Mindre av rivningar i sydsvenska städer?

[koroshiya]

...
Jag tror vi har olika bild av anledningarna till att man rev hus, men vilken ideologi är det i så fall som ligger bakom? Utöver rent krass ekonomi alltså. Och jag förstår inte riktigt tesen att den ideologin skulle skilja sig radikalt från resten av Europa, men det kanske klarnar om man vet vad du menar.

Det vet jag inte, men med nybyggena på den tiden tror jag att det ofta var en allmän kulturell yttring. Lite som med den starke ariske mannen i Tyskland på 30-talet, som lika gärna kunde ha varit den starke sovjetmannen.

Främst gäller väl det här hyreshus, där jag inte tror att det var någon väldig skillnad mellan Sovjet och västerut till UK. DDR producerade också betonglådor.

Just det tycker jag har blivit mycket bättre. Det har blivit en återgång till estetiskt mer tilltalande hus, med lite mer brutna linjer, och enkla knep som att bryta upp fasaden, med vad jag tror är dekorativt tegel.

Kvillebäcken i Göteborg är väl ett exempel på det, och arkitekterna pratar om feng shui och liknande tänker på färgval och material. Det är väldigt annorlunda jämfört med 1970.

Här är från saluhallen, där de har lyckats någorlunda att skapa något gemytligt.

kville-saluhall-43-2-1-1536x1152.jpg

När jag växte upp var det en betong och plåtlåda för spårvägen, med pressbyrå, Morgans korvmoj och polisen. Utanför var det en stor asfaltsplatta som var en bussterminal.

Så här såg det ut.

vmp1.png

Nu är det så här.

vm2.png

Det enda som finns kvar är trappan. På asfaltsplattan står det nu ett antal hus. Man kan se ett till höger.

[adlercreutz]

Jag tycker artikeln i arkitekturupproret beskriver ungefär vad jag varit inne på, alltså att det var ekonomiska skäl och infrastruktursatsningar som låg bakom rivningarna. Sen lägger de till ”futuristisk ideologi” men jag tror de menar något annat än en relativt kortlivad främst italiensk/rysk rörelse från början av 1900-talet. Jag har svårt att se att just Sverige hade en futuristisk boom under 50-70-talen som övriga Europa saknade.

Varför rev man?

Bakom fanns en kombination av rationalitetstänkande hos planerare; profitmaximering hos fastighetsägare och byggbolag; samt futuristisk ideologi hos politiker, arkitekter och tidens sociala ingenjörer. Det gamla skulle bara bort. Det hade inget värde oavsett hur vackert och välbyggt det var. [3]

”Futuristerna bejakade det destruktiva därför att de såg förstörelsen av det gamla som en förutsättning av det nya. Ur askan skulle det nya maskinsamhället resa sig.” (Johan Rådberg) [4]
Dels låg de många av de mest påkostade byggnaderna ofta i vägen för de centrala köplådor, p-hus och motorleder man till varje pris ville ha in i stadskärnan på varje stor och medelstor stad.

Gällande kostnaderna tycker jag de gör svepande uttalanden om att det ”säkert gått” att renovera utan att ta upp det ekonomiska. Är rivningarna dessutom kopplade till uppbyggnad eller förbättring av infrastruktur kan merkostnaderna för att renovera bli enorma.

som i de flesta fall säkert kunde ha rustats upp och moderniserats, såsom man framgångsrikt gjort i alla liknande stadsdelar som blev kvar

visserligen omoderna men fullt renoveringsbara

Jag tänker att det egentligen inte är rivningarna i sig som är problemet utan hur ersättningshusen och stadsmiljöerna såg ut, som en följd dels av massbilismen och dels de brutalistiska (inte futuristiska även om de till viss del hänger ihop) idéerna hos en del arkitekter. Hade man byggt upp live-work buildings (i brist på bra svensk terminologi) med småskalig affärsverksamhet i bottenplan och bostäder högre upp, med ett lite trevligare formspråk, tror jag rivningarna varit en icke-fråga. Möjligen att rivningen av en del monumentala byggnader hade kunnat undvikas med renovering, och en del fick nog stryka med på grund av dåtidens stadsplanering vilket hade kunnat undvikas idag.

Tack koroshiya.

[a81]

Om man tänker specifikt på Klarakvarteren, så skulle jag säga att det stora problemet är att man inte lät (i alla fall delar av) Klarakvarteren ingå i Gamla stans "kulturreservat". Gråa, enformiga, strikt modernistiska byggnader finns i andra länder också, men inte på de platser där det funnits mycket skyddsvärd bebyggelse.

Futuristisk ideologi är kanske långsökt, men nog var samhällseliten i efterkrigstidens Sverige generellt sett ganska radikal jämfört med övriga Europa. Eller man var på vissa sätt radikal och på andra sätt gammaldags. 1960-talet var en rätt konstig tid när folk förfasades över unga män med långt hår, men tyckte att det var helt OK att riva 1700-talspalats, i alla fall bland de som styrde i Sverige.

Sverige gick på många sätt en egen väg. I vissa fall blev det jättebra, i andra fall som med de massiva rivningarna gjorde man bort sig. Sverige var inte var det "vanliga nordvästeuropeiska land" det är idag. Idag har vi säkert (?) EU-förordningar som sätter nivån när det gäller kulturmiljöskydd.

Här har vi lite av kärnan till varför det blev som det blev (från Arkitekturupprorets artikel):

Stadsbygggnadsplanen från 1931 och Byggnadslagen från 1947 gav dessutom kommunen rätt att utfärda förbud mot renovering! Med andra ord: Klarakvarteren i Stockholm var dödsdömda redan på 40-talet, sedan var det ca 20 år av förfall innan rivningshetsen började på 60-talet. [6] Statliga låneregler gjorde det också mer fördelaktigt att riva än att underhålla.

Opinionen mot rivningarna kom sent igång. Den professionella kulturmiljövården förhöll sig länge passiv och godtog argumenten att det var framstegsfientligt att slå vakt om annat än ett fåtal miljöer och byggnadsverk. [7]

Sedan var ofta den nya bebyggelsen efter rivningarna ganska låg, ibland lägre än den man rev. Där tror jag också att en förklaring till de massiva rivningarna finns. Hade man byggt fem-sju våningar högt istället för tre-fyra våningar, så hade inte de nya byggnaderna behövt breda ut sig så mycket. Där tror jag också att det finns en skillnad mellan Sverige och andra länder. Man byggde nog ofta högre, men behöll samtidigt mer av äldre bebyggelse.

[koroshiya]

Var en del värdar som tjänade bra på 60-talet, trots låga hyror, för de behövde inte göra någonting mer än att håva in pengarna och lösa akuta problem.

En del hus i Göteborg var man också "tvungna" att riva på grund av sättningar. Det började i större skala på 1900-talet med asfaltering och sådant, och kulvertar för att dränera och dra fram infrastruktur. Resultatet blev att vatten försvann, vilket fick rustbäddar att ruttna och lerbäddar att sjunka ihop.

En del hus blev bockade och kunde luta åt två håll samtidigt. Ett hus i Haga stöttades av åtminstone en järnvägsräls. Ska säga också om Kvillebäcken att det var bra att man byggde nytt, för det var väldigt förfallet med gamla fabrikslokaler där det fanns allsköns svartklubbar, bland annat gambiska klubben. "Welcome to culture" stod det i trappan ned till den. Där fanns också en typ av loppmarknad som heter Kommersen, och andra mekade på sina bilar i området. Det skulle inte förvåna mig om en och annan bodde i någon av lokalerna.

Man rev dock inte allt. Här är ett foto från småfabriker som finns kvar. Gambiska klubben tror jag låg där det nu säljs polska delikatesser. Fotot är från Färgfabriksgatan. Till vänster fanns en stängselfabrik och längst till höger låg - tro det eller ej - en färgfabrik. Det fanns flera sådana i området. Om man hade vänt sig om hade man sett att de nya hyreshusen börjar med en gång och täcker ett 9 hektar stort område mot Vågmästareplatsen.

gambiska.png

Det här med hur folk vill leva: intressant nog såg ju romerska insulas ut ungefär på det sätt som det föreslås att folk trivs med. Husen kunde vara upp till sexvåningar höga, med en stor port och en innergård med impluvium och annat, och i bottenplan fanns det olika affärer och thermopolier, där man kunde äta och dricka.

[Grönis]

Ja, man kan verkligen undra varför en nästan tusen år gammal stad som Enköping nästan inte har en enda äldre byggnad bevarad. Visst växte Enköping under efterkrigstiden, men det handlade inte om någon explosionsartad utveckling.

Enköping stad verkar ha haft S-majoritet under hela efterkrigstiden:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Enk%C3%B6pings_stad

Men det hade Ystads stad också:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ystads_stad

Och de flesta svenska städer var väl före kommunreformen 1971 S-styrda, medan landsbygden var C-styrd. Möjligen var S lite mer för rivningar, men jag tänker att det egentligen inte var en höger-/vänsterfråga. Byggbolagen var också inblandade. Att det revs så otroligt mycket och så skyddsvärd bebyggelse i Sverige handlade väl mest om tidsanda, grupptänkande, svagt juridiskt skydd för äldre bebyggelse, staliga subventioner för nybyggnation men inte för renovering, etc. Frågan är nästan mer hur man lyckades hålla emot i vissa städer.

Sedan tänker jag att vi litegrann har glömt hur dysfunktionellt mycket av miljonprogrammet var. Visst byggdes det inom miljonprogrammet relativt attraktiva bostäder (även mycket radhus och villor), men mera typiska miljonprogramsområden var något de flesta ville undvika redan när de var nybyggda. Många yngre svenskar idag verkar tror att folk tacksamt flyttade in i miljonprogrammet, men så var det inte. Det var något man försökte undvika och de sociala problemen fanns där från början. Sedan kan det givetvis ha sett något olika ut i olika städer. Bostadssituationen lär ha sett olika ut.

Åren 1975-1990 (ungefär) byggdes mycket småhus i Sverige och hade det inte varit för migrationen, så hade mycket av miljonprogrammet stått tomt fr.o.m. 1980-talet och troligen rivits i hög grad och delvis byggts om till hotell, studentbostäder, etc.

Håller också med om att delar av 1960-talets bebyggelse är skyddsvärd. Ska man återuppbygga äldre bebyggelse bör man göra det bra och i liten skala. Det finns också möjlighet att jobba mer med informationstavlor, bilder på hur det såg ut förr, etc.

Mycket intressant tråd. Spontant har jag reflekterat över samma sak som du tar upp i ditt inledande inlägg. Städerna söderöver har mer bevarad äldre bebyggelse än de norröver.

Som uppvuxen i Enköping är detta något som ständigt diskuterats i olika sammanhang. Några byggnader har ju både utsetts och nominerats till Sveriges fulaste hus, t.ex. gamla Paus gallerian och nämndhuset som nu är rivet. Men man får inte glömma stadsbränderna. I Enköping har trähusen dominerat stadsbilden och de tre större bränderna, varav den senaste 1799 hade stor påverkan på staden. Kan man tänka att man då byggde enklare hus för man inte hade råd vilket innebar att de framåt 60/70 talet inte ansågs så fina och värda att bevara?

Tittar vi på den politiska majoriteten så har centern varit styrande och innehaft kommunalrådsposten/KSO under stor del av tiden sedan storkommunen bildades. S har styrt ett par tre mandatperioder sedan 70-talet har jag för mig.

Jag funderar på om det också har att göra med att det är en rik kulturmiljö runtomkring en stad som Enköping. Det finns liksom massor av medeltida kyrkor, slott, herrgårdar och lite längre bort (det visserligen hårt rivna) Uppsala, de uppländska bruken, Stockholm med Gamla stan, etc. Om man jämför med exempelvis småländska Eksjö, så är det väl tunnare med riktigt gammalt kulturarv runtomkring, färre slott och herrgårdar, färre medeltida kyrkor kvar (mer stora 1800-talskyrkor). Kanske värnade man då mer om staden Eksjö än om staden Enköping?

Men Skåne och Gotland är också rikt äldre på kulturarv (än mer än Uppland) och där klarade sig stadskärnorna bättre. "Gränsen" verkar liksom gå mellan Götaland och Svealand.

Kanske spreds rivningarna också lite som ringar på vattnet ut från Stockholm. Det är ändå några få år det mest extrema rivningarna ägde rum. Visst revs det även på 1970-talet, men rivningarna av de äldsta, mest skyddsvärda, mest centrala byggnaderna skedde ofta under början och mitten av 1960-talet. Exemplen Scheelehuset och Thulehuset i Uppsala revs i början av 1960-talet. Hade de stått kvar 5-10 år senare, så tror jag att de hade klarat sig, om inte annat så att man hade sparat fasaderna, som man t.ex. gjorde på Oxenhuset:

https://www.unt.se/nyheter/uppsala/arti ... e/rm55nx6l

Intressanta poänger. Det du säger först kan nog stämma. Enköpings stad har nog aldrig haft så mycket spektakulära byggnader någonsin vad jag vet i alla fall om man jämför med vad som finns inom några mils omkrets. OM man jämför med en stad som Uppsala som har flera historiska byggnader runt kyrkan och studentkvarteren så är det ju säkert så att man låter hela kvarter eller tom. stadsdelar vara i fred där hus annars kanske rivits om de låg på andra ställen så att säga.

Det var få år de mest extrema rivningarna skedde men det känns som det var en tidsepok från rekordåren fram till 80 eller rentav 90 talet där det mesta som var gammalt var fult och töntigt. Och landet hade på mindre än hundra år blivit rikt och allt skulle bytas ut mot nytt, oavsett om det var hus eller prylar.

[Stefan Lundgren]

Orter och tätorter som har kvar sin bebyggelse är bl a Nora, Sigtuna och Hjo (ligger längre upp i landet). De blev inte så drabbade av rivningshysterin som var under 1960-talet. Sundsvall var en trästad innan den omfattande branden 1888 och byggdes upp i sten efter branden.

Stefan

[a81]

Det var få år de mest extrema rivningarna skedde men det känns som det var en tidsepok från rekordåren fram till 80 eller rentav 90 talet där det mesta som var gammalt var fult och töntigt. Och landet hade på mindre än hundra år blivit rikt och allt skulle bytas ut mot nytt, oavsett om det var hus eller prylar.

Samtidigt är det lite dubbelt. Vi är nog mer intresserade av att behålla gamla hus i lite mer tidsenligt skick idag, men samtidigt upplever jag att den minimalistiska trenden de senaste cirka 20 åren har gjort att många har skuffat undan arvegods, gamla foton, etc. För 30-40 år sedan fick mer av familjehistorien synas i folks hem.

[a81]

Orter och tätorter som har kvar sin bebyggelse är bl a Nora, Sigtuna och Hjo (ligger längre upp i landet). De blev inte så drabbade av rivningshysterin som var under 1960-talet. Sundsvall var en trästad innan den omfattande branden 1888 och byggdes upp i sten efter branden.

Stefan

Även norduppländska Öregrund har en välbevarad stadskärna, men det är en mycket liten stad.

Sedan är det väl egentligen så att Stockholm klarade sig rätt OK med undantag för Klarakvarteren. Hade man skyddat ett antal kvarter mellan riksdagshuset och Klara kyrka, så hade Stockholm varit ganska välbevarat, åtminstone med svenska mått mätt.

Det är värre med medelstora städer i Svealand och Norrland som Västerås, Karlstad, Umeå, Luleå, etc. Där revs otroligt mycket. Uppsala hör väl delvis också till den kategorin, även om kvarteren kring domkyrkan är relativt intakta.

[Stefan Lundgren]

Javisst, Öregrund har lyckats behållit sin ålderdomliga prägel, du glömde bort Enköping som har nästan inga äldre hus alls.

A81

Kommer du denna tråd???

viewtopic.php?f=9&t=19782&hilit=Rivningshysteri

Då vi resonerade om rivning av hus i städerna.

Stefan

[Urban]

Fick för några år sedan av en arkitekturintresserad f.d. kollega höra att min hemstad hade flera väldigt stilenliga kvarter från 50-talet vilket nu tydligen anses vara skyddsvärda. Så smaken och värdet av vad som ska bevaras skiljer sig nog med tiden!

[a81]

Egentligen är väl byggnader från alla tidsåldrar värda att bevara i rimlig omfattning, så att stadens olika "årsringar" finns representerade. Problemet är att många svenska städer har stadskärnorna som till 70, 80, 90 procent består av byggnader uppförda mellan 1960 och 1975. Där kommer man att behöva sålla och sovra för att långsiktigt bevara ett (stort men inte fullständigt) urval av byggnader.

[a81]

Jag funderar på om städer lite längre norrut i Sverige (Svealand och Norrland) samt i Finland har haft mer långsträckta, låga hus på ganska stora tomter. Min gissning är att ett kvarter i exempelvis Enköping innehöll färre men större tomter än ett kvarter i t.ex. Ystad, vilket bör ha gjort det lättare att köpa upp tillräckligt stor mark för att uppföra ett 1950-, 1960- eller 1970-talshus. I en lite tätare, lite högre, mera "europeisk" stad är nog massiv stadsomvandling krångligare. Man kanske inte hann riva innan det blev impopulärt att riva?

[loop]

I Hässleholm så fanns det massor med rivningstomter fram till sent 90-tal eller nåt sånt. Detta för att central industri, bryggeri, järnvägsverkstad mm och en del förfallna trähus hade rivits på typ 70-talet. Sen blev tomterna stående. Detta gör att alla äldre hässleholmare tycker parkeringssituationen är fördjävlig numera. Det är extremt billigt och lätt att parkera i stan, enligt alla andra.
Tycker detta med hur man rev central industri ofta glöms bort.