Snapphanars efterdyningar

Roback · Inlägg av **Roback** » 24 februari 2007, 15:20

Peder Pedersen d.ä, anstiftaren till Loshultskuppen, anfader till Sixten, m.m. hade enligt Sixten ”några dagar innan kommissionen framträdde” flyttat till Småland. Där dog han någon gång efter 1684, ”utom räckhåll för hämnden” (s. 192)

Som läsare undrar man vilken hämnd Peder var utom räckhåll ifrån när han dog? Det kan ju inte handla om hämnd för Loshultskuppen eller hans danskvänlighet eftersom kommissionen särskilt pekade på att eftersom Peder och hans son fått pardonsplakat, till och med underskrivna av Karl XI personligen, så fick ”ingen befatta sig vidare med ovanbemälta personer.” (Loshhultkuppen s. 42)

Roback · Inlägg av **Roback** » 24 februari 2007, 16:09

Mystiken tätnar kring Peder Pedersen.

Å ena sidan hävdar Sixten att kallelsen om rannsakningen om Loshultskuppen 1684 ”aldrig nådde fram” till Virestad där Peder d.ä bosatt sig hos sin son ”några dagar” innan rannsakningen ägde rum. (Snapphanelögnen 1:a uppl. s. 192)

Å andra sidan (närmare bestämt hundra sidor tidigare) menar Sixten att ”Peder Pedersøn från Höjnarum, brydde sig inte om att infinna sig när det var dags för förhör.” Han befann sig enligt Svensson i Engaholm hos sin svärdotter. (Snapphanelögnen 1:a uppl. s. 92)

Frågan är alltså: Hur kan man låta bli att bry sig om något man inte känner till?

För övrigt (iofs en petitess) så är det lite oklart var Engaholm/Ängaholms gård ligger. Gårdsnamnet finns i Lockenvi, Aringsås, Näshult, Färlöv, mfl. men står inte att finna i Virestad enligt mina uppslagsverk. Nån som vet?

Ben · Inlägg av **Ben** » 24 februari 2007, 16:24

Aringsås är det rätta.

Engaholm ägdes vid den aktuella tiden av friherrliga ätten Rosenhane, närmast landshövdingen Axel Rosenhane (1637-1685) och hans hustru Beata Bonde (1647-1694).

Ben · Inlägg av **Ben** » 24 februari 2007, 16:32

Överhuvudtaget är jag skeptisk till Sixten S. skildring av vad fadern Peder Pedersson d.ä. hade för sig sett i relation till vad sonen Peder Pedersson d.y. ska ha gjort. Det förefaller rätt givet att Sixten S. åtminstone på någon punkt helt enkelt har blandat ihop dem.

Ben · Inlägg av **Ben** » 24 februari 2007, 17:23

Jag hittade det här i Kristianstadsbladets arkiv:

Publicerad: 16. Februari 2007 02:00

Sixten Svensson

Du har just avslutat en kurs i Snapphanetidens historia. Vilka har deltagit?

- En massa människor som är knutna till turismen i norra Skåne. De som känner att de har nytta av det har fått erbjudande att gå kursen och vi har haft nio lektioner i hela 1600-talets historia. Jag har velat få dem att förstå skillnaden mellan snapphanar och friskyttar och se historien ur vårt perspektiv här i Skåne.

Hur ska kursdeltagarna använda sina kunskaper nu?

- Många av dem kommer att mötas av turister som kommer med anledning av snapphanefilmen i julas och då kan de svara mer på frågor de får.

Hur har intresset varit inom turistnäringen?

- Enormt, mycket mer än vi trodde. Det var 31 deltagare från Kristianstad, Hässleholm, Osby och Östra Göinge och de har varit entusiastiska. - En del kunde mycket, en del var helt ovetande så vi tog det från början om hur rörelsen började och gick omkull. - Nu får de ta det med sig hem till sin egen bygd och själva gå in mer på det lokala.

Vad gör du själv i sommar när snapphanefebern väntas slå till bland turisterna?

- Jag fortsätter med mina bussresor. Det blir sju stycken. Jag har fått erbjudande om fler, men jag stannar där. Jag måste hinna ha ett vanligt liv också. Det är viktigt.

Karolina Alfredsson

http://www.kristianstadsbladet.se/apps/ ... 3162336801

Roback · Inlägg av **Roback** » 24 februari 2007, 17:58

Jag undrar om inte Sixten Svensson med råge överträffar gamle CG Liljenberg när det gäller ”kreativa” tolkningar av källorna. Ett exempel från rannsakningen om Loshultskuppen 1684:

Sixten Svensson:

Konan Sidsla frånn Brännhult tog 28 daler och återlämnade 26 till länsmannen. När han som tack slog ner henne på vägen lämnade hon ytterligare två daler. (Snapphanelögnen 1:a uppl. s. 91)

Vigo Edvardsson:

Konan Sidsla har tagit vid Älmhult 28 daler (…) och dem uti tvenne poster till länsmannen Lars Ingemarsson levererat 26 daler och sedan länsmannen slagit henne på vägen, skall han bekommit av henne två daler. (Loshultskuppen s. 91)

Det är alltså inte så som Sixten framställer det att kvinnan lämnade över 26 daler och som tack fick en käftsmäll. Jag undrar också om inte ordet ”slagit” i sammanhanget skall förstås i den äldre betydelsen, det vill säga som ”fånga in”. (jfr. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/)

Torbjörn Aronsson

Jag föreslår att Ben och Roback följer med på någon av dessa bussturer, ställer frågor och sedan redovisar resultatet här.

Ben · Inlägg av **Ben** » 24 februari 2007, 18:16

På sidan 160 skriver Sixten om Ängelholm:

Sven Broch, svensk kommendant på Ängelholms fästning, blev en hatad myndighetsperson

Någon fästning var näppeligen Ängelholm, vare sig förr eller senare. Däremot fanns det, åtminstone periodvis, en svensk trupp på platsen. Befälhavaren "Broch" hette dock egentligen Sven Bråk och var ryttmästare vid Lybeckers regemente (senare Norra Skånska kavalleriregementet). Han adlades 20/9 1679 Bråkensköld (se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, adliga ätten Bråkensköld nr 954).

Ben · Inlägg av **Ben** » 24 februari 2007, 18:18

Torbjörn Aronsson skrev:Jag föreslår att Ben och Roback följer med på någon av dessa bussturer, ställer frågor och sedan redovisar resultatet här.

Det skulle nog bli en upplevelse för alla inblandade... Turen skulle ta ett helt dygn istället för en hel dag.

Ben · Inlägg av **Ben** » 24 februari 2007, 18:56

På sidan 162 skriver Sixten mer om Sven Bråk:

Hur Sven Brochs liv ändade framgår inte av handlingarna

Enligt ättartavlorna dog han den 9 mars 1689 i Bondstorps socken, Jönköpings län.

Skildringen av striden i Ängelholm är i "Sanningen om snapphanelögnen" föga smickrande för Bråk, men som ättartavlorna anger att han adlades 'för den berömliga träffning han hade med de danske vid Ängelholm' så får man kanske anta att historien kunde berättas på mer än ett sätt.

Roback · Inlägg av **Roback** » 24 februari 2007, 19:19

Torbjörn Aronsson skrev:Jag föreslår att Ben och Roback följer med på någon av dessa bussturer, ställer frågor och sedan redovisar resultatet här.

Hugaligen, risken finns ju att få en göingebössa uppkörd i ******* och dessutom tvingas lyssna på rappakalja i åtta timmar.

Ben · Inlägg av **Ben** » 24 februari 2007, 19:32

En annan ganska intressant formulering återfinns på s. 91 i "Sanningen om snapphanelögnen" i samband med skildringen av Loshultskuppen:

Peder Jenssøn från Ekön säger i förhören "har inte något uti den mörderis och röfveriakten då intreserat". Trots att han påstod sig inte ha medverkat blev hans hem plundrat elva gånger, bland annat av Lille Tufve med posthornet och Ugle-Per, den legendariska stråtrövaren.

Det är lite märkligt att Sixten S. här antyder att Peder J. deltagit i Loshultskuppen, fast han förnekade det, och sedan blev plundrad elva gånger - bl.a. av "Lille Tufve", som också deltagit i Loshultskuppen. I så fall verkar det ha varit si och så med solidariteten.

Vigo Edvardsson redovisar i "Loshultskuppen 1676" (s. 30) Peder J:s klagomål och hur han av Lille Tufve vid en av plundringarna ska ha kallats "Du din svenske blodhund". Edvardsson redovisar också (s. 59 f.) att det vid den stora utredningen 1684 inte avgavs några vittnesmål om att Peder J. skulle ha deltagit.

Ben · Inlägg av **Ben** » 24 februari 2007, 21:12

En något märklig formulering rörande händelserna 1658 ("Sanningen om..., s. 47):

De så kallade snapphanerättegångarna fortsatte. En officer bland friskyttarna, titulerad snapphanekapten, Krister Bagge, blev lurad av generalauditören inför rätten. Han skulle bli benådad om han angav alla som hade danska sympatier, Bagge började med att utpeka två präster som huvudmän. Därefter namngav han fem personer, varav en kvinna, Stella Pella. En annan var förrymd ryttare som hade sålt både häst och utrustning. Samtliga dömdes till döden och stegling. Även Bagge.

Det är väldigt näraliggande att dra slutsatsen att två präster blev avrättade. De som åsyftas är kyrkoherden i Fridlevstad Niels Aaagesen och hans kollega i Lyckeby Sven Jönsson Hesselcrantz.

Nu var saken inte fullt så enkel som Sixten beskriver. I det moderna herdaminnet (del II:13 A) berättas (s. 257 ff) att Sven Jönsson Hesselcrantz utpekades av fem snapphanar. Han skulle ha hindrat dem från att begära nåd och sagt att snart skulle holländarna och brandenburgarna landstiga i Blekinge och då skulle den danske kungen belöna dem som varit trogna. Han skulle t.o.m. ha förklarat sig villig att själva gripa till vapen och skjuta svenskar.

Saken fördes inför domkapitlet, men detta tycks inte ha agerat. Hesselcrantz blev slutligen, på biskop Winstrups förbön, släppt ur arresten på Malmöhus. Sitt ämbete fick han dock inte tillbaka, tydligen till Lyckebybornas glädje. Han tycks senare ha hamnat i Vä som någon slags medhjälpare till prästen därstädes.

Niels Aaagesen dog 1660 och herdaminnet berättar (s. 480) att det i slutet av 1658 hade igångsatts en aktion mot honom, men inget närmare tycks vara känt om utgången. Som Aaagesen tydligen begravdes inne i kyrkan får man nog förmoda att han inte steglades.

Ben · Inlägg av **Ben** » 26 februari 2007, 18:32

På sidan 98-99 berättar Sixten S. om svenska armén uppträdande:

Dokumenten berättar om svenska armén uppträdande under fem sommarveckor i Skåne. Övergreppen mot allmogen, stöld av deras aägodelar och gröda är daterade i juni och juli 1676. Svenska medborgares hem skövlades och tömdes av den svenska rméns knektar. Ett av klagomålen berör danska arméns 500 ryttare som stannat upp i Åkarp vid Bjärnum och tagit för sig, men inte plundrat eller härjat. Det är värt att notera att de kallas för '500 av våra ryttare', efter 18 år under svenskt styre.

Uppgifterna om händelsen i Bjärnum har Sixten S. hämtat från Vigo Edvardssons "Snapphanekriget 1675-1679", del II, s. 129. Edvardsson återger där en skrivelse från bönderna i Bjärnum riktad till generalkommissariatet i Köpenhamn och daterad den 21 september 1676.

Att det talas om "våra ryttare" är föga förvånande med tanke på adressaten och det militära läget vid den aktuella tiden. Brevet berättar att svenskarna vid sin senaste genommarsch hade ätit upp stor del av säden på åkrarna, sönderhuggit dörrar, kistor etc. samt borttagit allt de hade kunnat komma över.

De 500 danska ryttarna hade kommit tre veckor tidigare och stannat en natt: "som vi ock mestadels här i byn och i prästgården måtte natten över emottaga, häröver vi fattiga män äro mycket utarmade." Så även om danskarna bara hade "tagit för sig" och inte plundrat så hade deras besök tydligen varit ansträngande nog.

Ben · Inlägg av **Ben** » 26 februari 2007, 18:57

På sidan 128-129 skriver Sixten S. om rådbråkning:

Tidningen nämner inget om rådbråkning, ett fasansfullt sätt att döda en människa, men ordet skrivs för första gången in i dokumenten från skånska kriget.

Något längre ned fortsätter han:

Det skånska krigets första riktiga brott mot all mänsklighet genomfördes av den svenska armén under ledning av utbildade, skolade yrkesofficerare.

SAOB:s första belägg för ordet "rådbråkning" är från 1606. I Tyskland var rådbråkning en av de vanligaste avrättningsmetoderna i början av 1600-talet (Evans, R. J, "Rituals of retribution", s. 28). Där användes det då nästan uteslutande gentemot dem som begått särskilt svåra fall av mord, t.ex. rånmord eller mord på familjemedlem. Tydligen är sista kända fall i Tyskland från 1841.