Jugoslavien efter 1945

[jenny]

Jag sitter med ett tungt arbete om kriser och konflikter i Jugolslavien efter 1945. Jag ska koncentrera mig på de tre F:n; förutsättningar, förlopp, följder. Om någon råkar ha kortfattade kunskaper i ämnet får ni hemskt gärna dela med er!

[Leonidas]

På vilken nivå ligger arbetet?

[EnSvenskTiger]

Det kan ju vara bra om det innehåller en hel del om Josip Broz aka Tito

[Artur Szulc]

Hej!

Kortfattat:

Kommunisterna spelade en viktig roll i striderna mot den nazistiska ockupationsmakten. I samband med krigets slut kunde således kommunisterna ta makten på fredlig väg. Folkrepubliken Jugoslavien bildades utan inblandning från Stalin (ryssarna hade trots allt inte befriat området).

Aktioner mot kroatiska ustasjaanhängare och serbiska rojalister påbörjades. Tiotusentals männsikor avrättades. Titos ambition var att tränga undan de nationella identiterna till förmån för en jugoslavisk konfederation. Jugoslavien kom att bli en decentraliserad socialistisk stat. Ekonomin utvecklades relativt väl ,men ekonomin stagnerade under 1970-talet med arbetslöshet och inflation som följder. Det jugoslaviska samhället började sakteligen att falla samman.

Kritiken mot sammanfallet hade oftast en etnisk klang. Men Tito såg till att kritiken trängdes tillbaka. Efter Titos död 1980 (om jag minns rätt) kom kritiken tillbaka med oförminskad styrka.

Jugoslavien hade stora regionala skillnader (ungefär som dagens Italien), vissa delar var industrialiserade (norra och västra delar) med områdena Bosnien och Kosovo förblev jordbruksinriktade och jämförelsevis fattiga. Skillnaderna var inte enbart ekonomiska utan även politiska; muslimerna som talade serbokroatiska blev inte erkända som ett statsbärande folk förrän på 1960-talet, och 1981 krävde albanerna i Kosovo (serbernas urhem) självstyre. I samband med detta kravet ökade det serbiska förtrycket eller försvaret i Kosovo. Serberna ville försvara sina intressen i vad de betraktade som ett historiskt urhem.

Efter Titos död kom Jugoslavien att bli en nation med djupgående etniska motsättningar. Allt det som Tito hade tryckt tillbaka kom nu upp till ytan och underminerade nationens stabilitet. Kroater och slovener krävde demokrati och självständighet. 1990 blev Franjo Tudjman kroatisk president och han krävde självständighet.

Den etniska splittringen ökade och inbördeskriget var ett faktum.

hälsningar artur

[Örjan]

Titos ambition var att tränga undan de nationella identiterna till förmån för en jugoslavisk konfederation.

Jugoslavien var väl ändå en federation?

[Mille1]

Titos ambition var att tränga undan de nationella identiterna till förmån för en jugoslavisk konfederation.

Jugoslavien var väl ändå en federation?

Hej Örjan!

Jag har också för mig att Jugoslavien var en federation. Jag är lite osäker där, men när kriget inbördeskriget bröt ut så beroddet det väl att några stater i federationen ville bryta sig ut?

men jag kan ha fel där.

[Örjan]

Med tanke på en holmgång som jag och messenger har haft i en annan tråd kan det vara värt att reda ut vad det är för typer av krig som vi har buntat ihop under benämningen "kriget i Jugoslavien"

Slovenienkriget Slovenerna förklarar sig självständiga och den Jugoslaviens federala armé går in för att stoppa dem. Efter tio dagars förvirrade strider ger Jugoslavien upp försöken att med våld hålla ihop federationen.

Kroatienkrigen Kroatien förklarar sig självständigt men en tvist med den stora serbiska minoriteten leder krig. Kroatienserberna vill antingen stanna kvar i Jugoslavien eller få självstyre i ett självständigt Kroatien. Kroatien går inte med på något av kraven. Den Jugoslaviska armén beväpnar då serberna som sedan utropar en utbrytarrepublik. Efter några års vapenvila krossas utrbrytarrepubliken av den kroatiska armén.

Bosnienkriget Samma historia som i Kroatien. Serbisk minoritet vill stanna kvar i Jugoslavien. De blir beväpnade av Jugoslaviens armé och gör uppror. Kriget slutar med att Bosnien blir en konfederation med en serbisk del och en muslimsk-kroatisk del.

Kosovokriget Albaner i Kosovo gör uppror mot Jugoslavien. Övergrepp från den jugoslaviska säkerhetstjänsten gör att NATO ingriper på kosovoalbanernas sida. Kriget slutar med att Kosovo tills vidare ställs under internationell kontroll.

[Leonidas]

Titos ambition var att tränga undan de nationella identiterna till förmån för en jugoslavisk konfederation.

Jugoslavien var väl ändå en federation?

Hej Örjan!

Jag har också för mig att Jugoslavien var en federation. Jag är lite osäker där, men när kriget inbördeskriget bröt ut så beroddet det väl att några stater i federationen ville bryta sig ut?

men jag kan ha fel där.

Det var en federation.

[Mille1]

Med tanke på en holmgång som jag och messenger har haft i en annan tråd kan det vara värt att reda ut vad det är för typer av krig som vi har buntat ihop under benämningen "kriget i Jugoslavien"

Slovenienkriget Slovenerna förklarar sig självständiga och den Jugoslaviens federala armé går in för att stoppa dem. Efter tio dagars förvirrade strider ger Jugoslavien upp försöken att med våld hålla ihop federationen.

Kroatienkrigen Kroatien förklarar sig självständigt men en tvist med den stora serbiska minoriteten leder krig. Kroatienserberna vill antingen stanna kvar i Jugoslavien eller få självstyre i ett självständigt Kroatien. Kroatien går inte med på något av kraven. Den Jugoslaviska armén beväpnar då serberna som sedan utropar en utbrytarrepublik. Efter några års vapenvila krossas utrbrytarrepubliken av den kroatiska armén.

Bosnienkriget Samma historia som i Kroatien. Serbisk minoritet vill stanna kvar i Jugoslavien. De blir beväpnade av Jugoslaviens armé och gör uppror. Kriget slutar med att Bosnien blir en konfederation med en serbisk del och en muslimsk-kroatisk del.

Kosovokriget Albaner i Kosovo gör uppror mot Jugoslavien. Övergrepp från den jugoslaviska säkerhetstjänsten gör att NATO ingriper på kosovoalbanernas sida. Kriget slutar med att Kosovo tills vidare ställs under internationell kontroll.

Då var det inte ett stort krig utan fyra krig, där man, om man knyter samman trådarna Serberna ogillade staterna utbrytning?

Pga igentligen av att serberna var i minoritet?

[Örjan]

Då var det inte ett stort krig utan fyra krig, där man, om man knyter samman trådarna Serberna ogillade staterna utbrytning?

Pga igentligen av att serberna var i minoritet?

Ja, det kan man säga. Slovenerna vann inte sitt krig för att de besegrade den Jugoslaviska armén. Jugoslavien gav upp eftersom de inte tyckte att Slovenien var värt ett krig. Slovanien var nämligen den enda av de ovan nämnda delrepublikerna som inte hade en serbisk minoritet.

[Mille1]

Då var det inte ett stort krig utan fyra krig, där man, om man knyter samman trådarna Serberna ogillade staterna utbrytning?

Pga igentligen av att serberna var i minoritet?

Ja, det kan man säga. Slovenerna vann inte sitt krig för att de besegrade den Jugoslaviska armén. Jugoslavien gav upp eftersom de inte tyckte att Slovenien var värt ett krig. Slovanien var nämligen den enda av de ovan nämnda delrepublikerna som inte hade en serbisk minoritet.

Om man tänker på Jugoslavien som helhet. Vart låg dom viktiga industrierna, fanns det några naturtillgångar?

[Leonidas]

Här kommer ett utdrag från min uppsats på inbördeskriget i Jugoslavien och Sammetsskilsmässan:

Efterkrigstiden
I Jugoslavien hade kommunisterna och Tito redan konsoliderat makten under Andra världskriget, vilket också var lika mycket ett revolutionärt krig och inbördeskrig som det var ett befrielsekrig.
Av Titos proklamering tidigare om demokrati syntes föga. Han hoppade över fasen med koalitionsregering, helt enkelt för att han hade makten att göra det, till införandet av enpartistat. Det genomfördes dock ett val där kommunistiska Nationella fronten erhöll 90.5% av rösterna, och valdeltagandet var högt c:a 88% av de röstberättigade röstade. En ny konstitution antogs efter sovjetisk modell. Dock var deltagandet lägre hos den serbiska befolkningen som fortfarande hyste sympatier för kungen och Cetniks. Dessa siffror skulle felaktigt kunna förklaras med tanke på alla kommunistiska staters s.k. val, men man kan inte bortse från det faktum att Tito, hans partisanrörelse, och hans kommunistiska Nationella fronten, hade ett autentiskt stöd, och med prestigen han hade uppnått hade han en stabil grund av legitimitet att stå på. Det skulle också vara ett misstag att underskatta Titos regims stora generositet mot olika kulturella och språkliga distinktioner i det multikulturella Jugoslavien. Till exempel, skapandet av en federation var i sig ett erkännande av de olika folken och beslutet att döpa federationens republiker efter deras etnohistoriska namn var för många jugoslaver viktigt och tacksamt. De nya republikerna i federationen var: Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien. Federationen tillfredsställde de flesta etniska grupper – utom serberna. Detta berodde på att de hade intressen i Makedonien och Montenegro. Dessutom sattes de serber som bodde i Kroatien, främst i Krajina området, under delvis kroatisk kontroll, medan kosovoalbaner och ungrare fick en begränsad autonomi i Serbien.

Efterkrigstiden präglades av ekonomisk och sociokulturell revolution. Man centraliserade ekonomiska beslut och alla industrier, handels- och finansbolag nationaliserades: det individuella jordägandet begränsades till 60 hektar och den jordbruksmark som blev över hade organiserats i kollektivjordbruk. Den fösta femårsplanen var ytterst detaljerad, omfattande och byråkratisk kopia av en kommandoekonomi av sovjetisk typ. Den övergavs under 1950-talet, främst eftersom den var hopplöst ohanterlig. 1950, därefter 1961, överfördes kontrollen över industrin till arbetarråd med vidsträckta befogenheter när det gällde ledningen, inklusive rätten att allokera investeringsfonder och att besluta om vad man skulle göra med vinsten. Det kollektiviserade jordbruket fördes också tillbaka till privat ägande. I början av 1960-talet gjordes nya krediter tillgängliga genom lokala banker ( i motsats till centralbanken), och det centrala prissättningssystemet mjukades upp.
Titos strävan att gå sin egen väg i östblocket gjorde att Sovjetunionen blev irriterade och ansåg att de skulle rätta sig i ledet, om inte så... Amerikanerna såg detta som ett ypperligt tillfälle att slå in en kil i östblocket och pumpade in miljarder dollar in i Jugoslavien i form av rena bidrag och förmånliga lån, vilket fick till följd att Jugoslaverna tilläts leva över nivån av deras egen ekonomiska produktivitet.
Den senare delen av 1960-talet präglades först av en period av stagnation, arbetslöshet, utvandring, och en minskad realinkomst, och sedan en period av inflation, budgetunderskott, och en försvagad valuta. Under båda perioderna, vidgades ytterligare det politiskt farliga gapet mellan det rika norr och det fattiga söder.
Vid sidan av ekonomin var Titos andra huvudsakliga bekymmer statens sammanhållning och skapandet av en jugoslavisk identitet som skulle stå över serbisk. Tito, som till födseln var hälften kroat och till hälften sloven, hade föresatt sig att bevara Jugoslavien som stat och kanske nation. Som tidigare nämnts fick han god hjälp för detta uppdrag av kamratandan från partisankriget under andra världskriget, då han hade varit noga med att samla ett etniskt diversifierat ledarskap inom Kommunistpartiet och inom armén. Jugoslaviens integritet hotades inte så länge denna generation ensam hade makten. Under 1970-talet hade emellertid en ny generation vuxit upp som var mera nationalistisk och separatistisk - delvis genom att krigstidens magi höll på att försvinna och delvis eftersom, det relativt mer ekonomiskt utvecklade Kroatien var förbittrade över att de fick bära de fattiga republikernas ekonomiska bördor.
Den stagnerande ekonomin i kombination med decentraliserings iver från främst kroatiskt håll fick Tito att personligen agera. Han tillrättavisade de kroatiska separatisterna och återställde ordningen. Men Tito såg till att pendeln inte svingades tillbaka till övercentralisering, kommandoekonomi och serbisk hegemoni, och en del av de klagomål rörande ekonomiska problem som kroaterna framfört mildrades något.
De olika grupperingarna mot och respektive för decentralisering skulle koordineras för att inte skapa vidare konflikter och därför skapades 1974 en ny konstitution. Den viktigaste förändringen var erkännandet de autonoma regionerna och att albaner, bosnier och ungrare erkändes som jugoslaviskt folk. Den allvarligaste aspekten av 1974 års konstitution var att den tillät att beslut kunde stoppas med ett veto från någon av de 6 republikerna eller de 2 autonoma regionerna. Den föreskrev också ett system där medlemmar av det federativa parlamentet valdes av en delegation och som dessutom var ansvarig inför denna delegation och skulle följa dess instruktioner. Om inte kunde delegationen avsätta parlamentären. Detta ledde till litet utrymme för effektiv lagstiftning. Då parlamentärerna fick sitta och vänta på instruktioner från sina delegationerna. Tito, som av konstitutionen gavs ett livslångt enmansstyre av landet (denna roll skulle inte ärvas av någon), insåg att han inte var odödlig och planerade att dela makten mellan de olika republikerna och autonomierna. Faran var att någon av republikerna skulle få för mycket makt och att använda det för att dominera de andra republikerna. Det nya presidentskapet skulle tillfalla en grupp som representerades av medlemmar från de olika republikerna och de autonoma områdena, och ordförandeskapet i denna grupp skulle rotera efter ett år mellan republikerna. Denna konsensus modell kunde anses som odemokratisk, därför att majoriteten inte behövde vinna, men minoriteten kunde inte heller förlora. Den beslutsmetod som föredrogs var den av ”harmoniserande intressen”, vilket innebar att man förhandlade fram en kompromiss som såg till att någon nationalitet inte kände sig uteslutna. Tito skapade detta system med avsikten att hindra någon nationalitet att få för mycket makt. Han lyckades med detta men till priset av att han även hindrade dem att fungera effektivt. Titos sista försök att upprätta en helande balans mellan republikerna ledde till en institutionell stabilitet men misslyckades med att ge landet en riktning i framtiden. Han lyckades inte heller bota landets två främsta sjukdomar: etnisk spänning och interregional ojämlikhet.
Konstitutionen innehöll även drag av en konfederation, då ökad makt fördes till republikerna från den centrala staten. Statens minskade betydelse visade sig då unga och begåvade politiker hellre sökte sig till de regionala parlamenten än till den federala. Dessa parlament började mer och mer skydda sina intressen.



Upplösningen av Jugoslavien
Det var en rad orsaker som, enskilt och tillsammans med efterföljande kedjereaktioner, ledde till att den kommunistiska federationen Jugoslavien upplöstes.

Ekonomiska orsaker:
Det är svårt att säga hur stor roll den stagnerande jugoslaviska ekonomin spelade i sönderfallet av Jugoslavien. Det är dock sant att i vilket land som helst med en stagnerande ekonomi, som går mot depression, så får det resultatet att folket känner sig otrygga då deras besparingar hotas.

Mot 1980-talet hade Jugoslaviens statsskuld växt ordentligt. Detta berodde på att Jugoslavien under 50- och 60-talet hade lånat pengar av västeuropeiska stater och USA till förmånliga villkor i kampen mot Sovjetunionen. Denna statsskuld ökade i och med Oljekrisen under 70-talet då den jugoslaviska handelsbalansen kraftigt försämrades. Oljekrisen påverkade också de gästarbetande jugoslaverna i Västeuropa som förlorade sina arbeten och kunde sålunda inte skicka pengar hem till släktingar i Jugoslavien. Under tiden förvärrades krisen i Jugoslavien. Ungefär 80% av alla hushåll förlorade sina besparingar. Men det var först 1982 som man insåg vidden av de ekonomiska problemen. Genom en paragraf i 1974 års konstitution var inte republikerna och de autonoma provinserna skyldiga att redovisa sin ekonomi för den centrala staten. Vilket innebar att man kunde låna och spendera hur man ville. Och det var precis vad man gjort. Deras slöseri uppgick till 65% av landets statsskuld. Detta ledde till att IMF (International Monetary Fund) krävde att Jugoslavien skulle införa ett ekonomiskt program som skulle motverka inflationen och stabilisera ekonomin. IMF ville också att man skulle införa en effektiv beslutsprocess för att ta och genomföra beslut genom majoritet. Men detta stred mot Titos system med konsensusbeslut, vilken gav varje republik rätten att lägga in sitt veto.
IMFs krav på ett federalt reformarbete hindrades av slovener och kroater som hade fått fördel av decentraliseringen. Detta berodde också på att de skulle komma i minoritet vid federala majoritetsbeslut. De flesta republiker slutade att betala sina respektive delar av den federala budgeten, och 1986 kom man överens om att det centrala skulle finansieras enbart av federala inkomster. Detta gav republikerna ekonomisk suveränitet. Inflationen nådde 1989 2500%, arbetslösheten 20%, mellan 1979 och 1988 föll realinkomsten med 50% per capita och arbetare strejkade över hela Jugoslavien. Då valdes kroaten Ante Markovic till premiärminister. Han var en förespråkare för marknadsekonomi och devalverade dinaren, frös löner och släppte priserna fria. Han åstadkom genast goda resultat och inflationen sjönk till en rekordlåg nivå i maj 1990, men då var det redan försent att rädda Jugoslavien.
Dessa ekonomiska problem lade grunden för nationalistiska strömningar, först i Serbien och därefter i de övriga republikerna. Den nedåtgående ekonomiska spiralen förvärrade de ojämlikheter inom och mellan republikerna, och odlade förbittring mellan de rika och de fattiga.

Politiska orsaker:
För att få grepp på de politiska orsakerna till Jugoslaviens sönderfall så måste landets etniska geografi och de olika folkens fördelning utforskas, samt på vilket sätt och varför nationalismen användes i samband Jugoslaviens sköra etniska sammansättning. Dessutom måste orsakerna till varför dessa handlingar kunde ske, eller vara möjliga inom federationen. Det skall tilläggas att många av händelserna i stort sett skedde samtidigt och att det är därför svårt att presentera dem kronologiskt.

Den etniska sammansättningen av den Jugoslaviska mosaiken utgjordes av ungefärligen 36 % serber, 20 % kroater, 10 % muslimer, 8 % slovener, 8% albaner, 6 % makedonier, 3 % montenegriner och övriga 9 %. (Hur dessa folk fördelade sig på den Jugoslaviska kartan se App 1).

Den fundamentala Jugoslaviska konflikten ligger mellan kroater och serber. Problemet är att de lever delvis på samma territorier, så att de knappast kan bilda självständiga stater utan att den andra sidan känner att deras nationella intressen sätts på spel och de kan inte komma överens om att skapa en gemensam stat utan att båda sidor känner att de berövats från sina nationella rättigheter.

Med Titos död försvann en av de viktigaste sammanhållande länkarna i Jugoslavien. Det insågs av alla, och många drog slutsatsen att man kunde räkna med ett nära förestående sammanbrott. Dock kom inte hans död som en överraskning då Tito länge låg i koma innan han dog, vilket gav politikerna tid att förbereda sig. Viktigare var dock att befolkningen gavs tid att förbereda sig för vad som skulle komma.

Serberna hade alltid ogillat de ”titoistiska” interna gränserna mellan republikerna inom federationen, vilka serberna menade vara diskriminerande gentemot deras etno-nation. Under mellankrigstiden hade Makedonien fått status som en fullvärdig republik från att ha varit en del av Serbien. Deras farhågor ökade med 1974 års konstitution, vilken utökade Kosovos och Vojvodinas autonomi ytterligare. Kosovo som är en av de etniskt mest homogena områdena i Jugoslavien (80-90 % av befolkningen utgörs av albaner och resten av serber). Trots detta förhållande var serberna misstänksamma mot etnisk mångfald och intoleranta mot försök att bryta ned republiken i mindre delar. ”Endast solidaritet räddar serberna” var deras historiska aforism, och de lutade mot en positiv, stolt, och härsklysten syn på deras stat. Benägna till kraftfulla och ibland våldsamma strategier för att uppnå deras politiska mål, hade serberna historiskt sett varit böjda att ”ta i med hårdhandskarna” för att ta vara på upproriska element.
Serbernas politiska mål var att stärka den centrala federativa makten genom att förflytta makt från de regionala regeringarna som tidigare utökat sin makt genom 1974 års konstitution. Detta serbiska mål stod i rak motsats till vad slovener och kroater hade för mål med Jugoslavien. Under sent 1980-tal började nyligen återuppväckta demokratiska och nationalistiska politiska grupper i Slovenien och Kroatien börja yrka på en ”lösare” federation eller en konfederation. Men ju hårdare det serbiska motståndet blev mot en konfederation så blev slovener och kroater mer och mer övertygade att närma sig en konfederation och slutligen en fullständig självständighet. Serberna vägrade tolerera detta om inte en allmän omdaning av republikernas gränser genomfördes för att lösa ut de serbiska fickorna i de andra republikerna. Enandet av alla serber innebar en uppstyckning av Bosnien och Kroatien.

Då uppstår frågan till varför slovenerna och kroaterna valde att utmana serberna vid decenniumskiftet 1989-90. Det troliga svaret ligger i den dubbla effekten av motvilja och attraktion i två olika riktningar. Det ofta publicerade memorandumet, skapat av Den serbiska akademin för konst och vetenskap, räknade upp de oförrätter som serberna utsatts för i efterkrigstidens Jugoslavien. Man syftade på bildandet av Makedonien och den utökade autonomin som Vojvodina och Kosovo erhållit. Memorandumet innehöll även klagomål över serbernas hotade status i Kroatien, vilket oroade slovenerna och kroaterna, vilka uppfattade det som en återspegling av önskad serbisk hegemoni. Även om memorandumet ursprungligen var avsett för att stödja Serbiens krav för en recentralisering av Jugoslavien, så lade dess argument om att serber i hela Jugoslavien skulle leva i en stat, den intellektuella grunden för senare vilja att skapa ett Storserbien.


I det autonoma Kosovo hade spänningarna mellan albaner och serber ökat. Hur skulle deras rättigheter försonas med de övriga jugoslaviska nationernas rättigheter? Albanerna tyckte att de skulle ha lika politiska rättigheter som de andra nationerna i Jugoslavien. Serberna tyckte dock att det kravet var ett hot mot deras nationella intressen. Konflikten berör en viktig fråga angående motivet bakom grundandet av Jugoslavien: är Jugoslavien en etnisk stat för sydslaverna eller är det en federation för de olika etniska folkgrupperna som bor där? Till att börja med så har aldrig albanerna räknats som sydslaver då de redan har en stat. Detta gav bara upphov till än mer fanatisk serbisk nationalism. När denna nationalism fångade den serbiska politiska, intellektuella och militära eliten så fanns det, trots motstånd, inget att göra för de redan pressade slovenska och kroatiska kommunistpartierna. Dessutom pressades de också av deras egna nationalister.
1987 skickade Serbiens president, Ivan Stambolic hans protegé Slobodan Milosevic, till Kosovo för att kyla av folkens upprördhet och för att lösa deras dispyter. Men, vid det laget hade Milosevic etablerat sin egen position i regeringen, tagit kontroll över media, och förberett sig för att utmana presidenten. I Kosovo, som till 80-90% bestod av albaner men som av serberna betraktades som sitt urhem, samlade Milosevic serber och montenegriner till ett stort möte. Polisen, som i huvudsak bestod av albaner, försökte skingra mötets deltagare med våld och därav samtidigt gav Milosevic en förevändning att ge nationalistiska löften om att ingen serb i framtiden skulle skadas. Ögonblickligen blev han ledaren för de serbiska ”patrioterna”. Flera liknande möten följde i hela Serbien och den serbiska nationalismen spred sig som en löpeld genom hela Serbien, men även till andra delar av Jugoslavien där serbisk minoritet levde. I Kosovo fick den serbiska nationalistiska offensiven resultatet att albanska separatister arrangerade egna demonstrationer och möten. Detta gav Milosevic möjligheten att ingripa med polis och militär i Kosovo för att som han uttryckte det ”försvara Jugoslavien från uppsplittring”. 1989 reducerades de serbiska provinsernas, Kosovo och Vojvodina, autonomi i den nya serbiska konstitutionen och senare samma år hölls ett val i Serbien där Milosevic vann en jordskredseger. Han konsoliderade sin position i Jugoslavien ytterligare genom att ersätta regeringarna i Montenegro, Vojvodina och Kosov med sina egna trogna.
Kosovo-konflikten betonade Jugoslaviens konstitutionella problem och rättfärdigade framväxten av serbisk nationalism och användandet av våld. Medan det finns icke-våldslösningar, i.e. liberal politiska, på den jugoslaviska konflikten (åtminstone i teorin), så finns det inga nationalistiska lösningar någonstans i Jugoslavien utan att våld blivit inblandat. Allt annat som skulle ske under upplösningen av Jugoslavien var en implementering av de formulerade målen och den linjen som testades och rättfärdigades i Kosovo.
Den historiska betydelsen av Kosovo för serbisk nationalism kunde inte själv rättfärdiga en polisstat eller etnisk rensning. Det behövdes ett starkare rättfärdigande. När det gäller fallet Kosovo, så presenterades albanerna som gärningsmän och skyldiga till skapandet av politik mot serberna som skulle leda till folkmord. När ”brottet” var fastställt så skulle albanerna straffas med ett lämpligt straff: polisstaten. Samma rättfärdigande användes i Kroatien (båda sidor) och Bosnien. Här spelar nationalismen som ett rättfärdigande en roll med förödande konsekvenser. När väl de extrema åtgärderna används och rättfärdigas så är den moraliska skadan på en nation så hög att hela samhället blir gisslan hos nationalisterna. Den serbiska statens karaktär bestäms inte nu så mycket av nationalismen, utan av ett nationalistiskt rättfärdigande av den mest drastiska politiken.

Nu kunde inte den serbiska nationalismen tyglas längre. Serber som bodde i andra republikerna hetsades upp av den patriotiska glöden och det ideologiska innehållet av memorandumet, skapat och publicerat av Den serbiska akademin för konst och vetenskap. Milosevic försökte långt ifrån lugna den serbiska befolkningen utan han spädde ytterligare på vad som nu kunde liknas vid en brand. Han pratade om fiender som omringade Serbien. Om han trodde att han kunde använde nationalism på ett kontrollerat sätt så trodde han fel. Han hade öppnat Pandoras ask.

Slovenerna och kroaterna fruktade att en möjlig förlängning av oroligheterna i Kosovo till deras hemländer och insåg också att serberna var kapabla till det. De visade förnyad uppskattning av den europeiska idén och under en period då Sovjetunionen höll på att vackla så tycktes det möjligt att integrera det slovenska och kroatiska samhället och ekonomin med Europa. Slovenien och Kroatien var de rikaste republikerna i Jugoslavien och dess invånare hade länge avskytt omallokeringen av deras skatter till de fattiga delarna av landet. På detta sätt skulle deras del av balkanproblemen lösas.

Under sent 1980-tal tyckte både Slovenien och Kroatien att det var lämpligt att skifta mot en mer marknadsorienterad ekonomi, ett steg som de andra republikerna inte var beredda att ta. Meningsskiljaktigheter rörande skötseln av ekonomin förstärkte växande meningsskiljaktigheter rörande det framtida politiska arrangemanget inom och mellan republikerna. Det centrala kommunist partiets makt och legitimitet hade redan fragmenterats längs regionala gränser och undergrävt av den federala statens politiska förfall. Politisk pluralism var på uppgång i flera republiker – främst Slovenien, Kroatien och Bosnien – ekandes utvecklingens skeende över hela Östeuropa. Den federala regeringen, vars maktfördelning byggde på ett roterande presidentskap, visade sig vara otillräckligt för att medla meningsskiljaktigheterna mellan republikerna rörande de framtida konstitutionella arrangemangen. Både Slovenien och Kroatien insisterade på ökad politisk pluralism och ytterligare decentralisering. Serbien och Montenegro ville ha ökad centralisering och enpartistyre. Bosnien och Makedonien var främst intresserade att behålla federationen intakt.

Ökad politisk konflikt inom Jugoslavien visade sig vara en fruktsam grund till etnisk polarisering. Denna polarisering var en direkt konsekvens av en medveten politisk strategi från de hårdföra inom det serbiska kommunistpartiet, som leddes av Milosevic och som stöddes av armén. Genom att använda sig av tilltalande serbisk nationalism så behöll och utökade man sin makt. Med den ekonomiska krisen, politisk konflikt, och växande osäkerhet som bakgrund var nationalistiska argument effektiva bland serberna, och Milosevic utnyttjade dem skickligt för att förstärka sin politiska bas.

De ursprungliga målen för den serbiska nationalismen var att vända Jugoslaviens fragmentering genom att recentralisera makten till Belgrad och utöva central, serbisk kontrollerat styre över statsapparaten. Dessa mål misslyckades av två anledningar, För det första, recentralisering och en auktoritativ stat gick inte hem i det övriga Jugoslavien och gick dessutom mot strömningarna i övriga Östeuropa. För det andra, serbisk nationalism orsakade en nationalistisk motreaktion i de andra republikerna.

Den växande ekonomiska osäkerheten kombinerat med den växande politiska konflikten skapade en fruktbar grund för en medveten strategi för att skylla problemen på de etniska minoriteterna och samla de missnöjda massorna med nationalistisk retorik. Denna nationalistiska lockelse var med tanke på, de historiska fientligheterna, kombinerat med förekomsten av etniska minoriteter inom republikerna, både möjlig och trolig.

Brytningen mellan republikerna blev tydlig vid det federala kommunistpartiets kongress i januari 1990 i Belgrad. Till denna kongress hade ett förslag lagts fram om att det skulle vara slut på ”den auktoritära socialismen”. Alla de åtta kommunistpartierna godtog detta förslag. Vidare så hävdade slovenerna att de regionala partierna skulle vara självständiga och skulle genomföra reformer på eget initiativ och i den omfattning de själv önskade. Beslut togs om att avskaffa kommunistpartiets ledande roll i samhället. Däremot avslogs slovenernas förslag, varpå de slovenska delegaterna lämnade kongressen. Efter att ett förslag om att fortsätta kongressen utan slovenerna lagts fram och avslagits, ajournerades kongressen. I samband med detta och att Gorbatjov lanserat sin nytänkande socialism innehållande glasnost och perestrojka, stod det emellertid klart för de östeuropeiska staterna att kommunismen var död. Jugoslavien var inget undantag, trots att man varit relativt självständig del av den sovjetiska sfären.
I praktiken betydde detta slutet för det jugoslaviska kommunistpartiet. Den federala regeringschefen konstaterade att Jugoslavien fortsatte att fungera med eller utan kommunistpartiet och att dettas eventuella roll i framtiden berodde på hur det lyckades vinna röster vid valen. Därmed hade dörren öppnats för både partibildningar och val under fria former.

Slovenien hade alltjämt initiativet i rörelsen bort från Belgrad. Den 4 februari 1990 bröt det slovenska kommunistpartiet förbindelsen med det jugoslaviska. Det var en formalitet, emedan det jugoslaviska knappast existerade ens på papperet. Det slovenska kommunistpartiet bytte namn men behöll sin ledare, Milan Kûcan som också vann presidentvalet. I parlamentsvalet vann en högerkoalition. Detta avhopp från Jugoslavien kunde genomföras då det inte fanns många serber i landet och dessutom inte gränsade till Serbien.

I Kroatien var situationen mer komplicerad. Där fanns garnisoner ur den federala jugoslaviska armén stationerade. Den federala armén bestod av manskap från hela federationen men av officerarna och underofficerarna var hela 75 % serber. Dessutom var 12 % av befolkningen i Kroatien serber. Dessa levde främst i Krajinaområdet och centrala Kroatien längs gränsen till Bosnien. Den man som vann valet till parlamentet och presidentskapet var Franjo Tudjman och hans parti Hrvatska Demokratiska Zajednica, HDZ. Hans parti ville vara moderat-konservativt, men där fanns dock en stark flygel som var högerradikal. Den bestod av folk som avböjde varje förbindelse med Ustaša. Arvid Fredborg menar att Tudjman aktivt skulle ha försökt lugna serbernas farhågor, bl.a. med en lagstiftning som skulle tillfredsställa dem. Denna politik vann dock ingen tilltro hos serberna.
Hur aktivt kroaterna försökte skydda serberna har omtvistats. Det finns t.o.m. de som säger att kroaterna i själva verket påskyndade kriget genom en aggressiv politik gentemot serberna i Kroatien. Joseph Rotschild och Nancy M. Wingfield, skriver i ”Return to Diversity” att: ” Givet naturen och intensiteten av den serbiska nationalismen, verkar det osannolikt att förnuftiga försäkringar om medborgerliga rättigheter från det nyligen självständiga Kroatien skulle dämpa deras oro. Men den kroatiska eliten försökte inte ens. I verkligheten inträffade det motsatta: trots den spända 1900-tals historien som de delade, trots de fortfarande levande minnena av folkmorden under Andra världskriget så antog den kroatiska eliten både retoriska och nationalistiska symboler - de senare påminde serberna om Ustaša – i realiteten skapade för att skrämma och oroa istället för att försäkra den utbrytande statens serbiska befolkningens status, säkerhet och framtid. Detta kroatiska handlingssätt var en blunder, då det accelererade en kedjereaktion av konkurrerande etniska mobiliseringar”. Detta synsätt att kroaterna förvärrat situationen delas också av andra forskare.

Efter segern i det kroatiska valet uttalade President Tudjman att han väl skulle kunna tänka sig att Kroatien skulle kunna ingå i en konfederation. Svaret kom en dryg månade senare i juni 1990 då Slobodan Milosevic höll tal i det serbiska parlamentet. I talet var han villig att endast godta vissa smärre ändringar i federationen och avvisade helt tanken på en konfederation. Om federationen inte bevarades var det enda alternativet för serberna full självständighet. Men i så fall, sade han, blir gränserna en öppen fråga. Gränserna bör omregleras. Detta tal skulle ha observerats noggrannare i utlandet. Det är i själva verket nyckeln till hans fortsatta handlande. Ty med en omreglering menade han en gränsdragning som innebar att praktiskt taget alla serber hamnade i Serbien jämte ett antal miljoner icke-serber. Det tal han höll den 25 juni var en deklaration om att Storserbien var hans program. Lite senare antogs en ny författning genom en folkomröstning där de autonoma provinsernas rättigheter upphävdes.
Samtidigt kungjorde slovenerna att alla militära styrkor som stod på slovensk mark skulle läggas under slovensk kontroll. Därmed tog man ett ytterligare steg mot självständighet.

De serber som bodde i de kroatiska städerna visade sig vara mindre mottagliga för nationalistisk agitation. Men i området som går från Bosniens västra hörn ned till Dalmatien, särskilt i det område som kallas Krajina, var det omvänt. I dessa delar var den serbiska befolkningen fattiga och hade sociala problem. Det skulle visa sig att de också var mycket mottagliga för den nationalistiska retoriken.
För Kroatien är området ifråga ytterst viktigt. Om det avskiljs innebär det att landförbindelsen med Dalmatien skärs av. För befolkningen – övervägande serbisk – är en skilsmässa från Kroatien ännu viktigare. Ty den anser sig hotas av folkmord. De lever nämligen i föreställningen att vad som hände under Andra världskriget kommer att upprepas igen. Det är en absurd tanke men mänskligt lätt att förstå, då kroaterna hade uppträtt precis som deras landsmän i det förflutna. I augusti samma år genomförde serberna i Krajina, som en reaktion på HDZ vinst i valet och i enlighet med Milosevic tal i juni, en folkomröstning för autonomi. Det blev ett rungande ja till autonomi.Hela proceduren förklarades olaglig av kroaterna och serberna i Krajina hotade med att sätta in JNA om kroaterna försökte hindra utgången av valet. Undantagstillstånd infördes i området och vapen och serbiska officerare fördes in i området. Man satte upp vägspärrar och den kroatiska minoriteten tvingades fly. På ett effektivt sätt hade serberna i Krajina (med stor sannolikhet regisserat av Milosevic) upprättat en serbisk enklav i Kroatien.

I december samma år tog Milosevic kommunistparti, som omvandlats till ett socialist-nationalistiskt, hem segern i valet. Han valdes till president och hans storserbiska politik fick förnyat förtroende. Frågan var om man kunde anse valet vara fritt. Inskränkningarna för oppositionen i television och press var kraftiga och diskvalicerade valet redan de.
Samtidigt i Slovenien genomfördes en folkomröstning för utträde ur federationen, där ja-sidan vann. I Kroatien genomfördes ändringar i författningen för att kunna utträda. Valen i Slovenien och besluten i Zagreb bekräftade inte mindre än valutgången i Belgrad att den inrikespolitiska situationen blivit ohållbar. Man hoppades dock på en fredlig upplösning. Med utvecklingen i Krajina började man i Slovenien och Kroatien utbilda ”polis”. Dessutom fanns s.k. territorialtrupper (hemvärn), som man försökte få kontroll över. Slovenerna lyckades men i Kroatien misslyckades kuppen. I detta ögonblick kom en order från de federala militärmyndigheterna att samla in vapen från de ”irreguljära” trupperna i Slovenien och Kroatien. Ordern motsattes och ignorerades av slovenerna och kroaterna. Här var det nära en väpnad konflikt, men en uppgörelse nåddes och kroaterna tvingades hemförlova sina specialstyrkor. Kroaterna vann tid och använde denna för att skapa och rusta upp sina militära styrkor (i.e. polis).

Samtidigt började händelserna i Jugoslavien att väckta intresse i Väst. I april sändes en EG-delegation ned till Belgrad för att inhämta information. Kunskapen om Jugoslavien var i stort liten i Europa och det visades tydligt när delegationen skickades till Belgrad, Serbiens huvudstad. Samtidigt var talesmän för internationell opinion i regel positiva för ett fortsatt Jugoslavien. Dessutom levde det kvar en genuin sympati för serberna som bundsförvanter från det första världskriget bland segrarmakterna, särskilt Frankrike och Storbritannien.

Den 1 april beslöt sig Krajina att ansluta sig till Serbien. Spänningarna steg Kroatien. I början av maj försämrades situationen radikalt. I det nordöstra hörnet av Kroatien sökte kroatisk polis efter några försvunna kollegor i staden Vukovar. Det utbröt en eldstrid och 46 polismän och civila dödades eller skadades. Detta var inte en incident utan en krigshandling. Händelsen ansågs organiserad av den serbiske extremisten Vojislav Šešelj. Allvarliga sammanstötningar ägde också rum i Dalmatien. Den federala försvarsministern förklarade att Jugoslavien befann sig i ett tillstånd av inbördeskrig. Den 25 juni förklarade sig Kroatien självständigt. Kriget fortsatte en tid med gerillakrigsföring för att senare helt bli ett öppet krig.

Upplösningen av före detta Jugoslavien drevs av specifika historiska händelser, politiska utvecklingar, och ekonomiska tillstånd som tillsammans hjälpte till att producera en elakartad nationalism. Resultatet var en bitter konflikt, med obeskrivlig förstörelse, som utspelades inom två av landets sex territorier.
Den omedelbara orsaken till upplösningen var nyuppstånden nationalism, speciellt i Serbien, under sena 1980-talet och tidigt 1990-tal. Nationalism i sig behöver inte vara orsaken till konflikt eller krig. Men med Jugoslaviens speciella historiska bakgrund så var sannolikheten att serbisk nationalism skulle leda till upplösandet av federationen väldigt hög.
Om nationalism var den omedelbara orsaken till den jugoslaviska konflikten kan man fråga sig varför den uppstod i slutet av 1980-talet. Den populära förklaringen som media ofta använt sig av består i att den fanns olika etniska minoriteter med historiska oegentligheter mellan varandra inom Jugoslavien. Men detta är en förenklad förklaring. Om man ser på det rent logiskt så innebär det att länder med etniska eller religiösa minoriteter är instabila och mer benägna till våldsam desintegration, speciellt om dessa grupper har haft någon historisk konflikt mellan sig. Det är klart att förekomsten av olika etniska grupper med historisk konflikt mellan dem inte är tillräckligt för att förklara varken uppkomsten av nationalism eller en våldsam upplösning av en stat. Det är dock möjligt att etnisk geografi och ett arv av etnisk konflikt kan bli medel och utnyttjade av nationalistisk retorik, vilket skedde i före detta Jugoslavien. Men varför, hur, och vid vilken tidpunkt detta händer kan inte fullkomligt förklaras genom att fastslå att etniska olikheter finns. M.a.o. även om dessa olikheter och historiska konflikter kan ha agerat frigörande för utbrottet av etnisk konflikt i före detta Jugoslavien, så var det inte den enda, ens huvudorsaken till konflikten.
För att förstå varför den Jugoslaviska konflikten uppstod då den gjorde måste man undersöka orsakerna till varför nationalism uppstod i slutet av 1980-talet. Tre tydliga, men sammantvinnade, faktorer kan identifieras.
- Under 1980-talet upplevde Jugoslavien en kraftig ekonomisk nedgång orsakad delvis av sina utländska långivare och länder i väst krävde en förändring av det ekonomiska systemet i riktning mot marknadsekonomi.
- Denna ekonomiska förändring genomfördes av en ökande svag stat, skakad av interna slitningar, både inom den centrala regeringen men också mellan de ökande självständiga regionala regeringarna, gällande frågan om statens nya politiska agenda.
- Denna ekonomiska och politiska förändring skedde under en tid då omvärlden förändrades, när Jugoslaviens grannar valde att ta steget från en totalitär kommunistisk regim till demokrati och marknadsekonomi.

Ekonomisk nedgång och politisk konflikt skapade en känsla av ovisshet och osäkerhet bland de jugoslaviska medborgarna. Således skapades också fundamenten för att finna syndabockar till situationen och nationalistisk lockelse. Opportunistiska serbiska politiker, oförmögna att möta befolkningens grundläggande behov, utnyttjade folk med nationalistisk retorik för att behålla makten i ett Jugoslavien där kommunismens kollaps hotade ta makten ifrån dem. Den framgångsrika nationalistiska strategin som utnyttjades av politikerna i Serbien började få förespråkare i andra delar av Jugoslavien (främst Slovenien och Kroatien), där lika skrupelfria politiker följde det serbiska exemplet för egen politisk vinning. Detta resulterade i att möjligheten till politisk kompromiss minskade över tid, och 1991 försvann helt vilket ledde till upplösningen av den Jugoslaviska staten. Med den etniska geografi som fanns i Jugoslavien 1991 och de oförenliga nationalistiska stämningar som uppstått, var det inte förvånande att upplösningen av staten blev våldsam.

[jenny]

Tack för alla svar!

Till dig som frågade, arbetet ligger på gymnasienivå. Tack återigen.