Snapphanars efterdyningar

[Ben]

Jag råkade se att det har pågått en intensiv debatt om statyn över Karl X Gustav på Malmö stads webforum. Mycket heta känslor...

[Roback]

Jag råkade se att det har pågått en intensiv debatt om statyn över Karl X Gustav på Malmö stads webforum. Mycket heta känslor...

... onekligen, det gamla vanliga. Ganska roligt att se hur de mer ilskna Malmöborna uppmanar sin omgivning att "läsa historia" den där "nedtystade" om folkmord, etnisk rensning, mörkläggning, osv. osv. Jag undrar vad dom har läst för historia, eller nej föresten, det undrar jag inte ...

Sen har jag aldrig riktigt förstått de heta känslorna kring just Karl X Gustav, hans insatser i Skåne var väl i "folkmordsmening" tämligen begränsade. Så vitt jag minns krigades det väl rätt så lite i Skånelandskapen 1657-1660. Men det är väl klart, tre avrättade, eller var det två i Mamösammansvärjningen?

[Ben]

Jag råkade se att det har pågått en intensiv debatt om statyn över Karl X Gustav på Malmö stads webforum. Mycket heta känslor...

... onekligen, det gamla vanliga. Ganska roligt att se hur de mer ilskna Malmöborna uppmanar sin omgivning att "läsa historia" den där "nedtystade" om folkmord, etnisk rensning, mörkläggning, osv. osv. Jag undrar vad dom har läst för historia, eller nej föresten, det undrar jag inte ...

Sen har jag aldrig riktigt förstått de heta känslorna kring just Karl X Gustav, hans insatser i Skåne var väl i "folkmordsmening" tämligen begränsade. Så vitt jag minns krigades det väl rätt så lite i Skånelandskapen 1657-1660. Men det är väl klart, tre avrättade, eller var det två i Mamösammansvärjningen?

I princip tror jag att Skåne var närmast helt oberört av direkta krigshändelser 1657-60. Förvisso avrättades tre personer för inblandning i sammansvärjningen, men jag vet inte riktigt på vilket annat sätt Karl X Gustav hade kunnat agera. Ur hans perspektiv handlade det om förräderi och uppror eftersom Skåne blivit svenskt i freden i Roskilde.

Och nej, Karl X Gustav hann knappast göra särskilt mycket i Skåne med tanke på att han dog redan i början av 1660. Vad skulle han ha gjort när den danske kungen angrep i ryggen och sedan totalt tappade fattningen när svenska armén dök upp på Själland? Krävt en ursäkt och sedan låtit udda vara jämnt? Det hade inte någon annan gjort i motsvarande situation.

[Roback]

Finns det inte i boken Da Østdanmark blev Sydsverige ett kapitel där Aschebergs formulering diskuteras och där det då nämns att Kristian III ska ha skrivit något liknande om Norge?

Eller har jag drömt detta?

Nej det är ingen "dröm" det nämns på sidan 54 i nämnda bok. Anledningen till Kristian III:s uttalande står enligt en hänvisning att finna i Harald Gustafssons bok "Gamla riken, nya stater" (2000) s. 249, tyvärr har jag inte den inom räckhåll för tillfället.

Nu så, tydligen hänger Kristian III:s vilja att ödelägga Norge ihop med grevefejden på 1530-talet där han uppfattade norrmännen som upproriska. Hövitsmannen på Bergenshus, Eske Bille, ville tydligen lungna ner känslorna och föreslog att det var bättre med ett ofördärvat rike än ett "aldelis öödelaugt". Svaret från Kristian III, i april 1536, gick ut på att han hellre såg ett "öde landtt end ett whorsam".

[Roback]

Det blev ju ett snyggt utseende på Skalman. Jag firar detta med en “Liljenbergare” och begår samtidigt mitt tvåhundrade inlägg.

Enligt Carl Gustaf Liljenberg var antalet friskyttar omfattande. Minst 1200 man men troligen uppåt 3000, en siffra som enligt Liljenberg “inte kan avvias”:

Øster Gynge friskyttekompani bestod av omkring 90 man. Förbandet var ett av de östdanska friskyttekårens 31 kompanier, vilka såvitt man känner dess sammansättning räknade 18-190 man. Dess samlade styrka uppgick till minst 1200 man, en siffra, som kan bestyrkas, sannolikt uppgick antalet hemvärnsmän till 2600, men man kan icke avvisa en siffra på 2800-3200, d.v.s. 6-6, 5 % av den manliga vapenföra befolkningen. (Carl Gustaf Liljenberg, “Skånelands riksdanska … s. 118-119)

Liljenberg påstår att han räknat fram detta utifrån källstudier i danska riksarkivet, det är ju möjligt, men jag undrar om han inte också forskat lite i Per Sörenssons artikel i Karolinska förbundets årrskrift och på sedvanligt sätt friserat en del siffror uppåt.

Sörensson redogör för sammanlagt 22 kompanier, varav 18 efterlämnat rullor. Dessutom, skriver han:

Nämns en del friskytteanförare och officerare tillfälligtvis och utan att kunna hänföras till vissa kompanier. (Sörensson 1916 s. 75)

och listar 13 namn. Alltså 18 + 13 = 31. Kanske bara en slump, vad vet jag?

Var Liljenberg har hämtat siffran om ett 190 man starkt friskyttekompani är en gåta. Något sådant kompani är nämligen inte känt.

Sörenssons förteckning visar tvärtom att kompanierna var ganska små. Några enstaka kompanier kommer upp i runt hundra man. Till exempel Simon Andersens kompani som räknade 95 meniga i oktober 1679. Men de flesta verkar ha bestått av omkring 50-60 man eller färre. (Sörensson 1916 s. 64-75)

[Roback]

Roskildefredstråden är ju tyvärr låst på grund av mindre begåvade kommentarer. Hursomhelst, dagens understreckare i SVD tycker jag sammanfattar rätt bra vad vi diskuterat i den här tråden hittills.

http://www.svd.se/kulturnoje/understrec ... 911003.svd

En liten kritisk anmärkning är dock att professorn enbart nämner (kortfattat) danska skövlingar under skånska kriget. Nedbränningen av Lund 1678. På den punkten var ju den svenska armén rätt så "bra" dom också.

[Ben]

Danskarnas härjningar 1678 är ju en klassisk förklaring till varför det inte blev någon snapphanerörelse 1709-10, men är den verkligen rimlig? Svenskarna hade farit fram hårt, t.o.m. betydligt hårdare än vad danskarna gjorde hösten 1678, i vissa delar av Skåne - så varför fick inte det samma långvariga effekt?

Senaste Populär historia (2008:3) innehöll f.ö. en ilsken insändare, där en artikel om Roskildefreden fördömdes i de häftigaste "skånska" ordalag.

[Roback]

Danskarnas härjningar 1678 är ju en klassisk förklaring till varför det inte blev någon snapphanerörelse 1709-10, men är den verkligen rimlig? Svenskarna hade farit fram hårt, t.o.m. betydligt hårdare, i vissa delar av Skåne - så varför fick inte det samma långvariga effekt?.

Nej, jag har också tyckt att den tolkningen varit lite väl enkel. Kanske (och nu tänker jag högt utan några belägg) är det så att en eventuell folklig uppslutning, som i juli 1676, inte var aktuell då den skånska befolkningen hade både Kristian V:s och Karl XI:s framfart i färskt minne och att det mer handlade om att "ligga lågt". Danskt eller svenskt spelade ingen roll, det viktiga var överlevnad för dagen. Jag tror att befolkningen var ganska trötta på överhetens krigspolitik överhuvudtaget.

När det gäller avsaknaden av en friskytterörelse 1709-10, så hänger det förutom ovanstående möjligen ihop också med de hårda svenska repressalierna mot infångade friskyttar/snapphanar. Som ju var offentliga tillställningar och med de "egentliga" snapphanarnas skövlingar (vilka dom nu var lär det väl behövas någon sorts "snapphaneexpert" för att utröna) samt även vissa friskyttekompaniers plundringar av civila. T.ex. Eskild Nielsens framfart på Bjärehalvön och längs kusten vid Helsingborg under våren-sommaren 1678.

Men som sagt, bara några lösa tankar.

[Roback]

Ja, om då inte Skansk Fremtids, eller var jag nu läste det någonstans, konstaterande att "allt stridsdugligt mankön" hade deporterats till Baltikum när danskarna landsteg 1709 och därför kunde ingen friskytterrörelse bildas.

Den teorin är jag dock något skeptisk till.

[Ben]

En mer plausibel förklaring är nog att kriget 1709-10 utvecklades väldigt hastigt och det dessutom under senhöst och vinter. Danskarna upplevde ett par månader av framgångar, men sedan vände allt mycket hastigt och fick en spektakulär avslutning genom slaget vid Helsingborg. Både årstiden och krigets snabba utveckling lär ha motverkat framväxten av en snapphanerörelse.

Sedan vet jag inte om någon verkligen har analyserat vad som drev friskyttar/snapphanar 1676-79. Var det en stor kärlek till Danmark och den danske kungen eller låg orsakerna till rörelsens framväxt kanske i vissa delar av den svenska politiken, t.ex. inkvarteringen av ryttare eller utskrivningar? Eller fanns det kanske andra ekonomiska och sociala orsaker? Det är väl så att det finns vissa skrivelser i vilka snapphanar/friskyttar/lokalbefolkning betonar sina varma känslor för den danska kronan och den danske kungen, men det behöver ju egentligen inte betyda så mycket mer än att avsändarna uppfattade att den typen av försäkringar skulle gå hem hos adressaten.

Magnus Stenbock var 1709-10 en mycket stor anhängare av att samla bondeuppbåd (pospoliten, ett ord som påminner om hans tid i Polen), men han var samtidigt skeptisk till skåningarnas trohet. Jag har också för mig att generalamiralen Wachtmeister var mycket skeptisk till att beväpna blekingarna, eftersom han ansåg dem opålitliga. Tydligen var alltså dessa båda herrar, relativt väl förankrade i området, inte alls säkra på att danskarna hade gjort bort sig kapitalt 1678.

[Ben]

Den 1 februari 1710 skriver amiralgeneralen Hans Wachtmeister, som en reaktion på Stenbocks önskan om inkallande av ett allmänt uppbåd från bl.a. Småland och Blekinge, så här till landshövdingen i Kalmar län:

"Nu ehuruwähl H:r Grefwen och Landzhöfdingen Mhr Broder utaf mine förre Skrifwelser inhemptat min mening om detta ährende, så har jag likwäl intet underlåta bordt, än ytterligare att påminna, hwad skadelig een Sequence här af ofehlbart föllja lärer, Nembl. att så frambt allmogen här i Blekingen äfwen blefwe upbådat, man först och främst ey kunde bringa dem dher till, och i fall det ändteligen kunde skie, intet hade att lijta på dhem, att dhe icke när man Kommo med Fienden tillsammans, ginge alle öfwer, och således giorde Kongl. Maj:ts och des Rijke större skada än tienst, warandes föruthan det att Landet genom ett sådant allmänt upbrått, blefwe aldeles utharmat..."

Wachtmeister var överhuvudtaget inte förtjust i idén, men när det gällde bönderna i Småland hade han helt andra typer av invändningar. Men blekingarna, som han tillbringat många år ibland som flottans ledare, godsägare och generalguvernör, hade han alltså inte stort förtroende för.

[Roback]

En mer plausibel förklaring är nog att kriget 1709-10 utvecklades väldigt hastigt och det dessutom under senhöst och vinter. Danskarna upplevde ett par månader av framgångar, men sedan vände allt mycket hastigt och fick en spektakulär avslutning genom slaget vid Helsingborg. Både årstiden och krigets snabba utveckling lär ha motverkat framväxten av en snapphanerörelse.

Tidsaspekten hade jag faktiskt inte tänkt på. Det är onekligen en poäng. Sen vet jag inte om danskarna som de gjorde i juli 1676 uppmanade skåningarna att gripa till vapen och kasta av sig "det svenska oket".

[Ben]

Stille nämner i sin bok om kriget 1709-10 att Stenbock, när det började se hotande ut, begärde att de skånska borgarna skulle öva sig i exercis och om möjligt anskaffa häst och karl. Dessa skulle sedan bege sig till de skånska fästningarna för att förstärka garnisonerna. Borgerskapet tycks han alltså haft förtroende för.

Stille nämner också farhågor för ett nytt snapphanekrig och hur kyrkoherden i Kågeröd redan i början av september anhöll att få inställa gudstjänsterna i Stenestad om kriget skulle bryta ut eller också att Stenestads invånare skulle beordras att eskortera honom mellan kyrkorna eftersom vägen gick genom tjock skog. Stille ger andra exempel från både Skåne och Blekinge som visar att både världsliga och kyrkliga myndigheter uppfattade att det fanns en klar risk för en ny snapphanerörelse. I Blekinge sammankallade landshövdingen alla nämndemännen i Blekinge + ytterligare bönder från alla socknar för att inskärpa hos dem att sedan flottans huvudbas flyttats till Karlskrona var det helt otänkbart att Sverige någonsin skulle släppa Blekinge. Efter att bönderna enskilt diskuterat saken i två timmar stannade man vid att allmogen skulle indelas i rotar om 10 à 12 man. I spetsen skulle sättas en "redlig och behjärtad" rotemästare, som skulle ansvara för sin rote och om någon i hans grupp gav sig till något "löst parti" skulle resten gripa honom och föra honom till fästning. Avlägset belägna stugor och hus, som var svåra att ha uppsikt över, skulle rivas ned och varje söndag skulle rotemästarna ta reda på vad som hänt i socknen och inlämna rapport. Landshövding Adlersten trodde inte att bönderna skulle kunna ge effektiv militär hjälp, men ansåg att de skulle avstyra snapphaneri. Han ska ha skrivit att de var av ett helt annat sinne än under förra kriget.

Nej, jag vet inte vad de danska proklamationerna innehöll. Men det vore en smula egendomligt om de inte hade innehållit uppmaningar till befolkningen att gripa till vapen.

[Ben]

Man kan ju också notera, apropå detta med "ödeläggelseförklaringen", att danskarnas kapacitet att härja hösten 1678 fanns i Skåne men inte i Blekinge. Om härjningarna i Skåne 1678 spelade en väsentlig roll 1709-10 skulle följaktligen allmogen i Blekinge ha varit mer "snapphanebenägen" än allmogen i Skåne. Men det förefaller vara tydligt att de svenska myndigheterna var mer oroade för skåningarna än för blekingarna.

[Ben]

En bok vi ofta nämnt i den här tråden är Uno Röndahls Skåneland utan förskoning. Den har nu börjat digitaliseras och några kapitel är redan tillgängliga:

http://www.scania.org/Rondahl/innehall.htm