erep skrev:Här är ännu en artikel om försöken att få Finland att förhandla/öva med Sovjetunionen.
http://www.verkkouutiset.fi/blogit/laur ... inen-43815
(nätöversättare är dåliga. jag vet)
Verkkouutiset (webnyheterna) är Nationella samlingspartiets (motsvarigheten till moderaterna), nyhetssajt.
Jaha, nu kunde jag inte hålla översätteriet i styr igen.
Var så god, Verkkoutisets artikel länkad av erep:
Alla tiders finländare
Det debatterades om tidernas största finländare år 2004. YLE gjorde en tv-serie om frågeställningen och genomförde omröstning. Reultaten finns fortfarande här (länk).
Vid det tillfället förekom inte den på pensionärsdagarna golfspelande generalen Lauri Sutela (1918-2011) från Munksnäs på listorna.
Så här kring självständighetsdagen kunde det vara läge att se, i lite längre perspektiv, vad Lauri Sutela gjorde för Finland. Det är inte så länge sedan, men händelserna kan kännas otroliga. Kanske därför är allt av det här inte allmänt känt.
Det förslag om gemensamma militärövningar som marskalk Dimitri Ustinov framställde Finland 1978 känner man nog till.
Det sista låset
Som ung man i kriget var Lauri Sutela en meriterad desarmerare av försåtsmineringar. Under Fortsättningskriget spelades “Säkkijärvi-polkan” utan avbrott i radion. Det var fråga om störning, som hindrade de radiominor som Sutela funnit från att sprängas.
På 1950-talet svarade Sutela för skapandet av den finska militära underrättelsetjänsten. Han var Försvarsmaktens generalstabschef 1968-71, generalstabens chef 1971-74 och Försvarsmaktens kommendör 1974-83.
Uppgifter som småningom framkommit från 1970-talet berättar om situationer, där president Kekkonen höll på att gå med på olika former av samarbete mellan Sovjetunionens och Finlands armeér. Lauri Sutela och vissa andra generaler fungerade som de lås, som förhindrade detta. Sutela höll tyst om allting och förblev lojal gentemot överbefälhavaren, som inte kunde saga “nej” till Sovjet.
I överste Matti Lukkaris (1936-2012) utmärkata biografi “Lauri Sutela, Försvarsmaktens kommendör” (Otava 2003) finns det på sidan 141 en talande mellanrubrik “Var det Kekkonen som började?”. Mellanrubriken får dock inte någon förklaring i sig i boken.
Boken berättar om den “lilla detalj” som den sovjetiske militärattachen V.A. Andruskevitsh tog fram inför de finska generalerna i januari 1972 efter en middag. I ett sidorum fanns en karta, där det med rödpenna hade dragits ett streck tvärs över Finland, från norra Kuhmo till Bottenviken. Enligt Andruskevitsh kunde Sovjet, i enlighet med VSB-fördragets förpliktelser, hjälpa Finland med försvaret av området norr om strecket.
Åhörarna kunde inte, fick inte, visa någon reaktion, utan förhöll sig oberörda. (“Coola” [sic])
Lång process
President Kekkonen skrev i sin dagbok 14.1.1972 så här: “Våra officerare upprörda. Jag sade att de får utreda vad för slags samarbete i skenet av SU:s strategi kunde komma på fråga och hur finländarna förhåller sig till den. När utredningen klar, är jag med när den presenteras. Endast fåtaliga till kännedom.”
21.4.1972 skrev Kekkonen I dag boken så här: ”SU kan begära av Finland förhandlingar enligt VSB-fördraget. För att avvisa sådant bör gen. Jutila ta kontakt med SU:s militärattache Andrushkevitsh och öppna diskussionen om samfällda förberedelser före VSB-fördraget”.
Andruskevitsh och general Paavo Junttila (1918-2005) träffades snart nog. Finland påbörjade en topphemlig förberedelse av de svar som skulle ges till Sovjet. Allt föredrogs muntligen, och det blev en lång hemlig process med alla utredningar.
Försvarsmaktens dåvarande kommendör K.O.Leinonen (1914-75) berättade aldrig för de finska generalerna att han hade talat med Kekkonen om saken redan tidigare. “Varför han aldrig yppade saken för sina underlydande, har aldrig utretts”, skriver Lukkari.
Kännedom om diskussionerna hade endast presidenten, kommendör Leinonen, dåvarande generalstabschefen Sutela och general Junttila.
På spel stod Finlands ställning som neutral stat, i praktiken tillhörighet till väst eller öst.
Kekkonen hade velat inta “första slagplats”. Frågorna från Sovjetunionen började dock närma sig konsultation.
Chock i Porkala
Lauri Sutela blev försvarsmaktens kommendör den 15 mars 1974. I maj blev han bjuden på bastu till Sovjets representationsvilla i Porkala. Ambassadör Vladimir Stepanov (1927- ) konstaterade att förhandlingarna om tillämpandet av VSB-fördraget borde startas på nytt.
Lauri Sutela överraskade med att konstatera att “sådana åsiktsutbyten inte längre var av behov”. Sutela hade inte kommit överens med Kekkonen om denna överraskning. Sutela redogjorde för saken nästa dag skriftligen till Kekkonen, men denne återvände inte till ärendet. Saken var ändå inte ny för honom.
Till näst önskade sovjeterna en gemensam agenda för Sovjetunionens och Finlands väpnade makter, “ett dokument som heltäckande fastställer förhållandet”. Stepanov eftersträvade tydligen ett militärfördrag mellan Finland och Sovjet. Sutela var inte villig att diskutera saken med Stepanov, eftersom han “var orolig för att denne skulle lyckas övertala Kekkonen till eftergifter”.
Vladimir Stepanov försökte också i slutet av september 1977. Sovjet meddelade att man önskade att finska militära experter skulle anlända för att bekanta sig med vapen och materiel. Kekkonen svarade ändå att det meddelandet förblir hos honom och Sutela.
Ambassadör Stepanov hade i juni 1977 meddelat att han ämnade röka ut Sutela från dennes befattning. Sutela konstaterade till Kekkonen att han är beredd att avgå, om relationerna mellan Sovjets och Finlands väpnade makter så kräver. En nervös Kekkonen svarade att det “beror på ryssarna”. “Jag tyckte inte om svaret” skriver Sutela i sin dagbok.
Krigsmanövrer
I augusti 1977 skriver Sutela i sin dagbok, att marskalk Nikolai Ogarkov hade fått sin agenda färdig och erbjöd den till general Junttila att bekanta sig med. Junttila tog inte emot pappren. “Om jag hade tagit emot dem, hade ärendet varit tvunget att behandlas, och processen hade satt igång”.
Taistoitkommunisternas Tiedonantaja (“Informatören” minoritetskommunisternas språkrör, övers.anm.) framställde i början av 1977 finsk-sovjetiska militärövningar. Ett halvt år senare föreslog sovjetmarinens vice-amiral gemensamma flottövningar.
Sovjetunionens försvarsminister marskalk Dmitri Ustinov (1908-84) gjorde ett officiellt besök I Finland 1978. “Sutela anade oråd. Därför skickade han två veckor före besöket ett PM till presidenten, där han på basis av erfarenheter och antaganden gick igenom de frågor som Ustinov eventuellt skulle kunna ta upp under besöket”, skriver Lukkari. Sutela fick inget svar, och antecknar “jag varnade åtminstone”.
Enligt Lauri Sutela gav Ustinovs Finlandsbesök “verkligen orsak till bekymmer”. Den kända höjdpunkten inträffade I bastun på Gullranda, där Sutela var med, till sovjeternas överraskning inbjuden av Kekkonen. I omklädningsrummet föreslog Ustinov gemensamma diskussioner, förhandlingar och övningar, samt studieutbyte av officerare. Kekkonen avstyrde förslagen och förde gästerna till badet. Stepanov var “uppenbart missnöjd”.
Kekkonen noterar Ustinovs besök som förhandlingar i sin dagbok. Han låter inte förstå att han skulle varit orolig, eller förutsett någonting oväntat.
“Stabsarbete”
Saken förblev inte vid detta.
I Jarmo Korhonens bok “Valtataistelu” (Maktkamp) berättas att Sovjet genast efter detta inträffat, i juli-augusti 1978 höll flere stora militärövningar på Östersjön. 27.7.1978 deltog 253 flygplan i övningen.
Två månader senare hade Kekkonen ändrat uppfattning. “Gemensamma övningar börjar vi inte med, men någon sorts stabsarbete – jag är inte militärexpert – skulle jag inte hålla för så farligt” sade Kekkonen. Sutela höll inte med och “berättar att han begrundade orden ´någon sorts stabsarbete´. Vem hade matat de orden åt Kekkonen?”.
Kommendör Sutela hade bjudits till Sovjet på semesterresa snart nog efter detta. Kekkonen gav två direktiv inför eventuella diskussioner: 1. Säg inte genast emot, lyssna först! 2. Läs och repetera VSB-fördragets text ännu en gång!
Det har utelämnats en hel del anteckningar i Lukkaris Sutela-biografi. Mer kan man finna i Hannu Rautkallios “Moskovan päiväkirja 1989-1993” (Dagbok från Moskva 1989-1993) 2008 och ännu lite Rautkallios verk från denna höst ”Idässä kiinni, länteen kallellaan” (Fast i öst, lutande mot väst) (Docendo).
Kidnappning i Moskva
”Det storslagna projektet om brett militärt samarbete med Finland ledde till general Sutelas personliga skärseld. Hans uthållighet sattes på prov. Och mest tragiskt, med president Kekkonens tysta samförstånd. Om presidenten redan från början hade intagit en tvärt avvisande hålling gentemot Stepanovs förslag, hade företaget med all säkerhet inte längre fortsatts efter försöket i Gullranda. På basis av Sutelas dagböcker ser det ut att Kekkonen hade ställt sig vid sidan för att följa med processens gång. Presidenten sände Sutela ensam ut i främsta linjen”, skriver Hannu Rautkallio.
Rautkallios bok år 2008 avslöjade en grov incident. Under semesterresan I Moskva 1978 förödmjukade och i praktiken kidnappade sovjeterna kommendör Sutela. (länk)
“Jag blev bokstavligen isolerad I Moskva. Jag blev förd till ett gammalt hus till natten. …det var öde, ingen elektricitet, inget vatten. I rummet jag fick fanns en järnsäng, lakanen och täcket var fuktiga. Var de avsiktligen nedblötta? Jag skakade hejdlöst av kylan och fuktigheten. Jag var som I frossa. …Värdarna hämnades verkligen de misslyckade diskussionerna I Gullranda på ett ytterst grovt sätt”, skrev Lauri Sutela i sin dagbok.
Nästa dag, i september 1978, föreslog Ustinov diskussioner om “ärenden av gemensamt intresse”. Sutela vägrade. Man satt till bords som om man förhandlade. Fem marskalkar satt mittemot och bilder togs.
“Jag sade att jag inte hade fullmakter till diskussioner. Jag märkte att Ustinov försökte få mig i en fälla, och jag kom ihåg Kekkonens råd ´sätt dig inte emot genast´. Jag handlade alldeles tvärt emot det”, skriver Sutela.
“Viktig länk”
President Kekkonen hade sänt ett brev till Ustinov med Sutela. Där skriver Kekkonen att han är säker på att besöket “kommer att bli en viktig länk i samröret mellan våra lands försvarsmakter”. Sutela själv fick se innehållet i brevet först långt senare.
Enligt Lukkaris bok försökte Ustinov ännu efter lunchen. Han började diskussionen från VSB-fördraget och dess betydelse.
“När jag hörde ordet ´konsultatsjoni´ väntade jag inte på tolken, utan avbröt talet med att konstatera att hos oss är ordet ´konsultation´ reserverat för tillfällen då båda parter är överens om att situationen eskalerat till den punkt att krig är nära. Nu är det inte en sådan situation”, berättade Sutela i sina memoarer.
På denna semesterresa till Sovjetunionen hade det också riggats en honungsfälla för Sutela. Han gick inte i den.
En exemplarisk man
Försvarsmaktens kommendör Lauri Sutela höll sig lojal och som ett stöd till sin förman Urho Kekkonen, eftersom han förstod betydelsen för Finland.
Sutela balanserade mellan den stora respekt han kände för Kekkonen och mellan förhindrandet av de skador denne genom sin eftergivlighet hotade att ställa till med. Sutela gjorde allt för att vara tillräckligt nära, så han kunde förhindra Sovjetiska utnyttjanden. Han lyckades, likt en mästare.
I försvarsmakten var Sutela en av alla uppskattad “generalernas general”. Konstkonnässören var en uppmärksam och exemplarisk medmänniska. I privatlivet skuggades hans klanderfria generalsår i årtionden av hustruns allvarliga sjukdom och sonens handikapp.