Förmedlar en fråga från en äldre historiskt intresserad man som undrar om det under perioden strax före digerdöden och därefter, funnits kyrklig aktivitet i området (Filipstad med 3-4 mils omkrets). Han har själv träffat folk som hittat rester av forna begravningsplatser i området norr Nykroppa mm. Den kyrkliga aktiviteten skall ha centrerats till Nykroppa Då Karl den 9:e sedermera flyttade dit sin verksamhet som bestod i silver och järnmalmsutvinning och bearbetning. I Nykroppa lär ha tillverkats harnesker mm krigsutrustning för den svenska hären.
Upp till ett förtiotal personer är engagerade i denna värmländska forskning men de har kört fast och behöver finna mera arkiv. De har kontaktat Sv. kyrkan med magert resultat om vart kyrkor och kyrkjogårdar kan ha funnits. Var kan de leta mer? Landsarkivet?
Jag förmedlar gärna kontakt om någon är intresserad att delta i deras sökande. Skriv också gärna här om ni känner till spår från kloster mm i området och under tiden 13-1400-talet.
Kyrklig aktivitet i Värmlandsberg under medeltiden?
-
Tuchatjevskij
- Medlem
- Inlägg: 30
- Blev medlem: 11 augusti 2010, 16:08
Re: Kyrklig aktivitet i Värmlandsberg under medeltiden?
Kyrkan i Färnebo, belägen vid Kalhyttan, nuv. Bergskalhyttan, på Färnsjöns västra strand fanns redan långt före digerdöden, som gick härjande fram i bygden i mitten av 1300-talet. Det var den enda kyrkan inom ett mycket stort område, praktiskt taget större delen av Värmlands bergslag och delar av Grythytte församling i Västmanland. Allt tyder också på att en av de mest frekventerade pilgrimsstigarna ledde förbi kyrkan. På denna stig färdades munkar från Varnhems kloster i Västergötland och Riseberga kloster i Närke på sina vandringar uppåt Klarälvsdalen, Dalarna och Jämtland till målet, som var Nidaros i Norge, nuv. Trondheim. Vid Edsholm, en utgård till Storbrohyttans gård och belägen vid norra ändan av Lersjön, skulle enligt traditionen ha funnits ett kloster och ett kapell. När Filipstad anlades 1611 flyttades Färnebo kyrka dit och återuppfördes vid stadens övre torg.
Att Färnebo socken, liksom den övriga värmländska bergslagen, till övervägande del har järnet att tacka för att den förvandlats från vildmark till levande bygd, och redan pä ett relativt tidigt stadium fick stor betydelse för rikets järnförsörjning, är ju ett axiom. Usprungligen var det sjö- och myrmalm, som utgjorde råvaran vid järnframställningen, men bergsbruk och järnhantering blev socknens stora, helt dominerande näringsgrenar först sedan de rika malmfyndigheterna i Persberg och Långban kunde bearbetas. När detta först skedde vet man inte exakt, men troligen började man tillgodogöra sig Persbergsmalmen under senare delen av 1300talet.
Såväl Gustav Vasa som hans son Karl IX hyste det största intresse för den värmländska bergslagens avsevärda resurser som järnproducent. Järnet var ju tidigt den stora handelsvaran i riket och det är därför ganska naturligt att den sä småningom uppväxande järnindustrien här, inte minst i Färnebo, omhuldades pä olika sätt av vasaregenterna. Bergslagens nyss omnämnda, av konung Erik av Pommern utfärdade privilegiebrev, bekräftades sålunda av Gustav Vasa 1527 med det vigtiga tillägget, att bergsmännen ägde rätt till fri marknad varje lördag för att handla med dem som förde varor till dem. De av Gustav Vasa medgivna lördagsmarknaderna torde ha hållits vid Färnebo kyrka, som då låg vid Kalhyttan, tidigare i olika handlingar och urkunder benämnd Karlhyttan, Kalvhyttan och Kallhyttan. Bland övriga av Färnebo sockens många hyttor och stångjärnshammare i svunna tider kan nämnas Bolhyttan, som fanns 1540 och där blåsningen upphörde 1876.
http://www.genealogi.se/varmland/varmla ... -start.htm
Om Walborg från Nordmarks-hyttan och Karin Jota från Kall-hyttan i Wermland berättas: Efter digerdöden, då det var mycket ondt om folk, skulle en häradshöfding hålla ting; men då det ej fanns mer än 10 karlar att taga
till bisittare i nämnden, så blefvo dessa tvänne qvinnor invalda till nämndemän. Domaren skall hafva satt så stort värde på dessa qvinnor, att lian i tvetydiga och svåra mål aldrig dömde förr än han frågat deras tanke, och berättas äfven, att han dervid flera gånger stannat i det domslut de tillstyrkt. Fernow, som omnämner detta i Wermlands beskrifning, är öfvertygad omsanningen i denna uppgift.
http://en.wikipedia.org/wiki/Walborg_and_Karin_Jota
Att Färnebo socken, liksom den övriga värmländska bergslagen, till övervägande del har järnet att tacka för att den förvandlats från vildmark till levande bygd, och redan pä ett relativt tidigt stadium fick stor betydelse för rikets järnförsörjning, är ju ett axiom. Usprungligen var det sjö- och myrmalm, som utgjorde råvaran vid järnframställningen, men bergsbruk och järnhantering blev socknens stora, helt dominerande näringsgrenar först sedan de rika malmfyndigheterna i Persberg och Långban kunde bearbetas. När detta först skedde vet man inte exakt, men troligen började man tillgodogöra sig Persbergsmalmen under senare delen av 1300talet.
Såväl Gustav Vasa som hans son Karl IX hyste det största intresse för den värmländska bergslagens avsevärda resurser som järnproducent. Järnet var ju tidigt den stora handelsvaran i riket och det är därför ganska naturligt att den sä småningom uppväxande järnindustrien här, inte minst i Färnebo, omhuldades pä olika sätt av vasaregenterna. Bergslagens nyss omnämnda, av konung Erik av Pommern utfärdade privilegiebrev, bekräftades sålunda av Gustav Vasa 1527 med det vigtiga tillägget, att bergsmännen ägde rätt till fri marknad varje lördag för att handla med dem som förde varor till dem. De av Gustav Vasa medgivna lördagsmarknaderna torde ha hållits vid Färnebo kyrka, som då låg vid Kalhyttan, tidigare i olika handlingar och urkunder benämnd Karlhyttan, Kalvhyttan och Kallhyttan. Bland övriga av Färnebo sockens många hyttor och stångjärnshammare i svunna tider kan nämnas Bolhyttan, som fanns 1540 och där blåsningen upphörde 1876.
http://www.genealogi.se/varmland/varmla ... -start.htm
Om Walborg från Nordmarks-hyttan och Karin Jota från Kall-hyttan i Wermland berättas: Efter digerdöden, då det var mycket ondt om folk, skulle en häradshöfding hålla ting; men då det ej fanns mer än 10 karlar att taga
till bisittare i nämnden, så blefvo dessa tvänne qvinnor invalda till nämndemän. Domaren skall hafva satt så stort värde på dessa qvinnor, att lian i tvetydiga och svåra mål aldrig dömde förr än han frågat deras tanke, och berättas äfven, att han dervid flera gånger stannat i det domslut de tillstyrkt. Fernow, som omnämner detta i Wermlands beskrifning, är öfvertygad omsanningen i denna uppgift.
http://en.wikipedia.org/wiki/Walborg_and_Karin_Jota
-
Tuchatjevskij
- Medlem
- Inlägg: 30
- Blev medlem: 11 augusti 2010, 16:08
Re: Kyrklig aktivitet i Värmlandsberg under medeltiden?
Tackar och bugar. Printar ut och postar till min internetlöse vän...