappi » 26 apr 2013 11:09

Gjort några små korrigeringar och förtydliganden.

Drots Niels Olufsen Biller och hans tid

1288 är Niels med och inrättar ett kapell i Svendborg. Niels dyker upp som drots först gången i två brev daterade 17/6 1297 i Reval (Tallin) i Estland. Det ena brevet handlar om förbud av kornexport från Reval. Det andra om att det på några öar är förbjudet att fälla trä och bränna kol för annat än till borgen i Reval. I breven skrivs han som Nicolao dicto Biler dapifero nostro, Niels Biler vår drots.
Sista gången Niels använder sitt tillnamn är den 21/5 1309 i Rostock. I detta brev för riddaren Johan Moltke den äldre skrivs han som Nycolaus Bilre miles et capitaneus domni regis Dacia, riddare och kungens hövitsman. Han titel är oftast drots, men ibland är han kammarmästare, marsk eller hövitsman. Hans titlar varierar som; super quo dominus, capitaneus, domni regis, camerario, advocato nostro…
I de många handlingarna åren 1297 till 1300 skrivs han bara som Niels drots, utom i de två första breven från Reval. De år han alltid använder tillnamn är åren 1302 till 1309. Namnet stavas som Biler, Biller eller Billær, med viss övervikt till Billær. Utom i det sista från 1309 då skrivaren kallar honom för Bilre. Han bär titeln kammarmästare de år då han alltid använder tillnamn, åren 1302 till 1305. Åren 1306 till 1309 finna bara två privata brev utan annan titel än riddare. Det som tillskrivs honom från okt 1307 handlar dessutom kanske inte om honom, utan om Niels Jonsen Bille (se senare). I det allra sista brevet, det då han kallas Bilre, beseglar han med titeln kunglig borgkommendant i Rostock. Capitaneus domini regis Dacia.
Det är alltså mycket möjligt att namnet Billær har med hans tjänst som kammarmästare att göra, då namnets användning hänger så tätt samman med hans tjänst 1302 -05. Utom på de två första breven i Reval, samt det sista då han är borgherre.
På några få dokument finns samma sigillstämpel bevarad, DAS 102, släkten Bilds vapen.
Under åren 1310 till 1321 kallas han bara för Niels Olufsen. Aldrig mer för Biller. Från 1310 är han kungens man i Rostock. Sitter troligen på kungens viktigaste nordtyska borgar, som Danskborg vid Rostock och Warnemünde i mynningen utanför Rostock. Blir 1313 åter kallad drots och förlänad av kungen med Wustrow som ligger ut efter kusten en bit mot nordost.

Uppror och maktkamp

Niels Olufsen är kung Erik Menveds drots i en tid då en dramatisk väderförändring äger rum av orsaker som forskarna ännu inte kan förklara. En förändring som höll i sig i hundratals år. Två vintrar kunde man gå på isen ändå bort till Estland.
1306 var året då kung Birger av Sverige blev fängslad på Nyköpingshus av sina två hertigbröder Erik och Valdemar. Det som kallas för Håtunaleken. Vid jultiden marscherade kung Erik Menved in i Sverige för att hjälpa sin fängslade svåger. Men vintern var även det året ovanligt hård. Isen var frusen ända till Gotland. Så den danska hären kom inte längre än till Bogesund (Ulricehamn) och det blev inga strider.
Våren därpå plundrade hertigarna Erik och Valdemar Skåne med hjälp av kung Eriks bror hertig Kristoffer av norra Halland och Samsö och kung Håkon av Norge. Erik Menved red ut med en här och tvingade fram vapenstillestånd. Kung Birger blev nu frisläppt och flydde våren 1308 till Danmark.
Vad Niels Olufsen gör under denna tid vet vi inte. Men nu följer en tid där han får stor betydelse.
Kung Håkon blir osams med hertig Erik av Nordhalland. Kungarna Erik och Håkon drar i fält tillsammans mot hertigarna Erik och Valdemar. Norrmännen går mot Lödöse och Skara. 60 000 danskar, varav 2 500 järnklädda ryttare, tågar uppför Lagastigen. Hertigarna backar från Värnamo till Rumlaborg och vidare till Holaveden. Ett lite slag vid Ödeshög driver dem till Svealand. Vid Nyköpingshus håller de stånd.
Belägringen drar ut på tiden och den danska hären tröttnar på det hela och drar hemåt. Kung Erik räddas från att bli tillfångatagen av sina tyska riddare. Orsakerna till upproret tycks ha varit tre. Dels det att det rådde hungersnöd hemma pågrund av väderförändringen. Den magra skörden måste räddas in. Det andra skälet var närmast fackligt. De danska riddarna och väpnarna fick bära sina egna kostnader mens de tyska fick allt betalt av kungen. Det som kanske var värst var det att en dansk väpnare fick betala sin egen lösen om han blev tillfångatagen, mens de tyska blev friköpta av kungen. Det tredje kanske viktigaste skälet kan ha varit att hertig Eriks utfall från Kalmar borg mot Jönköping kan ha hotat reträttvägen.
1310 är det dags för ett fredmöte. Mellan kungarna Erik, Birger, Håkon och hertigarna Erik, Valdemar och Kristoffer, samt kung Eriks härförare greve Gert av Holstein. Sverige delas nu mellan de tre bröderna Birger, Erik och Valdemar. Kung Erik vänder blicken mot söder. Men förräderiet utanför Nyköpingshus glömmer han inte bort. Tids nog skulle de skyldiga straffas.

Den nordtyska återerövringen

Kung Eriks svåger greve Nicolaus av Werle hade redan år 1300 hyllat Erik som sin länsherre. 1301 tvingades Rostock göra detsamma. Den tyske kungen Albrecht av Habsburg förmåddes 1309 att stadfästa det nästan hundraåriga brev där Valdemar Sejr tillerkänts allt land norr om Elbe och Elde. Lübeck hade 1307 ställt sig under danske kungens beskydd. Furst Vitslav av Rügen som bara hade döttrar, hade lovat kungen få Rügen som arv och eget. Kungen var inställd på att återerövra hela norra Tyskland. Verktyget för den återerövringen blev nu drots Niels Olufsen.
I juni 1311 sammankallades ett furstemöte till Rostock. Dit kommer nitton furstar, tre biskopar, tio vanliga biskopar och niohundrafyrtio (!) riddare. Men in i Rostock släpptes inte detta lysande följe, viket grämde kungen mycket.
Åttio väpnare mottog riddarslaget där på ängarna utanför Rostock och förärades var sin häst, dräkter med pälsverk, mantlar av scharlakan och kostbara vapen. Kungen själv dubbade markgreve Valdemar av Brandenburg och sin egen bror hertig Kristoffer. Mötet varade i fyra veckor med vackert sommarväder. Förmodligen kung Eriks och hans drots bästa upplevelse någonsin.
Rostock blev angripet av kungen efter festen. Staden hade hunnit gå i förbund med städerna Wismar, Stralsund och Greifswald. Belägringen gick inte bra. Först mot slutet av 1312 erövrades staden, varpå Wismar och Stralsund böjde sig. Först i april 1313 underkastade de sig helt, och tillgavs av kungen. Niels Olufsen är fortfarande kvar på borgen Danskborg vid Warnemünde utanför Rostock och på Wustrow en bit mot norr.
Men även i norr börjar utvecklingen gå emot kungen. För kung Håkon hade enats med hertigbröderna igen, och de får nu norska fruar.
Knappt ett år efter Rostocks fall blir kung Erik osams med markgreven Valdemar av Brandenburg som under tiden blivit Stralsunds beskyddare på stadens begäran.
Erik belägrade tillsammans med en rad nordtyska furstar Stralsund, troligen under drots Niels ledning. Men en sensommardag 1316 gör dess borgare ett utfall som överrumplar den kungliga hären som lider ett fullständigt nederlag. Om drots Niels var där då vet vi inte. Belägringen hävs.
Kung Erik inser nog att hans tyska politik misslyckats fullständigt, för han försonas med markgreve Valdemar och ger honom Stralsund. Den som leder fredsförhandlingen är drots Niels. Några år senare ger kung Erik även av ekonomiska skäl upp Rostock. Kungens skattkista är helt enkelt tom. Stora delar av riket är bortpantat.
Några dagar innan freden med markgreven förekommer drotsen på en handling med rådet i Rostock tillsammans med Peder Munk. En viktig man om en stund i analysen av drotsens fränder.
Niels Olufsen omnämns fortfarande som drots 1317, men ibland som marsk. Sista gången han agera som drots är 25/8 1317. Då tar kungen Äbeltoft stad under sitt beskydd och ger den samma rättigheter som Århus och Viborg.
Vid julen sker Nyköpings gästabud. Men mordet på bröderna slår tillbaks mot kung Birger. Det utbryter allmänt uppror mot honom. I täten för upproret finns hertig Eriks änka Ingeborg och den danske ärkebiskopen Esger Juul (Juul/Bildt), samt den mördare hertig Eriks närmaste man Mats Ketillmundsson.
11/6 1318 omnämns för första gången en förlikning mellan kungen och hans tidigare drots. Den 14/10 pantsätter kungen Warnemünde utanför Rostock, Stegeborg på Lolland och Glambek på ön Femmern till Niels Olufsen. Borgar som han redan kontrollerar.
Vi vet inget om orsakerna till brytningen mellan kungen och hans drots. Inget mer än att Niels Olufsen tar över resterna av kungens nordtyska områden och två viktiga öar, Lolland och Femmern. Men det har nog stor betydelse att vi samtidigt ser en invasion av Skåne. De som anfaller är den nye svenske rikshövitsmannen Mats Ketillmundsson tillsammans med ärkebiskop Esger Juul och de danska upprorsmännen från 1309 och 1313. De som 1314 dömts till förlust av liv och egendom just av drots Niels Olufsen. Vägrade Niels komma till kung Eriks hjälp? Det är vad jag tror hände! Även om vi vet att Niels Olufsen på en tidspunkt tagit tornet i Laholm och borgen i Falkenberg från Kristoffer.
Niels omnämns några gånger i Nordtyskland åren 1319 och -20.
Sista gången han omnämns är den 24/7 1321 på Bohus fästning när Henrik av Mecklenburg, gift med barnakungen Magnus syster Eufemia, ingår ett förbund med sin svåger kung Magnus Eriksson. Dvs. i praktiken med norra Europas för tillfället mäktigaste furste, Magnus ännu unga mor den norska prinsessan Ingeborg. De går i förbund mot Danmark nye kung Kristoffer som blivit kung i januari året innan. Niels Olufsen och Knut Porse, den blivande hertigen och styvfadern till barnakungen Magnus Eriksson, de faller också in i Skåne med en här.
I Kristoffers handfästning den 25/1 1320 ges alla upprorsmän från 1309 och 1314 tillgivelse utom en, Niels Olufsen. Hur kunde det bli så? För att förstå det får vi gå tillbaks till upproren 1309 och 1313.

Niels Olufsen och upprorsmännen

Timme Larsen Abildgaard hade tillsammans med några bröder och kusiner spelat en huvudroll under upproret utanför Nyköpingshus 1309. Detta trots att han var en viktig och betydande hövitsman på borgen i Rostock 1307 -09. En av de viktigaste av kungens män i hans nordtyska planer. Men redan 21/5 1309 hittar vi Niels Olufsen som slottshövitsman i Rostock, så Timme hade blivit avlöst på posten. En möjlig orsak till att Timme hade en viktig roll kan ha varit att han blivit kvarlämnad som försvarare av borgen i Jönköping, men övergivit den under trycket från hertig Eriks framstött. Någon som så satt igång upproret utanför Nyköpingshus. Troligt är det också att han hade något att göra med att kung Erik inte blev insläppt i Rostock under furstemötet 1311.
Kung Eriks hämnd på Timme Larsen, dennes halvbror Niels Jensen och Johan von Kirchdorp blev grym. Sedvanan var den att den som dömts still liv och egendom hade rätt att fly landet. Men Erik lät avrätta dem för förräderi 1314. Enligt en tysk rimkrönika blev de benådade till att bara halshuggas ståndsmässigt efter vädjan från drots Niels Olufsen. Och de blev förmodligen också benådade till att få bli begravda i vigd jord.
Upproret på Jylland hade startat med att bönderna på tingsmöte förklarade sig ovilliga att betala den extraskatt kungen krävde in. Kungen män Niels Brok, Jens Pape och Niels Larsen Abildgaard hade accepterat att kravet inte var rimligt. Niels Brok var kungens hövitsman på Jyllands viktigaste borg Skanderborg och hade länge styrde Jylland åt kungen, fram till 1306 tillsamman med sin nu döde onkel biskop Jens Assersen (Kid). Niels Larsen, bror till den inom kort avrättade Timme Larsen, han var landsdomare på landstinget i Viborg.
En förnyad oro våren 1313 menade kungen senare bero på att ärkebiskop Esger Juul återvänt till landet. Men den verkliga orsaken till det allt våldsammare bondeupproret tycks ha varit det att kungen trots uppgörelsen med kungens män fortsatte kräva in extraskatten. Och det med vapen i hand då drots Niels Olufsen någon gång under våren 1313 skickades in i Jylland för att kräva in skatten. Vid Kolding kom det nu till ett slag mot en välorganiserad bonde- och herremanshär. Drotsen tvingades fly, efter att många förnäma själlänningar och skåningar hade stupat.
Under det stillestånd som nu kom till stånd undertecknades en försoning omkring den 28/8 1313. De tre som förlikat sig med bönderna hade anklagats av kungen för förräderi. Men kungen får nu böja sig tillfälligt. Böndernas skattevägran nämndes inte ens i förlikningen, som undertecknas av 45 mäktiga män. Niels Olufsen undertecknar som drots men först på nionde plats. Han är bara part i förlikningen så det är inte han som leder mötet.
Böndernas vägran sågs tydligen som både en förnuftig och rimlig vägran av kungens jydska män. Bland dem finns borgherrarna på kungens alla jydska borgar, samt hövitsmannen över Estland. Det är helt enkelt kungens mäktigaste män som går emot honom.
Om den militära kampanj och underkuvelsen som nu sker den följande vintern och våren vet vi inte mycket mer än att kungen kraftsamlade vid Horsens. Att kungen fick fred med hertigen av Sönderjylland under tiden bidrog säkert till att han kunde ta strid. Och det att han lyckats splittra jyllänningarnas front är en given förutsättning.
Den 6/6 1314 ser vi att upproret är nedbrutet för då döms upprorsmännen i Viborg. Många bland de 45 män som undertecknat förlikningen året innan döms nu till landsförvisning. Några av de dömda är på plats. Men de får sin lagliga rätt att gå i landsflykt och flyr snart även de till kungens upproriske bror hertig Kristoffer i södra Halland.
Danmarks rikes marsk Niels Olufsen är den som leder rätten. De två först nämnda av de många landsförvisade stormännen är Niels Brok af Horsens f.d. borgherre på Skanderborg samt hans kusin Johannes Staverskov (Kid) trolig f.d. borgherre på Riberhus eller möjligen på Koldinghus.
Priset för upproren blev högt. Nya skatter införs. Nya kungliga tvångsborgar byggdes i Horsens, Kalö, Århus, Voldstrup vid Limfjorden och i Viborg. Borgar som kung Kristoffer avkrävdes riva i sin handfästning några år senare. Ett av många löften han bröt.

Slutsats:

Skatteunderlaget minskade dramatiskt genom ’den lilla istidens’ ankomst. En rimlig skattning är att skördarna minskade med så mycket som en tredjedel. Detta samtidigt som kung Erik gav sig in i två dyrbara projekt. Det misslyckade försöket att stödja sin svåger kung Birger. Och det dyrbara försöket att återerövra norra Tyskland.
Hans mest avgörande misstag var förmodligen att belöna och lyfta fram sina nya tyska allierade och bara avkräva lydnad från sina inhemska stormän. De kände sig, som vi kan se av Kristoffers handfästning, kraftigt åsidosatta. I denna handfästning från 25/1 1320 ges alla landsflyktingar nåd och rätt till sin egendom, utom uttryckligen Niels Olufsen.
"hvis nogen har pådraget sig noget fjendskab på grund af den afdøde konge, skal han frigøres herfor af den nye konge, herfra undtages dog Niels Olufsen, den forhenværende drost"!
Inte så märkligt då handfästningen på punkt efter punkt är mycket tyskfientlig. Kristoffer skall inte tillåtas göra samma misstag som sin bror kung Erik. Ingen skall behöva strida utomlands mer.

Drotsens fränder

Kanske stämmer det att Niels Olufsen var gift med en dotter till den 1316 avrättade Niels Rane. Men indicierna är mycket svaga. Den Peder Munk som beseglade med drots Niels 1316 tillhörde den släktgrupp som fått överta Niels Ranes beslagtagna gods Holbæk vid Randers och Jersöre på Fyn. Om Ranes gods fanns hos drots Niels fränder så var det nog av samma orsak. Som rester av en förläning från kung Erik, inte tillfallet som arv genom frändskap. Gods som normalt lämnades tillbaks till kronan när tjänsten upphörde. Men svaga kungar hade gjort det mycket vanligt att låta bli lämna tillbaks förläningar under 1300-talet.
Men om det trots allt handlar om ett släktskap med Niels Rane så skulle avrättningen kunna vara en orsak till en brytning med kungen två år senare. Hur som helst så är Niels Rane farfars far till Cecilie Ufs förste make Tue Pedersen Rane till Harebjerg. Men det betyder mindre än det vi tidigare visat, att Cecilie Uf är drotsens sons dotterdotter. Arv efter Ranes kan vara förklaringen till att Cecilie Uf med sin tredje make Hartvig Limbek sitter på Nebbe på Jylland, som är så tätt knutet till Ranes Jersöre att Cecilie och Hartvig även äger halva Jersöre. Men Nebbe kan också ha kommit till henne som en del av arvet från drotsen, då Nebbes förste ägare var Tue Nielsen (Bild) avlöst av en Kid. Tue är en möjlig ättling till drotsen. Fast allt detta med Ranes är mycket osäkrare än det vi nu skall se på.
Den ene av de två privata handlingar som tillskrivs drotsen är från 1307 odaterat. Den säger oss att riddaren Niels Bille pantsätter en gård i Kalby till Peders kloster i Nästved. Men detta är en mager avskrift som säger oss ytterst lite. Den enda handling som säger något om drotsens fränder är en handling från 2/10 1306. Niels får jordegods i Vindinge efter hr Torbern Jonsen (Hvide/Galen/Litle). Han är ägaren till det Tomarp där Knut Knutson (Bilde/Bildt) växte upp med sin mor Bolde Pik och sin styvfar Lave Gustafson.
Här hittar vi också de allra tidigaste banden till släkten Bille i en handling från 24/3 1316. Det är Torberns änka fru Kristine, dotter till Jens Själlandsfar dä, som ger Agnete kloster i Roskilde sin del i godset Vindinge. Handlingen är beseglad av många av hennes släktingar från släkten Hvide/Litle. Men den mest spännande är den som bevittnar först. Den som därför mer än någon annan har rätt till Vindinge, nämligen Bent Bille/ Benedictus dictus Billæ (sigill DAS 114).
Bent använder namnet Bille och han lever samtidig med Niels Olufsen Billær! Deras namn stavas nästan på samma sätt, förutom r-et. Men vem är Bent Bille?Bent tycks ha haft en dotter vars son är borgmästaren Bent Bille i Roskilde av ätten Mule.
Släkten Bille kommer alla från Bents bror Niels Jonsen. Bröderna är de första kända av sin ätt. Det anses vara Niels Jonsen som bevittnar samma dokument, dock med ett sigill som avviker något. Fälten är lite snedställda och viker uppåt i en pilliknande form (DAS 115). Släkten Billes första vapen.
Även två av hans sex barn Oluf och Johannes Nielsen anses var de två som är med på denna handling, med tappade sigill. Ätten Bille går vidare genom sonen Jon Bille av Solbjerg. Det Solbjerg som var så viktigt i den tidigare undersökningen (Striden om Stövring och släkten Bildt/Juul). Det är så Jon Bille och hans hustru, dotter till den mäktige Peder Lykke, vars son Bent blev gift med Inger Torbernsdater Galen/Litle och för namnet Torbern till släkten Bille. Samtidigt som kusinen Jakob Bille gifter sig med Ingers syster Gyde Torbernsdater.

Slutsats:

Det tycks vara så att drots Niels är nära frände både till Billes och till Litle-grenen av klanen Hvide/Galen. Förmodligen så är det också så att de två män Oluf Nielsen och Johannes Nielsen som nämns 1316 med bortappade sigill, istället är drotsens söner och inte alls söner till Niels Jonsen (Bille). Johannes Nielsen är i så fall den som är far till ärkebiskop Niels Jensen, farfar till Jens Jensen Billes hustru Cecilie på Solbjerg, samt morfar till Cecilie Uf.
Namnlikheten gör att det knappast kan råda något tvivel om att de samtida Bent Billæ och Niels Billær är nära fränder. Var Bent kanske gift med en dotter till drotsen eller kanske tvärsom? För det som starkt talar emot att Bent har sitt namn efter drotsen, det är att det 1292 finns en Johanne dicto Bille som är kanik i Lund och som präst i Söborg 1301 kallas för Johannis dicti Byllæ.
Det troligaste är att drots Niels mor är en Bille och att han under sin tid som kammarmästare bar sin mors ättenamn. Hans part i Vindinge är då hans morsarv. Att han valde att använda ättenamnet just de år han var kammarmästare kan mycket väl ha att göra med ämbetet. Det engelska ordet ”bill” var inte ett så främmande ord för 1300-talets danskar.
Släkten Billes stamfäder bröderna Bent Bille och Niels Jonsen är troligen brorsbarn till drots Niels mor. Bröderna Niels och Bents far var förmodligen prästen Johannes Bille. Inte så märkligt då celibatet ännu inte var helt genomfört. Ibland valde även några att bli kyrkans män först på äldre dar. Att det ligger till såhär kan vi säga med betydligt större säkerhet än den för mig lite väl vilda gissningen att drots Niels var gift Rane.
Vem som var den näste som förde namnet Bille efter Johannes och Bent är osäkert. Men troligen var det Niels Jonsens sonson, sonen till kanslern Esbern Nielsen, men som använde det som förnamn. För Esberns son Niels Esbernsen kallade sig också för Bille Esbernsen. Först därpå väljer allt fler att använda ättenamn. Och så uppträder det märkliga att många i släkten Bille använder två sigill samtidigt. Ett med namnet Bille och ett annat med namnet Bilde. Namnet Bilde tas så över av en gren av släkten Juul, och de förvandlas inom några generationer till släkten Bildt.
Anders Blomström
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1430
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Drots Niels Olufsen Biller och hans tid

Inlägg av Valdemar Sappi » 09 jun 2013 08:48

Litet fel har insmugit sig. Henrik av Mecklenburg var far till 'gamle' Albrekt, och därmed svärfar till Eufemia. Inte gift med henne.
Det var Henrik och hans son Albrekt som förvandlade ätten från en fursteätt till en hertigätt, men anspråk på nordens tre kronor.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.