Kärnkraft 1980

Diskussioner kring händelser under kalla kriget, från krigsslutet till 1991.
Skriv svar
Användarvisningsbild
Abs0
Medlem
Inlägg: 109
Blev medlem: 27 juli 2003, 10:48
Ort: Nykvarn, Sweden

Kärnkraft 1980

Inlägg av Abs0 » 1 augusti 2003, 14:28

Kärnkraftsdebatterna är igång 79.
Början av 80-talet skall det röstas om Sverige ska ha kärnkraft? moderaterna och sossarna tar knäcken på Vänster och Anarkisterna. Det jag undrar är vad Vänster hade att säga om detta och varför dom inte ville ha kärnkraft?

Ereyk
Utsparkad
Inlägg: 358
Blev medlem: 5 maj 2003, 22:55
Ort: Lund
Kontakt:

Inlägg av Ereyk » 1 augusti 2003, 14:54

Folkomröstningar är bara rådgivande...
Även om linje 3 (tror det var moderaternas linje) hade vunnit, är det inte säkert att det hade blivit så mycket mer annorlunda.
Det var förresten märkligt att omröstningsalternativet "Bygg ut kärnkraften" inte fanns, utan man kunde välja mellan avveckla nu, om trettio år och behålla den nuvarande. I mina ögon så var linje 2 och tre ganska lika, nu säger de att man inte kommer att avveckla kärnkraften helt förrän om trettio år..... Även om Barsebäck stängs, finns Forsmark, OKG och Ringhals kvar!

Dilbert
Medlem
Inlägg: 380
Blev medlem: 24 juni 2003, 22:59
Ort: vettet

Re: Kärnkraft 1980

Inlägg av Dilbert » 1 augusti 2003, 15:01

Abs0 skrev:Kärnkraftsdebatterna är igång 79.
Början av 80-talet skall det röstas om Sverige ska ha kärnkraft? moderaterna och sossarna tar knäcken på Vänster och Anarkisterna. Det jag undrar är vad Vänster hade att säga om detta och varför dom inte ville ha kärnkraft?
Det var väl så att många av motståndarna helt enkelt menade att riskerna med kärnkraft var för stora för att det skulle vara godtagbart som energikälla - riskerna för ett haveri och problemen med att lagra avfallet på ett betryggande sätt kunde upplevas som mycket påtagliga, särskilt efter incidenten i Harrisburg 1979. Det var en fråga om riskbedömning snarare än politisk åskådning: även om folkomröstningen också påverkades av de politiska partiernas ställningstaganden, så var det en omröstning i en enskild fråga och i princip inte ett "politiskt" val.

Det största politiska partiet som var kärnkraftsmotståndare var ju det borgerliga Centerpartiet, vars ledare Thorbjörn Fälldin var statsminister vid tiden för folkomröstningen. Socialdemokraterna och folkpartiet bedrev en "svagare" ja-linje (linje 2) och moderaterna en "starkare" (linje 1), medan kärnkraftsmotståndarna centern och VPK förespråkade nej-alternativet linje 3. Linje 2 fick ca 39%, linje 3 fick ca 38% och linje 1 ca 19% av rösterna.

Så kärnkraftsfrågan följde ju inte några tydliga politiska gränser i fråga om "borgerlighet" och "socialism". VPK hade vid den här tiden börjat uppfatta sig som ett parti med bindningar till diverse alternativrörelser: för många sympatisörer var nog "gröna vågen" och andra anti-borgerliga livsstilar viktigare än någon uttalad bekännelse till en marxistisk ideologi. Det sovjetvänliga APK var däremot för kärnkraft, eftersom man liksom i Sovjetunionen var allmänt positivt inställd till industrialisering och teknisk "utveckling".

Användarvisningsbild
Abs0
Medlem
Inlägg: 109
Blev medlem: 27 juli 2003, 10:48
Ort: Nykvarn, Sweden

Inlägg av Abs0 » 1 augusti 2003, 15:01

Ok tackar.
kan man läsa om dessa "linjer" någonstans?

Dilbert
Medlem
Inlägg: 380
Blev medlem: 24 juni 2003, 22:59
Ort: vettet

Inlägg av Dilbert » 1 augusti 2003, 15:20

Abs0 skrev:Ok tackar.
kan man läsa om dessa "linjer" någonstans?
Här är en länk till en text om omröstningen och linjerna.

Skall kika senare om jag hittar någonting mer hemma, men jag tror som sagt att det var sällsynt med uttalat partipolitiskt material i frågan. Ingendera sidan ville väl stöta bort sina koalitionspartners med alltför ideologiskt färgade uttalanden - en centerpartist skulle kanske bli tveksam om "linje 3"-alternativet uttryckligen förknippades med socialism, och detsamma gällde ju förhållandet mellan S och FP i "linje 2". I stället bedrev motståndarna sin kampanj i den tvärpolitiska organisationen Folkkampanjen mot kärnkraft, och det är nog där du kan hitta den mest "typiska" argumentationen. En annan välkänd "motståndsbok" som var i omlopp var Per Kågesons och Björn Kjellströms Rösta nej!, men inte heller den var en utpräglat partipolitisk produkt.

En annan sak var förstås att varje sida gärna utmålade sina motståndare som politiskt tvivelaktiga - kärnkraftsvännerna kunde peka ut kärnkraftskritikerna som flummiga, kommunististsympatisörer etc., medan kärnkraftsmotståndarna omvänt gärna beskrev förespråkarna som egoistiska, cyniska, profithungriga teknokrater.

Användarvisningsbild
Abs0
Medlem
Inlägg: 109
Blev medlem: 27 juli 2003, 10:48
Ort: Nykvarn, Sweden

Inlägg av Abs0 » 1 augusti 2003, 15:40

Tackar så mycket för informationen. =)

Användarvisningsbild
Martin Tunström
Medlem
Inlägg: 4279
Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Martin Tunström » 1 augusti 2003, 16:04

Hur är det idag? Är det inte så att många svenskar idag är för att vi ska ha kärnkraften kvar? Själv anser jag att vi ska ha kvar den och till med bygga ut två till tre ny kärnkraftsverk(som man ska göra i Finland), tills vi ersätter detta med Fusionskraftsverk.

/Anno

Användarvisningsbild
Abs0
Medlem
Inlägg: 109
Blev medlem: 27 juli 2003, 10:48
Ort: Nykvarn, Sweden

Inlägg av Abs0 » 1 augusti 2003, 16:20

Anno skrev:Hur är det idag? Är det inte så att många svenskar idag är för att vi ska ha kärnkraften kvar? Själv anser jag att vi ska ha kvar den och till med bygga ut två till tre ny kärnkraftsverk(som man ska göra i Finland), tills vi ersätter detta med Fusionskraftsverk.

/Anno
Fusionskraftverk?

Hade inte vänstern pins med texten "kampen går vidare" efter röstningen? Läste det i någon bok, en sån skulle man vilja ha :P
Kampen gick inte vidare för högern och sossarna fick sin vilja igenom och nu är det ingen som klagar.

Användarvisningsbild
Martin Tunström
Medlem
Inlägg: 4279
Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Martin Tunström » 1 augusti 2003, 16:45

Fusionskraftverk?
Motsatsen till kärnkraftverk! Istället för att klyva atomer som man gör i kärnkraftverk, slår man ihop atomerna i ett fusionskraftverk. Vad jag vet så fungerar solen på samma sätt, och att fusionskraftverk inge skapar radioaktivt bränsle, men nästan ger oändligt med ström.(man använder också väte som finns i vanligt vatten som bränsle)

/Anno

Karl Bruno
Medlem
Inlägg: 329
Blev medlem: 24 mars 2002, 00:56
Ort: ...

Inlägg av Karl Bruno » 1 augusti 2003, 17:48

Mmm, kärnfusion är den reaktion som skapar energi i stjärnor, det är alltså väte (h) som omvandlas till helium (He). Jag har för mig att den mest lämpliga reaktionen för energiproduktion på jorden skulle vara deuterium (väteisotop med två neutroner) + tritium (väteisotop med tre neutroner) vilket bildar helium och energi.

Ereyk
Utsparkad
Inlägg: 358
Blev medlem: 5 maj 2003, 22:55
Ort: Lund
Kontakt:

Inlägg av Ereyk » 2 augusti 2003, 14:14

Problemet med fusionskraftverk är att värmen som skapas vid reaktionen uppgår till 50 miljoner grader. Det är därför man hittils inte kunnat utnyttja fusionskraftverken, eftersom det finns inget material som klarar den värmen.

/Erik, alias Ereyk

Användarvisningsbild
Kynes
Medlem
Inlägg: 407
Blev medlem: 28 juni 2003, 16:25
Ort: Piteå

Inlägg av Kynes » 2 augusti 2003, 15:06

Jag har för mig att man har lyckats skapa en eller flera fusion rekationer. Men dessa var okontrolerade sådana....dvs väte bomber.

Har jag rätt??

Användarvisningsbild
zjukov
Medlem
Inlägg: 395
Blev medlem: 14 juni 2003, 17:29
Ort: gävle

Inlägg av zjukov » 2 augusti 2003, 21:58

Folkomröstningen konstruerades så att utfallet skulle vara svårtolkat för att man på så sätt skulle frikännas ansvar. Omröstningen skulle kunna jämföras med svämors nattlinne: den täcker allt och möjliggör därmed en stor handlingsfrihet för politikerna....

/greger

Dilbert
Medlem
Inlägg: 380
Blev medlem: 24 juni 2003, 22:59
Ort: vettet

Inlägg av Dilbert » 7 augusti 2003, 22:35

Dilbert skrev:Skall kika senare om jag hittar någonting mer hemma
Sådär, nu har jag haft tillfälle att titta lite närmare på denna fråga. :) Följande översikt bygger till största delen på Jonas Anshelms bok Mellan frälsning och domedag. Om kärnkraftens politiska idéhistoria i Sverige 1945-1999.

I november 1945, alltså bara några månader efter atombomberna över Japan, tillsatte den svenska regeringen Atomkommittén för att "finna lämpliga metoder till tillgodogörandet av atomkraften". Socialdemokraterna var mycket hoppfulla om den nya energikällans betydelse för det pågående "folkhemsbygget" och framhöll därför att atomprojekten borde drivas i statlig regi. Vid denna tid fanns allmänt sett en mycket positiv och förväntansfull tro på den kommande "atomålderns" enorma möjligheter - man kunde rentav föreställa sig att hushållsredskap i en nära framtid skulle drivas med atomkraft. Därtill menade man att den på ett enkelt sätt skulle bidra till en snabb teknisk utveckling i tredje världen - ett argument som framfördes bl.a. av Tage Erlander - och även bidra till världsfreden: man hoppades att stormakterna skulle samarbeta om den fredliga atomkraften, och att den internationella terrorbalansens motsättningar därmed skulle upplösas. Alla riksdagspartier var dock eniga om att Sverige skulle bygga upp ett eget och självständigt atomkraftsprogram.

De första politiska motsättningarna uppkom i samband med en planerad reaktor i Marviken i Östergötland 1965. Riksdagsmän från högerpartiet och folkpartiet motionerade då om att den ensidigt "svenska linjen" borde överges, och att kostnaderna skulle reduceras genom att kärnkraftsindustrin tilläts växa genom marknadskonkurrens och utländskt samarbete. Det fanns ingen anledning, menade man, att stå fast vid den kostsamma "svenska" linjen sedan man övergett planerna på svenska atomvapen.

Det kan noteras att en av de starkaste förespråkarna för kärnkraften vid denna tid var miljörörelsen - atomkraften bedömdes vara en mycket mer miljövänlig energikälla än vattenkraft och fossila bränslen. På sin höjd kunde man oroa sig för att orörda naturområden skulle bli förfulade av själva kärnkraftverken.

Kring 1970 började man för första gången på allvar ifrågasätta kärnkraftens säkerhet och effektivitet. I en artikel i DN i april 1970 presenterade Björn Gillberg amerikansk forskning kring kärnkraftens risker. 1972 är ett nyckelår i kärnkraftskritikens historia: det var bl.a. då som nobelpristagaren och fysikern Hannes Alfvén tog ställning mot det svenska kärnkraftsprogrammet. Hans argument var att man ännu inte kommit tillräckligt långt med lösningen av olycksriskerna, hanteringen av det radioaktiva avfallet och spridningen av sådant material som kunde användas för framställning av kärnvapen. Alfvéns ställningstagande betydde naturligtvis väldigt mycket för den kärnkraftskritiska opinionen, som nu inte lika lätt kunde avvisas som okunnig och känslostyrd.

Det första ifrågasättandet av kärnkraften i den svenska riksdagen skedde genom Centerpartiets Birgitta Hambraeus i en interpellation 1972. Centern var faktiskt mer kärnkraftskritiska än vpk, det andra riksdagspartiet som tog avstånd från kärnkraften. Moderaterna, folkpartiet och socialdemokraterna var för, men hade olika åsikter om i vilken grad det svenska kärnkraftsprogrammet skulle få bedrivas i privat regi. När de borgerliga partierna sedan 1976 kunde bilda regering, fick man ju naturligtvis vissa samarbetssvårigheter ifråga om energipolitiken - näringslivet, som man ju i princip ville stödja, ville se en fortsatt utbyggnad av atomkraften, men samtidigt var ju Centerpartiet - det största borgerliga partiet - emot denna. Statsminister Fälldin avgick och meddelade samtidigt att centern skulle motionera om folkomröstning i frågan.

Att motståndet mot kärnkraften växte hade nog också att göra med att det allmänna kulturella klimatet vid denna tid medgav ett större ifrågasättande av "auktoriteter" inom både stat och näringsliv. Särskilt ungdomsgrupper kunde kritisera den "självklara" tillväxttanke som präglat decennierna efter världskriget - en inte ovanlig tankegång var då att västvärldens välstånd hade som förutsättning en orättvis internationell världsordning. Denna form av kritik handlade alltså inte bara om teknikens eventuella risker, utan var snarare bara en del av en övergripande kritik av samhället, och handlade mer om kultur och livsåskådning än teknik.

Det är väl då en smaksak om man vill kalla denna "civilisationskritiska" sida av kärnkraftsmotståndet för en "vänsterrörelse" eller ej. Men rent partipolitiskt sett var ju det enda kärnkraftskritiska partiet på "vänstersidan" vpk, ett parti som vid denna tid hade ca 5% av rösterna. Socialdemokraterna var dock splittrade i frågan, eftersom de försökte balansera mellan industrins och tillväxtens intressen och en egen inre, mer "radikal" falang som sympatiserade med alternativrörelserna.

Denna civilisationskritiska tendens kunde förstås vara ett "bekymmer" för de grupper som bara var kritiska mot kärnkraftstekniken som sådan men inte hade mycket till övers för revolutionära idéer. Kärnkraftsförespråkare som Curt Nicolin och Valfrid Paulsson gjorde också en åtskillnad mellan kritiker som drevs av en ärlig och allvarlig oro för riskerna och de motståndare som snarare var "samhällsrevolutionärer" av mer radikalt slag - de senare anklagades för att lura de förra med ensidig skräckpropaganda. En fysikprofessor liknade "antikärnkraftpropagandan" vid nazisternas propaganda mot judarna, och Olof Palme kritiserade Fälldin för att ha lierat sig med "skrämmande domedagsprofeter".

Kritiken mot kärnkraften kunde, enligt Anshelm, indelas i följande typer:
• teknisk kritik: kärnkraften innebär risker i fråga om olyckor, utsläpp och avfallshantering, och till följd av atomkraftens natur är den stor risk att en driftsolycka får fatala konsekvenser både i tid och rum.
• säkerhetspolitisk kritik: genom produktionen av plutonium bidrar Sverige även till spridningen av kärnvapen.
• ekologisk kritik: man måste överge det ensidiga "tillväxttänkandet", eftersom tillväxten inte kan fortsätta i all evighet.
• demokratisk kritik: beslutet om kärnkraftsutbyggnaden har tagits av politiker och experter utan att folkviljan efterfrågats (d.v.s. före omröstningen 1980).
• moralisk kritik: kärnkraften kommer att påverka även många kommande generationer (särskilt i fråga om avfallet) och vi har inte rätt att fatta beslut för deras räkning.

Den form av kritik som var utpräglat vänsterinriktad, och som du frågade efter, handlade om att det var Vattenfalls och ASEA:s "profitintressen" som i alltför hög grad fick styra utvecklingen, och som drev fram ett kärnkraftsprogram utan att folkets vilja efterfrågades. Här är ett exempel på hur vpk:s tidigare partiledare C H Hermansson kunde formulera denna typ av kritik:
C H Hermansson skrev:...mot det kapitalistiska kärnkraftssamhället måste ställas vårt alternativ. Det är ett samhälle som istället utgår från människornas behov, som hushållar med knappa tillgångar, som använder sig av en människovärdig teknik och skapar en allmän miljö i vilken alla människor kan växa och utvecklas. Vi måste få ett samhälle där folkstyret är genomfört på arbetsplatser och i bostadskvarter, vi måste få en värld där lagren av terrorvapen är förstörda och hotet om förintelse undanröjt. I det samhället ryms icke kärnkraft och kärnvapen.
Men man kan då samtidigt notera att en borgerlig debattör som Alf Svensson, vars parti då fortfarande hette Kristen Demokratisk Samling och var tämligen litet, hävdade att kärnkraftsteknologin och den ensidiga tillväxtfilosofin inneburit att "människan blivit teknikens och tillväxthysterins fånge". Folkkampanjen Nej till kärnkraft bestod av politiska organisationer som centerpartiet, vpk och kds; det socialdemokratiska SAFE; det liberala LIFE; olika socialistiska grupper; miljöorganisationer; kristna grupper och fredsorganisationer. Det är nog inte helt träffande att identifiera dem med "vänstern", även om det är helt klart att den inrymde en god del av de "alternativrörelser" som några år senare skulle bli Miljöpartiet.

Debatten om kärnkraften vid tiden för kärnkraftsomröstningen 1980 innebar dock inte bara politisering och motsättningar, utan även en höjd folkbildning. Ingenjörerna fick en ökad förståelse för att deras verksamhetsområden även kunde (och kanske borde) ses i ett vidgat samhälleligt perspektiv, där psykologiska, politiska, ekologiska och moraliska frågor också spelade stor roll. Och många medborgare satte sig verkligen in i komplicerade teknologiska ämnen inför sitt ställningtagande i denna fråga som engagerade många. Anshelm skriver:
Jonas Anshelm skrev:Hela 1970-talet uppvisar en enorm folkbildningsambition beträffande teknologi- och energifrågor som förefaller smått unik både till sin omfattning och sitt djup. /.../ Häri fanns ett närmande mellan den teknologiska expertisen och de engagerade lekmännen; man talade med varandra och kanske framför allt mot varandra på ett sätt som man inte gjort förut. Det synes mig som om det i denna process fanns inte endast stora svalg befästa, utan att det också blev möjligt att kommunicera över svalgen på ett för den politiska demokratin ytterst välgörande sätt.
Fasligt vad långt det blev! :P
Abs0 skrev:Hade inte vänstern pins med texten "kampen går vidare" efter röstningen? Läste det i någon bok, en sån skulle man vilja ha.
Nej, inte vänstern - folkkampanjen. :) Där fanns ju som sagt en del borgerliga sympatisörer också. Du bör säkert kunna hitta någon sådan knapp på någon loppmarknad eller liknande, men den "klassiska" knappen var denna:
Bild

Gutekrigaren
Medlem
Inlägg: 4120
Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
Ort: Rom

Inlägg av Gutekrigaren » 8 augusti 2003, 14:27

Ett boktips om man är intresserad av själva folkomröstningen är Gunnar Falkemarks "Politik, lobbyism och manipulation" från 1999. Faktiskt en hejdlöst rolig bok som i ett kapitel tar upp kärnkraftsomröstningen och vilken fars den var.

I övrigt handlar boken om politiken bakom ScanLink, Öresundsbron och Dennispaketet.

Och nej, jag skojar inte. Boken är skitkul.

Mvh Petter

Skriv svar