Quiz: Medeltid

[Markus Holst]

Vad menar du med hoppa upp? Och vad menade dom?
Säkert helt enkelt det vi kallar att stiga i sadeln. Och det gjorde man utan hjälp, normalt.

På svenska heter det "sitta upp". Någon annan term ha jag aldrig hört.

[StefanZ]

OK, så ni som svarat hittills har aldrig hört talas om att riddarna kunde hoppa upp på hästen? Inte ens för sportens skull? Iaf inte i full rustning? Kosacker och tatarer kunde det säkert. Och moderna sportsmän, främst inom voltige och en och annan rask kavallerist. Fast de brukade ju inte använda rustningar...

Det är förstås inte otänkbart att vad som egentligen menas är att sitta upp själv utan hjälp. Men att någon väpnare hjälpte dem upp var säkert vanligt.
Vi har ju alla sett bilder på att de tyngst pansarklädda kunde hissas upp i sadeln. Så det pågick säkert en het debatt om att kunna ta sig upp själv, respektive få massiv hjälp.... Med de flesta någonstans mittemellan.

Vi låter frågan stå kvar tills ikväll fredag kl 20. Blir det inga fler inlägg drar vi streck och har arbetshypotesen ovan som vårt gemensamma svar.

[Markus Holst]

Vad menar du med "hoppa upp"? Tänker du på att sitta upp utan stigbygeln, eller vad?

[StefanZ]

Hoppa upp utan stigbyglar ja... Spänstiga personer kan ju göra det även idag.

HUR den gode Macko gjorde det i sin krafts dagar, vet jag ju ej, Jag har alltid tänkt mig att han hoppade upp bakifrån, som upp på en bygelhäst.
Men det är möjligt att han helt enkelt kastade ena benet före och hoppade upp från sidan...

Det nya lärdomen här i tråden är däremot att bilden kanske inte skall ses helt bokstavligt, att det kanske uppkom just pga jämförelsen med bygelhäst... Lings gymnastik var ju stor på Sienkiewicz tid...

Och det som menades rent historiskt, är om riddarna var spänstiga nog att sitta upp själva i rustning och allt, eller om de behövde hjälp av en väpnare eller tjänare. Speciellt om han var åldrig, eller en västerländsk riddare....

Därav frågan: alltid klargör det något så länge frågan är ärligt menad.

[Markus Holst]

Bygelhästhoppet kan vi nog lämna därhän. Mycket spänstiga personer klarar det på mycket väl förberedda hästar. Det finns mängder med youtube-flmer där tuffa grabbar försöker detta och märker hur det plötsligt katapulteras bakåt när den oförberedda hästen upptäcker deras förehavanden. Bakbenen är farliga, speciellt bakifrån.

Även skall vi minnas att bakifrån sett måste ryttaren inte bara hoppa uppåt utan även en dryg meter framåt för att landa i sadeln. Nej, den varianten användes nog knappast.

Snarare gjorde din hjälte som även en tuff Markus gjorde i sin ungdom för att imponera på flickorna: Med ordentligt tag i manen med båda händerna slängde han sig upp från sidan med högerbenet som och landade i sadeln. För en ung person är det inte svårt, så länga som hästen inte är allt för stor. fast jag märker att ungdomar idag är betydligt sämre på det än vad vi var som unga.

Så satt varje ung kavalleri-officer upp långt in på 1900-talet. Bara gamla gubbar (dvs. regementsofficerare) behövde stigbygel. Idag nöjer sig ungdomen inte med bara stigbygel, de måste likt gamla gubbar dessutom stå på en pall med hänvisning till att det annars är synd om hästen

[StefanZ]

Tack Markus!
Här har vi nu med gemensamma krafter fått svaret.
Ja mången riddare kunde nog hoppa upp på hästen, men utan rustning. Eller möjligen med en mycket lätt rustning...
Med full rustning fick de säkert stiga upp vackert via stigbygeln, eller ta hjälp av någon, om de var åldriga eller nåt...

Om Sienkiewicz tänkte sig ett upphopp i full rustning så är det snarare författarens traditionella frihet att kolorisera en smula, än bokstavlig vardagssanning.
Kanske möjligen något enstaka spänstfenomen. Men knappast de flesta riddare, polska eller ej.

Och så hjälper Markus till att rädda äran på de västerländska riddarna: de ville helt enkelt vara snälla mot hästen, det är därför de klev på via en pall eller mha en medhjälpare....

Waldemar får ett stort ölstopp för sin insats.

Medan Markus får välja mellan ett ölstopp eller lite av sådant där Livets vatten som hovets alchemist har nyss fått fram (Vissa kallar det för brännvin). Hovmedicusen säger att det hettar upp blodet och livsandarna mycket bättre än glödgad vin...

Dessutom så får Markus hand om stafettpinnen...

[Markus Holst]

Nå. tack. Trots att det är en oartighet mot mina vänner uppvuxna i östra rikshalvan skall vi ändå omnämna en intressant svensk medeltida person som vi alla har hört talas om, såklart, eftersom vi är historieintresserade. Trots att han genom sina ämbeten var näst mäktigast i Sverige och även var en av Sveriges genom tiderna största jordägare, om inte den största, blev han aldrig riddare. Han var väpnare till död-dagar.

så vi kör väl en tredelad fråga:

1) Vem är mannan?

2) Vilket tilltal eller titel fick han inte använda eftersom han inte blev riddare?

3) Vad krävdes, formellt, för att under medeltiden antas som väpnare?

[StefanZ]

På B svarar jag Herr [eller då Herre]. Han fick inte tilltalas, omnämnas eller tituleras som herr. Fast gissningsvis var det många som gjorde det ändå. Antingen för att vara artiga, eller för att de var (ögon)tjänare gentemot honom...

[StefanZ]

På A svarar jag Bo Jonsson Grip.
Som var rikets störste jordägare (ja utan större överdrift, ägde han riket), och tituleras väpnare. Dessutom flera tunga statliga titlar, typ drots.

Som i hans fall var omnämning som väpnare alltså kanske inte en upphöjning, utan måhända en påminnelse att han inte var en full riddare?

[StefanZ]

På C antyder Wikipedia, att iaf i Sverige var ingångsdörren egentligen rätt bred:
Vilken "skattebonde" som helst kunde se till att ingå i väpnarklassen, om han kunde utrusta en stridshäst, komma i fulla vapen (alltså inklusive rustning), samt förklara sig redo och villig att strida för kungen och tjäna honom i strid.

Med skattebonde antar jag bönder som var skattskyldiga gentemot kronan. Bönder på klostermark eller frälsemark, hade tydligen färre rättigheter.
Och det gissningsvis delvis därför som Dalarnas folk var så präktiga att ha i bondeuppbåd: Mycket få adelsmän å kloster där, och därmed en mycket stor mängd självägande, potentiellt välbeväpnade bönder...

Till saken hör att landskapslagarna förutsåg att bönder skulle vara beväpnade och ha tillgång till vapen. Och skulle ställa upp vid behov, iaf för att försvara sitt landskap i ett bondeuppbåd.
Så de allra flesta självägande bönder hade en hel del vapen - många hade fulla vapen, dvs flera olika vapen, samt hjälm och harnesk, samt iaf en enklare stridsträning.
De som inte var självägande och som således inte hade egna vapen, men deltog i uppbådet, kunde alltid ta med sig sin yxa, vässad påk som enklare lans, göra en knölpåk, eller nåt...
Detta med det beväpnade folket upphörde först vid Gustaf Vasas tid; han ville inte riskera att få fler bondeuppror mot sig...

[Markus Holst]

Full pott till StefanZ! även idag hänger det vapen hos bönder eftersom de flesta även är jägare. Därutöver har de tillgång till andra dödliga ting, som bultpistoler, som skulle kunna användas till illdåd, och stundtals gör det. Trots det anses inte dagens bönder som ett hot mot staten, vilket väl nästan är en skymf.

Var så god Herr Stefan, frågan är din.

[StefanZ]

Saknar inspiration just nu. Så jag släpper frågan fri.

Frågan är fri!

[Markus Holst]

De verkar ha dykt upp på 900-talet. Deras namn kan komma från gusar, chosaroi eller húsz. Man vet inte riktigt. Det är inget folkslag, mera en yrkesgrupp. En liten rest finns fortfarande i Sverige. Vad kallar vi dem till vardags?

[koroshiya]

Det är husarer gissar jag: finns det sådana i Sverige i dag?

[Markus Holst]

Husarer är rätt. det som finns kvar av husarer i Sverige idag är ett regemente med ordet husar i namnet: Levregementets Husarer K3.

Koroshiya huserar nästa fråga