Vad hände med svenska krigsinvalider?

[Ben]

OK, då verkar det röra sig om soldater som tjänstgjort i de svenska regementen som tjänstgjorde på sjömakternas sida i pfalziska tronföljdskriget. Då är det förstås möjligt att en del kan förklaras med "post-traumatisk stress".

[cats]

OK, då verkar det röra sig om soldater som tjänstgjort i de svenska regementen som tjänstgjorde på sjömakternas sida i pfalziska tronföljdskriget. Då är det förstås möjligt att en del kan förklaras med "post-traumatisk stress".

Säkert var det till en del så.

Österbottens regemente hade fått, enligt Petander, 488 man i ersättningsmanskap från upplösta svenska truppförband i Brabant i december 1698. Redan följande år återstod det av dem endast 257 man. 138 hade rymt, 32 avlidit, 8 hade fått straffarbete, och 53 var "helt odugliga". Av hela styrkan återstod då 984 man, varav alltså 257 var soldater som gjort tjänst i Holland.

Men "post-traumatisk stress" var kanske ändå inte hela orsaken till det bedrövliga tillståndet det här åren. Mellan åren 1695/98 var det nödår och hela riket drabbades av hungersnöd. Något som säkert återspeglades inom regementet. Löner uteblev och de hade inte mycket mera mat i kasernerna än vad de civila hade.

[Ben]

Man kan möjligen tänka sig att ribban var satt lägre för regementen som var avsedda att göra garnisonstjänst i fredstid än vad den skulle ha varit om samma soldater mönstrats vid ett fältförband i krigstid.

[Ben]

Margus Laidre har skrivit åtskilligt om svenska garnisoner i Baltikum och behandlat även hälso- och sjukvård. Något av det är tillgångligt på svenska, bl.a. Förluster och sjukvård i svenska armén i Estland och Livland under senare hälften av 1600-talet i Karolinska förbundets årsbok 1989.

[cats]

Man kan möjligen tänka sig att ribban var satt lägre för regementen som var avsedda att göra garnisonstjänst i fredstid än vad den skulle ha varit om samma soldater mönstrats vid ett fältförband i krigstid.

Säkert. Och utskrivningarna skedde på olika sätt. Under kristider, vilket iof sig nästan var konstant, skrev man ut nya rekryter "efter huvud" eller mantalet. Ett mera effektivt förfarande som gav mera manskap än "efter gård antalet".

Sen var det väl inte crèm de la crèm i samhället som skrevs ut i första hand till kanonmat. Regementschefen i Riga beklagade sig 1692 sig över att de senaste till Riga sända rekryterna var halta, de led av fallandesjuka, eller "tarmlopp" dvs svårartad kronisk diarré.

Ofta plockade man upp alla lösdrivare ur landskapet och försökte ordna så att de blev legokarlar istället för den som själv blivit utskriven. I alla fall där det var ekonomiskt möjligt. Nils Erik Villstrand skrev någonstans att det att man kunde köpa sig fri från utskrivningen, gjorde att "livet fick ett pris" på sig. Det var säljarens marknad. Den som tog emot pengar för att gå som rekryt istället för någon annan kunde inte räkna med ett långt liv. Däremot kunde han på det här sättet köpa en drägligare tillvaro åt sin familj. Själv hade han dåliga odds att överleva någon längre tid. Om jag minns rätt var det lite bättre för en ryttare än för en vanlig fotsoldat. Något på 2 år har jag ett minne av att jag läst någonstans angående medellivslängden för en ryttare (men av andra trådar vet vi hur svårt det är att räkna ut sådant). Förstås har det alltid har det funnits optimister som tänker att de kan fixar det och vara undantaget som bekräftar regeln.

Också under fredstid var dödssiffrorna skrämmande höga i garnisonerna. Vilket inte gjorde tillvaron som rekryt till den mest lockande karriären i livet som fanns vid den här tiden. I Kajaana var det inte ovanligt att ingen, eller ytterst få, av de roterade dök upp när det var dags för avmarsch. De rymde över till Ryssland.

Ännu angående ersättningar till krigsinvalider. I Petanders bok finns ett exempel på en Korpral Anders Ersson Frimodig som 1695 beviljades ett årligt understöd bestående av tre tunnor spannmål ur Krigsmannahusets kassa. Men det blev inte långvarigt. I marginalen är det antecknat att korpralen avled redan i december 1697. Vilket stöder det som tidigare sagts att de inte var "i blomman av sin ålder" som fick ta del av någon som helst ersättning. Snarare hade de redan en och en halv fot i graven.

KKra; regementsräkenskaper, Österbottens regemente, 1697

[Ben]

Dessa "brabantska knektar" som 1698 blev inplacerade i Österbottens regemente blev på nytt aktuella sommaren 1700. Den 6 juni skrev Erik Dahlbergh till Karl XII och berättade då bl.a. om de värvningar som påbörjats. Magnus Wilhelm Nieroth skulle sätta upp ett regemente och då få sig tilldelade de soldater som 1698 hade transporterats från Bremen för att införlivas med österbottningarna. Enligt Dahlbergh handlade det om 210 man. I brevet antyder Dahlbergh också orsaken till deras inplacering i Österbottens regemente - kungen hade helt enkelt efter nödåren 1696-97 velat förskona Österbotten från rekryteringar.

[Stefan]

Referatet när kungen Karl XII med egen hand skriver till general Lövenhaupt om transporthjälp hem åt hemvändande veteraner är mycket tvetydigt. Det är visserligen trevligt att få veta att det förekom, och självaste kungen intresserade sig för stridsodugliga veteraner. Han hade uppenbarligen hjärtat på rätt ställe och så.

Problemet är att det antyder att det INTE var ett normalt, gängse förfarande. Det fanns alltså måhända ingen naturligt självklar rutin på förbanden, säg regementsnivå.
Om nu inte kungen /befälhavande generalen med alldeles egen hand skrev dylika meddelanden flera per dag (där antagligen en skrivare skrev ut större delen av brevet) = "det sedvanliga pappersarbetet", så det vi såg var ett undantag, inte en fullständigt vardagligt händelse för en fältarmé utomlands.


Det kan förstås hända att kungen kände personligen soldaterna ifråga, och ville dem lite extra protektion och "rekommendationsbrev" som en personlig favör. Den KAN hända att de hade också det sedvanliga reseordern från sin förbandschef. Men det är rena gissningar.

[Ben]

Karl XII skrev en hel del brev helt egenhändigt, men hade naturligtvis också med sig ett betydande antal kanslitjänstemän som förberedde ärenden som kungen behövde ta ställning till. I det aktuella fallet får man nog anta att översten för Östgöta infanteriregemente hade påpekat att en grupp avdankade soldater skulle bege sig hemåt och att de med tanke på avstånden behövde en viss hjälp. Överste Sperling kunde givetvis inte på alldeles eget bevåg ge sig till att beordra andra regementschefer eller guvernören i Riga att lämna sådan hjälp utan en order med den innebörden kunde bara komma från kungen, den allra högste chefen.

Kungen undertecknade mycket riktigt mängder av skrivelser varje dag. Något fullständigt inrikes riksregistratur (avskrifter av utgående brev) finns tyvärr inte för 1708, men för januari-april 1707 omfattar det nästan 1 100 uppslag, alltså strax under 2 200 sidor. Vissa brev kan förvisso uppta flera sidor, men det handlar likväl om flera hundra brev under loppet av 4 månader. Detta är då bara inrikesregistraturet, tillkommer gör sedan utrikeskorrespondensen med skrivelser till andra länders statsöverhuvuden, till svenska sändebud utomlands och till olika polska, litauiska och tyska ämbetsmän som man stod i förbindelse med. Därutöver kommer sedan brev som inte gick via kansliet, exempelvis kungens egenhändiga brev till släktingar, till enskilda generaler och andra officerare.

Enväldet var per definition toppstyrt och i synnerhet var det omöjligt för underordnade att beordra överordnade. Alltså behövde den här typen av ärenden gå via kungen - om så bara för hans underskrift.

[Gavrilo Princip]

Om man en gång lyckas vara rolig är det naturligtvis när det sker omedvetet. En mycket olycklig kombination av lyte och längtan där. x 100

Tack för ditt svar i alla fall. Man kanske även kan tänka sig en viss fattigdomsvård i hembygden om de tog sig dit men jag har inga andra källor än Emil i Lönneberga.

Fast några sådana kalas som den heltigenom godhjärtade, "förgrymmade" Emil ställde till med fick nog aldrig en hemvändande, invalidiserad soldat uppleva.

[Stefan]

Fast några sådana kalas som den heltigenom godhjärtade, "förgrymmade" Emil ställde till med fick nog aldrig en hemvändande, invalidiserad soldat uppleva.

Jag är inte säker på om en dylik avdankad soldats öde var så sorgligt som det kanske låter. Nu är mina uppgifter från något senare datum än 1700 men iaf.
Jo. Socken var ju tvungen att ordna för de sina. Kunde de inte försörja sig själva, var "försvarslösa", så skulle de hjälpas på annat sätt. Om inte annat så med tillstånd att gå runt och tigga...
Vidare, det fanns en viss status i att vara en fd soldat. Inte minst för att under militärtiden fick de ofta lära sig en hel del. Skriva och läsa, många lärde sig något hantverk nödvändig för militära reparationer o dyl - men som naturligtvis var användbart för civilt bruk.
Så sockenmännen slog två flugor i en smäll om vår veteran fortfarande kunde röra sig.
Varför försörja en som faktiskt fortfarande kan utföra hederligt arbete? Det är alltså ingen tillfällighet att lättare invalidiserade veteraner ofta blev bylärare, hjälpklockare, fick tillstånd att vara byskomakare och dylikt...

Den veteranen som inte var invalidiserad kunde i allmänhet finna försörjning på öppna marknaden. Där hans nyvunna kunskaper och status som fd soldat hjälpte honom.

Vidare, vi får komma ihåg vilka som var en stor del av de utskrivna: det var INTE den något tröge men frodige bondsonen på Cederströms(?) målning. Utan vanligen var det män ur samhällets absoluta bottenskikt. Det blev lite annorlunda på indelnignsverkets tid - statusen höjdes och därmed rekryteringsbasen.
Jag menar, när vår blivande invalid skrevs ut, var han kanske en daglönare som nätt och jämnt överlevde vintern om det var bra år. När han återvände med sitt bortskjutna ben 20 år senare, fick han en stugahalva, kanske rent av en hel backstuga, och rätt att utöva något hantverk eller dylikt. Ett ganska så stor steg uppåt för honom på sätt och vis...

Däremot, något senare 1842 hade Sverige en lång fredstid, det var ont om en naturlig källa till invalidiserade veteraner som kunde agera byskollärare... Så willy nilly fick man städsla civila och ofta fruntimren till sånt...