Här är lite bidrag från NE, jag har inte läst igenom det så noga, men nånting bör du nog finna i det där.
Albrekt av Mecklenburg, f. ca 1338, d. 1412, svensk kung 1363–89, hertig av Mecklenburg 1384–1412, son till Albrekt II av Mecklenburg och Eufemia, Magnus Erikssons syster. När de svenska stormännen i början av 1360-talet kom i opposition mot kung Magnus Eriksson, togs kontakter mellan dem och A:s far, hertig Albrekt, vilka ledde till att A. och hans far i slutet av 1363 inledde ett erövringståg till Sverige. A. hyllades av Stockholm i november 1363 och utropades till svensk kung vid Mora sten i februari 1364. Magnus och hans son Håkan tvangs att avstå från större delen av Sverige, men de utgjorde under hela 1360-talet ett orosmoment för den mecklenburgska regimen. Viktiga punkter i kampen var slaget i Gataskogen på gränsen mellan Uppland och Västmanland 1365, där Magnus tillfångatogs, och Håkans tåg mot Stockholm 1371. I samband med det sistnämnda nödgades A., för att kunna behålla kronan, frige Magnus, ge honom underhållslän i västra Sverige och avge en kungaförsäkran – den första i svensk historia. Försäkran förbjöd kungen att insätta tyskar som fogdar på kronans slott och gav de svenska rådsherrarna huvuddelen av makten.
Under de följande åren gjorde A. flerfaldiga försök att kringgå försäkrans bestämmelser, vilket föranledde de svenska stormännen under ledning av Bo Jonsson (Grip) att vid ytterligare tre tillfällen (1375, 1378, 1383) avfordra A. en förnyad kungaförsäkran. Stormännen – i första hand Bo Jonsson – tilltvingade sig under dessa år allt fler av slottslänen. A. försökte vid Bo Jonssons död (1386) bryta deras makt, men detta ledde till en koalition mellan den hotade aristokratin och Margareta av Danmark, formellt ingången på Dalaborg 1388. I den följande väpnade kampen tillfångatogs A. och hans son hertig Erik i slaget vid Åsle nära Falköping i februari 1389. De fördes till Lindholmens slott i Skåne för fängsligt förvar och frigavs först efter sex år mot löfte om en betydande lösensumma. Garanter för överenskommelsen var hansestäderna, vilka som pant erhöll det av A:s anhängare ännu behärskade Stockholm. Då A. inte kunde erlägga summan inom fastställd tid (tre år), övergick staden till Margareta 1398. Under återstoden av sitt liv levde A. som hertig i Mecklenburg. De försök han gjorde att åter spela en roll i svensk politik blev fåfänga. A. var gift med Rikardis av Schwerin och Agnes av Braunschweig.
B J (G)
Bo Jonsson (Grip), f. sannolikt i början av 1330-talet, d. 20 augusti 1386, medeltida storman, drots. B. var en av de drivande krafterna bakom inkallandet av Albrekt av Mecklenburg 1363 och fick efter hand en dominerande ställning bland dennes anhängare; år 1369 blev han kungens officialis generalis (högste ämbetsman). Under 1370-talets första hälft var han den främste representanten för det adelsparti som vid flera tillfällen tvingade kung Albrekt till maktinskränkande politiska eftergifter. Under samma period erhöll B. stegvis hela Finland i förläning. Sedan han 1375 utsetts till rikets drots och övertagit kungens svenska pantlän, bl.a. Nyköpings län, var han Sveriges egentlige härskare; vid sin död behärskade han genom sitt med åren allt större länsinnehav huvuddelen av riket. För att förhindra att länen och därmed den politiska makten efter hans död skulle övergå till kung Albrekt förordnade han i sitt testamente en särskild grupp stormän ("B:s testamentsexekutorer") att förvalta hans län och gods.
riksråd
riksråd, i flera länder benämning antingen på ett organ knutet till statens högsta ledning eller på ett folkrepresentativt organ; även titel för de enskilda medlemmarna. I Sverige kan riksrådet från sin uppkomst på 1200-talet till ca 1680 beskrivas som ett organ för storgodsägararistokratin, under medeltiden även för kyrkans ledarskikt. Från 1680-talet till rådsinstitutionens upphörande 1789 hade rådet sin sociala bas i ämbetsmannaskiktet och var tidvis underordnat monarken, tidvis beroende av riksdagsmajoriteten.
Rådet omtalas på 1220-talet, men då enbart som en församling av förmyndare för kung Erik Eriksson. På 1280-talet framträder ett kungligt råd som en fast institution. Det skall sättas i samband med statsmaktens organisering vid denna tid. År 1319 avgav riksrådet i den omyndige kung Magnus Erikssons namn löften till folket men försäkrade även som folkets representanter kungen om sitt stöd. Här åskådliggörs den roll av medlare mellan kung och folk som fram till 1670-talet spelade en viktig roll i rådskretsarnas ideologi, och som beskrivits som rådskonstitutionalism. Dock är det uppenbart att det aristokratiska rådet hade en mängd intressen som var motsatta folkflertalets, medan förhållandet till kungen var mer komplicerat. Å ena sidan strävade kungarna efter oberoende från rådets partsintressen. Å andra sidan kom nästan alla regenter ända till drottning Kristina ur gamla rådsherresläkter. I rådet kan urskiljas fraktioner som sammanhölls av släktskap och materiella intressen. Axel Oxenstierna var den siste ledaren för en stark släktfraktion inom rådet; den dominerade under omyndighetsperioden efter Gustav II Adolfs död (1632-44).
Ett sätt för kungarna att hävda sina egna politiska intressen var att kalla personer utanför den högsta aristokratin till rådsherrar. Landslagens kungaed (ca 1350) föreskrev att kungen skulle styra riket med ett råd av infödda svenska män av det andliga och världsliga frälset, men eden kom att brytas vid flera tillfällen. Biskoparna försvann ur rådet vid reformationen. Under omyndiga regenter hade aristokratins ledare det avgörande inflytandet över rådets komplettering. Kungen kunde också sträva efter att i sitt beslutsfattande förbigå rådet. Så gjorde i stor utsträckning Gustav Vasa och hans söner; känt är Karl IX:s "sekreterarregemente".
Då statsapparaten byggdes ut vid 1600-talets början sattes rådsherrar på ledande poster; främst bland dem var de fem höga riksämbetsmännen. Rådet blev samtidigt ett kontinuerligt arbetande statsorgan. Dock ifrågasattes dess medlande roll av det allt starkare ämbetsmannaskiktet. På Karl XI:s förfrågan svarade ständerna 1680 att rådet icke var någon medlare mellan kung och folk och att det blott hade att yttra sig i de frågor kungen ville underställa det. Enväldet hade införts, och 1682 ersattes riksrådstiteln av titeln kungligt råd. I praktiken kom rådet under Karl XI att fungera som en regering under kungens ledning, rekryterad bland ledande ämbetsmän med skiftande social bakgrund. Under Karl XII:s bortovaro ur riket fungerade de hemmavarande rådsherrarna som en interimsregering.
Med enväldets fall återinfördes titeln riksråd, och i 1719 och 1720 års regeringsformer bands kungen till rådsmajoritetens beslut. Av ämbetsmännen i de centrala ämbetsverken tilläts endast kanslipresidenten och rikskanslirådet att sitta i riksrådet; kanslipresidenten kom där att spela en ledande roll. Antalet ledamöter av rådet, som under 1600-talet växlat mellan ca 20 och ca 40, fastställdes till högst 17. Rådets ställning gentemot ständerna försvagades; ett utskott av de tre högre stånden fick reell utnämningsrätt. Dessutom infördes ett förfarande, licentiering, varigenom riksråd kunde mista rätten att utöva sitt ämbete. Efter Arvid Horns fall 1738 växlade riksrådets sammansättning med partiställningen inom de fyra stånden.
Genom Gustav III:s statsvälvning och 1772 års regeringsform försvagades rådets ställning gentemot kungen. I 1789 års förenings- och säkerhetsakt tilläts kungen att själv bestämma rådsherrarnas antal, vilket han satte till noll. Därmed upphörde riksrådet att finnas till.
Stefan