Ett mycket skumt avsnitt inleds på s. 183. Sixten S. beskriver där en stor snapphanerättegång som ska ha hållits i Osby efter fredsslutet. Enligt hans skildring ställdes 17 friskyttar inför rätta och dömdes. Märkligt nog ger han bara namnen (och straffen) på två av dem, Tue Trulsön och Nels Olsön. Först reagerade jag inte för den här skildringen, men sedan slog det mig att Vigo Edvardsson faktiskt refererar samma rättegång i "Snapphanekriget 1675-1679", del 1, s. 42 ff.
Det intressanta är att Edvardsson faktiskt också bara nämner två dömda, Tue Trulsen och Nils Olsson. (Rättegången hölls f.ö. i Osby den 19-20 september 1679.)
Hur är det då, dömdes 2 eller dömdes 17? Jag har tittat på protokollet, vilket f.ö. inte är alldeles lättläst, åtminstone inte i mikrokortsvarianten (Östra Göinge häradsrätt AIA:3). Jag kan inte se annat än att Edvardsson har helt rätt. Det som hände vid rättegången var att de båda åtalade, särskilt Tue Trulsson, namngav ett antal personer som varit snapphanar. Dessa var uppenbarligen inte själva närvarande och behöver väl f.ö. inte ens ha varit i livet när rättegången hölls.
Det förefaller alltså mig som det har uppfunnits en avrättning av 15 personer. Vem som uppfunnit den är jag ännu inte helt klar över, men Carl Gustaf Liljenberg som också behandlar rättegången anger som källa H.G. Hansgaard och Per Johnsson. Hansgaard säger sig bygga på Johnssons "Snapphanefejden", varför spåren verkar peka i den riktningen. Sixten S. anger i sin källförteckning en artikel i Osby hembygdsförbunds årsbok 1972 med titeln "Snapphanerättegång i Osby". Kan den vara hans underlag? Vad står det i så fall där?
En annan detalj är att han säger att det om Jens Mörch, en av de nämnda, sägs att han varit "vice korpral vid friskyttarna" och att detta var en anmärkningsvärd formulering. Jag kan i protokollet bara hitta " En snaphane Corperal wed nafn Jens Mörch". Men protokollet är som sagt inte så lättläst.
Snapphanars efterdyningar
På sidan 104-105 återger Sixten S. ett stycke ur en skrivelse från "Osbybor och Glimåkrabor" till Kristian V. Samma brev (daterat 8/10 1676) återges av Vigo Edvardsson i "Snapphanekriget 1675-1679", del II, s. 130-131 och av Carl Gustaf Liljenberg i "Ett blad ur...", s. 108-109. På båda dessa ställen framgår att skrivelsen är från representanter för invånarna i Osby och Loshult.
En sak som redan tidigare behandlats, men då hade jag inte facit. På sidan 110 behandlar Sixten S. Pontus de la Gardies infall i Göinge och Blekinge hösten 1676:
Den formulering som motsvarar ovanstående citat är den här:
Ett par av Pontus de la Gardies brev till rådet, bland annat det här från den 13 november, finns återgivna här: http://www.ra.se/lla/Dokument/1871_V/II_1_1.htmlde la Gardie klagade över lojaliteten, "dhet är till att beklaga at uthi detta landet icke een trogen menniskia, hwarken ibland prästerskapet eller allmogen är till finnandes, så att iagh, dhen ringaste kundskap hafwer kunnat bekomma". I samma rapport erkänner de la Gardie att han fått sina kunskaper om krigstillståndet i landet genom tidningar. Kommunikationerna var inte pålitliga, i varje fall inte när det gällde brev.
Den formulering som motsvarar ovanstående citat är den här:
Det är som synes korrekt citerat. Men sedan har vi då detta med "tidningar". De la Gardie skriver:Dhet är till at beklaga at uthi dhetta heela landet icke een trogen menniskia, hwarken ibland prästerskapet eller allmogen är till finnandes, så at iagh, dhen ringaste kundskap hafwer kunnat bekomma.
Det intressanta är här utspridandet av "tijdningar". Ordets betydelse är i detta sammanhang givetvis inte "tryckt nyhetsblad", som Sixten Svensson tycks tro, utan den äldre varianten. SAOB anger:då iagh strax min march på Broby ansatt och lågh dher i någre dagar stilla, till at afwänta om och ifrån Hans Kongl. Maij:t någon efterrättelse komma skulle, men såsom iagh i 4 dagar fåfängt wäntat hafwer, och tijdningar uthspriddes, at dhen danska armeen skulle stå emellan Hans Kongl. Maij:t och migh, resolverade iagh at bryta upp och conjungera migh medh H:r Ebbe Ulfeldt i föllie af Hans Maij:ts migh gifne ordres;
Det de la Gardie berättar är alltså att det utspriddes rykten om att danska armén skulle placerat sig mellan hans styrka och huvudarmén. Det föranledde honom att söka förening med Ebbe Ulfeldts styrka.BETYDELSE: (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) underrättelse, nyhet (se d. o.
2 c ); bud (se d. o. 1 b ); förr äv. närmande sig bet.: rykte (se d. o. 1 ); jfr TIDENDE , sbst. 1 2 ( b ).
På sidan 203 i "Sanningen om snapphanelögnen" berättar Sixten Svensson om prästen i Håslöv, som ska ha stämplats som landsförrädare och menedare:
Så herr Bastian förlorade egentligen inte sitt ämbete, däremot blev han "suspenderad" under en period.
Bastian Madsen Odder (1602-1683) var inte bara kyrkoherde i Håslöv och Bodarp utan också prost i Skytts härad. Hans situation blev alltså extra känslig när två sidor ställde krav. I juli 1678 instruerades han av den danske ridefogden Anders Dolmer att i häradet sprida ett danskt plakat - en vägran skulle få de allvarligaste konsekvenser, fick han veta. Odder skickade vidare plakatet till häradets präster och blev för detta arresterad av generalguvernören Sperling. Han fängslades i Malmö och det gjordes klart att Odder så fort möjlighet gavs skulle utvisas ur landet - om inte Karl XI fann lämpligt att benåda honom. En notering Odder gjort på brevet till häradets präster tolkades av svenskarna såsom särskilt graverande, den skulle nämligen ha antytt att Odder hade sina sympatier på dansk sida. Nu saknade Odder dock inte vänner, varför Rutger v. Ascheberg i maj 1681 skrev till Karl XI och bad kungen att, med tanke på Odders höga ålder, låta honom stanna vid sitt ämbete. Så skedde också. För detta, se "Lunds stifts herdaminne". Ser. 2:3, s. 121 ff.Gamle Herr Bastian i Håslöf drabbades av denna stämpel och förlorade sitt ämbete.
Så herr Bastian förlorade egentligen inte sitt ämbete, däremot blev han "suspenderad" under en period.
På sidan 201 skriver Sixten S. om en annan skånsk präst:
Det kan tilläggas att T:s ersättare blev en annan skåning, den i Oppmanna s:n. födde Nils Fabricius (1638-1689).
Här är då inte lätt att veta vad som menas med "stora kommissionen" - med tanke på årtalet leds tankarna till processen mot Jörgen Krabbe. Herdaminnet (Lunds stifts herdaminne. Ser. 2:3, s. 524 ff) berättar att Traenovius redan 1667 hade varit i klammeri med myndigheterna sedan han drivit bort sin företrädares änka ur prästgården och försökt hindra att han fick sina nådårsinkomster. I april 1677 är T. dömd till döden, men man vet inte anledningen till det hårda straffet. I maj samma år har T. hur som helst blivit benådad och straffet har slutligen blivit landsförvisning för honom och hans familj. Traenovius flyttade över till Danmark och fortsatte där sin kyrkliga karriär, men blev 1692 avsatt sedan han flera gånger anklagats för svåra ämbetsförseelser.Johan Traenovius i Lemmeströ dömdes 1677 till döden av stora kommissionen i Malmö för att ha stått i nära förbindelser med "snapphanar".
Det kan tilläggas att T:s ersättare blev en annan skåning, den i Oppmanna s:n. födde Nils Fabricius (1638-1689).
Sixten Svenssons konstigheter kring prästerskapet skulle kunna bero på att han (åtminstone att döma av hans källförteckning) av outgrundlig anledning tycks ha konsulterat Cavallins herdaminne från mitten av 1800-talet och valt bort det förmodligen mest välunderbyggda moderna herdaminne som hittills getts ut i det här landet. Gunnar Carlqvists.
En annan hypotes (obevisad såklart) är att Sixten inte läst Cavallin utan bygger sin framställning på någon skribent som var verksam före det att det moderna herdaminnet började publiceras.
Konstigt är det onekligen.
En annan hypotes (obevisad såklart) är att Sixten inte läst Cavallin utan bygger sin framställning på någon skribent som var verksam före det att det moderna herdaminnet började publiceras.
Konstigt är det onekligen.
Det är mycket som är konstigt. Jag har nu kontrollerat Per Johnssons bok "Snapphanefejden" och det är mycket riktigt han som har skapat myten om massavrättningen vid Osby 19-20 september 1679. Vad som hänt är att Johnsson uppfattat att alla de personer som Tue Trulsson angav också var närvarande och dömdes till samma straff som Tue T. Den versionen har sedan vandrat över Hansgaard, Liljenberg, Uno Röndahl m.fl. till Sixten Svensson.
Den har också funnits en korrekt version, publicerad av Vigo Edvardsson i "Snapphanekriget 1675-1679", del I, s. 42 ff. Men som den versionen har varit mindre användbar för lokalpatriotiska och skånsknationalistiska utgjutelser så har den fått dväljas i skuggorna.
Det hela är ett skolexempel på usel historieforskning. Ingen efter Johnsson, Edvardsson undantagen, bryr sig om att titta i rättegångsprotokollet. Istället skriver de bara av varandra och så får vi en myt (och en extra turistattraktion) - platsen där 17 friskyttar grymt avrättades av svenskarna (Svensson). Eller om de nu var 15, som Liljenberg säger. Eller 16, som Hansgaard hävdar...
I verkligheten var de bara två, som protokollet och den noggranne Vigo E. anger.
Den har också funnits en korrekt version, publicerad av Vigo Edvardsson i "Snapphanekriget 1675-1679", del I, s. 42 ff. Men som den versionen har varit mindre användbar för lokalpatriotiska och skånsknationalistiska utgjutelser så har den fått dväljas i skuggorna.
Det hela är ett skolexempel på usel historieforskning. Ingen efter Johnsson, Edvardsson undantagen, bryr sig om att titta i rättegångsprotokollet. Istället skriver de bara av varandra och så får vi en myt (och en extra turistattraktion) - platsen där 17 friskyttar grymt avrättades av svenskarna (Svensson). Eller om de nu var 15, som Liljenberg säger. Eller 16, som Hansgaard hävdar...
I verkligheten var de bara två, som protokollet och den noggranne Vigo E. anger.
Jag fick idag tag på Kim Hazelius "De kallades snapphanar", med förord av Dick Harrison. Boken är egentligen bara en sammanställning av tidigare litteratur och den innehåller förvisso en del sakfel. Men den är ofantligt överlägsen "Sanningen om snapphanelögnen", lugn och sansad stil - helt enkelt seriös.
Ett sammanfattande svar torde vara att Sixten S. inte är seriös. Det handlar inte ett dugg om att avslöja någon slags "sanning om snapphanelögnen" utan bara om kommers. Med braskande uttalanden och mördande reklam ska det väckas ett turistintresse som sedan på olika sätt ska ge pengar.Roback skrev:.... Svensson påstår dessutom att Tue Trulsen blev avrättad under pågående rättegång. (s. 185 i 1:a uppl.) Ingenting nämns om detta i originalprotokollet, inte heller hos Edvardsson del I s. 45. Handlar detta om fria fantasier från Svenssons sida eller har han hittat hittills okända dokument?
Jag kunde förvisso hitta en del misstag i Hazelius bok, men den är helt uppenbart allvarligt menad och ett resultat av seriösa studier. "Sanningen om snapphanelögnen" är i kvalitativt avseende ett rent skämt. Sixten Svensson har utbildat guider inför sommarens stora nordostskånska snapphanesatsning - milda makter...
Om Agaton & co faktiskt uppfattade "Sanningen om snapphanelögnen" som ett seriöst verk så gick de på världens blåsning.
Jag håller på att gå igenom det moderna herdaminnet för Lunds stift för att se vilka präster som på ett eller annat sätt hamnade i påtagliga vanskligheter under skånska kriget. Under arbetet med detta stötte jag på kyrkoherden i Sövde och Blentarp Arent Brandenburg (ca 1665-1710). I hans biografi refererades en dispyt som B. hade haft med en viss Hans Hansson Vävare. Den har föga med snapphanar och göra, men är ganska rolig.
B. hade beställt en vävnad av Hans Hansson. Vid leveransen var B. inte nöjd med produkten och vägrade därför att betala hela priset. Hans Hansson blev då våldsamt uppbragt och kallade kyrkoherden för "skälm, hundsfott, tjuv, stratenrövare och bleckskitare". B. blev inte svaret skyldig utan replikerade med: "din tunga borde skäras från din hals och ditt huvud läggas för din rumpa". Därefter lät kyrkoherden sina drängar köra ut vävaren.
B. hade beställt en vävnad av Hans Hansson. Vid leveransen var B. inte nöjd med produkten och vägrade därför att betala hela priset. Hans Hansson blev då våldsamt uppbragt och kallade kyrkoherden för "skälm, hundsfott, tjuv, stratenrövare och bleckskitare". B. blev inte svaret skyldig utan replikerade med: "din tunga borde skäras från din hals och ditt huvud läggas för din rumpa". Därefter lät kyrkoherden sina drängar köra ut vävaren.
Jo, hans version ska vi bara inte tala om. Där läggs till och med en av Tues repliker i ett par av de utpekades mun, fast de uppenbart inte var närvarande (s. 329). Sedan avrättar Röndahl den utpekade Niels Ubbeson på s. 330 och så en gång till, på en helt annan plats, på s. 337. Jag undrar på inte på att de lyckas åstadkomma många avrättningar och många snapphanar/friskyttar med den bokföringsmetoden.Roback skrev:... eller kanske ändå 15 (fast 20 angavs) som Uno Röndahl slår fast i sin "forskning". (Ur det fördolda s. 330)Ben skrev:Eller om de nu var 15, som Liljenberg säger. Eller 16, som Hansgaard hävdar...
Det man istället slås av, tycker jag, är hur relativt "mild" Karl XI & co trots allt var i flera fall. Postbonden i Marklunda, som spelat en rätt viktig roll i förberedelserna till Loshultskuppen, får pardon. Hans söner, som hittat på både det ena och det andra, får också pardon. Peder Pederson d.ä och d.y. får pardon, trots att de också hittat på både det ena och de andra. T.o.m. en av Ugleherarna får pardonsbrev. Det finns flera exempel med präster där också till syvende och sist överser med rätt mycket etc. Vore han det folkmördande monster som Sixten & co vill ha det till så hade han väl huggit huvudet av allihopa utan vidare spisning.
På sidan 203 skriver Sixten S.:
"Förlängt" är ju f.ö. ett konstigt svenskt ord i det här sammanhanget. I orig. står "forlaenges", d.v.s. längtar efter.
Detta kommer ursprungligen från K. Fabricius "Skaanes overgang...", del III, s. 79. Det som citeras där är dock inte ett brev från Beverlin utan en dansk kaptens skrivelse. Vad Beverlin exakt har sagt är alltså något osäkert, men framför allt var han inte oförsiktig nog att fästa formuleringar som de här på ett papper med hans egen underskrift. Det hör också till saken att det vare sig under kriget eller efter detsamma riktades några anklagelser mot Beverlin för bristande lojalitet o.dyl.Prosten i Veberöd, Hans Jacobsen Beverlin, skrev till den danske kungen och förklarade att sympatierna var oförändrade: "Landet är ännu ganska gott danskt, som ännu med gråtande tårar dagligen önskas bli förlängt, att vår kära nådiga arvekung, måtte snart gladeligen och lyckligt komma över med kunglig hjälp och undsättning och förlösa oss från den egyptiska träldomen."
"Förlängt" är ju f.ö. ett konstigt svenskt ord i det här sammanhanget. I orig. står "forlaenges", d.v.s. längtar efter.