Garnisoner under krigstid?

[Lugaid]

Jag har funderat lite kring det här med garnisoner under stormaktstiden. Vad jag har förstått så hade de flesta svenska städer en stående garnison i fredstid, men som sedan ingick i armén i krigstid? Det faller sig naturligt att Östersjöprovinserna hade garnisoner under krigstid, speciellt när Sverige förde krig i Baltikum, Polen osv. Men hur såg det ut i Sverige och Finland? Som ett exempel, hade en stad som Kalmar någon garnison under kriget nere på kontinenten? Hur såg Stockholms garnison ut, trots att hotbilden var låg? Var garnisonsstyrkor nedprioriterade förband med t.ex äldre soldater?

Tack på förhand

[Ben]

Vid det stora nordiska krigets utbrott år 1700 organiserades Livgardet så att ett kompani med det minst tjänstbara manskapet stannade kvar i Stockholm. Det kompaniet, tillsammans med en liten styrka stånddrabanter, skötte bevakningen av slottet (d.v.s. Kungshuset). Stadens borgerskap fick överta ansvaret för övrig bevakning. Sedan fanns det säkerligen mindre garnisoner i Vaxholm och på Dalarö.

När det gäller övriga svenska städer så torde förhållandena ha varierat med närheten till gränsen. T.ex. Malmö, Landskrona och Göteborg var orter av stor militär betydelse och de hade garnisoner även under fredstid. Jag kan tänka mig att den militära närvaron i Mariestad, Falköping eller Kristinehamn var betydligt mindre. Kalmar var i varje fall intill ca 1680 en synnerligen betydelsefull ort, så där fanns det säkerligen en mindre garnison (av t.ex. artillerister) även under fredstid.

[Lugaid]

Hur var det i krigstid? När det var krig nere på kontinenten, gick armén så att säga "man ur huse" och satsade på att få ut allt manskap till slagfälten? Eller var det kanske en 80/20-fördelning? Jag vet att jag läst några siffror om hur de totala styrkeförhållandena såg ut, främst i samband med när man försökte skrapa ihop så mycket trupper man kunde efter Poltava och efter danskarnas intåg.

[Ben]

Nej, "man ur huse" lär man aldrig ha gjort eftersom det i varje läge kunde tillkomma nya fiender. Under det stora nordiska krigets första decennium behölls betydande truppstyrkor i Sverige och i de tyska provinserna trots att Danmark på ett tidigt stadium hade lämna alliansen mot Sverige. Om man räknar in samtliga de avdelningar som på ett eller annat sätt deltog i fälttåget mot Ryssland 1708-09 (huvudarmén, Lewenhaupts kår och Lybeckers armé) hamnar man någonstans i närheten av 60 000 man. Man har beräknat att den svenska armén vid samma tid räknade ca 115 000 man. Fördelningen den gången var alltså närmast 50/50.

Efter Poltava ändrades naturligtvis fördelningen väldigt kraftigt eftersom huvudarmén helt upphörde att existera. Ett antal av de regementen som hade ingått försvann för gott, medan andra snart började återuppsättas på hemmaplan.

[Lugaid]

Intressant, när man läser allmän litteratur kring stormaktstiden och hela krigsapparaten är det lätt att få intrycket att landet var tomt på soldater förutom de som var del av de offensiva krafterna, så att säga. Däremot var det väl i Sveriges fall särskilt svårt att få trupperna på hemmaplan att räcka till med tanke på en låg befolkningsmängd på en stor yta land. Vid belägringen av Stralsund var ju den försvarande styrkan ganska liten (speciellt i jämförelse med de många anfallarna) för att vara en så viktig strategisk plats. Eller handlade det om en omprioritering och taktisk reträtt i Stralsunds fall?

[Ben]

När de ordinarie regementena efter 1700 i stor utsträckning togs i anspråk för fälttåg på andra sidan Östersjön ersattes de på hemmaplan genom uppsättning av de. s.k. männingsregementena. Armén växte också genom att nya regementen värvades i Baltikum, Polen och de tyska provinserna. I övrigt var det naturligtvis en avvägningsfråga hur mycket trupper man tordes dra bort från Sverige eller från de tyska provinserna för att förstärka huvudarmén eller andra kårer borta i öster.

När det gäller Stralsund var en av orsakerna den svenska flottans oförmåga att säkra transportvägen över Östersjön p.g.a. att den blev engagerad såväl i blockaden av Finska viken som i kampen mot den danska flottan. Det var också problem med att få pengarna att räcka till för nybyggnationer, reparationer och utrustning av de befintliga fartygen. Sedan kostade det stora summor att anordna transporter - man behövde hyra in civila fartyg (som kunde behöva byggas om) för att skeppa över soldater, hästar och förråd. Förråden skulle anskaffas och betalas etc.

Sedan hade det givetvis inte underlättat att vissa förband först hade gått under en gång 1709 och sedan ytterligare en gång vid Tönningen 1713. Att rekrytera något hundratal man per år kunde vara betungande nog för ett regementes rusthållare eller rotebönder, men att med ett fåtal års mellanrum tvingas nyrekrytera ett helt regemente var en helt annan sak när man dessutom samtidigt helst skulle hålla männingsförbanden vid full styrka.

[Kapten_Gars]

Intressant, när man läser allmän litteratur kring stormaktstiden och hela krigsapparaten är det lätt att få intrycket att landet var tomt på soldater förutom de som var del av de offensiva krafterna, så att säga. Däremot var det väl i Sveriges fall särskilt svårt att få trupperna på hemmaplan att räcka till med tanke på en låg befolkningsmängd på en stor yta land. Vid belägringen av Stralsund var ju den försvarande styrkan ganska liten (speciellt i jämförelse med de många anfallarna) för att vara en så viktig strategisk plats. Eller handlade det om en omprioritering och taktisk reträtt i Stralsunds fall?

Det stora problemet var snarast pengar och utrustning, särskilt under perioden 1621-1660. Sommaren 1656 så fanns det 2347 ryttare och 5587 infanterister "hemma" i Sverige. Men bara 1630 infanterister låg i garnison, alla de andra trupperna gick hemma på gårdarna. När kriget mot Danmark bröt ut 1657 så visade det sig att även om man kunde öka styrkan på trupperna med nya utskrivningar, värvningar och rustningar så saknades både officerare, vapen och utbildning. Tex så beskrivs hur ett nyutskrivet infanteriförband anländer för att förstärka Göteborgs garnison men saknar både vapen och utbildning i att hantera vapen. Samtidigt så ansåg officerarna för Smålands ryttare att det var meningslöst att gå i fält med regementet eftersom man saknade pistoler. Åter andra klagar över att allt det bäst övade och utrustade folket hade sänts iväg till Polen.

Många av de här problemen berodde på slapphet och snålhet, man undvek att skaffa dyr utrustning som pistoler när man ändå var hemma "i fred" och varken officerare eller regering såg till att förbanden levde upp till kraven som ställdes på utrustning och utbildning. På samma sätt så kom krigsindustrin att få problem därför att man inte betalade lönerna i tid och tom slarvade med betalningen av leverade beställningar.