Mindre av rivningar i sydsvenska städer?

[adlercreutz]

a81 skrev:

Innerstadsområden liknande Klara revs runtom i efterkrigstidens Sverige, inte bara i Stockholm, men däremot inte i övriga Västeuropa. Hur kunde det bli så? Vad kan vi lära oss av det?

Jag vill inte verka tjatig med det beror på andra världskriget och att många av Europas städer bombades. De städer som klarade sig var man rädda om tex Prag.
Förra sommaren var jag i Frankrike och Caen hade inte mycket gammal kvar men staden Honfleur var ju helt fantastisk.

Som jag sa Sverige ville bli lika moderna som de nya städerna i Europa och rev själva sina stadskärnor Och som jag skulle vilja säga typiskt svenskt manér så ska man alltid vara bäst i klassen och överdrev det hela.


Sonderling

Bombning eller som nämnts att stadsomvandlingen redan var genomförd - på 1800-talet.

[Grönis]

Ja, man kan verkligen undra varför en nästan tusen år gammal stad som Enköping nästan inte har en enda äldre byggnad bevarad. Visst växte Enköping under efterkrigstiden, men det handlade inte om någon explosionsartad utveckling.

Enköping stad verkar ha haft S-majoritet under hela efterkrigstiden:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Enk%C3%B6pings_stad

Men det hade Ystads stad också:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ystads_stad

Och de flesta svenska städer var väl före kommunreformen 1971 S-styrda, medan landsbygden var C-styrd. Möjligen var S lite mer för rivningar, men jag tänker att det egentligen inte var en höger-/vänsterfråga. Byggbolagen var också inblandade. Att det revs så otroligt mycket och så skyddsvärd bebyggelse i Sverige handlade väl mest om tidsanda, grupptänkande, svagt juridiskt skydd för äldre bebyggelse, staliga subventioner för nybyggnation men inte för renovering, etc. Frågan är nästan mer hur man lyckades hålla emot i vissa städer.

Sedan tänker jag att vi litegrann har glömt hur dysfunktionellt mycket av miljonprogrammet var. Visst byggdes det inom miljonprogrammet relativt attraktiva bostäder (även mycket radhus och villor), men mera typiska miljonprogramsområden var något de flesta ville undvika redan när de var nybyggda. Många yngre svenskar idag verkar tror att folk tacksamt flyttade in i miljonprogrammet, men så var det inte. Det var något man försökte undvika och de sociala problemen fanns där från början. Sedan kan det givetvis ha sett något olika ut i olika städer. Bostadssituationen lär ha sett olika ut.

Åren 1975-1990 (ungefär) byggdes mycket småhus i Sverige och hade det inte varit för migrationen, så hade mycket av miljonprogrammet stått tomt fr.o.m. 1980-talet och troligen rivits i hög grad och delvis byggts om till hotell, studentbostäder, etc.

Håller också med om att delar av 1960-talets bebyggelse är skyddsvärd. Ska man återuppbygga äldre bebyggelse bör man göra det bra och i liten skala. Det finns också möjlighet att jobba mer med informationstavlor, bilder på hur det såg ut förr, etc.

Mycket intressant tråd. Spontant har jag reflekterat över samma sak som du tar upp i ditt inledande inlägg. Städerna söderöver har mer bevarad äldre bebyggelse än de norröver.

Som uppvuxen i Enköping är detta något som ständigt diskuterats i olika sammanhang. Några byggnader har ju både utsetts och nominerats till Sveriges fulaste hus, t.ex. gamla Paus gallerian och nämndhuset som nu är rivet. Men man får inte glömma stadsbränderna. I Enköping har trähusen dominerat stadsbilden och de tre större bränderna, varav den senaste 1799 hade stor påverkan på staden. Kan man tänka att man då byggde enklare hus för man inte hade råd vilket innebar att de framåt 60/70 talet inte ansågs så fina och värda att bevara?

Tittar vi på den politiska majoriteten så har centern varit styrande och innehaft kommunalrådsposten/KSO under stor del av tiden sedan storkommunen bildades. S har styrt ett par tre mandatperioder sedan 70-talet har jag för mig.

[a81]

a81 skrev:

Innerstadsområden liknande Klara revs runtom i efterkrigstidens Sverige, inte bara i Stockholm, men däremot inte i övriga Västeuropa. Hur kunde det bli så? Vad kan vi lära oss av det?

Jag vill inte verka tjatig med det beror på andra världskriget och att många av Europas städer bombades. De städer som klarade sig var man rädda om tex Prag.
Förra sommaren var jag i Frankrike och Caen hade inte mycket gammal kvar men staden Honfleur var ju helt fantastisk.

Som jag sa Sverige ville bli lika moderna som de nya städerna i Europa och rev själva sina stadskärnor Och som jag skulle vilja säga typiskt svenskt manér så ska man alltid vara bäst i klassen och överdrev det hela.


Sonderling

Bombning eller som nämnts att stadsomvandlingen redan var genomförd - på 1800-talet.

Stockholm moderniserades också på 1800-talet, tänk i första hand på Östermalm. Östermalm uppfördes under sent 1800-tal och vi har normalt sett har varit ganska noggranna att underhålla byggnader i Sverige. Byggnaderna var därför i gott skick på 1960-talet (och bara 60-70 år gamla). Dessutom var väl mycket i bostadsrättsform och de som bodde där var nog inte så sugna på att sälja sitt vackra hem, få byggnaden riven och ersätta den med ett Domusvaruhus.

I andra storstäder i Västeuropa var ibland motsvarande bebyggelse något äldre (1800-talets mitt) och kanske sämre underhållen. Om det rivits lite mer på Östermalm (istället för nästan ingenting alls), så hade kanske trycket på Klarakvarteren varit mindre. Sedan är jag tveksam om det hade hjälpt, det fanns mer ideologiska tankar bakom att man ogillade den typ av miljö som Klarakvarteren representerade. Sedan är det ju som Sonderling skriver, "bäst i klassen"-tänkande är vanligt i Sverige.

Länder som Danmark, Österrike och Frankrike (utom Normandie) bombades inte i någon större omfattning under andra världskriget. Även Nederländerna och Belgien klarade sig väl relativt OK. Dessutom gick länderna precis som Sverige bra ekonomiskt efter andra världskriget. Ändå är stadskärnorna intakta där, utom i de fall där de bombats.

[a81]

Ja, man kan verkligen undra varför en nästan tusen år gammal stad som Enköping nästan inte har en enda äldre byggnad bevarad. Visst växte Enköping under efterkrigstiden, men det handlade inte om någon explosionsartad utveckling.

Enköping stad verkar ha haft S-majoritet under hela efterkrigstiden:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Enk%C3%B6pings_stad

Men det hade Ystads stad också:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ystads_stad

Och de flesta svenska städer var väl före kommunreformen 1971 S-styrda, medan landsbygden var C-styrd. Möjligen var S lite mer för rivningar, men jag tänker att det egentligen inte var en höger-/vänsterfråga. Byggbolagen var också inblandade. Att det revs så otroligt mycket och så skyddsvärd bebyggelse i Sverige handlade väl mest om tidsanda, grupptänkande, svagt juridiskt skydd för äldre bebyggelse, staliga subventioner för nybyggnation men inte för renovering, etc. Frågan är nästan mer hur man lyckades hålla emot i vissa städer.

Sedan tänker jag att vi litegrann har glömt hur dysfunktionellt mycket av miljonprogrammet var. Visst byggdes det inom miljonprogrammet relativt attraktiva bostäder (även mycket radhus och villor), men mera typiska miljonprogramsområden var något de flesta ville undvika redan när de var nybyggda. Många yngre svenskar idag verkar tror att folk tacksamt flyttade in i miljonprogrammet, men så var det inte. Det var något man försökte undvika och de sociala problemen fanns där från början. Sedan kan det givetvis ha sett något olika ut i olika städer. Bostadssituationen lär ha sett olika ut.

Åren 1975-1990 (ungefär) byggdes mycket småhus i Sverige och hade det inte varit för migrationen, så hade mycket av miljonprogrammet stått tomt fr.o.m. 1980-talet och troligen rivits i hög grad och delvis byggts om till hotell, studentbostäder, etc.

Håller också med om att delar av 1960-talets bebyggelse är skyddsvärd. Ska man återuppbygga äldre bebyggelse bör man göra det bra och i liten skala. Det finns också möjlighet att jobba mer med informationstavlor, bilder på hur det såg ut förr, etc.

Mycket intressant tråd. Spontant har jag reflekterat över samma sak som du tar upp i ditt inledande inlägg. Städerna söderöver har mer bevarad äldre bebyggelse än de norröver.

Som uppvuxen i Enköping är detta något som ständigt diskuterats i olika sammanhang. Några byggnader har ju både utsetts och nominerats till Sveriges fulaste hus, t.ex. gamla Paus gallerian och nämndhuset som nu är rivet. Men man får inte glömma stadsbränderna. I Enköping har trähusen dominerat stadsbilden och de tre större bränderna, varav den senaste 1799 hade stor påverkan på staden. Kan man tänka att man då byggde enklare hus för man inte hade råd vilket innebar att de framåt 60/70 talet inte ansågs så fina och värda att bevara?

Tittar vi på den politiska majoriteten så har centern varit styrande och innehaft kommunalrådsposten/KSO under stor del av tiden sedan storkommunen bildades. S har styrt ett par tre mandatperioder sedan 70-talet har jag för mig.

Jag funderar på om det också har att göra med att det är en rik kulturmiljö runtomkring en stad som Enköping. Det finns liksom massor av medeltida kyrkor, slott, herrgårdar och lite längre bort (det visserligen hårt rivna) Uppsala, de uppländska bruken, Stockholm med Gamla stan, etc. Om man jämför med exempelvis småländska Eksjö, så är det väl tunnare med riktigt gammalt kulturarv runtomkring, färre slott och herrgårdar, färre medeltida kyrkor kvar (mer stora 1800-talskyrkor). Kanske värnade man då mer om staden Eksjö än om staden Enköping?

Men Skåne och Gotland är också rikt äldre på kulturarv (än mer än Uppland) och där klarade sig stadskärnorna bättre. "Gränsen" verkar liksom gå mellan Götaland och Svealand.

Kanske spreds rivningarna också lite som ringar på vattnet ut från Stockholm. Det är ändå några få år det mest extrema rivningarna ägde rum. Visst revs det även på 1970-talet, men rivningarna av de äldsta, mest skyddsvärda, mest centrala byggnaderna skedde ofta under början och mitten av 1960-talet. Exemplen Scheelehuset och Thulehuset i Uppsala revs i början av 1960-talet. Hade de stått kvar 5-10 år senare, så tror jag att de hade klarat sig, om inte annat så att man hade sparat fasaderna, som man t.ex. gjorde på Oxenhuset:

https://www.unt.se/nyheter/uppsala/arti ... e/rm55nx6l

[a81]

Två saker jag har funderat över:

1. I många länder har man mer av personval. Jag tänker att det då är svårare att riva hela stadskärnor och bli (om)vald till borgmästare. Man måste liksom vara vara lite mer populär och folklig.

2. I vilken grad sparade man fasader och rev innanmätet på äldre byggnader i andra västeuropeiska storstäder (jfr Oxenhuset här i Sverige)? Jag kan tänka mig att det gjordes mer än i Sverige, där man istället nästan alltid ersatte bebyggelsen helt med modernistiska nya byggnader. Det finns t.ex. i centrala Paris "spökbyggnader" som bara är en gammal fasad och sedan typ fläktsystem för tunnelbanan inne i huset.

[adlercreutz]

a81 skrev:

Jag vill inte verka tjatig med det beror på andra världskriget och att många av Europas städer bombades. De städer som klarade sig var man rädda om tex Prag.
Förra sommaren var jag i Frankrike och Caen hade inte mycket gammal kvar men staden Honfleur var ju helt fantastisk.

Som jag sa Sverige ville bli lika moderna som de nya städerna i Europa och rev själva sina stadskärnor Och som jag skulle vilja säga typiskt svenskt manér så ska man alltid vara bäst i klassen och överdrev det hela.


Sonderling

Bombning eller som nämnts att stadsomvandlingen redan var genomförd - på 1800-talet.

Stockholm moderniserades också på 1800-talet, tänk i första hand på Östermalm. Östermalm uppfördes under sent 1800-tal och vi har normalt sett har varit ganska noggranna att underhålla byggnader i Sverige. Byggnaderna var därför i gott skick på 1960-talet (och bara 60-70 år gamla). Dessutom var väl mycket i bostadsrättsform och de som bodde där var nog inte så sugna på att sälja sitt vackra hem, få byggnaden riven och ersätta den med ett Domusvaruhus.

I andra storstäder i Västeuropa var ibland motsvarande bebyggelse något äldre (1800-talets mitt) och kanske sämre underhållen. Om det rivits lite mer på Östermalm (istället för nästan ingenting alls), så hade kanske trycket på Klarakvarteren varit mindre.

Det är väl bland annat det som är grejen, Östermalmskåkarna var i ok skick = ej rivning. På samma sätt som t.ex. Paris. Mitt intryck är att de flesta rivningarna gjordes på grund av dåligt skick på husen eller större infrastruktursatsningar, man rev inte bara för att.

[koroshiya]

Finns ett sådant hus i London också, Leinster Gardens 23-24: ventilation för tunnelbanan.

St. P. är en stad som har kvar en hel del "gammal" bebyggelse, och som kan vara i ett dåligt skick.

Om Paris - när man läser om staden verkar de ha varit packade som sillar, och sjukdomar spreds lätt. Det var nog bra att de rev och byggde nytt. Några bilder jag har sett såg ut som gränder med lite ljus. Helt olikt Klara var det kanske inte.

I Göteborg finns en hel del kvar av stenstaden. Det som revs var i princip alltid enklare hyreshus för vanliga arbetare. Men visst, ett antal innerstadskvarter försvann.

Här är Östra Nordstaden år 1965.

Östra_Nordstaden,_Göteborg_1962.jpg

Ser avsevärt mer mänskligare ut än hur det ser ut nu, så på ett sätt är det synd att det försvann, men å andra sidan är köpcentret rätt praktiskt att åka till, med många olika affärer.

Något de kanske skulle ha gjort när de byggde nytt var att ha fler våningar, och kanske med bostäder, men det hade behövts bättre infrastruktur då, bland annat för folks bilar, o.s.v.

[adlercreutz]

Det som väl har visat sig trivsamt för stadsfolk och relativt praktiskt är väl ungefär det man byggde upp i just Paris, med butiker/service på bottenplan och bostäder högre upp, så man får kvarter med blandad användning och lite ”gatuliv” utan att det blir alltför logistiskt utmanande. Varken förortsbetong eller medeltidsgytter.

[koroshiya]

Andra Långgatan är ju populär i Göteborg. Standard där är väl fyra våningar med affärer i botten. Numera är de nästan alla ölhak och restauranger.

Något ägare gör är att de blåser ut vinden och fixar extra lägenheter där, så folk har fått sina förråd flyttade. Tyvärr är dessa lägenheter inte sällan köpta eller hyrda av företag, så de blir temporära bostäder för folk som kommer och jobbar i Göteborg en tid.

På ett ställe var trät de använde alldeles för färskt, och infekterat av vedätande plattbaggar, så folks lägenheter fick nya inneboende Lite kasst att inte kolla upp det när man håller på med bygget.

[a81]

Bombning eller som nämnts att stadsomvandlingen redan var genomförd - på 1800-talet.

Stockholm moderniserades också på 1800-talet, tänk i första hand på Östermalm. Östermalm uppfördes under sent 1800-tal och vi har normalt sett har varit ganska noggranna att underhålla byggnader i Sverige. Byggnaderna var därför i gott skick på 1960-talet (och bara 60-70 år gamla). Dessutom var väl mycket i bostadsrättsform och de som bodde där var nog inte så sugna på att sälja sitt vackra hem, få byggnaden riven och ersätta den med ett Domusvaruhus.

I andra storstäder i Västeuropa var ibland motsvarande bebyggelse något äldre (1800-talets mitt) och kanske sämre underhållen. Om det rivits lite mer på Östermalm (istället för nästan ingenting alls), så hade kanske trycket på Klarakvarteren varit mindre.

Det är väl bland annat det som är grejen, Östermalmskåkarna var i ok skick = ej rivning. På samma sätt som t.ex. Paris. Mitt intryck är att de flesta rivningarna gjordes på grund av dåligt skick på husen eller större infrastruktursatsningar, man rev inte bara för att.

Tror att man får lägga till svag lagstiftning på området. Jag förutsätter att det var mycket enklare att skydda mycket mer äldre bebyggelse mot rivning och förvanskning i andra västeuropeiska länder. Observera att q-märkning, som var och varannan äldre byggnad i svenska städer har idag, inte var möjlig på 1960-talet, utan det fanns en extrem fyrkantighet: statligt byggnadsminne eller fritt fram att riva. Det är därför jag tror att de städer som undvek massiva rivningar hade intresserade, kreativa kommunpolitiker som liksom trixade för att hålla grävskoporna borta tillräckligt länge. Sedan när möjligheten att q-märka kom omkring 1980 (?) och var det liksom lugnt, då kunde kommunerna i lugn och ro skydda äldre bebyggelse.

Sedan är min bild att mycket trots allt revs "bara för att" i svenska städer, det fanns mycket ideologi och liknande bakom också. Äldre kvartersstad representerade något man ville bli av med. I övriga Västeuropa var nog de ledande politikerna lite mindre radikala generellt sett.

[a81]

Finns ett sådant hus i London också, Leinster Gardens 23-24: ventilation för tunnelbanan.

St. P. är en stad som har kvar en hel del "gammal" bebyggelse, och som kan vara i ett dåligt skick.

Om Paris - när man läser om staden verkar de ha varit packade som sillar, och sjukdomar spreds lätt. Det var nog bra att de rev och byggde nytt. Några bilder jag har sett såg ut som gränder med lite ljus. Helt olikt Klara var det kanske inte.

I Göteborg finns en hel del kvar av stenstaden. Det som revs var i princip alltid enklare hyreshus för vanliga arbetare. Men visst, ett antal innerstadskvarter försvann.

Här är Östra Nordstaden år 1965.

Östra_Nordstaden,_Göteborg_1962.jpg

Ser avsevärt mer mänskligare ut än hur det ser ut nu, så på ett sätt är det synd att det försvann, men å andra sidan är köpcentret rätt praktiskt att åka till, med många olika affärer.

Något de kanske skulle ha gjort när de byggde nytt var att ha fler våningar, och kanske med bostäder, men det hade behövts bättre infrastruktur då, bland annat för folks bilar, o.s.v.

Det är mycket rivet i Göteborg, men jag håller med om att känslan av "normal" stadskärna i "vanlig" nordvästeuropeisk storstad finns kvar på ett annat sätt än i många andra svenska städer. Förutom just Nordstan, så har väl oftast några gamla byggnader sparats i varje kvarter i centrala Göteborg?

Sedan har ju innerstäderna ändrat funktion på många sätt. Idag är de primärt nöjescentrum och då skulle de gamla Klarakvarteren vara mer eller mindre perfekta för restauranger, mysiga hotell, etc. Handeln minskar mer och mer och bilarna försvinner alltmer från stadskärnorna. Även kontorsarbetsplatserna komprimeras när relativt mycket av arbetet görs hemifrån.

Det tråkiga med Nordstan är väl att man rev så fullständigt. Hade Nordstan byggts något decennium senare, så hade troligen fasaderna bevarats i viss mån, ungefär som den mindre gallerian Svava i centrala Uppsala:

https://www.hotellpremien.se/Hotel?s=Be ... otel_Svava

[sveahk]

Länder som Danmark, Österrike och Frankrike (utom Normandie) bombades inte i någon större omfattning under andra världskriget. Även Nederländerna och Belgien klarade sig väl relativt OK. Dessutom gick länderna precis som Sverige bra ekonomiskt efter andra världskriget. Ändå är stadskärnorna intakta där, utom i de fall där de bombats.

a81 verkar ha koll på byggnationen i Sverige under det senaste århundradet, så där håller jag mig gärna utanför diskussionen...men, vet inte vad du menar med satsen "bombades inte i någon större omfattning" när du pratar om vissa av Europas länder?
I synnerhet Österrike förlorade en hel del av sin stadssubstans under kriget - mest naturligtvis Wien och Wiener Neustadt, där över 90% förstördes. Vidare Villach, över 80%, Klagenfurt nästan 70%. Också Linz och Graz blev häftigt pepprade av allierade bomber...för att nämna de värst tilltygade österrikiska städerna.

Hans K

[a81]

OK, intressant, trodde inte att Österrike drabbades så hårt av bombningar. Jag har varit i Wien (bara väldigt kortvarigt) och mitt intryck är att centrala Wien påminner en del om Klarakvarteren i Stockholm, alltså hur de såg ut före rivningarna.

[adlercreutz]

Stockholm moderniserades också på 1800-talet, tänk i första hand på Östermalm. Östermalm uppfördes under sent 1800-tal och vi har normalt sett har varit ganska noggranna att underhålla byggnader i Sverige. Byggnaderna var därför i gott skick på 1960-talet (och bara 60-70 år gamla). Dessutom var väl mycket i bostadsrättsform och de som bodde där var nog inte så sugna på att sälja sitt vackra hem, få byggnaden riven och ersätta den med ett Domusvaruhus.

I andra storstäder i Västeuropa var ibland motsvarande bebyggelse något äldre (1800-talets mitt) och kanske sämre underhållen. Om det rivits lite mer på Östermalm (istället för nästan ingenting alls), så hade kanske trycket på Klarakvarteren varit mindre.

Det är väl bland annat det som är grejen, Östermalmskåkarna var i ok skick = ej rivning. På samma sätt som t.ex. Paris. Mitt intryck är att de flesta rivningarna gjordes på grund av dåligt skick på husen eller större infrastruktursatsningar, man rev inte bara för att.

Tror att man får lägga till svag lagstiftning på området. Jag förutsätter att det var mycket enklare att skydda mycket mer äldre bebyggelse mot rivning och förvanskning i andra västeuropeiska länder. Observera att q-märkning, som var och varannan äldre byggnad i svenska städer har idag, inte var möjlig på 1960-talet, utan det fanns en extrem fyrkantighet: statligt byggnadsminne eller fritt fram att riva. Det är därför jag tror att de städer som undvek massiva rivningar hade intresserade, kreativa kommunpolitiker som liksom trixade för att hålla grävskoporna borta tillräckligt länge. Sedan när möjligheten att q-märka kom omkring 1980 (?) och var det liksom lugnt, då kunde kommunerna i lugn och ro skydda äldre bebyggelse.

Sedan är min bild att mycket trots allt revs "bara för att" i svenska städer, det fanns mycket ideologi och liknande bakom också. Äldre kvartersstad representerade något man ville bli av med. I övriga Västeuropa var nog de ledande politikerna lite mindre radikala generellt sett.

Lagstiftning visst, men det är mer förutsättning än orsak.

Jag tror vi har olika bild av anledningarna till att man rev hus, men vilken ideologi är det i så fall som ligger bakom? Utöver rent krass ekonomi alltså. Och jag förstår inte riktigt tesen att den ideologin skulle skilja sig radikalt från resten av Europa, men det kanske klarnar om man vet vad du menar.

[a81]

Sverige var ingen renodlad marknadsekonomi på 1960-talet, utan en blandekonomi med ganska inslag stora av statlig/kommunal styrning. Jag tycker att den här artikeln ganska bra beskriver vägen från funktionalismens genombrott till rivningarna 30-40 år senare:

https://www.arkitekturupproret.se/rivni ... rivningar/

Sedan tycker jag att Arkitekturupproret vurmar lite väl mycket för arkitekturen 1880-1910. Som jag ser det är det stora problemet att det i Sverige revs så mycket ännu äldre bebyggelse. Man borde kanske rent av ha rivit lite fler sekelskifteshus, för att istället värna mer om den ännu äldre bebyggelsen.

Och lite om Hjalmar Mehr:

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/G10yq4/mer-av-mehr

Det här citatet från artikeln säger ganska mycket:

Cityomvandlingen blev till slut en fetisch. Något som skulle slutföras.

Jag gissar att Mehr, Hedtjärn, m.fl. var starkt präglade av funktionalismens genombrott omkring 1930. De var unga män då. Socialdemokraterna var också rent allmänt längre till vänster och mer kulturradikala på 1960-talet än idag. Samtidigt var inte de svenska rivningarna någon direkt höger-/vänsterfråga, utan de borgerliga partierna var också till stor del med på tåget.

Sedan var man i många svenska städer noga med att hålla nere skalan (antalet våningar). Därför blev det inte mycket av skyskrapor. Däremot byggdes tydligen relativt många skyskrapor i Bryssel. Fenomenet med skyskrapor som "dyker upp" på opassande ställen kallas t.o.m. brysselisering:

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Brussel ... ationA.jpg