Mindre av rivningar i sydsvenska städer?

[a81]

Var det den usla ekonomin i Paris, Amsterdam, Bryssel och Köpenhamn som gjorde att de vackra och historiskt intressanta stadskärnorna bevarades där? Nej, ekonomin verkar inte ha inte spelat någon större roll. Det var annan dynamik som avgjorde. Skillnaderna var enorma även inom Sverige och mellan likartade städer (t.ex. Uppsala och Lund).

Du menar det Paris som Haussmann i princip helt byggde om i mitten av 1800-talet? Det Paris som vi ser idag är inte särskilt gammalt. Skillnaden var att Frankrike hade pengarna på 1850-talet och vi på 1950-talet.

Rivningarna i svenska städer under efterkrigstiden var inte normal stadsutveckling, utan saknar motstycke i Västeuropa. Andra nordvästeuropeiska huvudstäder i Stockholms storlek har bevarade stadskärnor. Uppenbarligen gick det alldeles utmärkt att varsamt modernisera miljöer liknande Stockholms Klarakvarter i städer som Köpenhamn, Amsterdam och Bryssel. Tänk dessutom på att rivningarna var ännu mer drastiska i medelstora svenska städer. Stockholm klarade sig med svenska mått mätt ganska lindrigt undan rivningar.

Det har sitt motstycke i vad Haussman åstadkom i Paris 100 år tidigare. "Varsamt modernisera" är ett annat sätt att skriva "har inte råd att bygga nytt" vilket stämmer ganska bra på de krigshärjade länderna i Europa efter vk2. Sverige var i ett helt annat ekonomiskt läge (precis som Napoleon IIIs Frankrike hade ett annat ekonomiskt läge än Oscar I/Karl XV Sverige).

Problemet är att minnet av rivningarna präglas så mycket av slutfasen på 1970-talet, typ Haga i Göteborg, som delvis kom att bevaras:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Haga,_G%C3%B6teborg

Idag tycker vi tydligen att hus som byggdes nya på bekostnad av äldre på 1850-70-talen är vackra, medan hus som byggdes nya på 1950-70-talen är fula.

Problemet är att de värsta rivningarna av 1600-1700-talshus, tio år tidigare, har glömts. Det hade varit viktigare att bevara exempelvis Klarakvarteren än Haga. Klarakvarteren skulle ha överlevt ganska intakt (med mindre rivningarna) i andra västeuropeiska länder, medan områden liknande Haga revs även i våra grannländer.

Hus rivs. Allt som en gång har byggts kan inte bevaras för all framtid. Om man tänkt så hade husen på 1600- och 1700-talen inte byggts till att börja med.
Kan enstaka hus bevaras? Ja, och så sker. Men att helt frysa en stadsmiljö vore att skansenfiera den.

Varför revs 1600- och 1700-talshus i eftkrigstidens Stockholm, men inte i Amsterdam, Köpenhamn eller Bryssel? Det var också städer och länder som gick mycket bra ekonomiskt efter andra världskriget. Väldigt, väldigt mycket mer än "enstaka hus" bevarades där. Jag misstänker att regelverk liknande den svenska q-märkningen fanns mycket tidigare i många länder. I 1960-talets Sverige var det väl i princip statligt byggnadsminne (extremt skyddsvärda byggnader) eller fritt fram att riva som gällde. Möjligheten att q-märka historiskt intressant "vardagsbebyggelse" tror jag kom först omkring 1980 i Sverige. Därför undrar jag lite hur kommunpolitikerna i svenska städer som inte blev så hårt rivna bar sig åt för att skydda den äldre bebyggelsen.

Självklart är det OK att risig 70-100 gammal bebyggelse rivs om så behövs (jfr Haga) eller att man fäller gamla almar, men det är en helt annan sak att minutiöst jämna en historisk stadskärna med marken, såsom skedde i nedre Norrmalm (Klarakvarteren) eller centrala Uppsala öster om Fyrisån. Det gjorde man inte i övriga Västeuropa under efterkrigstiden. Tyvärr är det just den här suddigheten som är problemet. Vi borde lära oss mer av skräckexemplen än att prata om Haga eller almar.

1800-talets mitt var en ganska historielös tid. Samtidigt som Haussmann rev Paris revs medeltida kyrkor på löpande band i Sverige.

[a81]

Många svenska småstäder har haft stadskärnor byggda i trä. Rätt byggt och underhållet kan ett trähus stå länge, men görs det lite fel eller om det snålas på underhåll kan det snabbt gå utför och kräva totalrenovering eller rivning (i praktiken är det nästan samma sak om det gått för långt). Inte sällan var de hus som revs byggda under 1800-talet och i slutet av sin tekniska livslängd, så vad göra?

Många trähus byttes mot betong och stål (även tegel) under 1900-talet och ekonomiskt/rationellt var det vettigt om man ser till löpande kostnader för husen på sikt. Att bygga i sten är och var relativt svindyrt så det valdes nog bort av den anledningen, till förmån för de ”modernare” materialen. Möjligheten att förtäta stadskärnorna var rent rationellt ytterligare en fördel för tegel/betong/stål gentemot låga trähus. Då blev det av naturliga skäl andra arkitektoniska uttryck också, tillsammans med tidsandan. Vanligast kanske i städer som expanderade under den tidseran, dvs städer med stor expansiv industri eller nya universitet. De äldre städer som ”bevarats” i Sverige är mer av karaktären gamla köpingar eller före detta administrativa centra, läs stagnerade småstäder som inte haft möjlighet att investera i mer hållbara byggnader. Alternativt de städer som i linje med Bjerneviks resonemang haft pengar då sten fortfarande var alternativet till trä, typ Sundsvall eller vissa delar av de större städerna. Jag tror nog man kan sortera in Ystad, Kalmar och Visby där också.

Jo, men riktigt så enkelt är det inte. Det revs massor av tegelbyggnader (oftast med puts på teglet). I Klarakvarteren fanns nog inte ett enda trähus. Hade Klarakvarteren legat i något annat västeuropeiskt land, så hade 80-90 procent av bebyggelsen varit kvar, i alla fall det som är synligt från gatorna, säkert hade innergårdar och liknande sanerats även i exempelvis Amsterdam.

Om man tänker på det lilla som finns kvar av (den ofta putsade) trähusbebyggelsen i centrala Uppsala, så är inte mitt intryck att den behövt totalrenoveras efter att ha varit i uselt skick. Det är byggnader som ofta är uppförda efter stadsbranden 1809, ursprungligen ofta rödmålad, sedan panelade och oljemålning i mitten av 1800-talet och några decennier senare reveterade (putsade). Många fick stora skyltfönstret i bottenvåningen, gissningsvis i början/mitten av 1900-talet. Det är stabila timmerhus som dessutom är putsade. Jag skulle gissa att de är betydligt mindre underhållskrävande än en modern villa med träpanel.

[adlercreutz]

Jag trodde att jag beskrev den nyanseringen.

Rätt byggt och underhållet kan ett trähus stå länge, men görs det lite fel eller om det snålas på underhåll kan det snabbt gå utför

Naturligtvis kan även hus i sten eller tegel bli dåliga med eftersatt underhåll, men det är ändå viss skillnad i vad som krävs och hur sannolikt det är att byggnaden i fråga behöver rivas. Undantag kommer alltid finnas åt olika håll, jag tror det är bättre att se på helheten. Nog har det väl rivits hus i Amsterdam och Bryssel också? Och det har de facto bevarats hela medeltida/tidigmoderna kvarter i Stockholm.

[Bjernevik]

Varför det revs i Klara? Den kan man nog inse om man tittar på bilder av hur det såg ut innan...

Klara_1930.jpg

Klarabergsgatan_vid_Drottninggatan_1952.jpg

parkering.jpg

Hade Sverige varit rikare på 1850-talet hade Stockholm nog fått en ny stadsplan då på samma sätt som Paris fick. Inte direkt så att det inte fanns planer:

1280px-Lindhagens_plan_1866c.jpg

Sveavägen_Lindhagenplanen.jpg

Efter att ha bott i hus från olika tidsåldrar så är jag inte lika fascinerad av 1600- och 1700-tals hus. Som museum, javisst. Men knappast som moderna lokaler. Uppenbarligen tänkte man så även efter andra världskriget.

[koroshiya]

Är det inte i Tjeckien också som man har försökt återskapa en del gamla hus och så?

Som om de mest vill glömma något som hände mellan 1938 och 1989.

[koroshiya]

Om Paris - staden växte också ytmässigt och fördubblade sin areal när de byggde om. Det gjorde att även förorterna kom att förändras.

[adlercreutz]

En snabb sökning ger vid handen att det absolut rivits och moderniserats i Bryssel också, som var ett exempel som nämndes tidigare. Det görs till och med jämförelser med Haussmanns Paris.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Covering_of_the_Senne

[a81]

Visst byggdes det inom miljonprogrammet relativt attraktiva bostäder (även mycket radhus och villor), men mera typiska miljonprogramsområden var något de flesta ville undvika redan när de var nybyggda.

Nu fick du igång mig .

Om alternativet till en lägenhet med varmvatten, badrum och en modern tvättstuga i källaren,
var kallvatten utedass och i bästa fall ett gaseldat bykkar i källaren, så tror jag nog de flesta tyckte det var rätt ok med miljonprogrammet.
Det fanns fortfarande ganska många lägenheter i Göteborg av det senare slaget på 60-talet.

Jag har ett favoritcitat som jag hörde en gång från en sociolog:
"Mycket av kritiken mot miljonprogrammet handlar om den bildade medelklassens föreställningar om hur andra människor skall leva, mera sällan de själva".

Håller delvis med, men det beror mycket på vilken del av miljonprogrammet man avser. En stor del av medelklassen bor än idag i miljonprogramshus utan att veta om det (många villor, kedjehus och radhus från 1960-/1970-talet uppfördes inom ramen för miljonprogrammet).

Samtidigt blev aldrig typiska miljonprogramsområden (enformig bebyggelse med relativt höga, glest placerade hus, stora öppna ytor, hyresrätt, etc.) någon permanent bostadslösning för Svensson-familjer. Från början var det låginkomsttagare, inflyttade norrlänningar, etc. som flyttade in i de typiska miljonprogramsområdena. Ganska snabbt blev det hög andel invånare med utländsk bakgrund. Miljonprogrammet kom alltså till stor del att tjäna ett annat syfte än det var tänkt.

Jag tänker dessutom att man måste få kronologin rätt. Det fanns säkert många familjer som i mitten av 1950-talet var glada att byta från exempelvis en omodern lägenhet på Södermalm till en modern lägenhet i Vällingby, men då är vi långt före miljonprogrammet (1965-1974). Visst fanns det fortfarande ganska många omoderna lägenheter på 1960-talet, men de blev färre och färre och min bild är att de blev mindre av familjebostäder och mer bostäder för bohemiska ungdomar och kvarvarande äldre personer. Det hände väldigt mycket med samhället 1955-1975, det var en omvälvande tid, går liksom inte att jämföra med 2005-2025 när det mesta är sig likt förutom att vi har fått smarta telefoner...

[a81]

Varför det revs i Klara? Den kan man nog inse om man tittar på bilder av hur det såg ut innan...
Klara_1930.jpg
Klarabergsgatan_vid_Drottninggatan_1952.jpg
parkering.jpg

Hade Sverige varit rikare på 1850-talet hade Stockholm nog fått en ny stadsplan då på samma sätt som Paris fick. Inte direkt så att det inte fanns planer:
1280px-Lindhagens_plan_1866c.jpgSveavägen_Lindhagenplanen.jpg

Efter att ha bott i hus från olika tidsåldrar så är jag inte lika fascinerad av 1600- och 1700-tals hus. Som museum, javisst. Men knappast som moderna lokaler. Uppenbarligen tänkte man så även efter andra världskriget.

Varför revs det så lite här:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Amsterd ... rphoto.jpg

Eller här:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Wien#/m ... rasse1.jpg

Borde de sätta igång att riva nu?

Självklart kan förutsättningarna vara olika, men jag vidhåller att Klarakvarteren till största del hade överlevt om Stockholm hade legat i ett annat västeuropeiskt land.

Och återigen är problemet någonstans att man blandar hejvilt mellan utedass, miljonprogram, trähus, olika årtal, etc. Det stora felet man gjorde i Sverige var att man sabbade historien, charmen och kontinuiteten i stadskärnorna i många städer. Hur mycket omoderna arbetarbostäder byggda omkring år 1900 man sparade eller inte sparade är liksom en mycket mindre fråga. Likaså miljonprogrammets för- och nackdelar.

[a81]

En snabb sökning ger vid handen att det absolut rivits och moderniserats i Bryssel också, som var ett exempel som nämndes tidigare. Det görs till och med jämförelser med Haussmanns Paris.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Covering_of_the_Senne

Självklart är det så, men i de flesta svenska städer raserade man mellan ungefär 1960 och 1975 cirka 70, 80, 90 procent av bebyggelsen i stadskärnorna. Allt möjligt slukades av grävskoporna. Det är exceptionellt och paralleller saknas i andra västeuropeiska länder, även om någon enstaka stad givetvis kan ha rivits i liknande omfattning.

Sedan glömmer man ofta att många hus i början/mitten av 1900-talet (kanske ca 1920-1965) var s.k. "halvmoderna", alltså hade rinnande vatten och vattentoalett i varje lägenhet, men badrum i källaren (gissningsvis med något slags bokningssystem ungefär som en gemensam tvättstuga).

En annan sak att tänka på är att 1960-talet börja bli mycket längesedan. Det var liksom en annan värld, där man (i alla fall i stan) gick uppklädd i "gammaldags" finkläder till vardags, nästan bara åt traditionell svensk mat, kvinnor ofta var hemmafruar, folk blev upprörda över Beatles långa hår, folk bara så smått hade börjat dua varandra, etc., samtidigt som man i andra avseenden skulle vara väldigt modern och allt skulle vara nytt.

[Bjernevik]

Självklart kan förutsättningarna vara olika, men jag vidhåller att Klarakvarteren till största del hade överlevt om Stockholm hade legat i ett annat västeuropeiskt land.

Vi kan nog vara överens om att Klarakvarteren behållits som museibostäder om de inte legat just i Klara.

Men eftersom Klara, eller snarare Norrmalm, är/var Stockholms centrala del fanns behovet av modernisering. Ditt önskemål om att behålla alla hus som byggdes på 1600- och 1700-talet ställs liksom mot behovet om att få plats för kommunikationer och moderna arbetsplatser.

Att sedan stilen som byggdes på 60- och 70-talet idag inte anses "vacker" är en annan sak.

[a81]

Innerstadsområden liknande Klara revs runtom i efterkrigstidens Sverige, inte bara i Stockholm, men däremot inte i övriga Västeuropa. Hur kunde det bli så? Vad kan vi lära oss av det?

Jag har aldrig skrivit något om "alla" byggnader, men inte har riktigt gamla byggnader rivits i någon större omfattning efter 1945 i övriga Västeuropa. Ge gärna exempelvis på byggnader uppförda före år 1800 som rivits i västeuropeiska stadskärnor efter 1945! Självklart kan enstaka byggnader ha rivits, men massrivningar av riktigt gammal bebyggelse mitt inne i "icke-bombade" städer genomfördes inte på samma sätt som i Sverige.

Utöver den stora förlusten av kulturarv i svenska städer måste massrivningarna och ha fått negativa effekterna på längre sikt, jag tänker på sådant som mindre turism, men även ur ett miljöperspektiv. Svenskar flyger Europa runt för att uppleva stadskärnor som fanns här före 1960.

Sedan tycker jag att det är viktigt att lyfta fram att de svenska massrivningarna ofta initierades och administrerades av män i (övre) medelåldern. I Stockholm brukar tre personer nämnas: Hjalmar Mehr (1910-1979), Åke Hedtjärn (1907-1990) och Joakim Garpe (1905-1992). Det var liksom inte unga, coola arkitekter som ville riva, utan de stod snarare på den andra sidan.

Jag har läst någonstans att svårigheten att få gehör för kritiken mot rivningarna bl.a. var att kritiken kom från unga vuxna och från äldre damer, inte från medelålders män (födda i början av 1900-talet), som skulle ha haft lättare att få sin vilja igenom.

[sonderling]

a81 skrev:

Innerstadsområden liknande Klara revs runtom i efterkrigstidens Sverige, inte bara i Stockholm, men däremot inte i övriga Västeuropa. Hur kunde det bli så? Vad kan vi lära oss av det?

Jag vill inte verka tjatig med det beror på andra världskriget och att många av Europas städer bombades. De städer som klarade sig var man rädda om tex Prag.
Förra sommaren var jag i Frankrike och Caen hade inte mycket gammal kvar men staden Honfleur var ju helt fantastisk.

Som jag sa Sverige ville bli lika moderna som de nya städerna i Europa och rev själva sina stadskärnor Och som jag skulle vilja säga typiskt svenskt manér så ska man alltid vara bäst i klassen och överdrev det hela.


Sonderling

[hilbert]

Jag kom osökt att tänka på Strindberg.

Där gamla kåkar stodo tätt
Och skymde ljuset för varandra
Dit sågs en dag med stång och spett
En skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
Stod damm och boss,
Då plank och läkt
De bröto loss.

Det murkna trät,
Så torrt som snus,
Det virvlar om
Med kalk och grus.

Och hackan högg
Och stången bröt
Och väggen föll
För kraftig stöt.

Och skrapan rev
Och tången nöp,
Att taket föll
Och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
Man sig beger
Från syll till ås
Allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
Och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han kliver.

” –Vad skall ni bygga här min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
” –Här skall ej byggas upp igen;
Här röjes blott för Esplanaden!”

” –Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt!”
” –Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?”

[Bjernevik]

Eftersom det efterfrågades exempel på rivningar i andra städer så kommer här Daily Mail
Långtifrån bara Sverige som rev äldre bebyggelse för att bygga nytt, det skedde bevisligen även i städer som bombats under kriget.