En av de städer i vilka skåningar låg förlagda efter freden i Roskilde var Alt-Damm, dagens Dąbie. 1659 ingick knektar ur "eskadronu Ornberg" (Jöns Örnbergs skvadron) i garnisonen:
http://www.alt-damm.neostrada.pl/strony/mury.htm
Snapphanars efterdyningar
Detta syndrom kommer att visa sig när granskningsnämnden sagt sitt. Oavsett vilket beslutet blir.Ben skrev:Det är f.ö. rätt belysande hur dokumentären mottagits av "skånsknationalister". Säger man t.ex. att detta med nästan tvåhundraårig järnridå och totalt handelsstopp var helt fel och visar bevis på det, tycker de att det kan ses som en bagatell. Jag undrar vad de skulle ha sagt om t.ex. berättarrösten hade påstått att det var friskyttar som brände Örkened och försökte avrätta socknens manliga befolkning. Ett sådant fel hade de nog inte tyckt vara en struntsak.
Vid en friande "dom" kommer Skansk Fremtid och deras fanclub att säga: "Vad var det vi sa. Sanningen har segrat".
Vid en fällande "dom": "Vad var det Vi sa. Staten fortsätter att försöka mörklägga sanningen".
Så är det givetvis. Friande/fällande domar i Granskningsnämnden lär inte ändra personliga övertygelser. Däremot kan en fällande dom möjligen få den konsekvensen att den visar på brister i en hantering, vilket i sin tur kan leda till en viss vakenhet inför framtiden. En fällande dom publiceras också på olika sätt, vilket leder till att fallet uppmärksammas. Och Granskningsnämnden är ju egentligen den enda väg som en tittare kan gå, att försöka ta kontakt med TV själv och på egen hand utverka någon slags "rättelse" lär vara helt dödfött.Roback skrev:Detta syndrom kommer att visa sig när granskningsnämnden sagt sitt. Oavsett vilket beslutet blir.Ben skrev:Det är f.ö. rätt belysande hur dokumentären mottagits av "skånsknationalister". Säger man t.ex. att detta med nästan tvåhundraårig järnridå och totalt handelsstopp var helt fel och visar bevis på det, tycker de att det kan ses som en bagatell. Jag undrar vad de skulle ha sagt om t.ex. berättarrösten hade påstått att det var friskyttar som brände Örkened och försökte avrätta socknens manliga befolkning. Ett sådant fel hade de nog inte tyckt vara en struntsak.
Vid en friande "dom" kommer Skansk Fremtid och deras fanclub att säga: "Vad var det vi sa. Sanningen har segrat".
Vid en fällande "dom": "Vad var det Vi sa. Staten fortsätter att försöka mörklägga sanningen".
Jag fick Vigo Edvardssons bok om Loshultskuppen, vilken ju egentligen är en slags utgåva av handlingarna efter den kommission som 1684 arbetade med att försöka få fram plåtarna. Några saker förbryllar mig när man sätter Edvardssons referat i relation till t.ex. "Sanningen om snapphanelögnen". I sistnämnda bok berättas t.ex. att Peder Pedersen d.ä. den 9 juli 1676 höll ett tal på kyrkbacken i Osby och då uppmanade till "kamp mot svenska överheten". Jag har hela tiden förbryllats av den uppgiften och undrat varifrån den kom. I Edvardssons bok berättas förvisso om ett tal, men detta ska ha hållits "då Kristianstad gått över till de danske". Det talet skulle, enligt handlingarna från 1684, ha innehållit just denna uppmaning till trohet mot Danmark som Sixten vill placera in i ett tal den 9 juli. När föll då Kristianstad? Jo, i mitten av augusti 1676 - efter Loshultskuppen. Så höll Peder P. två tal med samma innehåll eller har hans tal från augusti förökat sig genom delning?
En annan sak som också är påfallande i avseende på Loshultskuppens efterspel är att Karl XI (och kommissionen) faktiskt gick mycket försiktigt fram även med folk som bevisligen hade varit involverade och bevisligen dessutom sysslat med snapphaneri. Utgivna pardonsbrev respekterades och "folkmördaren" från Örkened får ju onekligen sägas ha ändrat sig högst betydligt på några få år om nu hans plan, som Sixten antyder, 1678 var att utrota hela Skånes och Blekinges befolkning (s. 166 i "Sanningen om snapphanelögnen")
... pardonsbrev vilka Sixtens anfader den "danske patrioten" och "Loshultskuppens anstiftare" Peder Pedersen d.ä och sonen den "aktive friskytten med ständiga uppdrag för den danska armen" Peder Pedersen d.y. från Höjnarum utverkat åt sig själva redan i december 1677. (Loshultskuppen s. 42 jfr. Sixten s. 192)Ben skrev: Utgivna pardonsbrev respekterades och "folkmördaren" från Örkened får ju onekligen sägas ha ändrat sig högst betydligt på några få år om nu hans plan, som Sixten antyder, 1678 var att utrota hela Skånes och Blekinges befolkning (s. 166 i "Sanningen om snapphanelögnen")
Så djupt satt alltså den "patriotismen".
Utan att i detalj ha studerat de båda herrarnas förehavanden så tycks det mig, baserat på det Edvardsson redovisar, som opportunismen var väl så utvecklad som patriotismen. Den yngre förefaller dessutom ha fått pardon fast han deltagit i dödandet av sex småländska bönder ("Loshultskuppen" s. 156). Detta var måhända inte känt när pardonsbrevet utfärdades, men vittnesmålet från Stenbrohult tycks inte ha föranlett något nytt ingripande utöver de förhandlingar som ägt rum redan 1681.
En annan märklig uppgift ur "Sanningen om snapphanelögnen". På sidan 183 ff berättas om en massrättegång mot snapphanar/friskyttar:
Som var och en förstår fanns det till och med 1676 betydligt mer än 5 män i Verums socken (Lennart Andersson Palm anger i "Folkmängden i Sveriges socknar"... att Verum 1699 uppskattningsvis hade 425 innevånare).
Regementet var heller inte Fleetwoods utan Mortaignes (f.d. Grubbenhielms).
Frågan är hur Sixten har kunnat åstadkomma detta med "allt manfolk". Vigo Edvardsson skriver i sin "Snapphanekriget 1675-1679", del 1 så här (s. 44):
I samlingen "Rullor", volym 1676:9 finns en rulla över de som den 17 maj 1676 mönstrades i Kristianstad av generalmajor Mortaigne. Under Verums socken finns 5 man antecknade, däribland Tue.En av de anklagade var Tue Trulsøn från Brogården i Verums socken. Han hade blivit tvångsutskriven till svenska armén tillsammans med allt manfolk i socknen. De var tilldelade överstelöjtnant Fleetwoods regemente och förflyttade sig norrut. När de passerat gränsen vid Markaryd blev 'de så till sinnes' att flera av dem rymde från kompaniet, ut i skogen."
Som var och en förstår fanns det till och med 1676 betydligt mer än 5 män i Verums socken (Lennart Andersson Palm anger i "Folkmängden i Sveriges socknar"... att Verum 1699 uppskattningsvis hade 425 innevånare).
Regementet var heller inte Fleetwoods utan Mortaignes (f.d. Grubbenhielms).
Frågan är hur Sixten har kunnat åstadkomma detta med "allt manfolk". Vigo Edvardsson skriver i sin "Snapphanekriget 1675-1679", del 1 så här (s. 44):
Sannolikt bygger Sixten på Vigo E., som i sin tur bygger på domböckerna. Sedan har då Sixten "villigt" missförstått "de andra där i socknen lagskrivna" och fått det till hela den manliga befolkningen.Än vidare tillstod Tue Trulsson på tillfrågan, att han vid sista utskrivningen i Kristianstad blev utskriven till knekt och såsom de andra där i socknen lagskrivna rymde. De blevo alla så till sinnes, att de rymde från kompaniet i Markaryd till skogen och sedan kom han till snapphanelevernet. De var tilldelade överstelöjtnant Fleetwoods regemente."
För att göra en delsammanfattning, det här handlar alltså om samme Sixten Svensson som enligt regissören till "dokumentären" snapphanarnas krig Mikael Agaton är:
en stridbar författare och forskare, som har gett sig i kast med att gräva fram opublicerad information kring Snapphanarnas aktiviteter och den skånska befolkningens öde under 1600-talet. Han har ägnat stort arbete åt att gå igenom dokument ibland annat danska arkiv. Min bedömning är att han ytterst seriös och mycket av filmens bakgrundsresearch bygger på hans forskning och slutsatser. (Blekinge läns tidning 20070105)
En annan "Sixten". På sidan 140-141 skriver han så här:
Den viktigaste principiella noteringen är ändå att Sixten S. här bygger på en passus hos Fabricius som i sin tur enbart ger ett kort utdrag ur förhöret med bonden Per Eriksen. Om man nu strävar efter att avslöja "Sanningen om snapphanelögnen", och arbetar med detta i flera år, tycker jag nog att det är rimligt att begära att de exempel man tänker redovisa i sin bok (och dra slutsatser av) faktiskt är granskade ned på källnivå. Rent konkret, vill man ta upp Jöns Bengtssons påstådda plågande av 4 snapphanar bör man faktiskt ta fram Eriksens vittnesmål och därutöver också undersöka om Jöns Bengtsson inlämnade någon redogörelse för samma händelse. Det kräver visserligen mer arbete, men bör inte "sanningsambitionen" fordra det?
Frågan är om detta verkligen är Sthen Jacobsen. Jag har vid en snabb genomgång inte kunnat finna uppgifterna där. Däremot redovisas historien av Knud Fabricius som i del III av "Skaanes overgang...." (s. 107) skriver så här:Krigskorrespondenten Sthen Jacobsen berättar hur den svenske fogden Jöns Bengtsson i Färs härad steglar fyra snapphanar sedan han plågat dem långt förbi all mänsklig ondska: 'En av dem satte de ett kors fram och bak på och pinade magen ut genom halsen: en anden slog de hål på sidan och lät honom själv löpa tarmen av livet.'
Den svenske ridefogden, tillsatt av svenske landshövdingen svarade för dessa brott, lät en skånsk bonde springa sig till döds med fötterna intrasslade i tarmarna. Den omskrivna blodtörsten återfinns mestadels hos svenska myndigheters ombud och militär.
Fabricius källa förefaller vara ett förhör med bonden Per Eriksen i Östraby sn, Färs härad den 12/2 1677. Givetvis är det fullt möjligt att bondens uppgifter var riktiga. Man bör dock tänka på att det inte är alldeles tydligt om bonden själv hade bevittnat händelsen, det är heller inte tydligt i vilken situation som han avgav vittnesmålet (t.ex. om danskarna anklagade honom för något). Det är givetvis heller inte klart om snapphanarna var skånska bönder, vilket Sixten S. tycks mena, och det framgår givetvis heller inte vad dessa 4 snapphanar var anklagade för.Kan man stole på bøndernes indberetning til de danske myndigheder, gik nogle af Svenskerne endda videre. I Fers herred skal kronefogden Jöns Bengtsson med de to lensmend have ladet fire snaphaner stejle: 'En af dem satte de et kors for og bag på og pinte maven ud af halsen; en anden slog de hul på siden og lod ham selv løbe tarmen af livet."
Den viktigaste principiella noteringen är ändå att Sixten S. här bygger på en passus hos Fabricius som i sin tur enbart ger ett kort utdrag ur förhöret med bonden Per Eriksen. Om man nu strävar efter att avslöja "Sanningen om snapphanelögnen", och arbetar med detta i flera år, tycker jag nog att det är rimligt att begära att de exempel man tänker redovisa i sin bok (och dra slutsatser av) faktiskt är granskade ned på källnivå. Rent konkret, vill man ta upp Jöns Bengtssons påstådda plågande av 4 snapphanar bör man faktiskt ta fram Eriksens vittnesmål och därutöver också undersöka om Jöns Bengtsson inlämnade någon redogörelse för samma händelse. Det kräver visserligen mer arbete, men bör inte "sanningsambitionen" fordra det?
En annan märklighet hittade jag på sidan 170 i "Sanningen om snapphanelögnen". Sixten återger där ett stycke ur ett dokument:
Strönhult, Edema, Björkhult, Hunshult, Åbuen, Ulfhult, Grimsboda, Gylsboda, S. Rågeboda, Böglarehult, Skinnemyra, Örnanäs, Graveboda, Tranetorp, Svanshult, Tomaboda, Skyttetorp, Ketteboda, Tjuvön, Lönsboda, Kvarnatorp, Gylleboda, Tostaholm, Björstorp, N. Esseboda, Fröatorp, Hövitstorp, Tommahult, Nybygden.
Nu är det givetvis inte alldeles tydligt vem man ska lita på här, men som Sixten S. i sin källförteckning faktiskt inte upptar den här nämnda "1684 års numreringsjordebok för Ö. och V. Göinge härader" ( 2. provinskontoret nr 584, KA), är jag böjd att tro på Tomenius. Johannes Olsen nämner f.ö. jordeboken i sin artikel "Skånska skattehemman 1670-1672 och 1687-1688".
Situationen i Örkened var alltså inte lysande och konstigt vore väl något annat då Karl XI faktiskt hade försökt bränna samtliga gårdar i socknen och slå ihjäl alla vapenföra män. Det sistnämnda misslyckades han ju närmast totalt med, men gårdarna brändes med några få undantag. Detta till trots var det ändå ett hyggligt antal gårdar som hade återuppbyggts så pass framgångsrikt att brukarna levde under hyggliga eller bättre än hyggliga villkor.
I John Tomenius "Den stora ofärden" (s. 210 ff) återges uppgifter ur samma längd. 67 gårdar redovisas. Om följande gårdar sägs något annat (och positivare) än "slette villkor":1684 års nummeringslängd för Ö. o V. Göinge härader provinskontorets konvolut 584 i Kammarkollegiets arkiv på Riksarkivet.
Lönsboa: Rusthåll Bengt Niklasson, 1 mantal, 2 brukare, gården väl hefdsatt, åboenn besutten.
Ibid: Ryttaren Johan Berg
Edema: Ryttmester Tornerfelt, 1 mantal. Gården väl hefdsatt och byggder, är slagen till ryttmester hesthemman, siste åboen brukar halfden.
Ibid Smed Jon Björnsson
Övriga, mer än 60 gårdar, beskrivs vara under uppbyggnad och bönder leva under 'slette villkor', fattigdom
Strönhult, Edema, Björkhult, Hunshult, Åbuen, Ulfhult, Grimsboda, Gylsboda, S. Rågeboda, Böglarehult, Skinnemyra, Örnanäs, Graveboda, Tranetorp, Svanshult, Tomaboda, Skyttetorp, Ketteboda, Tjuvön, Lönsboda, Kvarnatorp, Gylleboda, Tostaholm, Björstorp, N. Esseboda, Fröatorp, Hövitstorp, Tommahult, Nybygden.
Nu är det givetvis inte alldeles tydligt vem man ska lita på här, men som Sixten S. i sin källförteckning faktiskt inte upptar den här nämnda "1684 års numreringsjordebok för Ö. och V. Göinge härader" ( 2. provinskontoret nr 584, KA), är jag böjd att tro på Tomenius. Johannes Olsen nämner f.ö. jordeboken i sin artikel "Skånska skattehemman 1670-1672 och 1687-1688".
Situationen i Örkened var alltså inte lysande och konstigt vore väl något annat då Karl XI faktiskt hade försökt bränna samtliga gårdar i socknen och slå ihjäl alla vapenföra män. Det sistnämnda misslyckades han ju närmast totalt med, men gårdarna brändes med några få undantag. Detta till trots var det ändå ett hyggligt antal gårdar som hade återuppbyggts så pass framgångsrikt att brukarna levde under hyggliga eller bättre än hyggliga villkor.
Senast redigerad av 1 Ben, redigerad totalt 23 gånger.
Det finns alltså inte några som helst antydningar i Sixten S. källförteckning att något sådant skulle ha skett. De otryckta dokument som tas upp är på sin höjd:Roback skrev:För att göra en delsammanfattning, det här handlar alltså om samme Sixten Svensson som enligt regissören till "dokumentären" snapphanarnas krig Mikael Agaton är:
en stridbar författare och forskare, som har gett sig i kast med att gräva fram opublicerad information kring Snapphanarnas aktiviteter och den skånska befolkningens öde under 1600-talet. Han har ägnat stort arbete åt att gå igenom dokument ibland annat danska arkiv. Min bedömning är att han ytterst seriös och mycket av filmens bakgrundsresearch bygger på hans forskning och slutsatser. (Blekinge läns tidning 20070105)
Allbo härads dombok för december 1681,
fredsavtalet 1679,
en dom i Kristianstads rådhusrätt 1651
Inget säger heller att dessa inte kan vara tryckta i något sammanhang. Fredsavtalet borde i alla fall vara det, om inte någon annanstans så i serien "Danmark-Norges traktater".
På sista sidan tackas "alla vänliga och hjälpsamma människor på UB, KB, Krigsarkiv och på bibliotek i Skåne, särskilt Malmö, Helsingborg och Osby." Om Sixten S. verkligen hade forskat i danska arkiv - skulle han då inte ha tackat även personalen där?
I och för sig åberopar Sixten också en otryckt ”promemoria om snapphanar” i Danska KB. Den lär vara författad av Sven Erlandsson och skriven flera år efter Skånska krigets slut (Enligt Fabricius som kritiskt berör den i Skanes overgang III s. 174-175 och i tilläget ”noter og anmaerkninger” s. 23 not 2).
Nu är det så att Sixten råkar behandla samma punkter i promemorian som Fabricius vilket gör att man skulle kunna misstänka att Sixten aldrig satt sin fot i något arkiv, vare sig i Sverige eller i Danmark.Kanske är det så att han, liksom Uno Röndahl, kompilerat, det vill säga i lätt omskriven form återgivit selektivt valda delar av framförallt Fabricius, Åberg och Edvardsson och kryddat med egna högst personliga tolkningar och slutsatser.
Nu är det så att Sixten råkar behandla samma punkter i promemorian som Fabricius vilket gör att man skulle kunna misstänka att Sixten aldrig satt sin fot i något arkiv, vare sig i Sverige eller i Danmark.Kanske är det så att han, liksom Uno Röndahl, kompilerat, det vill säga i lätt omskriven form återgivit selektivt valda delar av framförallt Fabricius, Åberg och Edvardsson och kryddat med egna högst personliga tolkningar och slutsatser.
Den promemorian "dräller" f.ö. omkring lite här och var ute på Internet, t.ex. här:Roback skrev:I och för sig åberopar Sixten också en otryckt ”promemoria om snapphanar” i Danska KB. Den lär vara författad av Sven Erlandsson och skriven flera år efter Skånska krigets slut (Enligt Fabricius som kritiskt berör den i Skanes overgang III s. 174-175 och i tilläget ”noter og anmaerkninger” s. 23 not 2).
Nu är det så att Sixten råkar behandla samma punkter i promemorian som Fabricius vilket gör att man skulle kunna misstänka att Sixten aldrig satt sin fot i något arkiv, vare sig i Sverige eller i Danmark.Kanske är det så att han, liksom Uno Röndahl, kompilerat, det vill säga i lätt omskriven form återgivit selektivt valda delar av framförallt Fabricius, Åberg och Edvardsson och kryddat med egna högst personliga tolkningar och slutsatser.
http://www.scania.org/document/articles ... 29hedw.htm
På sidan 133 f. finns en ganska märklig redogörelse för fallet med Hans Jensen Karup. Sixten tycks här acceptera den av Karup själv, efter sin arrestering av danskarna, givna redogörelsen för sitt uppdrags bakgrund - nämligen det att han anlitats av "göingarna" för att lägga fram deras sak inför Karl XI. Bortsett från det något egendomliga i att leja en person som enligt egen utsago suttit fängslad i Sverige i sju år för anti-svensk verksamhet så finns det väl viss anledning att uttrycka skepsis över att den stora (men mycket anonyma) massan "göingarna" skulle ha sammanträffat för att välja ombud. Troligare är väl att Karup dukat upp en historia för att göra sig själv mera betydelsefull.
Nu har jag inte haft tillfälle att kontrollera fallet Karup i detalj, men han var tydligen aktuell under skånska kommissionens arbete 1669-1670. I artiklen "Jordrevningar och skattehemman i Skåne 1670-1672 och 1687-1688" berättar Johannes Olsen att Karup, som var son till kyrkoherden i V. Karup, hade agerat som allmogens i Bjäre härad ombud mer eller mindre självpåtaget och i konflikt med den lokale befallningsmannen. Karup hade bl.a. rest till Köpenhamn för att där skaffa bevis på att bönderna i häradet hade åtnjutit vissa skatteförmåner under dansk tid och följaktligen borde ha samma privilegier under svensk. Därefter hade han av bönderna begärt ersättning för sitt arbete och hotat att inte lämna över de bevis han sade sig ha skaffat om de inte betalade. Karup tycks ha agerat i något slags samförstånd med dåvarande generalguvernören Banér, vid sidan av den lokale befallningsmannen. Skånska kommissionen underkände hela Karups verksamhet och satte honom i häkte trots Banérs milda protester. Ärendet överlämnades av kommissionen till Kungl. Maj:t.
Möjligen innehåller det modernas herdaminnet mer om Karup och hans senare öden. Sixten S. påstår att K. ännu tio år efter gripandet 1677 satt på kastellet i Köpenhamn, något som ter sig ganska egendomligt. Var hans far kyrkoherde i V. Karup var Hans Jensen Karup svensk undersåte och det inte alldeles klart på vilket sätt hans underrättelseverksamhet m.m. för svensk räkning under skånska kriget skulle ha varit så till den milda grad anmärkningsvärd att han ännu flera år efter fredsslutet skulle sitta i fängelse. Fabricius, som också nämner Karup, säger bara (del III, s. 96) att han ännu i slutet av 1677 satt på kastellet.
Sixten S. påstår också att de präster i Åsum och Trolle-Ljungby som assisterat Karup skulle ha drabbats av snapphanarnas hämnd. Den moderna herdaminnet berättar förvisso att kyrkoherde Nissenius i Trolle-Ljungby satt i dansk arrest sommaren 1677, men detta sägs ha orsakats av påståenden om att kyrkoherden varit involverad i uppbringandet av ett danskt fartyg. Kyrkoherden Ingelotz i Norra Åsum satt genom den militära utvecklingen periodvis rätt illa till p.g.a. närheten till Kristianstad. I herdaminnet citeras en skrivelse som han ska ha sänt till danske kungen "ca 1678" i vilken han beklagar socknens usla tillstånd och i synnerhet att danska soldater brutit upp kyrkdörren och tagit de av invånarnas tillhörigheter som förvarades i kyrkan. Några tydliga spår av att Ingelotz skulle ha drabbats av någon slags hämnd syns inte där. Man bör kanske också ta Karups uppgifter med en nypa salt, han satt trots allt i förhör hos fienden när han lämnade dem.
Sixten nämner också en viss "Hans Banér" som hos Fabricius heter "Gustav Banér". Det senare alternativet torde med all säkerhet vara det riktiga.
Nu har jag inte haft tillfälle att kontrollera fallet Karup i detalj, men han var tydligen aktuell under skånska kommissionens arbete 1669-1670. I artiklen "Jordrevningar och skattehemman i Skåne 1670-1672 och 1687-1688" berättar Johannes Olsen att Karup, som var son till kyrkoherden i V. Karup, hade agerat som allmogens i Bjäre härad ombud mer eller mindre självpåtaget och i konflikt med den lokale befallningsmannen. Karup hade bl.a. rest till Köpenhamn för att där skaffa bevis på att bönderna i häradet hade åtnjutit vissa skatteförmåner under dansk tid och följaktligen borde ha samma privilegier under svensk. Därefter hade han av bönderna begärt ersättning för sitt arbete och hotat att inte lämna över de bevis han sade sig ha skaffat om de inte betalade. Karup tycks ha agerat i något slags samförstånd med dåvarande generalguvernören Banér, vid sidan av den lokale befallningsmannen. Skånska kommissionen underkände hela Karups verksamhet och satte honom i häkte trots Banérs milda protester. Ärendet överlämnades av kommissionen till Kungl. Maj:t.
Möjligen innehåller det modernas herdaminnet mer om Karup och hans senare öden. Sixten S. påstår att K. ännu tio år efter gripandet 1677 satt på kastellet i Köpenhamn, något som ter sig ganska egendomligt. Var hans far kyrkoherde i V. Karup var Hans Jensen Karup svensk undersåte och det inte alldeles klart på vilket sätt hans underrättelseverksamhet m.m. för svensk räkning under skånska kriget skulle ha varit så till den milda grad anmärkningsvärd att han ännu flera år efter fredsslutet skulle sitta i fängelse. Fabricius, som också nämner Karup, säger bara (del III, s. 96) att han ännu i slutet av 1677 satt på kastellet.
Sixten S. påstår också att de präster i Åsum och Trolle-Ljungby som assisterat Karup skulle ha drabbats av snapphanarnas hämnd. Den moderna herdaminnet berättar förvisso att kyrkoherde Nissenius i Trolle-Ljungby satt i dansk arrest sommaren 1677, men detta sägs ha orsakats av påståenden om att kyrkoherden varit involverad i uppbringandet av ett danskt fartyg. Kyrkoherden Ingelotz i Norra Åsum satt genom den militära utvecklingen periodvis rätt illa till p.g.a. närheten till Kristianstad. I herdaminnet citeras en skrivelse som han ska ha sänt till danske kungen "ca 1678" i vilken han beklagar socknens usla tillstånd och i synnerhet att danska soldater brutit upp kyrkdörren och tagit de av invånarnas tillhörigheter som förvarades i kyrkan. Några tydliga spår av att Ingelotz skulle ha drabbats av någon slags hämnd syns inte där. Man bör kanske också ta Karups uppgifter med en nypa salt, han satt trots allt i förhör hos fienden när han lämnade dem.
Sixten nämner också en viss "Hans Banér" som hos Fabricius heter "Gustav Banér". Det senare alternativet torde med all säkerhet vara det riktiga.