Hur skämtade man på 1700 talet?

[Sneseglaren]

Finns det något exempel på vad som var humor på 1700-talet?
Jag har hört någonstans att ironi tex inte existerade. Stämmer det?

[Solkungen]

Jag tror att människan är sig lik över årtusenden. Sedan har vi idag både tid och råd att underhålla en enorm underhållningsindustri som drar varje idé till humor och annat så långt det bara går. Ironi fanns nog, men troligen inte fullt så utstuderat som idag.

[Hans]

Relaterat.
https://www.svd.se/humor--en-allvarlig-samhallsfraga

MVH

Hans

[Sneseglaren]

Intressant artikel. Följande stycke svarar kanske lite på frågan:

Men under den tidigmoderna epoken blev staterna starkare. Nu blev det möjligt att uppfostra undersåtarna, att införa påbud som tidigare varit orealistiska. Klyftan mellan ”de där uppe” och ”vi här nere” växte, i synnerhet när det gällde vad som var att betrakta som god smak inom underhållning och humor.

Resultatet blev att den ena humorarenan efter den andra försvann. Från och med nu var det inte officiellt accepterat att präster vräkte ur sig grova vitsar eller att välutbildade adelsmän skämtade när de bevistade fina middagar eller konverserade vid hovet. Ädla damer och fina flickor skulle absolut inte berätta roliga historier. Följden måste rimligen ha blivit att livet för medlemmar av de högre stånden under 1600- och 1700-talen blev mycket tristare än tidigare. In kom ceremonier, höviskt uppträdande och stela former. Ut sparkades hovnarren och med honom flertalet grovkornigt komiska inslag som satt färg på det medeltida sällskapslivet.

[Solkungen]

Eller det här:

En stor omvälvning tycks exempelvis ha inträffat i Grekland redan under 300-talet f Kr. Humorkulturen under påföljande sekler blev annorlunda jämfört med tidigare. I Platons och Aristoteles Grekland sjönk det burleska skrattets sociala anseende. Grova skämt portförbjöds från finare samkväm och kultiverade samtal. Man skulle vara svalt ironisk snarare än utåtriktat rolig. Hellenismen var den förfinade kvickhetens epok, en tid då eliten nyttjade humorn som klassmärke, en effektiv metod att markera skillnad mellan de bildade och pöbeln. Dessutom attackerades skrattarna av filosofiska och religiösa rörelser som ogillade humorn som sådan, allt från pythagoréerna på 500-talet f Kr till kyrkofäderna ett knappt millennium senare.

https://www.svd.se/humor--en-allvarlig-samhallsfraga
Men bortom de finare sällskapen fanns nog humorn där relativt opåverkad av propåerna ovanifrån. Men naturligtvis påverkades situationen ändå då arenor togs ifrån humoristerna, liksom det kanske är svårt för humorn att få frodas i isis-områden. Men den finns garanterat kvar där också.

[CHJIMS]

Det som var lite förbjudet att driva med då kan jag tänka mig, som Bibeln (Gubben Noak) eller kungarna och adeln. Gullivers resor var väl också skämt om samhället från början har jag för mig, även om det i dag mest ses som äventyrsböcker?

[crnagora]

Jag läste nyligen en skildring av händelserna kring mordet på Gustav III.
Där fastnade jag för två exempel på ironi och skämtan i de allra mest allvarliga sammanhang och de högsta kretsarna, år 1792 alltså.

En ögonvittnesskildring av hur den döende kungen av en biskop skulle förberedas för sin bortgång:
"Wallquist...började en prydlig compliment som mera liknade en lyckönskan till Vår Herre, vilken nu i sitt sköte skulle få äga Konungen, än en förmaning till syndaånger". En högborgerlig författare, som inte drar sig för ett elegant skämt riktat mot både kungen och kyrkan.

När den gamle generalen Pechlin skulle fås att erkänna att han var organisatören bakom mordet, skickades en präst in till honom som varnade för att förhärdat neka när han stod med ena benet i tiden och det andra i evigheten. På detta svarade Pechlin med frågan om pastorn kunde säga hur många alnar tyg det kunde gå åt till byxor åt den som stod på detta viset. Inte så subtilt, men ingen respekt för kyrkan där heller.