Svenskt förtryck av Skåne?

[Jurgen Wullenwever]

Under decennierna efter 1658 gjorde den nya svenska regimen rimligtvis sig påmind på något eller några sätt. Fanns det inslag som skulle kunna betraktas som förtryck, eller var det bara normalt styre med den tidens mått?

(Jag stötte på påståendet att den danska befolkningen i Skåne var kraftigt förtryckt, och att det skedde en stor invandring av svenska bönder.)

[Schwemppa]

Finns flere tidigare trådar.

viewtopic.php?f=23&t=37165&hilit=sverig ... 3%B6rtryck

viewtopic.php?f=23&t=3622&hilit=sverige ... 3%B6rtryck

[Jurgen Wullenwever]

Finns flere tidigare trådar.

viewtopic.php?f=23&t=37165&hilit=sverig ... 3%B6rtryck

viewtopic.php?f=23&t=3622&hilit=sverige ... 3%B6rtryck

Jag fick ingen klarhet från dem. Någon skriver att det var så hemskt efter 1658, och att det var en järnridå efter 1680. Någon annan svarar att det där inte var sant, utan blott nationalistisk propaganda.

[LasseMaja]

Förtrycket var starkt, vilket märktes ju bland annat via snapphanerevolterna. Men när vi kom in på 1700-talet så har jag för mig att skåningarna var ganska lojala med Sverige.

[Varulv]

Förtrycket var starkt, vilket märktes ju bland annat via snapphanerevolterna. Men när vi kom in på 1700-talet så har jag för mig att skåningarna var ganska lojala med Sverige.

Det var først inn i "fredstiden" etter den store nordiske krigens slutt. Da hadde skåningene tilvennet seg tilværelset som svenskene, det kan ha noe å gjøre med "forsvenskningspolitikken" som startet allerede med integreringen av lokalaristokratiet; dette vedvarte i meget lang tid. Svenske soldatene hadde ikke behandlet skåningene mildt i 1710 da man ifølge mange beretninger oppførte seg som på fiendeland. Og det siste blodige oppgjøret som endt med massakre var i året 1813, en ganske kontroversiell hendelse som den dag i dag er omstridt. Skåningene tross alt var østdansk i grell kontrast til det svenske folket. Østdansk i den forstand at Skåne var et dansk kronland helt fram til 1658.

[LasseMaja]

Tja, ämnet var för några år sedan väldigt kontroversiell. På den tiden det fanns ett aktivt "skåneparti" och nån sorts skånsk lokalpatriotism. Därför finns det berättelser många berättelser om övergrepp och många berättelser om att det här inte skilde sig från annan historia. Men jag skulle nog vilja säga så här. Om en del av en befintlig stat önskar självständighet eller att tillhöra en annan stat, så är det även än idag väldigt kontroversiellt. Detta trots demokrati eller annat.

Man kan ju också ta i beaktande. Det här var i en tid innan nationalismen hade blommat ut. För "svenskhet" fanns inget recept. I en mycket stor del av riket pratade man finska, de lokala dialekterna skilde mer än vad de moderna nordiska språken gjorde. De allra flesta såg aldrig någonsin till någon "stat", utan slet vidare med sitt jordbruk generation efter generation. Man identifierade sig i första hand utifrån sin familj och sin hembygd, i andra hand utifrån sin kristna tro och möjligen därefter hade man någon nationstillhörighet. Förtryckande överhet kunde lika gärna vara lokala stormän som kungaknäktar. En "försvenskningspolitik" kan mycket väl ha inskränkt sig till att få "överhet", adel o prästerskap att använda svenska spåket o för resten av folket att betala skatt.

[Varulv]

Tja, ämnet var för några år sedan väldigt kontroversiell. På den tiden det fanns ett aktivt "skåneparti" och nån sorts skånsk lokalpatriotism. Därför finns det berättelser många berättelser om övergrepp och många berättelser om att det här inte skilde sig från annan historia. Men jag skulle nog vilja säga så här. Om en del av en befintlig stat önskar självständighet eller att tillhöra en annan stat, så är det även än idag väldigt kontroversiellt. Detta trots demokrati eller annat.

Man kan ju också ta i beaktande. Det här var i en tid innan nationalismen hade blommat ut. För "svenskhet" fanns inget recept. I en mycket stor del av riket pratade man finska, de lokala dialekterna skilde mer än vad de moderna nordiska språken gjorde. De allra flesta såg aldrig någonsin till någon "stat", utan slet vidare med sitt jordbruk generation efter generation. Man identifierade sig i första hand utifrån sin familj och sin hembygd, i andra hand utifrån sin kristna tro och möjligen därefter hade man någon nationstillhörighet. Förtryckande överhet kunde lika gärna vara lokala stormän som kungaknäktar. En "försvenskningspolitik" kan mycket väl ha inskränkt sig till att få "överhet", adel o prästerskap att använda svenska spåket o för resten av folket att betala skatt.

Regionsidentitet. Det er dette du ikke tok med. Innenfor en nasjonalstat før nasjonalismens ankomsten identifisert man seg med sin familie, hjembygd og deretter region, dvs. landet. Øverst over dette har man kongetilhørighet og riketilhørighet som inneha politisk verdi og deretter en sikker identitetssak - allerede for tusen år siden hadde man klare skiller mellom nordmenn, dansker og svensker (svea/göter) uten at det hadde nasjonalistisk begrunnelse. Det er egentlig enkelt; nordmenn er disse langs den nordre ruten mot nord, danskene er disse på landene mellom stredene (Lillebælt, Storebælt og Øresund) og svenskene er disse langs elvene og innsjøene mellom de to elveutmunninger til vest og til øst. Norge-Danmark går i nord-sør retning mens Sverige-Finland går i vest-øst retning. Disse geografiske faktorene formet fram politiske, kulturelle og kommunikasjonsmessige "soner" allerede i tiden før vikingtiden.

Skåningene hørte til den østdanske kultursfæren og egentlig hadde meget lite felles med det svenske folket, i fakta man hadde ikke et nært forhold ettersom det var altfor mye som skilte fremfor det som forente; det var først i 1800-tallet man fikk kommunikasjoner som kunne skape bånd mellom datidens Øst-Danmark og Sverige. Det var i realiteten en kulturkollisjon mellom skåningene og svenskene i tiden etter 1658, det svenske "kravet" egentlig var rent imperialistisk og grunnlagt på ambisjoner om ha Øresund som en "naturlig grense". Det måtte oppstå en meget alvorlig konflikt ettersom man med rette i Stockholm var usikkert på det skånske folkets lojalitet, noe som beviste seg under den skånske krigen. Dermed en forsvenskningspolitikk som gikk ut på å etablere et fjernstyre ved å kontrollere elementene som kunne besørge ro og orden i de skånske strøkene, spesielt presteskapet som inneha en meget sterk lokalpolitisk virkning. Den lokale presten den gang var av meget stor viktighet for lokalsamfunnet. Erfaringene på mange land deriblant Norge vist at det ikke var konflikthemmende.

Skåningene var ikke godt behandlet i tiden 1658-1721, selv om det ble mildere i de siste tretti år til tross for de svenske soldatenes brutalitet under krigsåret 1710, som langt overgikk de danske soldatene som heller ikke hadde gjort seg populært. De samme lekser var høstet i Båhuslen, og i Norge husket man godt svenskstyrets despotiske natur fra 1658-1660 da Trøndelag med omkringliggende trakter var erobret av Sverige, tusener var tvangsutskrevet, brutale avstraffelse var satt i system, beskatningsnivå var høyere enn det danske (mere fordi svenskene hadde en mer moderne stat enn Danmark-Norge den gang) og man hadde oppfattet svenskene for å være arrogant og provoserende. I en slik grad at folk som først var positivt stemt mot den svenske overtagelsen, skulle vende seg i raseri mot svenskene som ble kjeppjaget.

Men skåningene måtte avfinne seg med den nye situasjonen hvor man var blitt permanent avskåret fra Danmark man hadde vært en uatskilt del av i meget mange århundrer. Avstanden mellom det skånske samfunnet basert på østdansk kultur og det svenske samfunnet var meget stor. Det blir umulig å overse at nærmeste hele sørvestlige Sverige og Vest-Sveriges kyststrøk aldri hadde vært svensk noensinne, og at disse var blitt tatt med hærmakt i noe som minner om imperialisme. Dertil i en tid med sterk danskehat og svenskehat. Skåningene hadde ikke glemt hvordan svenske menn voldtok, plyndre, myrde og herje blindt i 1611 til 1658. De hadde sett gang på gang fremmede menn som utropte seg som konger av Sverige, prøvde å undertvinge dem sin makt helt siden middelalderen. Det var aldri gjort forsøk på å brolegge motsetningene, de beseirede skulle tvinges til å akseptere deres skjebne.

Det var først etter fredelige forholder oppsto det begynte å bli bedre. Aktuelt var det først etter den svenske økonomien kunne integrere hele landet inn i en helhet med ny teknologi og nye handelsmuligheter, skåningene kunne oppgi fortiden for godt og være en permanent del av Sverige selv om man ikke glemte sin lokalhistorie som et opprinnelig østdansk folk.

Likevel... Av alle skandinaviske land er det bare Sverige som har annektert permanent andre lands territorium som et resultat av en ekspansjonspolitikk. Danmark har mistet alle sine ikke-danske territorier, Norge har ikke noe (det var et hederlig forsøk på Grønland), og Finland har avklarte dette omkring Åland. Dermed denne tråden. Et historisk arv som er kommet for å bli værende.

[LasseMaja]

Likevel... Av alle skandinaviske land er det bare Sverige som har annektert permanent andre lands territorium som et resultat av en ekspansjonspolitikk. Danmark har mistet alle sine ikke-danske territorier, Norge har ikke noe (det var et hederlig forsøk på Grønland), og Finland har avklarte dette omkring Åland. Dermed denne tråden. Et historisk arv som er kommet for å bli værende.

Nationstillhörighet är en av människan konstruerad idé. I takt med att riken bildas och konsolideras så har makthavarna funnit nytta i att likrikta sina undersåtar, i första hand de högre stånden. Efter franska revolutionen så börjar även nationalismen agera underifrån. Det är inte hugget i sten till vilka nationer folk i olika delar av världen skall tillhöra. Hade Skåne varit ett eget kungarike så hade själlandsborna kanske varit västskåningar och smålandsborna nordskåningar och skånskan ett eget nordiskt språk.

[Varulv]

Likevel... Av alle skandinaviske land er det bare Sverige som har annektert permanent andre lands territorium som et resultat av en ekspansjonspolitikk. Danmark har mistet alle sine ikke-danske territorier, Norge har ikke noe (det var et hederlig forsøk på Grønland), og Finland har avklarte dette omkring Åland. Dermed denne tråden. Et historisk arv som er kommet for å bli værende.

Nationstillhörighet är en av människan konstruerad idé. I takt med att riken bildas och konsolideras så har makthavarna funnit nytta i att likrikta sina undersåtar, i första hand de högre stånden. Efter franska revolutionen så börjar även nationalismen agera underifrån. Det är inte hugget i sten till vilka nationer folk i olika delar av världen skall tillhöra. Hade Skåne varit ett eget kungarike så hade själlandsborna kanske varit västskåningar och smålandsborna nordskåningar och skånskan ett eget nordiskt språk.

Trønderne i Norge har en sterk regionsidentitet, dette er bare et av meget mange eksempler på at det finnes sterke regionale skillelinjer gjennom hele Skandinavia som allikevel har aldri utviklet seg videre etter man fikk etablert rikstilhørighet, dvs. kongepolitisk forening, i allerede kjente "soner" som nevnte. Skåne var det østlige motstykket mot Jylland i et land som ble dannet omkring stredene. Skåningene oppfattet ikke seg som et folk med egne rikstilhørighet, da denne tilfaller danskekongen og kongeriket Danmark helt siden slutten på 700-tallet. Det gikk meget annerledes i betydelig mer befolkede og ressursrike land, i særpregenhet dagens Tyskland som for tre århundrer siden var oppsplittet i en meget lang rekke ulike riker og dømmer. Danmark, Norge og Sverige allerede for tusen år siden hadde egne kjerneland, og Skåne var en del av det danske kjernelandet, hvorfra man kunne forene de ulike landene under et felles kongestyre som tok i bruk identitet knyttet til tilhørighet. Dette er ikke nasjonalisme, men identitetspolitikk. Bemerke at jeg spesifisere rikstilhørighet fremfor "nasjonstilhørighet".

Dessuten er det en viss mulighet at Danmark som rike kan ha sin begynnelse på østsiden av Øresund for 1500 til 2000 år siden; da ble det meget forskjellig omkring Skåne. Det svenske riket oppsto altfor langt vekk under meget forskjellige omstendigheter til at den sørvestlige Sverige kunne ha vært en del av "den svenske sonen". Danskene hadde lenge gjort krav på Norge i vikingtiden, men det var alltid i overherredømme gjennom bruk av lokale klientherrer som ladejarlen Håkon Jarl hadde vært, og allerede i Harald Blåtanns tid var det en bevisst skille mellom dansker og nordmenn den gang. Selv om begge var tett knyttet til hverandre i økonomi og gjensidig påvirkning. Selv hvis man hadde norske, danske og svenske konger medfører det faktisk ikke forandring i identitetspolitikken. Istedenfor prøvde man å tilpasse seg dette. Og akkurat dette var det fremste konfliktgrunnlaget mellom de skandinaviske folkene helt fra begynnelsen til slutten. Man var likegyldig mot sine konger så lenge det etablerte omkring identitet, tilhørighet og lokale særinteresser forble intakt. Det var hvordan Kalmarunionen brøt sammen.

Skåningene i året 1658 hadde dermed en sikker identitet og rotfast tilhørighet knyttet til deres kulturelle og regionale særpregenheter som førte dem i konflikt med svenskene som var mer opptatt av å forsvenske de lokale kontrollmidlene og utvide deres stat uten å respektere grunnleggende interesser som sett i både danske og norske landsdeler som i 1600-tallet var under midlertidig svenskstyre. I Bornholm gjorde de opprør. I Gotland var man ikke fiendtligstemt mot dansk overstyre. I Trøndelag ble svenskene kjeppjaget, og den gamle myten om at en svensk overtagelse kunne være positiv for nordmennene, var effektivt avlivet. Dette skyldes at Sverige hadde en karakter som en sentrale stat mens Danmark som et tradisjonelt imperium var mer føderalt oppbygget. Forskjellene mellom de to ulike stater, den ene sterkt sentralisert, den andre mer løst oppbygget, var simpelt for stor.

Og så hadde svenskene ikke gjort forsøk på en forsoningspolitikk der man skulle brolegge motsetningene, befolkningens følelser, lidelser og bekymringer var ignorert til fordel for en systematisk overtagelse av kontrollmidler som lokalaristokratiet. Siden 1563 hadde hundretusener lidd meget sterkt under de dansk-svenske krigene, spesielt skal de svenske soldatene fra dypt inn i Sverige og Finland ha oppført seg så krenkende at det oppsto et voldsomt og dels fanatisk svenskehat som forbli værende i store deler av Skåne i 1658-1680. Flere titusener under slutten på den skånske krigen valgt å flykte fremfor å akseptere en fortsettelse av svenskstyret. Svenskene hadde skapt seg et sterkt hat spesielt i Karl 10. Gustavs krigene ved å ta opp en atferd som var grufullt selv etter datidens standard. Sverige var den gang "den onde" makten.

Det tok meget lang tid for svenskehatet å forsvinne, selv i Norge. Under krigstid ble alle av svensk opprinnelse myrdet så snart de krysser grensen i de siste krigsårene fram til 1720, inn i Norge. Skåningenes lojalitet mot Sverige var en umulighet i krigstid, det var først etter man fikk fredelige forholder og sendt soldatene vekk man kunne begynne arbeidet om å integrere Skåne. Et arbeid som vedvarte i lang tid.

[Stefan Lundgren]

Kom o tänka på att när det stod klart att Skåne skulle gå över till Danmark så drog en dansk armé genom Skåne för att bränna allt; alltifrån kyrkor till skördar. Det var den enda större händelsen som inträffade under det sista kvartalet som kan kallats för förtryck. När det Stora Nordiska kriget inleddes 1700 så hoppades danskarna på att skåningarna skulle sluta upp, men intresset var då svalt, såvitt vad jag vet så var Skåne ett av de områden i dåtida Danmark som alltid var pålitliga till krig mot Sverige. Någonting som var "dött" hos skåningarna när exempelvis Stora nordiska kriget började.

Stefan

[Varulv]

Kom o tänka på att när det stod klart att Skåne skulle gå över till Danmark så drog en dansk armé genom Skåne för att bränna allt; alltifrån kyrkor till skördar. Det var den enda större händelsen som inträffade under det sista kvartalet som kan kallats för förtryck. När det Stora Nordiska kriget inleddes 1700 så hoppades danskarna på att skåningarna skulle sluta upp, men intresset var då svalt, såvitt vad jag vet så var Skåne ett av de områden i dåtida Danmark som alltid var pålitliga till krig mot Sverige. Någonting som var "dött" hos skåningarna när exempelvis Stora nordiska kriget började.

Stefan

Christian V av Danmark-Norge var ikke akkurat en dyktig og hensynsfull hærfører som forsto seg på viktigheten av å holde med skåningene, noe som burde ha vært innlysende da malmöbeboere under Beleiringen av Malmö påførte hans hær et stort nederlag fordi han nektet å gi garantier mot overgrep fra sine soldatene. Hans brent jord-strategi på tradisjonell dansk land i slutten på den skånske krigen er nemlig nesten enestående i den danske krigshistorie og dermed en av de meste kontroversielle militære avgjørelsene. Skåningene mistet all tro på danskekongen som et resultat av Christian V som var kommet som en befrier, men som dro bort som en brutal herjer på nederlagets stund. Så da hans sønn Fredrik IV invaderte Skåne, fant han nemlig en labil og lite aktiv befolkning som forventet seg mer enn det han kunne gi dem. Felttoget var dårlig organisert, så snart forsyningene var oppbrukt og man ikke hadde sørget for etterforsyninger, måtte man leve av landet. Skåningene var ikke så dårlig behandlet som av svenskene, men de var ikke heller fornøyd med danskene på egne jord. Så da krigen sluttet i 1721, var den siste resten av troen på danskekongen helt oppbrukt. Men det betyr ikke at skåningenes lojalitet lå deretter med svenskene, dette kom først etter man fikk fredelige og mer ordnede fatning i hverdagslivet.

Det vil allikevel ha vært meget interessant om hva som kunne ha hendt om en dansk-fransk invasjon hadde hendt i 1808-1809 over Øresund mens det ennå var ufarbar for britiske krigsskip. Sannsynlig var ikke skåningene mindre sympatisk mot danskekongen som svenskekongen den gang som i den store nordiske krigen. De snakket ikke svensk. De identifiserte seg ikke med den svenske staten som annet enn skåningene underlagt et regime på lang avstand fra dem. De var blitt et folk fanget mellom to ilder, uten av stand til å fatte egne avgjørelse. Lokalaristokratiet hadde regelrett forrådet dem i et meget strengt stendersamfunn som avverget folkelig mobilisering. Danskekongens ambisjoner uten styrke og svenskekongens brutalitet uten anlegg for å vise forståelse gjorde skåningene til et offerfolk i tiden etter 1611. Tross alt må Christian IV påta seg mesteparten av ansvaret, da han med sitt angrep på Sverige utløst en revansjlyst og en sterk danskefrykt i Stockholm som ledet til at Skåne måtte tars og elimineres som en trussel mot den svenske staten.

Dessverre for skåningene var ikke Sverige mindre imperialistisk enn Danmark.

[Pentastar]

Skåne är Skåne och det skiljer sig en del från Sverige i övrigt.
Öppna landskap, lövskogar men även gran som har spridit sig söder ut av olika anledningar.
Äldre arkitektur skiljer sig och folk är generellt inte riktigt som svenskar i övrigt
Jag tycker mig uppfatta en mer lokalpatriotisk syn på tillvaron än jag gör hos folk i andra delar av Sverige (med några få undantag).
Skåne län har väl dessutom lite mer självstyre än brukligt om jag inte minns fel (ingår väl med några län till i något slags försök).

Historiskt sett är det kanske inte konstigt att entusiasmen för ett nytt krig inte var på topp på 1700-talet oavsett om fienden var Danmark eller Sverige.

Nu vet jag inte exakt hur väl saker och ting stämmer (och orkar inte leta källor just nu) men jämfört med t.e.x. samerna så införlivades väl skåningarna i Sverige lite på samma sätt; nytt offentligt språk i kyrka och skola.

[LasseMaja]

Jag tycker mig uppfatta en mer lokalpatriotisk syn på tillvaron än jag gör hos folk i andra delar av Sverige (med några få undantag).
Skåne län har väl dessutom lite mer självstyre än brukligt om jag inte minns fel (ingår väl med några län till i något slags försök).

Tja, jag bor själv i Dalarna och här finns det också en rejäl skopa med lokalpatriotism. Vi har gjort uppror emot i stort sett varenda kung under en period i historien. Dalregementet var räknat som ett elitregemente bland vår armé. Dalkarlarna är självständiga och låter sig inte kuvas, därav näst intill saknas det adel i vårt landskap. (Skåne kryllar väl av adelsslott?) Vi har ett starkt jordbruk, skogsbruk, näringsliv och industri, som på senare tid försvagats av att Stockholmsdjävlarna snott våra pengar ner till sig.

Vi har Republiken Jämtland.

O längst uppe i norr är de ju bindgalna, för att inte tala om de som bor i rikets andra stad. Sen är ju våra (dalkarlarnas) arvfiender i öst o väst, dretar o gästrikar ovanligt lokalpatriotiska fast de bor i på sådana ruttna ställen.

Så det finns nog på många ställen tror jag. Misstänker att Gotlänningar, väst- och östgötar och kanske bohuslänningar också?

[Ben]

Likevel... Av alle skandinaviske land er det bare Sverige som har annektert permanent andre lands territorium som et resultat av en ekspansjonspolitikk. Danmark har mistet alle sine ikke-danske territorier, Norge har ikke noe (det var et hederlig forsøk på Grønland), og Finland har avklarte dette omkring Åland. Dermed denne tråden. Et historisk arv som er kommet for å bli værende.

Åtminstone Färöarna har historiskt sett mycket närmare band till Norge än till Danmark, men råkade stanna kvar i dansk ägo 1814. Sedan är det nog ytterligt vanskligt att idag avgöra vilka områden av dagens Danmark som "alltid" har varit danska och vilka som militärt erövrats någon gång i "den grå forntiden".

När det sedan gäller skåningarnas situation under Sveriges respektive Danmarks krona så hade säkert båda överhögheterna sina för- och nackdelar. En påtaglig modern fördel med det svenska innehavet var att skåningarna slapp tysk ockupation 1940. En annan betydligt tidigare fördel med svenskt styre var att även bönderna fick representationsrätt på svenska riksdagen, något som de ju inte hade i Danmark.

Med största sannolikhet brydde sig den vanlige skåningen ganska lite om var kungen satt - det var ju inte så att en vanlig skåning på 1600-talet brukade göra söndagsutflykter till Köpenhamn för att se kungen och blev ledsen för att det var så långt till Stockholm. Däremot brydde man sig om skattetryck, ev. utskrivningar, inkvarteringar, godsägarens rättigheter o.dyl. - alltså det som rörde den egna tillvaron. När väl Skåne upphört att vara en regelrätt krigsskådeplats och förhållandet till Danmark blev mer fredligt, d.v.s. efter 1721, så gissar jag att mycket få skåningar drömde om att byta herre.

[Varulv]

Likevel... Av alle skandinaviske land er det bare Sverige som har annektert permanent andre lands territorium som et resultat av en ekspansjonspolitikk. Danmark har mistet alle sine ikke-danske territorier, Norge har ikke noe (det var et hederlig forsøk på Grønland), og Finland har avklarte dette omkring Åland. Dermed denne tråden. Et historisk arv som er kommet for å bli værende.

Åtminstone Färöarna har historiskt sett mycket närmare band till Norge än till Danmark, men råkade stanna kvar i dansk ägo 1814. Sedan är det nog ytterligt vanskligt att idag avgöra vilka områden av dagens Danmark som "alltid" har varit danska och vilka som militärt erövrats någon gång i "den grå forntiden".

När det sedan gäller skåningarnas situation under Sveriges respektive Danmarks krona så hade säkert båda överhögheterna sina för- och nackdelar. En påtaglig modern fördel med det svenska innehavet var att skåningarna slapp tysk ockupation 1940. En annan betydligt tidigare fördel med svenskt styre var att även bönderna fick representationsrätt på svenska riksdagen, något som de ju inte hade i Danmark.

Med största sannolikhet brydde sig den vanlige skåningen ganska lite om var kungen satt - det var ju inte så att en vanlig skåning på 1600-talet brukade göra söndagsutflykter till Köpenhamn för att se kungen och blev ledsen för att det var så långt till Stockholm. Däremot brydde man sig om skattetryck, ev. utskrivningar, inkvarteringar, godsägarens rättigheter o.dyl. - alltså det som rörde den egna tillvaron. När väl Skåne upphört att vara en regelrätt krigsskådeplats och förhållandet till Danmark blev mer fredligt, d.v.s. efter 1721, så gissar jag att mycket få skåningar drömde om att byta herre.

" - blifva vidh deres vanlige rætt, lagd og gamble privilegier og frijheter - "

Disse ordene var nedfestet i Roskildeavtalen som overførte Skåne til svensk myndighet, og historikerne er nå enig om at denne viktige bestemmelsen var ikke respektert av svenskene som var derimot mer opptatt av forsvenskning, og at det var den viktigste årsaken bak den skånske motstanden mot svenskstyret som var strengere, mer økonomisk undertrykkende og byråkratisk effektivere med flere tollavgifter, beskatninger og ulike avgifter enn hva man hadde vært vant til. Svenskene i likhet med danskene i 1410-1520 var lik flink til å tilpasse seg de lokale betingelsene som garantere en politisk godkjenning, men var i stand til å tviholde sine besittelser med militærmakt. Skåningene kunne dermed ikke akseptere svenskstyret på et slikt grunnlag, og dette var Stockholm meget bevisst på, at de satset sterkt på å ha stram kontroll på kontrollmidlene, dvs. aristokratiet og presteskapet. Det hjalp ikke i første omgang. Hvis Christian V var en skikkelig hærfører med politisk forstand eller i stand til å tillate sine generalene friheten de trengte, ville Karl XI ha tapte krigen om Skåne.

Man klarte å holde på Skåne fordi man var militært sterkere enn Danmark-Norge.

" det var ju inte så att en vanlig skåning på 1600-talet brukade gora söndagsutflyktar til Köpenhamn för att se kungen - "

Det var presist hvordan skåningene gjorde i deres kontakt med maktens sentrum; det var faktisk en meget sterk samferdsel mellom Sjælland og Skåne gjennom århundrene med mye skytteltrafikk mellom de skånske og de sjællandske byene fram til 1658; man hadde et tett og nært forhold mellom de to folkegrupper, skåningene i øst og sjællenderne i vest; ettersom det var først og fremst en maritim kultur der Øresund utgjorde limet i samfunnet. En viktig årsak bak sinnet mot svenskestyret og faktumet om at skåningens lojalitet ikke kunne garanteres i meget lang tid, var forbudet mot kontakt med Danmark, et forbud som vedvarte fram til 1820-årene. Økonomisk sett var det en katastrofe; og 1700-tallet var preget av økonomisk forfall, det var først etter opphevelsen av forbudet i Karl Johans tid - en franskmann - man så bedring som ble skjerpet med ankomsten av transportteknologi som jernbane og dampmaskin. Det samme forbudet rammet Båhuslen som var blitt meget fattig i begynnelsen på 1800-tallet. Stockholm simpelt ignorerte faktumet om at den vestsvenske og sørvestsvenske økonomien den gang var vendt mot havet og deretter med sine nabolandene - som i dag. Skåne som en økonomisk region i dag avhengiges av sin nærhet like over Øresund med Danmark.

Representasjonsrett for skåningene hadde null betydning, for representanter enten var kjøpte adelsmenn eller svenskinnfødte som flyttet inn i Skåne, slik at innfødte skåningene ikke fikk meget å si. Selv om det var sett at skånske representanter og folk hadde arbeidet for valget av kronprins Fredrik i 1743 som en ny konge. Danmark-Norge i 1662 hadde brutt med det ineffektive aristokratistyret og startet enevoldsstyret som åpnet for embetsstat som ble idealet for den kongelige helstaten i 1700-tallet. Skåningene var ikke fiendtligstemt da Fredrik IVs styrker invaderte Skåne, hvilken tyder på at politisk medbestemmelse gjennom representasjon i riksdagen hadde ikke fremmet større lojalitet mot Sverige den gang. Det var for stor forskjellsbehandling.

Færøyene tilhørte den vestnordiske kultursfæren, medregnet Island, Shetlandsøyene, Orknøyene og Vest-Norge og dermed er ikke et dansk territorium, som nå har utstrakte selvstyrerettigheter, men er heller ikke et norsk territorium, ettersom man kulturelt sett hadde avviklet seg sterkt fra Norge og blitt mer enestående i likhet med Island. Det eneste som gjør at Færøyene ikke kunne være selvstendig, er ganske enkelt snakk om økonomisk selvbergingsevne og politisk styrke for å oppnå selvstendighet.

Dagens Danmark besto nå av et fullstendig homogent land med en ensartet befolkning innenfor den samme språk- og kultursfære om man ser bort fra innvandringsminoriteten; og har vært det helt siden 1864. Aktuelt hadde man delt noe av den samme skjebne som Ungarn, med tapet av Øst-Danmark og de historiske deler av Slesvig som hørte til det danske kongeriket i middelalderen.

Som i Norge var Danmark forent med militærmakt i vikingtiden, selv om det er mye som tyder på at Harald Blåtann var ikke den første som samlet Danmark - han var den første som formaliserte et permanent kongestyre i Danmark, som da var løst sammensatt fram til hans tid. Harald Hardråde var mannen som sørget for et permanent kongestyre i Norge, nesten to århundrer etter Harald Hårfagres tid. Det finnes ikke beviste eksempler på at et gammeldansk land var utrensket for de opprinnelige beboere eller fordansket innenfor Danmark siden Harald Blåtanns tid, selv om det er vage tegn om at innflyttere var blitt assimilert i den danske befolkningen i historiens løp. Det meste håndfaste eksemplet på det var i folkevandringstiden (400-800 e.Kr) da store deler av Jylland var blitt folketømt og skulle senere oppfylles med danske innflyttere som deretter blir dagens jyder.

I Norge var den opprinnelige betydningen av ordet "Norge" en geografisk beskrivelse av den langstrakte Norgeskysten fra Lindesnes i sør til Hålogaland i nord, og dermed var beboere blitt "nordmennene". Dette begrepet spredte seg etter hvert til Viken som besto av landet rundt Oslofjorden, og Østlandet som tegn på rikstilhørighet. Det var først i Harald Hardrådes tid man lykkes med å undertvinge østlendingene et norsk kongestyre, og i Valdemar den stores tid gir Danmark endelig avkall på Viken som fram til Olav Haraldssons tid var sannsynlig et dansk land helt siden 800-tallet. Den gang besto Danmark av de tre stredene og en lang rekke mer eller mindre selvstendige høvding/småkongedømmer som aksepterte en "storkonge", som skapte seg et meget løst rike basert på identitet (riketilhørighet). Identitet av å være daner.

I 1658 var den typiske skåningen med en tredelt identitet; hjembygdidentitet, regionsidentitet og rikeidentitet. Det var ikke lett å bare bytte identitet. Spesielt ikke når det finnes språkmessige, idemessige og kulturelle faktorer som gjorde identitet meningsfullt og en etablert del av sin tilhørighet. Den slags kunne ikke forandres med velvilje, selv i våre dager. Deres kontakt med - og aksept av kongen - innebar at man skulle ha sine rettigheter knyttet til lokale skikk og sed, egne identitet og privilegier befestet. Dette gjorde ikke svenskene, og skåningene opplevde ikke en gjentagelse av normaliteten man hadde fram til 1658, før Karl Johans tid i 1800-tallet.