Fanns självägande bönder i feodala länder?

[a81]

Kanske markägarna i den fria marknadens barndom fann det mer lönsamt att stycka upp och sälja sina egendomar istället för ett årligt arrende? Lite på samma sätt som många markägare nära stadskärnorna i modern tid styckar upp och säljer iväg tomter till blivande villaägare?

Ja, så har jag också trott att det gick till, men det bygger ju på att äganderätt överhuvudtaget existerar.

Som jag förstår så gick Storbritannien till viss del förbi stadiet med självägande bönder och människorna sögs upp av statsproletariatet och den framväxande industrin. I Frankrike däremot blev bönderna självägande i mycket stor utsträckning efter 1789 - och detta är en stark orsak till att Frankrike INTE upplevde den industriella revolutionen på samma sätt som i England och Tyskland.

Men hur var det med självägande franska bönder mellan 1350 och 1789? Tredje ståndet verkar delvis ha bestått av självägande bönder.

Dessutom är väl än idag hyresrätt en vanligare bostadsform i många länder. Nordbor (och säkert många andra i och för sig) tenderar att ha det mesta av sitt sparande i villor, radhus, bostadsrätter och sommarstugor, medan jag tror att ganska många på kontinenten hyr sin bostad samtidigt som de kan ha stora sparkapital. Att bo i hyresrätt och ha 5 miljoner kronor på banken skulle ses som konstigt i Sverige, men än troligen inte helt ovanligt i till exempel Tyskland.

[Amund]

Affärer som hade varit ovanliga i feodalsamhället blev nu ordningen för dagen. Där tidigare jord hade överlämnats mot en underförstådd ömsesidig plikt uppstod nu en föreställning om jordegendom. För ett stort antal livegna stod det fritt att flytta omkring och att sälja eller överlåta sin jord, fast de måste betala en särskild avgift för att få göra det".

Jag tycker att ovanstående tyder på ett slags "bostadsrättsinnehav". Bönderna fick köpa och sälja sin nyttjanderätt, men de ägde inte marken formellt, utan betalade arrende till godsägaren.

Jo jag håller med dig helt och hållet. Man kanske inte hade samma syn på ägande i en tid där man måste försvara det man äger, till skillnad mot att ha ägandet juridiskt registrerat?

[Amund]

Ja, så har jag också trott att det gick till, men det bygger ju på att äganderätt överhuvudtaget existerar.

Som jag förstår så gick Storbritannien till viss del förbi stadiet med självägande bönder och människorna sögs upp av statsproletariatet och den framväxande industrin. I Frankrike däremot blev bönderna självägande i mycket stor utsträckning efter 1789 - och detta är en stark orsak till att Frankrike INTE upplevde den industriella revolutionen på samma sätt som i England och Tyskland.

Men hur var det med självägande franska bönder mellan 1350 och 1789?

Enligt Dillard var det i liten utsträckning i så fall om man utgår från att han skriver hur revolutionen skapade "en oberoende bondeklass med små jordbruk". Vidare införde fransmännen lika arvsrätt som därmed gjorde de franska gårdarna mindre vilket även hindrade effektiviseringar, detta till skillnad mot Storbritannien där man hade förstfödslorätt och jordbruken behöll därmed sin storlek.

[a81]

I Danmark strax efter reformationen ägdes cirka 50 procent av gårdarna av adeln och cirka 50 procent av gårdarna av kronan, endast några hundra gårdar ägdes av självägande bönder, enligt Nordens historia av Harald Gustafsson.

Jag vet inte riktigt hur det såg ut i Sverige vid samma tid, men jag gissar: cirka 50 procent självägande, cirka 25 procent adeln och cirka 25 procent kronan.

[Amund]

I Danmark strax efter reformationen ägdes cirka 50 procent av gårdarna av adeln och cirka 50 procent av gårdarna av kronan, endast några hundra gårdar ägdes av självägande bönder, enligt Nordens historia av Harald Gustafsson.

Jag vet inte riktigt hur det såg ut i Sverige vid samma tid, men jag gissar: cirka 50 procent självägande, cirka 25 procent adeln och cirka 25 procent kronan.

Sverige vid 1500-talets början:
Skattejord 52,4 %
Kronojord 5,6 %
Frälsejord 40 %

Så du gissade ganska bra. Skattejorden brukades av det vi betraktar som självägande bönder, de övriga av så kallade landbor.

Källa: Sveriges medeltid, Lindkvist, Ågren 1985

[a81]

De svenska skattebönderna var väl heller inte riktigt självägande i modern mening:

Begreppet äganderätt har varierat under århundraden. Skattebönderna ägde sin jord, men det var en sanning med modifikation. De ägde rätten att bruka jorden, en rätt som också ärvdes. Om en skattebondeinte längre brukade jorden eller inte betalade skatten kunde han förlora rätten till jorden. Jorden övergick då till kronan och blev därmed kronojord. En skattebonde kunde inte heller som frälset arrendera ut jorden till någon annan. Endast adeln hade rätt att utarrendera privat jord. Denna rätt fick inte skattebönderna förrän i början av 1800-talet. (https://wallbring.se/bonder.html)

Alltså mer "bostadsrättsinnehavare" än fastighetsägare, även i Sverige...

[von Adler]

Apropå arrendejord och arrendebönder - jag har för mig att i England hade arrendebönder rätt att låta en son ärva arrendet - d.v.s. landägaren hade inte rätt att säga upp sin arrendator och inte rätt att ge arrendet till någon annan när arrendatorn dog. Det gjorde att de i princip hade samma rättigheter som friägande bönder och kunde investera i sin jord, m.m.