Striderna på södra Gotland 1361

Diskussioner kring händelser under medeltiden. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1426
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Striderna på södra Gotland 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 29 jun 2012 17:24

Skissat på 'min' version av vad som - kanske - hände. Kom gärna med kritiska och kreativa synpunkter.
Inledningen till försvarsstriden nedan:

Makt och motmakt

De klev in i rådstugan där på Kvinnegårde i Havdhem, den ene efter den andra. Mer eller mindre efter rang. Suder treding hade samlats för att diskutera hur man i Burs och Hoburg settingar bäst skulle kunna försvara sig mot danskens hårdhänta brandskattning. Alla de som kunnat hade kommit. Några hade ersatt de som stupat. Andra kom ombundna med sår de ådragit sig i striden där vid Ajmunds bro. Då när de i två dagar kämpat för att hindra danskens uppmarsch mot norr. Settingdomaren från Burs setting, Oluf Kyrkeby från Kyrkeby i Garde socken, han hade armen uppbunden. Oluf klev in i rådstugan tillsammans med settingdomaren från Hoburg setting, Botulf Kattlund från Eke. För Botulf hade ersatt sin farbror Johannes Kattlund i ämbetet då denne var på långresa. Därefter gick de fem tingsdomarna in. Först gick Hagvard Kärne från Kärna gård i Burs och Jakob Myre från Fardhem i Hemse. Från Hoburg setting kom Malfind Eyste från Ekstagård i Eksta, och Jon Rikwide från Silte i Hablinge. Frånvarande var tingsdomaren Hans Röde från Unghanse gård i Öja från Hoburg ting i söder. Detta därför att Hans Röde detta år var en av de sittande borgmästarna i Visby. Han hade därför ersatts av en av Hoburgs fjärdingsmän. Av Rodwin Gerold från Vamlingbo.
På plats var också de flesta av de sju tingens fjärdingsmän. En från varje socken. De hade rätt att yttra sig, och ibland valde någon av tingsdomarna att rådfråga sina fjärdingsmän. Men då fjärdingsmännen inte hade rösträtt på Suder treding, brukade bara få vara på plats. Men inte den här gången! Alla som kunde stå på benen var med där på Kvinnegårde! Ja de var så många att de fick flytta ut från rådstugan och hålla mötet ute på gårdsplanen i sommarvärmen, skyddade av skuggan från de väldiga träden. Utanför cirkeln av fjärdingsmän ställde sig än fler och lyssnade.
Oluf Kyrkeby ledde förhandlingarna med ålderns rätt. Botulf, som satt i det andra högsätet, han satt mest tyst och lyssnade. Då och då ställde han frågor. Då och då fick han själv frågor. Varje gång handlade frågorna han fick om hans erfarenheter av plundring och strid från året nere i Brandenburg. Att han då för tio år sedan varit kung Valdemars kunskapare, det var känt av alla. Det som avhandlades var det beslut de tre landsdomarna tagit. En settingdomare från varje treding utsågs till landsdomare. Från Suder treding hade Johannes Kattlund varit den äldste och mest erfarne. Men då han varit på resa så hade Oluf Kyrkeby fått företräda Suder Treding som landsdomare. Botulf hade ansetts vara både för ung och orutinerad för att ersätta sin farbror även i detta uppdrag.
Det var först efter flera timmar av rådslagning som Botulf tog ordet. Han reste sig upp för att markera att han tänkte tala. Allt småprat tystnade med en gång.
”Jag har lyssnat på er alla. Mycket har sagts. En del har sagt med hårda vreda ord. Mycket har sagt med eftertanke. Dansken ser det som så att de har rätten att plundra. Vi gjorde motstånd. Vi förlorade. Så långt är saken enkel. De tre landsdomarna har beräknat den brandskatt de anser att vi förmår och bör betala, allt för att hålla danskens hyrda knektar borta från våra byar och gårdar. Det budet skall vi försöka möta dansken med. Så är det sagt. Så är det fastslaget. Allt annat av värde skall gömmas undan. Kvinnfolket skall hållas borta från illgärningsmännen. Gårdarna skall utrymmas så långt det går. Så långt inget märkligt. Så långt sker allt efter gammal sed”.
Botulf tystnade och såg sig runt. Uppmärksamheten var total bland de som satt där och lyssnade.
”Alla här vet att den som plundrar tar det den kan komma undan med. Och att de bränner ner och förstör om de tror detta kan skrämma oss att ge mer när de kommer till nästa gård. Alla här vet att allt blir värre om vi låter oss skrämmas av övervåldet. Det leder bara till fler brända hus. Till fler våldförda kvinnor”.
Botulf gjorde en konstpaus igen. Såg sig runt några långa ögonblick.
”Vi längst nere i söder har färre stupade än resten av landet. Det var inte så många av oss som hann upp i tid så vi kunde vara med och försvara Gotlands lås där vid Ajmunds bro. Många av oss fick nöja oss med att hugga dansken i hälarna. Det finns de bland oss, särskilt från oss nere i Hoburg setting som aldrig ens hann upp innan striden var över, som tycker att vi ännu har vår strid framför oss. Men alla här vet också att motstånd i vredesmord och utan eftertanke lätt leder till vedergällningar, där oskyldigt kvinnfolk och barn är de som drabbas hårdast. Det kan lätt leda till att våra gårdar sätts i brand. Den som inte gör motstånd, den skall plundras med måtta. Sådan är krigets lag. Inte heller strid i vredesmod är alltså en väg vi kan välja. Så hur gör vi då?”
Den här gången tystnade Botulf ännu längre innan han tog ordet igen.
”Min erfarenhet från många belägringar och plundringar, den är att om makt möter motmakt, då försökte alltid kung Valdemar räkna ut hur han kunde få så mycket som möjligt med så liten insats och risk som möjligt. När Valdemar gav order om att bränna och våldta, då var det för att skrämma nästa by till underkastelse. Vi skall inte strida i vredesmod. Vi skall inte heller ge oss utan strid. Vi skall få dansken att tycka att landsdomarnas bud på brandskattningens storlek är ett rimligt och riktigt bud. Och det skall vi göra genom att få dansken att uppleva att priset blir lite väl högt när de ger sig ut på plundringståg och försöker sig på att ta mer än det erbjudna. Vi skall få dom att ta emot det vi frivilligt ger dom, och få dom att tycka det är ett bud som är rätt och riktigt. Så att de lämnar vår ö i fred så fort som möjligt!”
Botulf satte sig ner. Det blev närmat tumult när många nu samtidigt begärde att få tala. Botulf lät Oluf Kyrkeby sköta det hela och lyssnade igen på allt som blev sagt. Efter en lång diskussion vände sig Malfind Eyste från Eksta till Botulf med orden:
”Vi här uppe i norr har drabbats av stora förluster. Skall jag få mina män att vilja ta ännu en strid, då måste det vara en klok strid där vinsten är risken värd. Du är den av oss som är mest erfaren i strid. Du känner dessutom många av de danske väl. Det är din uppgift som settingdomare att leda oss i strid. Hur vill du leda oss?”
Botulf ställde sig upp och lät igen medvetet tiden gå en stund innan han svarade.
”Dansken kommer inte landvägen. De kommer med sina mest grundgående skepp så att de kan gå in i våra grunda vikar. Jag tror att de av oss som gissat att de lägger till i Burgsvik först, de har rätt. De kommer att försöka ta eller belägra kastalen i Öja straxt intill så snabbt som möjligt. Sedan sikta på kastalen i norr på min gård Kattlunds. Och på kastalen i söder nere i Sundre. De kommer att försöka erövra de starkaste av våra kyrktorn. Först därefter kommer de till kastalen i Lau. Står Hoburg setting i söder emot, då kommer Burs setting mot nordost lindrigare undan. Så vår strid är er strid. Dansken kommer tro att vi har vårt bästa folk låsta i kastalerna och tro att om bara dessa kastaler är inringade eller erövrade, då är de fria att plundra som de vill. Men vi kommer inte att ha vårt folk låsta på kastalerna. För där sätter vi de ledbrutna män som fortfarande är goda skyttar. Och de bästa skyttarna bland vårt kvinnfolk. De som är bäst på att fälla småvilt med slunga eller båge. Det dansken inte har, det är rörlighet. De har få hästar. De har få grundgående snäckor. Det är med vår rörlighet vi skall binda upp svansen på dansken. Det som inte får ske är att de får fatt på hästar. Låt budet gå om att de måste hållas undan från dansken till varje pris. Det blir er uppgift uppe i norr att stoppa varje ryttargrupp som kommer ridande från Visby. Om de alls kommer den vägen. Varje setting har en snäcka utrustad för ledung. Du Oluf frågar Kräklinge setting om vi kan få låna deras snäcka. Då har vi tre. I våra vikar ligger några snäckor till och väntar. Jo jag vet att de flesta snäckor är ute på handelsresor. Några ända bort till England. Men minst tre lär ligga kvar i våra vikar. Alla sex skall föras över till östra kusten och ställas i ordning. Men för att snabbt kunna förflytta folk. Inte främst förberedas för strid. Inte heller snäckorna får falla i danskens händer. Vi blir kanske så starka till sjöss att vi skulle kunna slå ut de danska skeppen. Men det kan vi inte göra, för går vi ut i en allt för öppen strid, då riskerar vi att kung Valdemar blandar sig i leken. Och det skulle kunna kosta oss mycket mer än det vi vinner på den saken. Varje häst skall kunna bära två bågskyttar som kan rida fram, sitta av och avfyra sina pilar, för att sedan rida iväg utan att kunna bli förföljda. Varje häst som rids av en dansk måste skjutas först av allt, så att våra skyttar inte blir förföljda. Med skyttar på hästryggen och med snäckor som kan ta sig fram snabbt utefter kusten, skall vi binda fast danskens legoknektar på en plats och få dom att ogärna vilja röra sig därifrån. Den här planen fungerar även om de väljer en annan hamn eller vik att utgå ifrån än Burgsvik. Danskarna belägrar just nu Piksborg vid sjön Bolmen i Småland. De belägrar Kalmar. Så kung Valdemar behöver sitt krigsfolk till annat. Legoknektarna som kommer hit för att plundra, de behövs där. Men plundringen är deras lön. Den vill de inte vara utan. Men den tid de har fått sig tilldelad för plundring, den är utmätt av kung Valdemar. Kan vi göra plundrarna orörliga, rädda för att röra sig i mindre grupper, då kommer de att nöja sig med landsdomarnas bud på brandskattningens storlek. Det är min plan!”
Botulf tystande en stund. Såg ut över de församlade, innan han fortsatte.
”Vi slåss inte bara för att slippa se våra hem brända och vårt kvinnfolk våldfört. Vi slåss också för vår frihet nästa år. Och åren som kommer efter det. Segraren blir inte mild av vänlighet, utan därför att segern blivit mer dyrbar än han tänkt sig. Men vad vi kan komma undan med nu närmast, det beror mycket på vem som är legoknektarnas högste befallningsman. Så parlamenterandet, det bestämmer ändå till sist vilken taktik som är möjlig! Bestämmer om vi skall välja en försiktig väg eller bjuda kraftigare motstånd. En lindrigt förnedrad fiende håller tyst om sina motgångar. Slinker tyst iväg med svansen mellan benen och siktar mot andra segrar. Men pressar vi för hårt kan det motsatta hända. Då får vi en retad fiende som ger sig ut efter hämnd. Händer det är det bättre att dra sig undan och nöja sig med att senare bygga upp det som bränts ner. Ett hus kan alltid byggas upp igen. Liv som går förlorade nu när vi redan mist så många, de är svårare att ersätta. Så klokhet och eftertanke måste styra våra steg. Det är så jag vill leda er som settingdomare i Hoburg setting!”

Några timmar senare var alla beslut fattade och det i stor enighet. Burs setting hade accepterat att ställa en del av sitt krigsfolk under Botulfs befäl. Andra skulle göra sig beredda att till häst eller ombord på snäckor, ta sig dit de behövdes. Kort därefter bröt folket upp för att ta sig hemåt och för att förbereda allt det som måste ordnas. Just nu var Botulfs tankar sysselsatta med en enda sak. Det som låg framför honom! Han märkte bara tacksamt att Ingeborg red där helt lugnt vid hans sida.
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.

Användarvisningsbild
Valdemar Sappi
Medlem
Inlägg: 1426
Blev medlem: 12 dec 2009 14:22

Re: Striderna på södra Gotland 1361

Inlägg av Valdemar Sappi » 29 jul 2012 11:40

Åsså var sista kapitlet skrivet! Deckaren Eldskytten är klar!
Tja, efter tre månaders puts till då förståss.... :P
"Eldskytten", "Ge mig fri": http://eldskytten.se "Jag lyfter på min stormhatt i salut för din kringsyn och källkunskap beträffande östersjöväldet och det sena 1300-talet." Historieprofessor Nils Blomkvist.