För att avsluta dagen med fler siffror så uppskattade G. E. Axelson 1888 att Skåne under Karl XII-delen av det stora nordiska kriget förlorade ca 20 000 soldater. De mer handfasta siffrorna talar, som tidigare nämnts, om det åren 1700-07 "utsända" manskapet, vilket skulle ha uppgått till 8 110 man. Dessa uppgifter kommer ur en relation av guvernören den 13 maj 1708. En företrädare på posten hade 28 september 1697 skrivit och berättat att det i Skåne fanns "en sådan myckenhet af manskap, att man väl en del däraf umbära kunde, antingen på andre orter att tagas till regementerne rekrytering eller ödehemmans ersättande, då en mycket bättre tid här i landet blifva skulle."
En annan specifikation från augusti 1712 antyder hur mycket manskap som rekryterats under de tre föregående åren, uppskattningsvis 4 830 man. Sedan kommer då uppgiften från 1713 som talar om en totalsiffra på 18 000. Detta låter onekligen högt i fall summan året dessförinnan var strax under 13 000, men i avsaknad av säkrare uppgifter får man väl utgå från den uppgiften och även acceptera Axelsons 20 000 för perioden 1700-1718.
En liknande beräkning har gjorts för Östergötland. Den är publicerad på flera ställen, bl.a. i Lars Ericsons "Svensk militärmakt" (s. 83). Den omfattar åren 1700-1721 och ser ut så här:
1700: Östgöta infanteriregemente 1 200 man, Östgöta kavalleriregemente 1 000 man, båtsmän 500 man (Här ska man då förstås beakta att dessa inte rekryterades i sin helhet vid krigsutbrottet, så det handlade inte om att på en gång ta ut 2 700 man).
Ersättning under åren 1701-09: Östgöta infanteriregemente 1 150 man, Östgöta kavalleriregemente 600 man.
Nyuppsättningar åren 1701-09: Ett tre- och femmänningsregemente 650 man.
1709: Total nyrekrytering av både infanteriregementet och kavalleriregementet, summa 2 200 man.
1712-1713: Nya rekryter till Östgöta infanterireg., summa 1050 man.
1714-21: Nya rekryter till infanterireg. och kavallerireg., summa 600 man
Bergsknektar, 100 man
Sockenknektar, 200 man
Enrolleringsknektar, 600 man
Nya rekryter till männingsregementet, 350 man
Rekryter till båtsmanskompaniet, 200 man
Totalsumman blir 10 400 man. Nu ska man då komma ihåg att inte alla dessa dog. Vissa hamnade i fångenskap och kom hem efter kriget, andra blev avskedade vid olika tillfällen och en hel del som rekryterats åren 1709-21 överlevde kriget i aktiv tjänst. Det går därför inte att jämföra dessa siffror med Axelsons uppskattning av förlusterna av skånska knektar, men man kan ju i alla fall ställa dem mot varandra.
Lennart Andersson Palm uppskattar att Östergötland såväl 1699 som 1718 hade ca 90 000 invånare. Om man bortser från de 2 700 man som redan vid krigsutbrottet var soldater så nyrekryterades alltså 7 700 man under perioden 1700-1721. De 7 700 bör alltså delas ut på 22 år, vilket ger en årlig rekrytering av 350 man eller knappt 0,4 procent av befolkningen.
Enligt Palm hade Skåne år 1699 142 000 invånare och år 1718 152 000. För att få någorlunda jämförbara siffror borde man i Skånes fall dra bort de båda ordinarie kavalleriregementena uteslutas, de fanns ju redan vid krigsutbrottet. Å andra sidan beräknar Axelson att 20 000 skånska knektar ska ha dött och förbanden var knappast utan folk vid krigsslutet. Så låt oss anta att det i Skåne hade rekryterats 20 000 man under den period som det i Östergötland hade tagits ut 7 700. Det skulle innebära ett årligt uttag på 909 man eller 0,6-0,65 procent/år.
Siffran är tydligt högre än den för Östergötland och härtill bör läggas påfrestningarna under den danska invasionen 1709-10 och delar av den svenska arméns förläggning i Skåne under de följande åren. Situationen var därför säkert mycket besvärlig vid krigsslutet, men det är ju fortfarande så att en årlig rekrytering av under 0,7 procent av befolkningen knappast kan kallas "brutal etnisk rensning" under en period då landet befinner sig i krig med en rad grannstater. Som jag nämnde igår var t.ex. uttaget i Kalajoki på 1630-talet nästan exakt på samma nivå och i Säminge-Kerimäki under samma decennium dubbelt så hög. Och ingen vill väl hävda att svenska staten på 1630-talet sysslade med "brutal etnisk rensning" i Savolax och Österbotten.
Snapphanars efterdyningar
För att ett ögonblick lämna det militära: Herman Lindqvist påstod i sin krönika i AB den 14/1 2007 att "de danska prästerna byttes ut mot svenska som givetvis bara predikade på svenska."
Jag har roat mig med att gå igenom Västra och Östra Göinge kontrakt utifrån det 2001 utgivna "Lunds stifts herdaminne", del II:11. Det bästa vore givetvis att gå igenom samtliga församlingar i Skåne, Halland och Blekinge, men jag har dessvärre inte omedelbar tillgång till alla delarna av herdaminnet. Valet av Västra och Östra Göinge kontrakt föreföll då naturligt, detta var ändå centrum för "snapphanekriget" och alla präster hamnade därför mycket påtagligt i kläm mellan de stridande parterna. Vissa var otvivelaktigt mycket insyltade i motståndet mot svenskarna, men som synes skedde det efter kriget inte någon som helst utrensning av Göingepräster.
På grund av listans omfattning har jag t.v. lagt den här: http://members.tripod.com/Bengt_Nilsson ... eprast.htm
Jag har roat mig med att gå igenom Västra och Östra Göinge kontrakt utifrån det 2001 utgivna "Lunds stifts herdaminne", del II:11. Det bästa vore givetvis att gå igenom samtliga församlingar i Skåne, Halland och Blekinge, men jag har dessvärre inte omedelbar tillgång till alla delarna av herdaminnet. Valet av Västra och Östra Göinge kontrakt föreföll då naturligt, detta var ändå centrum för "snapphanekriget" och alla präster hamnade därför mycket påtagligt i kläm mellan de stridande parterna. Vissa var otvivelaktigt mycket insyltade i motståndet mot svenskarna, men som synes skedde det efter kriget inte någon som helst utrensning av Göingepräster.
På grund av listans omfattning har jag t.v. lagt den här: http://members.tripod.com/Bengt_Nilsson ... eprast.htm
En intressant detalj som anknyter till detta med prästerna är att det 1659/60-1666/67 var en veritabel skånsk "boom" vid universitetet i Greifswald. Under den här perioden studerade inte mindre än 86 skåningar vid universitetet. Orsaken till detta var att det inte var tillåtet för skåningar att bege sig till Köpenhamn för att studera (åtminstone brukar det sägas att ett sådant förbud rådde, se Askmark, R., "Svensk prästutbildning fram till år 1700", s. 231). Man reste därför istället till Greifswald, som ju då låg på svenskt område, snarare än till det mer avlägsna Uppsala.
Nu var problemet att det i Greifswald inte var möjligt att avlägga någon prästerlig ämbetsexamen efter danskt mönster. En del begav sig därför efter avslutade studier till Lund där biskopen examinerade dem och utfärdade attestation. Andra använde dock Greifswald som en mellanstation och fortsatte till Köpenhamn för att avsluta utbildningen, så t.ex. Hans Hanson Gudmantorp, från 1675 verksam i Viby och Rinkaby och 1681 kyrkoherde i Finja & Hörja. Hans Hanson kom 1663 till Greifswald, skrevs in i Köpenhamn 1665 och till sist i Lund 1669. Andra tycks helt ha hoppat över Greifswald, t.ex. den senare kyrkoherden i Broby Christian Noviomagus, född i Munka-Ljungby, som gick i skola i Roskilde 1661, inskrevs vid universitetet i Köpenhamn 1662 och kom till Lunds univ. 1668. Knud Fabricius berättar att det i Köpenhamn 1656 inskrevs 17 skåningar,1657 18 stycken och 1660 hela 29, men att det därefter enbart var enstaka som hittade till Köpenhamn (del II, s. 152). Det intressanta är ju dock att dessa få studenter likväl valde att studera i Köpenhamn och senare tog tjänst i Skåne, fanns det verkligen ett förbud mot att göra på det sättet så var det tydligen si och så med myndigheternas vilja/förmåga att straffa vederbörande.
Nu var problemet att det i Greifswald inte var möjligt att avlägga någon prästerlig ämbetsexamen efter danskt mönster. En del begav sig därför efter avslutade studier till Lund där biskopen examinerade dem och utfärdade attestation. Andra använde dock Greifswald som en mellanstation och fortsatte till Köpenhamn för att avsluta utbildningen, så t.ex. Hans Hanson Gudmantorp, från 1675 verksam i Viby och Rinkaby och 1681 kyrkoherde i Finja & Hörja. Hans Hanson kom 1663 till Greifswald, skrevs in i Köpenhamn 1665 och till sist i Lund 1669. Andra tycks helt ha hoppat över Greifswald, t.ex. den senare kyrkoherden i Broby Christian Noviomagus, född i Munka-Ljungby, som gick i skola i Roskilde 1661, inskrevs vid universitetet i Köpenhamn 1662 och kom till Lunds univ. 1668. Knud Fabricius berättar att det i Köpenhamn 1656 inskrevs 17 skåningar,1657 18 stycken och 1660 hela 29, men att det därefter enbart var enstaka som hittade till Köpenhamn (del II, s. 152). Det intressanta är ju dock att dessa få studenter likväl valde att studera i Köpenhamn och senare tog tjänst i Skåne, fanns det verkligen ett förbud mot att göra på det sättet så var det tydligen si och så med myndigheternas vilja/förmåga att straffa vederbörande.
Så detta med utskrivningarna och "deporteringen" till Baltikum. Jag har grävt lite i förhållandena 1658-1699, då ju 12 000 skåningar ska ha sänts dit. Det jag har kommit fram till är ungefär det här:
1658: I "Carl X Gustafs armé" (s. 106, n. 84) sägs att det våren och sommaren 1658 anställdes utskrivningar i Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän och Trondheims län. Att så var fallet I Halland framgår av de uppgifter Roback tidigare redovisat. Jag har inte lyckats anträffa några tryckta uppgifter om omfattningen i Skåne, förutom att Nordensvan i "Karolinska förbundets årsbok" 1923 (s. 13) nämner uppsättningen av ett skånskt infanteriregemente 1658, i vilket ingick folk från Skåne, Halland och Blekinge. Detta ska ha överförts till Ingermanland och förlagts i Narva och andra fästningar. Möjligen, möjligen har det här skett en sammanblandning mellan de hallänningar som sändes redan 1658 och de skåningar och blekingar som enligt "Kriget på Östfronten" (s. 194) ska ha utlovats i februari 1659 men först ankommit 1660. De sistnämnda bildade i alla fall det s.k. Garnisonsregementet i Narva.
1660: Enligt Fabricius (II, s. 193) utskrevs 1660 från Kristianstads län och Blekinge 445 man. Hamnade dessa i Ingermanland?
1661: Enligt samma källa blev utskrivningen det året inställd. Hösten 1661 ska dock två halländska och två skånska kompanier ha mönstrats i Riga (Larsson, S., "När hallänningarna blev svenska", s. 116). Margus Laidre anger också i boken "Schwedische Garnisonen in Est- und Livland..." (s. 64) att Silfversparres halländska regemente plötsligt i oktober omfattar 4 kompanier mot de vanliga två.
1662: Utskrivningen ersattes av avgift, enl. Fabricius. Hos Laidre dyker i november 1662 upp ett "Skåner reg." under överste v. Hargen, vilket ligger i garnison i Riga och Neumünde.
1664: Två skånska regementen (Hargens och Silfversparres" slås i maj/juni samman till ett (Laidre, s. 78). Silfversparre blir chef
1666: 600 soldater från Skåne, Halland och Blekinge sänds till Baltikum, säger Fabricius. Dessa syns inte till hos Laidre, men kan förstås ha sänts till Ingermanland.
1669: Silfversparre ersätts av Chr. Günterberg
1671: Günterberg ersätts av Chr. Duderstat. Ett kompani sänds till Nyen.
1672: Ny utskrivning. De som satt sig på ödegårdar undantas, alla lösdrivare skrivs ut (Fabricius). Clement Grubbenhielm ersätter Duderstat.
1673: Ett kompani från det Skånska regementet sänds till Pommern. Det skånska regementet i Estland och Livland har därmed upphört att existera, skåningar finns dock kvar i Ingermanland. Från Skåne överförs till Pommern delar av det Bleking-skånska regementet under överste Grubbenhielm (291 meniga), se Wimarson, N., "Sveriges krig i Tyskland", del 1, s. 287. Detta är uppenbarligen samme Grubbenhielm som 1672 befann sig i Baltikum, varför det helt tydligt har skett en större nyrekrytering i Skåne och Blekinge.
1674: Resterande delar av Grubbenhielms regemente förs från Skåne till Pommern.
1675: Grubbenhielm stupar vid stormningen av Wollin, 4 av kompanier av regementet förloras vid samma tillfälle.
1676: Nya skånska förband dyker upp i Estland och Livland: Güntersbergs skånska regemente i Pernau och Dorpat, totalt 6 kompanier. Av dessa är 4 utsända från Skåne ; Blekinge-Kristianstads regemente under Mortaigne, 3 kompanier. Ett kompani under Gustaf Ulfsparre kommer från Landskrona, dock osäkert om detta var skåningar. I Pommern återstår av Grubbenhielms regemente vid årets början 192 meniga.
1677: I Stettins garnison ingår 102 meniga ur Mortaignes regemente (juli). I december återstår 65 (Wimarson III, s. 508)
1678: 2 kompanier ur Günterbergs skånska regemente (242 man) deltar i det preussiska fälttåget.
1679: Joachim v. Cronman ersätter Güntersberg. 99 soldater återkommer från preussiska fälttåget. De soldater av Mortaignes regemente som är kvar i Estland och Livland, 1 kompani (136 meniga), sänds i oktober till Pommern.
1680: Ett kompani från Mortaignes reg. flyttas från Bremen till Riga.
1681: Cronmans regemente sänds till Narva. Mortaignes kompani syns inte längre till.
Sammanfattningsvis ser detta ut att kunna betyda att det skedde utskrivningar i Skåne 1658 (?), 1660 (?), 1666 (?), 1672 (?) och 1676 (?). Ingen av dem förefaller ha varit särskilt omfattande, men den som verkar ha ägt rum 1676 skulle kunna ha omfattat närmare 1 000 man.
Jag har inte sett några spår i Laidres bok av påfyllningar efter 1680. Som tidigare nämnts omfattade Garnisonsregementet i Narva i juni 1699 1460 officerare och meniga. Av dessa var 216 skåningar, att döma av ovanstående överlevande från utskrivningarna på 1660- och 70-talet. Alf Åberg nämner i "Indelningen av rytteriet i Skåne...(s. 237) att det 1687 fanns 25 skånska knektar i Campenhausens värvade regemente. Av dessa hade de flesta tjänat i 12 år. Detta förband hade bildats 1675-77, med bas från det s.k. blå regementet.
Ovanstående antyder knappast att sändningarna av skåningar till Baltikum var speciellt omfattande, sett över perioden 1658-1699. Jag frågar mig därför fortfarande varifrån siffran 12 000 kommer, grunden i alla beräkningar om att 30 000 skåningar skulle ha rekryterats till den svenska krigsmakten under perioden 1658-1713.
Avslutningsvis vill jag mana till viss försiktighet med ovanstående. Det är väldigt mycket förflyttningar hit och dit och jag kan ha missat ett och annat.
1658: I "Carl X Gustafs armé" (s. 106, n. 84) sägs att det våren och sommaren 1658 anställdes utskrivningar i Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän och Trondheims län. Att så var fallet I Halland framgår av de uppgifter Roback tidigare redovisat. Jag har inte lyckats anträffa några tryckta uppgifter om omfattningen i Skåne, förutom att Nordensvan i "Karolinska förbundets årsbok" 1923 (s. 13) nämner uppsättningen av ett skånskt infanteriregemente 1658, i vilket ingick folk från Skåne, Halland och Blekinge. Detta ska ha överförts till Ingermanland och förlagts i Narva och andra fästningar. Möjligen, möjligen har det här skett en sammanblandning mellan de hallänningar som sändes redan 1658 och de skåningar och blekingar som enligt "Kriget på Östfronten" (s. 194) ska ha utlovats i februari 1659 men först ankommit 1660. De sistnämnda bildade i alla fall det s.k. Garnisonsregementet i Narva.
1660: Enligt Fabricius (II, s. 193) utskrevs 1660 från Kristianstads län och Blekinge 445 man. Hamnade dessa i Ingermanland?
1661: Enligt samma källa blev utskrivningen det året inställd. Hösten 1661 ska dock två halländska och två skånska kompanier ha mönstrats i Riga (Larsson, S., "När hallänningarna blev svenska", s. 116). Margus Laidre anger också i boken "Schwedische Garnisonen in Est- und Livland..." (s. 64) att Silfversparres halländska regemente plötsligt i oktober omfattar 4 kompanier mot de vanliga två.
1662: Utskrivningen ersattes av avgift, enl. Fabricius. Hos Laidre dyker i november 1662 upp ett "Skåner reg." under överste v. Hargen, vilket ligger i garnison i Riga och Neumünde.
1664: Två skånska regementen (Hargens och Silfversparres" slås i maj/juni samman till ett (Laidre, s. 78). Silfversparre blir chef
1666: 600 soldater från Skåne, Halland och Blekinge sänds till Baltikum, säger Fabricius. Dessa syns inte till hos Laidre, men kan förstås ha sänts till Ingermanland.
1669: Silfversparre ersätts av Chr. Günterberg
1671: Günterberg ersätts av Chr. Duderstat. Ett kompani sänds till Nyen.
1672: Ny utskrivning. De som satt sig på ödegårdar undantas, alla lösdrivare skrivs ut (Fabricius). Clement Grubbenhielm ersätter Duderstat.
1673: Ett kompani från det Skånska regementet sänds till Pommern. Det skånska regementet i Estland och Livland har därmed upphört att existera, skåningar finns dock kvar i Ingermanland. Från Skåne överförs till Pommern delar av det Bleking-skånska regementet under överste Grubbenhielm (291 meniga), se Wimarson, N., "Sveriges krig i Tyskland", del 1, s. 287. Detta är uppenbarligen samme Grubbenhielm som 1672 befann sig i Baltikum, varför det helt tydligt har skett en större nyrekrytering i Skåne och Blekinge.
1674: Resterande delar av Grubbenhielms regemente förs från Skåne till Pommern.
1675: Grubbenhielm stupar vid stormningen av Wollin, 4 av kompanier av regementet förloras vid samma tillfälle.
1676: Nya skånska förband dyker upp i Estland och Livland: Güntersbergs skånska regemente i Pernau och Dorpat, totalt 6 kompanier. Av dessa är 4 utsända från Skåne ; Blekinge-Kristianstads regemente under Mortaigne, 3 kompanier. Ett kompani under Gustaf Ulfsparre kommer från Landskrona, dock osäkert om detta var skåningar. I Pommern återstår av Grubbenhielms regemente vid årets början 192 meniga.
1677: I Stettins garnison ingår 102 meniga ur Mortaignes regemente (juli). I december återstår 65 (Wimarson III, s. 508)
1678: 2 kompanier ur Günterbergs skånska regemente (242 man) deltar i det preussiska fälttåget.
1679: Joachim v. Cronman ersätter Güntersberg. 99 soldater återkommer från preussiska fälttåget. De soldater av Mortaignes regemente som är kvar i Estland och Livland, 1 kompani (136 meniga), sänds i oktober till Pommern.
1680: Ett kompani från Mortaignes reg. flyttas från Bremen till Riga.
1681: Cronmans regemente sänds till Narva. Mortaignes kompani syns inte längre till.
Sammanfattningsvis ser detta ut att kunna betyda att det skedde utskrivningar i Skåne 1658 (?), 1660 (?), 1666 (?), 1672 (?) och 1676 (?). Ingen av dem förefaller ha varit särskilt omfattande, men den som verkar ha ägt rum 1676 skulle kunna ha omfattat närmare 1 000 man.
Jag har inte sett några spår i Laidres bok av påfyllningar efter 1680. Som tidigare nämnts omfattade Garnisonsregementet i Narva i juni 1699 1460 officerare och meniga. Av dessa var 216 skåningar, att döma av ovanstående överlevande från utskrivningarna på 1660- och 70-talet. Alf Åberg nämner i "Indelningen av rytteriet i Skåne...(s. 237) att det 1687 fanns 25 skånska knektar i Campenhausens värvade regemente. Av dessa hade de flesta tjänat i 12 år. Detta förband hade bildats 1675-77, med bas från det s.k. blå regementet.
Ovanstående antyder knappast att sändningarna av skåningar till Baltikum var speciellt omfattande, sett över perioden 1658-1699. Jag frågar mig därför fortfarande varifrån siffran 12 000 kommer, grunden i alla beräkningar om att 30 000 skåningar skulle ha rekryterats till den svenska krigsmakten under perioden 1658-1713.
Avslutningsvis vill jag mana till viss försiktighet med ovanstående. Det är väldigt mycket förflyttningar hit och dit och jag kan ha missat ett och annat.
Senast redigerad av 1 Ben, redigerad totalt 21 gånger.
Under perioden 1645-1676 tillsattes ett mycket litet antal svenskfödda präster i Skåne, Blekinge och Halland. De som tillsattes placerades framförallt i städerna. Till exempel så skrev viceguvernör Jöran Sperling i ett brev 1677 att ”fast alla församblingar i landet med danske eller och aff deres afföde herkommandes prester försedde äro.” Enligt landshövdingen Magnus Durell i Kristianstad län fanns det 1674 endast två svenskfödda präster i länet. (Enligt Yngve Bogren, Den kyrkliga försvenskningen av Skånelandskapen och Bohuslän. Studier kring den s.k. uniformitetens genomförande 1645 – omkring 1750, 1937 s. 91)
Under perioden 1679-1700 var en majoritet av de präster som tillsattes födda inom stiftet. En del svenskfödda tillsattes dock. Utifrån Cavallins herdaminne tror sig Bogren kunna anta att omkring 25-30 procent av de nya prästerna varit födda utanför stiftet. Men siffran är på grund av Cavallins ibland oklara uppgifter osäker. (Bogren s. 267) Troligtvis skulle en totalgenomgång av Carlqvist kunna kasta ljus över detta.
I Halland skall dock ”försvenskningen” av prästerskapet varit mer omfattande under perioden 1679-1700. Av 55 nya präster var 22, kanske 26, svenskar. De övriga utgjordes av hallänningar, bohuslänningar, en bleking och (tro det eller ej) en dansk. (Bogren s. 270)
PS: Tack själv Marcus för ett mycket bra skalman.DS
Under perioden 1679-1700 var en majoritet av de präster som tillsattes födda inom stiftet. En del svenskfödda tillsattes dock. Utifrån Cavallins herdaminne tror sig Bogren kunna anta att omkring 25-30 procent av de nya prästerna varit födda utanför stiftet. Men siffran är på grund av Cavallins ibland oklara uppgifter osäker. (Bogren s. 267) Troligtvis skulle en totalgenomgång av Carlqvist kunna kasta ljus över detta.
I Halland skall dock ”försvenskningen” av prästerskapet varit mer omfattande under perioden 1679-1700. Av 55 nya präster var 22, kanske 26, svenskar. De övriga utgjordes av hallänningar, bohuslänningar, en bleking och (tro det eller ej) en dansk. (Bogren s. 270)
PS: Tack själv Marcus för ett mycket bra skalman.DS
Som ett P.S. till utredningen ovan kan jag lägga till att SVAR-förteckningen över Roterings- och utskrivningslängder för Skåne-Blekinge nämner sådana från 1673 och 1674 samt att det i förteckningen över "Rullor -1723" för Skåne-Blekinge nämns följande infanteriförband:
Johan Mathes v. Blumes reg, 1660,
överste Jöns Örnbergs reg. 1660,
överste Duderstadts 1660-1668,
överste Hargens 1661-1664,
överstelöjtnant de la Chapelles skvadron skånska adelns knektar 1666-1669,
överste Günterbergs regemente 1669-1678,
överste Grubbenhielms 1672-1676
överste Mortaignes 1676-78
överste Cronmans 1680
Ingermanländska garnisonsregementet 1681-1684
De flesta namnen känns igen från mitt försök till utredning, Blume, Örnberg och de la Chapelle ska jag ta en närmare titt på.
Örnbergs regemente var möjligen det 1655 genom värvning i Tyskland uppsatta fältmarskalken G. O. Stenbocks regemente, vilket efter freden i Roskilde flyttades över till Skåne för komplettering. En viss Blume skulle få befälet över ett regemente dragoner som Karl X Gustav i december 1657 gav order skulle skrivas ut på Jylland.
Johan Mathes v. Blumes reg, 1660,
överste Jöns Örnbergs reg. 1660,
överste Duderstadts 1660-1668,
överste Hargens 1661-1664,
överstelöjtnant de la Chapelles skvadron skånska adelns knektar 1666-1669,
överste Günterbergs regemente 1669-1678,
överste Grubbenhielms 1672-1676
överste Mortaignes 1676-78
överste Cronmans 1680
Ingermanländska garnisonsregementet 1681-1684
De flesta namnen känns igen från mitt försök till utredning, Blume, Örnberg och de la Chapelle ska jag ta en närmare titt på.
Örnbergs regemente var möjligen det 1655 genom värvning i Tyskland uppsatta fältmarskalken G. O. Stenbocks regemente, vilket efter freden i Roskilde flyttades över till Skåne för komplettering. En viss Blume skulle få befälet över ett regemente dragoner som Karl X Gustav i december 1657 gav order skulle skrivas ut på Jylland.
Tydligen skall det finnas en hel del matnyttigt i Lars Eric Höglunds böcker:
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=7796878
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=7796880
Titlarna är lite missvisande då de enligt uppgift handlar om mycket mer än "fanor och uniformer"
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=7796878
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=7796880
Titlarna är lite missvisande då de enligt uppgift handlar om mycket mer än "fanor och uniformer"
Det Höglund säger i "Skånska kriget 1675-79" är att det fanns ett "Skåne-Blekinge infanteriregemente" 1672-?? , ett "Skåne-Hallands" 1672-?? och ett 1658 i Skåne uppsatt "Koloniregemente".
I Ridderstads "Gula gardet" ges en del information (s. 436). Det sägs där bl.a. att Karl XI 28/3 1670 gav Duderstedt fullmakt som överste över ett planerat nytt skånskt infanteriregemente, "Skånska regementet till fot". I rullor från början av 1671 förekommer "Duderstedts Skånska infanteri" och i slutet av året nämns "Grubbenhjelms Skånska och Blekingska infanteri". 1678 kallas regementet, säger Ridderstad, för "Mortaignes Blekinge och Kristianstads läns infanteri". Möjligen antyder detta att resterna av Grubbenhjelms regemente i Pommern slogs samman med Mortaignes regemente.
Om Garnisonsregementet i Narva säger Ridderstad (s. 425) att Silfversparre 17/5 1658 fick fullmakt att omedelbart bege sig till Halland och "dhe provinciernas" knektar. 1658 kallas regementet "Halländska" och 1668 "Erick Sölfwersparres Skåniske, Halland och Blekingske infanteriregemente". Ridderstad berättar om förflyttningen till Ingermanland och säger att 1699 låg 8 kompanier i Narva, 2 i Nyen och 1 i Kexholm. Detta är alltså Garnisonsregementet i Narva
Han nämner också "Blekingska fotfolket", uppsatt 1658 (s. 421). Förste chef var Svante Banér, stupad vid Köpenhamn i augusti samma år. I april 1659 var v. Hargen chef, regementet låg då i Anklam och innehöll både skåningar och blekingar. 1660 flyttades det till Ingermanland (8 kompanier). Det förenades senare med Güntersbergs, se min lilla utredning.
Detta borde väl fylla i luckorna ganska bra.
I Ridderstads "Gula gardet" ges en del information (s. 436). Det sägs där bl.a. att Karl XI 28/3 1670 gav Duderstedt fullmakt som överste över ett planerat nytt skånskt infanteriregemente, "Skånska regementet till fot". I rullor från början av 1671 förekommer "Duderstedts Skånska infanteri" och i slutet av året nämns "Grubbenhjelms Skånska och Blekingska infanteri". 1678 kallas regementet, säger Ridderstad, för "Mortaignes Blekinge och Kristianstads läns infanteri". Möjligen antyder detta att resterna av Grubbenhjelms regemente i Pommern slogs samman med Mortaignes regemente.
Om Garnisonsregementet i Narva säger Ridderstad (s. 425) att Silfversparre 17/5 1658 fick fullmakt att omedelbart bege sig till Halland och "dhe provinciernas" knektar. 1658 kallas regementet "Halländska" och 1668 "Erick Sölfwersparres Skåniske, Halland och Blekingske infanteriregemente". Ridderstad berättar om förflyttningen till Ingermanland och säger att 1699 låg 8 kompanier i Narva, 2 i Nyen och 1 i Kexholm. Detta är alltså Garnisonsregementet i Narva
Han nämner också "Blekingska fotfolket", uppsatt 1658 (s. 421). Förste chef var Svante Banér, stupad vid Köpenhamn i augusti samma år. I april 1659 var v. Hargen chef, regementet låg då i Anklam och innehöll både skåningar och blekingar. 1660 flyttades det till Ingermanland (8 kompanier). Det förenades senare med Güntersbergs, se min lilla utredning.
Detta borde väl fylla i luckorna ganska bra.
Det kan kanske tilläggas att Alf Åberg i sin avhandling "Indelningen av rytteriet i Skåne 1658-1700" (s. 22) tycks hävda att ett infanteriregemente, först under Silfversparre och sedan 1670 under Güntersbergs befäl, var förlagt i Skåne. Enligt Laidre fanns dock åtminstone delar av det i Livland redan mycket tidigt.
En liten notering i Liljenbergs "Ett blad ur Skånelands riksdanska..." (s. 100). Han berättar om bonden Börge Gammelssön i Segudslycke (Osby s:n) som 1664 måste avstå halva sitt skattehemman till ryttarbruk och slutligen helt drevs från gården av ryttaren. Det låter lite egendomligt, då skattebönderna ägde sina hemman. Enligt Alf Åberg (s. 46) motsatte sig Lybecker arrangemang med upplåtande av fjärdedelen av ett skattehemman eftersom bonden när som helst kunde kräva tillbaka den upplåtna delen.
En liten notering i Liljenbergs "Ett blad ur Skånelands riksdanska..." (s. 100). Han berättar om bonden Börge Gammelssön i Segudslycke (Osby s:n) som 1664 måste avstå halva sitt skattehemman till ryttarbruk och slutligen helt drevs från gården av ryttaren. Det låter lite egendomligt, då skattebönderna ägde sina hemman. Enligt Alf Åberg (s. 46) motsatte sig Lybecker arrangemang med upplåtande av fjärdedelen av ett skattehemman eftersom bonden när som helst kunde kräva tillbaka den upplåtna delen.
En annan Liljenbergare: På sidan 101 f. berättar han om bonden Nils Abramsson i Mannarp som av sin inkvarterade ryttare blivit avkrävd "suppengar" och då N. A. vägrat sköt ryttaren honom i axeln. Såret var svårt och Abramsson fick länge ligga under fältskärshand samt blev vanför. Ryttaren försvann med mundering och allt och Abramsson fick en ny ryttare sig tilldelad. Denne visade sig dock nästan värre, han misshandlade pigan, bröt sig in i visthusbod och källare, hotade bonden etc. etc. Abramsson fann sig därför föranlåten att lämna gården.
Abramsson lade fram sina klagomål inför den Skånska kommissionen i Kristianstad 1669. Liljenberg säger att de lovade honom hjälp, men att det inte blev något av med detta: "Stockholmsregimen fann allt i sin ordning: följderna av den andliga författningen efter mer än 150 års storsvensk krigsgalenskap, som först 1721 skulle knäckas, men trots allt stack upp huvudet intill 1815, d.v.s. så länge de reaktionära kretsarna i samhällstoppen voro de tongivande".
Samma fall relateras av Sven Wägner i avhandlingen "Skånska kommissionen af 1669-1670" (s. 46 f.). Wägner säger att klagomålet inlämnades skriftligt och att bonden sedan inkallades och tillfrågades om han inte klagat hos överste Lybecker och landshövdingen. Detta hade han gjort, men de hade inte kunnat göra något eftersom ryttarna var försvunna. Nr 2 hade alltså också avvikit. Vidare säger Wägner att bonden bad om att få förmedling i skatten för att komma på fötter igen. Kommissionen förmanade landshövdingen och översten att fortsätta spana efter ryttarna (något som nog hade föga utsikt till framgång då det gått två år), men bonden försäkrades också att hans situation skulle tas i beaktande vid den kommande jordrevningen.
Av Liljenbergs beskrivning får man intrycket att ryttare nr 2 ännu var kvar på gården då bonden framträdde inför kommissionen, vilket han alltså helt uppenbart inte var. Liljenberg nämner heller inget om löftet att man vid jordrevningen skulle ta hänsyn till det inträffade och tycks f.ö. inte ha undersökt om så verkligen skedde. Hans konklusion är istället att "Stockholmsregimen" fann att allt var i sin ordning.
Abramsson lade fram sina klagomål inför den Skånska kommissionen i Kristianstad 1669. Liljenberg säger att de lovade honom hjälp, men att det inte blev något av med detta: "Stockholmsregimen fann allt i sin ordning: följderna av den andliga författningen efter mer än 150 års storsvensk krigsgalenskap, som först 1721 skulle knäckas, men trots allt stack upp huvudet intill 1815, d.v.s. så länge de reaktionära kretsarna i samhällstoppen voro de tongivande".
Samma fall relateras av Sven Wägner i avhandlingen "Skånska kommissionen af 1669-1670" (s. 46 f.). Wägner säger att klagomålet inlämnades skriftligt och att bonden sedan inkallades och tillfrågades om han inte klagat hos överste Lybecker och landshövdingen. Detta hade han gjort, men de hade inte kunnat göra något eftersom ryttarna var försvunna. Nr 2 hade alltså också avvikit. Vidare säger Wägner att bonden bad om att få förmedling i skatten för att komma på fötter igen. Kommissionen förmanade landshövdingen och översten att fortsätta spana efter ryttarna (något som nog hade föga utsikt till framgång då det gått två år), men bonden försäkrades också att hans situation skulle tas i beaktande vid den kommande jordrevningen.
Av Liljenbergs beskrivning får man intrycket att ryttare nr 2 ännu var kvar på gården då bonden framträdde inför kommissionen, vilket han alltså helt uppenbart inte var. Liljenberg nämner heller inget om löftet att man vid jordrevningen skulle ta hänsyn till det inträffade och tycks f.ö. inte ha undersökt om så verkligen skedde. Hans konklusion är istället att "Stockholmsregimen" fann att allt var i sin ordning.
Avslutningsvis detta med utskrivningar igen. Liljenberg nämner en utskrivning 1673 och en 1674, vilka tillsammans för Osby-Loshult ska ha gett 29 man (9+20). Det torde i området då ha bott 1 500 à 1 600 personer (I Karolinska förbundets årsbok 1969 finns en artikel av Astrid Sondén i vilken hon beräknar att pastoratet år 1696 hade ca 1 772 invånare. Hennes uppskattning baseras på ett ovanligt välbevarat källmaterial.)
Det är som synes inte speciellt många som togs ut sett i relation till folkmängden, i genomsnitt ca 1 % per år. Enligt Sondén växte befolkningen mellan 1696 och 1716 från 1 772 till 1 906, detta trots bl.a. en fläcktyfusepidemi 1710. Också under skånska kriget hade dödligheten varit större än normalt.
Det är som synes inte speciellt många som togs ut sett i relation till folkmängden, i genomsnitt ca 1 % per år. Enligt Sondén växte befolkningen mellan 1696 och 1716 från 1 772 till 1 906, detta trots bl.a. en fläcktyfusepidemi 1710. Också under skånska kriget hade dödligheten varit större än normalt.
För att i alla fall tillfälligt växla in på ett annat spår så är ju detta med järnridån i Öresund en populär ingrediens i den "skånska historieskrivningen", man kan exempelvis se här: http://www.scania.org/facts/poster/swe/swe12.htm
"1680 - 1844
Karl XI inför en "järnridå" i Sundet samt förbud 1684 mot tryckning och införsel av danska (skånska) böcker. Handel och kontakter västerut förbjuds. Den som försöker ta kontakt med Danmark sätter livet på spel. "Järnridån" fungerar till 1844 och under denna långa tid sänker sig det kulturella mörkret över Skåneland, så t ex kommer inte ens Grundtvigianismen över Sundet."
Roback har redan tagit upp detta med böckerna och att handelsstoppet är en ren myt visades åtminstone så tidigt som 1945, då Oscar Bjurling utkom med sin avhandling om skånsk sjöfart 1660-1720. Ytterligare bevis finns i t.ex. "Malmö stads historia", del 2 (utgiven 1977). 2002 utgav Solveig Fagerlund avhandlingen "Handel och vandel", som handlar om Helsingborg 1680-1709. En av de källor hon arbetat med är tulljournaler och en sammanställning över den från 1708 visar att det året var det ca 60 män och 100 kvinnor som förde ut varor från Helsingborg till Helsingör eller Köpenhamn (s. 83). På sidan 69 berättas att under undersökningsperioden 1688-1709 hade tio kvinnor från Helsingör varit gudmödrar åt Helsingborgsbarn, två ogifta Helsingörskvinnor låtit döpa sina barn i Helsingborg - det finns t.om. exempel på faddrar från Köpenhamn. I boken framgår också att myndigheterna krävt passtvång för överfart, men att staden i det längsta hade spjärnat emot och att ett förbud kom först i mars 1707 (s. 79).
Det är fascinerande det kan finnas grupper som i internationella sammanhang gör anspråk på att representera Skåne samtidigt som de är så okunniga om sitt eget landskaps historia. Än mer fantastiskt är det förstås att en TV-dokumentär, vilken påstås ska ge "hela bilden", helt okritiskt anammar dylika gruppers historieskrivning när det mer eller mindre "kryllar" av historiker som grundligt har undersökt olika aspekter av Skånes övergång från Danmark till Sverige.
"1680 - 1844
Karl XI inför en "järnridå" i Sundet samt förbud 1684 mot tryckning och införsel av danska (skånska) böcker. Handel och kontakter västerut förbjuds. Den som försöker ta kontakt med Danmark sätter livet på spel. "Järnridån" fungerar till 1844 och under denna långa tid sänker sig det kulturella mörkret över Skåneland, så t ex kommer inte ens Grundtvigianismen över Sundet."
Roback har redan tagit upp detta med böckerna och att handelsstoppet är en ren myt visades åtminstone så tidigt som 1945, då Oscar Bjurling utkom med sin avhandling om skånsk sjöfart 1660-1720. Ytterligare bevis finns i t.ex. "Malmö stads historia", del 2 (utgiven 1977). 2002 utgav Solveig Fagerlund avhandlingen "Handel och vandel", som handlar om Helsingborg 1680-1709. En av de källor hon arbetat med är tulljournaler och en sammanställning över den från 1708 visar att det året var det ca 60 män och 100 kvinnor som förde ut varor från Helsingborg till Helsingör eller Köpenhamn (s. 83). På sidan 69 berättas att under undersökningsperioden 1688-1709 hade tio kvinnor från Helsingör varit gudmödrar åt Helsingborgsbarn, två ogifta Helsingörskvinnor låtit döpa sina barn i Helsingborg - det finns t.om. exempel på faddrar från Köpenhamn. I boken framgår också att myndigheterna krävt passtvång för överfart, men att staden i det längsta hade spjärnat emot och att ett förbud kom först i mars 1707 (s. 79).
Det är fascinerande det kan finnas grupper som i internationella sammanhang gör anspråk på att representera Skåne samtidigt som de är så okunniga om sitt eget landskaps historia. Än mer fantastiskt är det förstås att en TV-dokumentär, vilken påstås ska ge "hela bilden", helt okritiskt anammar dylika gruppers historieskrivning när det mer eller mindre "kryllar" av historiker som grundligt har undersökt olika aspekter av Skånes övergång från Danmark till Sverige.
Appropå påståendet
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2415672
Ny översättningar och utgåvor trycktes 1827 http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2420476 och 1839: http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=1832970
Sex år innan ”järnridån” enligt Skansk fremtid, CG Liljenberg, Uno Röndahl, Herman Lindqvist mfl. mfl. försvann från Öresund kunde man stilla sin läshunger med lite H.C. Andersen, nämligen bestämt 1838: http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=1837668
Ville man läsa Andersen i original så trycktes en dansk-norsk-svensk ordbok i Stockholm 1819: http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2104911
Med hjälp av den kunde man även få ta del av några skrifter på danska tryckta i Göteborg mellan 1808 och 1823:
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2427253
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2426188
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2409492
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2439556
Grundtvig trycktes i svensk översättning första gången 1818:"så t ex kommer inte ens Grundtvigianismen över Sundet."
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2415672
Ny översättningar och utgåvor trycktes 1827 http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2420476 och 1839: http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=1832970
Sex år innan ”järnridån” enligt Skansk fremtid, CG Liljenberg, Uno Röndahl, Herman Lindqvist mfl. mfl. försvann från Öresund kunde man stilla sin läshunger med lite H.C. Andersen, nämligen bestämt 1838: http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=1837668
Ville man läsa Andersen i original så trycktes en dansk-norsk-svensk ordbok i Stockholm 1819: http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2104911
Med hjälp av den kunde man även få ta del av några skrifter på danska tryckta i Göteborg mellan 1808 och 1823:
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2427253
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2426188
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2409492
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2439556
Senast redigerad av 3 Roback, redigerad totalt 22 gång.
Visserligen en svensk översättning av en dansk text men de visar i alla fall att man i Skåne höll koll på saker och ting i Köpenhamn. Min prydhet förbjuder mig att här återge titeln. Nyfikna får själva klicka på länken. Känsliga personer varnas 
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2424163
http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2424163