Karolinsk Gå-På

[Der Löwe]

Man kan även se elden som enförberedelse för närstrid och psykologisk krigföring. Det är inte det exakta dödstalet som är viktigt utan den oreda du ställer till med dels i fiendens formationer men även i hans huvud. Studier har visat att det ofta är de bakre leden av formationer som viker först. Dels har de utrymme bakåt och dels kan de inte göra en realistisk bedömning av vad de möter. De kan bara se de döda och skadade som förs bakåt, eller kryper bakåt, de kan höra fiendens eldgivning, höra träffarna, se de enstaka rundkulorna som plöjer upp hela led, men de kan inte se någon fiende. När detta då toppas med en motståndare som skrikande löper an är det lätt att fantasin bygger upp fienden som oemotståndlig. Vikande led bakifrån påverkar framförvarande tills formationen är en springande trängande mobb. Det ryska motmedlet förutom allt bättre tränade egna trupper var ju att förstärka elden. det tunga artilleriunderstödet som kännetecknat rysk krigföring kan spåras till det stora nordisk kriget.

[TomTop]

I Magnus Stenbocks reglemente för hären daterat Växsjö 22 januari 1710, påbjudes det, "att manskapet vid anfall skall stå fyra man högt, vänja sig att ladda fort, sikta rätt och lägga an, att intet skott avlossas, förrän fienden är så nära, att intet skott kan fela, till vilken ända de skola skjuta korsvis till höger och vänster, att de första halva rotar icke skjuta förrän de äro så nära att de fienden med bajonetterna räcka kunna. Sedan de sitt skott lossat lärer av de mötande icke manga övriga finnas."

Officerarna skulle hålla sig I det första och underofficerarna bakom det sista ledet.

I 1701 års exercisreglemente föreskrivs att framför den kommenderande officeren skulle 8 grenadjärer med påsatta bajonetter marschera.

[Davian]

men om vi tar ert prat om psykologi som jag finner oerhört intressant och går tillbaka till säg högmedeltiden med riddare och närstrid osv. Vad vet vi om krigarpsykologin sen dess? och kanske ännu intressantar blir det om vi jämför tex mongoler, vikingar, romare osv med nordiska kriget;

var det samma psykologi inblandat eller blir psykologin annorlunda beroende på stridsmetod?

[Markus Holst]

En skrikande fiende avslöjar sig för de bakre leden. Svenska armén anföll under tystnad, vilket väl måste ställt till än mer oreda och oro i de bakre leden, eftersom överblicken blev än svårare.

[Amund]

men om vi tar ert prat om psykologi som jag finner oerhört intressant och går tillbaka till säg högmedeltiden med riddare och närstrid osv. Vad vet vi om krigarpsykologin sen dess? och kanske ännu intressantar blir det om vi jämför tex mongoler, vikingar, romare osv med nordiska kriget;

var det samma psykologi inblandat eller blir psykologin annorlunda beroende på stridsmetod?

Ja psykologin är otroligt intressant! Jag har för mig att i de romerska kohorterna var det viktigt att placera veteranerna i de bakre leden och de oerfarna längst fram för att undvika att de skulle få för sig att fly.

[von Adler]

men om vi tar ert prat om psykologi som jag finner oerhört intressant och går tillbaka till säg högmedeltiden med riddare och närstrid osv. Vad vet vi om krigarpsykologin sen dess? och kanske ännu intressantar blir det om vi jämför tex mongoler, vikingar, romare osv med nordiska kriget;

var det samma psykologi inblandat eller blir psykologin annorlunda beroende på stridsmetod?

Att slå var lättare än att sticka, att kasta ohc skjuta lättare än att slå, att sikta mot en formation lättare än en individ.

Allra lättast var det tydligen att slå mot en fiende vars ansikte man inte kunde se. Det är delvis därför kavalleriet kunde orsaka sådana fruktansvärda förluster för en fiende som börjat fly, när de kunde slå någon i ryggen.

[Yngve]

Jag har för mig att John Keegan skrev en massa om psykologi och gruppdynamik i böckerna "Face of Battle" och "History of Warfare". Varför det är lättare att kriga med spjut än med klubba, lättare med pilbåge än med spjut, etc.

Också en del om konditionering, t ex varför herdefolk lyckas bättre i forntidens krig än agrara eller jägarsamhällen (han räknar då de s.k. hästfolken som herdar).

Bl a för att herdarna lever på att bokstavligen slakta, dagligen och stundligen, och därför vet hur man gör och vad effekterna blir. De agrara gör det nästan aldrig, och jägarna gör det ibland men inte i samma massiva mängd.

Också för att herdarna har lärt sig hur man driver och hanterar en flock, och enligt Keegan kan man inte se en otränad skock med "krigare" från något jordbrukssamhälle som något annat än en hjord av djur. Något som herdarna vet precis hur man driver.

[TomTop]

det är många som har för sig saker å ting om psykologi här.. finns det en chans att bibehålla trådämnet och kanske starta en ny tråd om psykologin och psyken vid ett anfall

[koroshiya]

Vad var det so skiljde vapnen under nordiska kriget och amr. inbördeskriget? för jag tänker mig att psykologin bör vara detsamma helt enkelt.

Räfflade pipor som "skruvade" kulan i luften, snabbskjutande gevär m.m. Det var efter inbördeskriget och det Fransk-tyska kriget 1870–1871 slagfältets utséende började ändras och trupper drog ner–mer och mer–med framryckning i öppen terräng mot en väl förberedd fiende, man löste också upp de slutna formationerna för att minska manspillan. Det tog viss tid för anpassning och så sent som första väldskriget såg man fortfarande trupper avancera mot soldater i skyttegravar.

I flera fall kan man skönja en motsatt rörelse från 1870 till 1914, och många nationer var nog väl så glada i offensiv då första världskriget stod inför dörren.

Man kan se i förändrade tyska reglementen hurusom eldöverlägsenhet är en faktor som nedtonas, alltså att man inte längre så mycket måste vänta på rätt tillfälle.

I Frankrike fanns det av förklarliga skäl liknande tankar. Fransmännen ville ju gärna erövra land från Tyskland, och det kunde man inte så lätt, ifall man bara betonade defensiven. Strategisk offensiv innebar i förlängningen också taktisk offensiv, och någon form av mysticism om hur bra det var med anfallslust och vilja.

På så vis är det möjligt att första världskriget inte hade varit lika blodigt ifall det hade utspelats 1885, även om man hade haft samma vapen.

[TomTop]

Napoleon var den förste göbben som lämnade det "gamla" stridsättet och det tog over 20 år innan hans fienden hade kopierat och börjat använda delar av hans taktik. Napoleon och hans stab hade kontinuerligt nyhetsflöde från de underrättelser som hans högkvarter lämnade, det fördes lägeskartor och det jobbades dygnet runt, underrättelser kom in genom spioner, tidningar, fångförhör och spaningsförband. Inför uppmarschen mot preussarna vid Jena och Auerstädt 1806 fick samtliga sju kårer (en arme kår 20-30 000 man) det tog från 1 timme till ca 3 timmar att leverera orden till samtliga 7 kårer. 6 av kårerna hade av marscherat inom 2 timmar efter att ordern mottagits och den sista 5,5 timmar. Vid anfall eftersträvade han kraftsamling.

därefter fans det ytterligare ett stort krig som blev en ny taktik anpassning och även en förändring I stabsarbetet (am inbördes kriget) Grant hade 1861 några kompisar till honom I staben som alla var civila män vilket gjorde att Grant gjorde det mesta jobbet själv, den enda som visade sig vara nått att ha var en advokat (rawlings) och denne var Grants stabschef kriget ut.

Med erfarenheterna från napoleonkrigen startade preussarna utbildning av stabsofficerare med krigsspel och tränade ordergivning. Man genomförde olika SÖB I terräng där man kunde tänkas operera (1820-tal) 1859 inrättades en 3 årig stabsutbildning. (ensad grundsyn)

Preussarna hade lite förövning mot Danskarna 1864 och österrikarna 1866 (1800-talets största slag, 220 000 preussare mot ungefär samma antal österrikare, slaget vid königgrätz.)Viktiga erfarenheter drogs här gällande underrättelser ,kavalleri samt artilleri taktik.) och sedan Tysk franska kriget1870-71. På 18 dagar hade preussarna mobiliserat 1 830 000 man.

Glömde visst skriva att ovanstående är hämtat ur boken militär ledning av Marco Smedberg, det var nog 10 år sedan jag läste den så jag blev tvungen att kika lite ( eller rätt mycket )

[Ben]

Napoleon och hans stab hade kontinuerligt nyhetsflöde från de underrättelser som hans högkvarter lämnade, det fördes lägeskartor och det jobbades dygnet runt, underrättelser kom in genom spioner, tidningar, fångförhör och spaningsförband. Inför uppmarschen mot preussarna vid Jena och Auerstädt 1806 fick samtliga sju kårer (en arme kår 20-30 000 man) det tog från 1 timme till ca 3 timmar att leverera orden till samtliga 7 kårer. 6 av kårerna hade av marscherat inom 2 timmar efter att ordern mottagits och den sista 5,5 timmar. Vid anfall eftersträvade han kraftsamling.

När det gäller underrättelsedelen tror jag inte att skillnaden mot t.ex. Karl XII:s armé var särskilt stor, men eftersom Napoleons arméer var oerhört mycket större krävdes en mycket mer omfattande organisation. 1717 hade Karl XII dock inrättat en slags generalstab, där ett antal generalmajorer ansvarade för olika delar av verksamheten. Wilhelm Bennet blev exempelvis "Direktör av marschen".

generalstab.jpg (204.59 KiB) Visad 5084 gånger

[Der Löwe]

Den stora skillnaden var att Napoleon med kårindelta förband marscherade på olika vägar. Detta krävde en mer dedikerad stabstjänst som skulle skicka order till förband och ta emot rapporter från förband på längre avstånd. Detta krävde en synkronisering till tid och rum, operationskonsten, att se till att de egna förbanden sammanstrålade på slagfältet vid rätt tidpunkt och från rätt riktning krävde mer förtänksamhet än manövreringen av en sammanhållen armé.

[Ben]

Det förekom i och för sig även på Karl XII:s tid att armén marscherade på olika vägar, t.ex. i samband med framryckningen mot Warszawa och Krakow våren-sommaren 1702 då huvudstyrkan inledningsvis delades upp på två olika delar medan ytterligare några tusen man marscherade separat från Vilnius och en annan armé separat från Pommern. Samma sak med inbrytningen i södra Norge hösten 1718 där man hade tre olika uppmarschområden (norra Bohuslän, Dalsland och västra Värmland) och tre olika armékårer som skulle samverka. Däremot arbetade Napoleon med en helt annan storlek på arméer och mycket större avstånd.

[CvD]

Vad gäller c:a 2% träffar så är det en tämligen vanlig siffra med skjutvapen på allt annat än extremt korta avstånd. Problemet är, om man läser Grossmans "On Killing" att omkring 2% av befolkningen kan döda - hälften av dem är sociopater eller psykopater i någon utsträckning, resten är normala människor som kan döda.

De allra flesta soldaterna blundar eller ser bort när de avfyrar sitt vapen och den naturliga effekten blir att pipan höjs en aning - och skottet går över. Detta är fallet tills avstånden blir kortare än 30 meter, då det inte spelar någon roll. Under amerikanska inbördeskriget uppnådde bägge sidor kring 2% träffar tills de kom på kortare håll än 50 meter, då det ökade markant.

På samma vis föredrar många att slå istället för att sticka - att slå med gevärskolven istället för att använda den mycket effektivare bajonetten att sticka med är mycket vanligt, och man ser väldigt lite stickskador från bajonetter under den här tiden.

Tyskarna, sedan israelerna är pionjärer i den här forskningen som dök upp strax efter andra världskriget (tyskarna hade upptäckt flera metoder men hade inte forskat kring det). Man måste konditionera människor att kunna döda. Att öva skytte mot halvfigurer istället för rundlar hjälper en hel del. Att öva ett instinktivt skjutande mot figurer som dyker upp hjälper också.

Adler, har du några rekommendationer om böcker över ämnet?

/CvD

[von Adler]

Grossmans "On killing" är bra. Dock har Marshals forskning, som han bygger på, ifrågasatts på senare tid.

Det finns ett par bra andra böcker, men jag har inte läst dem själv.