Det är för mig en gåta att Karl XII upphöjs så mycket som han gör av många idag. Inlägget som eferar till Frans G. Bengtsson där han talar om att eftermälet kunnat bli bättre om Karl XII underförståt lyckts bättre i sina krigståg där han bokstavligen gick över lik för att vinna ära, makt, pengar åt sig själv och det folk han ville, men aldrig på allvar kunde representera. Han brydde sig förmodligen aldrig om att fråga om soldaterna vill strida eller inte. Och frågade de så had ingen vågat svara något annat än att de ville följa honom i döden, dels på grund av kunges makt och dels på grund av omgivningen; att svika den svenska, karolinska saken.
Men visst hade Kalle nr 12 kunnat få ett bättre eftermäle, som Bengtsson poängerat. Det finns dock några skäl till varför han inte lyckades som jag kommer till längre ner. Det är en "enkel" nästan fatalistisk förklaring men jag tror den till viss del kan stämma.
Men som sagt vad åstadskom Karl XII? Han var en krigarkonung.
Han försökte utöka Sveriges gränser och vinna oss och det folk han ledde, rikedom och landområden.
I sena tonåren tyckte jag det lät coolt med en ung kund som slogs för vårt land och som var som en soldat bland soldaterna, men perspektiven ändras. Som trettioåring undrar jag om han var riktigt klok egentligen. Han var inte ensam på den svenska maktarenan. Och hans betydelse för att behålla Sveriges gränser som de var, har säkert haft en stor historisk betydelese.
Men samtidigt: Han och den omgivning som log emot honom när han såg på den, hade en oerhört konstig uppfattning om honom som konungen Karl, den utkorade frälsargestalten, som skulle ge ett fattigt folk sin glans igen.
Karl XII kröning och egenupphöjelse
Jag har från en källa, som arbetat på Kungliga slottet, fått veta att Karl var mycket självsvåldig och egen. Enligt denna information, som indirekt kommer från en historiker på Kungl. bibl. ska Karl nr 12 ha behandlat omgivningen med oerhörd disrespekt vid sin kröning, vilket förmodligen prägalde hans inställning till omgivningen och sin status som enväldigt krigarkung.
Karl gjorde nämligen något som ingen annan kung före honom gjort i Sverige, där kungen av tradtion räknats som den främst adlingen bland adlingar, men ändå en like. Karl svingade sig helt sonika vid kröningen upp på sin häst, dessutom med Erik 14:e kröningskrona på huvudet,
Det var en mycket stor bedrift. Kronan är stor och tung, och att ta sig upp på en häst kräver en "häst-man", vilket Karl XII var. Det sägs att han till och med höll på att tappa kronan då han blanserade den på huvudet när han satt upp på hästen. Han klarade det nätt och jämnt. Och det var en lycka. I annat fall hade det kunnat ses som ett omen om att han skulle förlora kronan på ett eller annat sätt. Dessutom hade det varit tråkigt att se en sådan praktig sak som ERik XIV krona av mjuk av rent guld bli tilltufsad mot kullerstenarna utanför Riddarhuset där Karl skulle krönts. Och därmed fick förstås resten av statsmakten och regeringen vanka bredvid.
Låter det som en kul grej? Tja, vid första påseendet, men detta symboliserade också något mer. Det innebär att Karl satte sig ännu ett snäpp högre än adel, biskopar och äldre erfarna män, än vad han redan fått till låns; kungakronan och uppgiften att leda riket.
Jämför detta med en haltande jämförelse: Hur skulle vi reagera om den reelle kunge statsministern Göran Person, på valnatten skulle begära att få bli buren i guldstol av de andra "adlingarna", partiledarna. Vi skulle nog undra om han fått fnatt.
Ungdomlig ovishet eller arrogans?Visst hade det Karl gjorde kanske kunnat ses med blida ögon som ungdomlig ovishet och som ett "pojkstreck", men vid kröningsproceduren som började på slottet hade andra saker hänt: Karl och sprättade tex bort revärerna på sin uniform när han satt och lyssnade på kröningstalen. Varför?
Tja, antingen gillade han dem inte. Eller så var han helt enkelt så arrogant och ointresserad både av omgivningen och att han faktiskt skulle blir krönt till kung och högste ledare för ett helt folk, att han tillät sig detta. Var det uppfostran det var fel på? Kanske. Karl sattes tidigt under förmyndare.
Förklaring på Karl XII fall nr 1: Högmod.
Karl satte kronan på sitt eget huvud!
När kröningen skulle ske gjorde Karl XII detta oerhörda, som senare Napoleon också gjorde då påven skulle kröna honom till kejsare, han tog kronan och satte den på sitt eget huvud!
Detta innebär något mer än bara ett posjkstreck. Det är att säga : Jag är högre än någon annan och jag kan därför kröna mig själv. Bara Gud står ovanför mig. Var det högmod: självklart vad annars. Och det präglade hela hans liv. Det var därför fallet blev så tungt och Karl gömde sig i Turkiet i många år efter nederlagen vid Poltavam innan han vågade repa mod och ta sig hem till Sverige. Bibeln har rätt: högmod går före fall.
Omgivningens påverkan?Men högmodet hade en god grogrund. Omgivningen kring Karl XII ville få en stor kung verkar det. De hade inte haft någon på ett tag, och haft en förmyndarregering. Den faderslöse Karl XII fick en omgivning som såg honom som en sorts Messias, en sorts gudomligt utvlad person som skulle rädda Sverige. Han hade inte ens en fader, en kung, en man som han kunde bli älskade av eller ens rådfrågad som mentor.
Någon, kanske en biskop måste ha fört fram denna tanke om han messianska roll. Och svenskarna var, liksom det fortfarande är på många sätt, ett mycket vidskepligt folk som trodde på detta!
Karl styrde med gudomlig makt
Knutby med Kristi brud, blir i järmförelse småpotatis, när ett lands blivande krigarkonung, med senare ansvar för 10.000-tals döda, under förmyndrarregeringen började ses som en frälsargestalt, en messias,
I vissa kretsar verkar det som om man trodde att han var Jesus själv, som Uppenbarelseboken talar om ska komma tillbaka.
Karl var en man som var ett med Gud således. en sådan säger man inte emot framförallt inte om han vill ut och kriga i Europa och kanske göra oss alla rika och mäktiga och göra vårt namn stort i ed europeiska folkens ögon.
Många i adeln och andra biskopar trodde nog inte på alla utsagor, men folket var lättlett och insåg nog saker först senare när de flesta unga pojkar dött på slagfälten i Ryssland, Polen, Estland och Ukraina.
Det ska finnas dokument som visar att en präst dömdes till döden för att han ifrågasatte om Karl XII var utkorad av Gud som en sorts Messias-gestalt. Domen togs senare tillbaka av Karl XII själv, om jag minns rätt.
Men syftet med denna långa text är att bilden av Karl XII måste kompletteras med bilder av det sätt på vilket han kröntes och hur han själv och omgivningen såg på sig själv. Han blev farlig därför att han trodde att han var kallad av Gud att utföra saker emd våld, inte så olikt korståg, heliga krig som "jihad" (Det finns inte några heliga krig. Så fort det blir krig försvinner allt vad helighet heter och in kommer helvetet på jorden.))
Andra bilder av Karl XII
Det finns förstås andra bilder av Karl. Hur han på slagfältet kom mycket nära sina soldater och inte ryggade för att gå i spetsen för slodaterna. Han var modig och rakryggad och stod för sina åsikter. Men det ska nog ses i perspketivet att han såg sig som utvald och kanske osårbar, likt många muslimer som tror de hamnar i paradiset om de dör i strid för isalms sak. När Karl II skjöts ner i Norge så sägs det att han inte tog varning från dem som sa att han skulle böja sig ner, eftersom han var så väl synlig vid skyttegraven. Han stod kvar. Högmod? Arrogans? Tja, han trodde kanske helt enkelt att han var osårbar, en messiasgestalt. Eller så var han trött på krig och brydde sig inte om ifall han fick en kula i sig eller inte. Vi vet helt enkelt inte.
Förklaring på Karls fall nr 2: Våld föder död
Den som slår med svärd faller ofta för svärd!
Men i vilket fall som helst: våra krigarkonungar Karl XII och Gustav II Adolf dog i fält. Lyfter man ett svärd så blir man ofta till sist slagen av ett svärd, och är man kung så blir det många som får följa en i graven. Detta är människans gissel. Alla dess maktambitioner som gör henne så kärlekslös att hon är beredd att döda för att nå sina mål. Sedan kan det vara ett helt folk som står bakom en kund och hans armé. Men det gör inte saken bättre!
Har Sverige gjort upp med sin blodiga historia?
Sverige borde erkänna sin skuld i att vi hade kungar som agerade likt Napoleon och andra krigshetsare. Och ett folk och en adel som mer eller mindre villigt lät sig dras med i detta.
Det är inget att var stolt över. Mer respekt ska kungar och statsmän ha som försökte bygga upp vårt land. Vasa, Karl XII förfader, som skälts ut av många försökte åtminstone bygga upp saker. Han slog ner Dacke, behandlade Olaus Petri som lort, snodde kyrkklockor och var allmänt ganska sjuk i huvudet. (En del menar att han led av förföljelsemani)
Men han försökte i alla fall bygga upp som de upplysta envåldig despoterna runt om i Europa gjorde. De krigade inte så mycket utan förtyckte folket med skatter istället, men de slapp i alla fall springa omkring i uniformer och slå ihjäl ryssar i smällkalla vintern.
Sedan vikingatiden verkar det ha funnits en benägenhet bland svenskar, norrmän och danskar att ge sig ut och slå ihjäl folk för att tjäna snabba pengar ordna krigsbyte och utöka domänerna. Problmet är internationellet och tyvärr mycket mänskligt, även om vi tycker det är omänskligt och förkastligt, så är det så vi håller på om det inte finns någon som säger att det är fel att mörda. Det var först med kristendomen det blev något lugnare. Men sedan användes kristendomen för att underblåsa det som var ont. Och det var ju inte sådant Kristus talade om när han predikade om att vända andra kinden till och att älska sina fiender. Så kan det gå med präster som predikar utan ha läst på!
De vikingar och kungar som handlade med varor och som byggde upp städer har indirekt bidgragit till att Sverige blivit något.
Annars hade vi väl fortsatt vara pirater och varit ute på haven eller jagat kring i Europa för att vinna ära, pengar och land.
Låt oss i sanningens namn erkänna att vi svenskar historiskt har agerat lika illa som terrorister och SS-soldater många gånger!
Det är lika bra att erkänna att många av våra kungar med den adel och det folk som stödde dem, och sist men inte minst de sk handelsmännen: vikingarna, bar sig åt som idiotiska galningar när de slog ihjäl folk. Vi svenskar, gjorde genom karolinska soldate och vikingar fruktansvärda saker, våldtog, stal och dödade. Andra gjorde likadant, men gör det saken bättre.
Vi svenskar har vår egen skuld att erkänna. Vår land har sin skam att bära och göra upp med. Ha vi gjort det? Vad säger ni bröder och systrar som bor i vårt land? Bör vi inte göra upp med vår blodiga historia innan vi lekar fredsmäklare i Israel eller på andra ställen och pekar finger åt hur andra ska göra!
8) Lars
Skicka gärna kommentarer. Gärna en nyanserad blandning a positiva och negativa tankar till:
E-post: larsxandersson@comhem.se
Men alla på Skalman.nu har givetvis läst böckerna du nämner för att kunna beröra ett ämne som detta. Frågan var om Karl XII var högmodig eller inte, det är ett vidgat pespektiv som inbegriper socialpsykologi. Ska jag fråga dig om du läst Bosse Angleöws Introduktion till socialpsykologi för att du ska kunna uttala dig om vad du tycker om hans karaktär och pryskolgosika reaktioner i krig?
så jag kan inte sitta här alltför länge! Men det är positivt att få dryfta ett så hett ämne med hugade Skalmanianer!