Vad var det jag sade? Sorry att jag inte har haft tiden för att ge understöd som jag velat men du löser det utmärkt på egen hand. Chapeau!
MVH
Hans
Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2025
- Inlägg: 30478
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
J'essaie Hans! Men understöd är alltid välkommet.Hans skrev:Vad var det jag sade? Sorry att jag inte har haft tiden för att ge understöd som jag velat men du löser det utmärkt på egen hand. Chapeau!
MVH
Hans
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
Läget i basen
Slaget har inte börjat bra för fransmännen och man har redan förlorat två av de tre nordligaste stödjepunkterna på bara några dagar, därför är det mycket humörhöjande när den 6:e koloniala fallskärmsbataljonen under major Bigeard återvänder till Dien Bien Phu den 16:e mars via luftlandsättning, man tänker att om de skickar hit den legendariske Marcel ”Bruno” Bigeard så måste det väl finnas hopp ändå?
Major Bigeard hamnar genast i bråk med överstelöjtnant Langlais som ledde erövringen av området i november och som nu är ansvarig för själva stridsoperationerna, men det är övergående och de hyser så småningom den största respekt för varandra och de båda kommer att betyda mycket för det fortsatta försvaret av basen.
Numera är det bara enstaka landningar som görs på grund av banans utsatthet, och då handlar det i första hand om avtransport av sårade, garnisonens egna sjukvårdsresurser är usla och motsvarar inte på långa vägar behovet.
Det vietnamesiska luftvärnet bryr sig föga om att de C-47:or som singlar ned på flygfältet är Rödakorsmärkta, och de plan som lyckas landa svänger bara runt utan att strypa motorerna och ger personalen högst fem minuter att sköta lastningen, scener som påminner om de i Stalingrad börjar förekomma när oskadade soldater försöker tränga sig ombord och man blir tvungen att sätta ut militärpoliser.
På morgonen den 17:e mars ligger dimman tät över dalen och även över den numera nordligaste stödjepunkten Anne-Marie. Det möjliggör att två Thaikompanier kan lägga ned sina vapen och smyga ut genom taggtråden och gå över till fienden, deras familjer och hembygd befinner sig på vietminhkontrollerat område och oron för dessa gör att även hela Anne-Marie med undantag av några stridsställningar går förlorade till fienden.
För de sårade är läget allt annat än gott, de sanitära förhållandena är mycket dåliga och kommer i stort sett bara att förvärras, enda undantaget är ett välbehövt komplett amerikanskt fältsjukhus som fälls över området.
Det händer dock att granater slår ned i sjukvårdsbunkrarna och många sårade lemlästas ytterligare, därför är det tacksamt för varje sårad som man kan flyga ut från garnisonen, och det är knappast av humanitära skäl som Vietminh skickar över ett 90-tal sårade fiendesoldater tillbaka till fransmännen, efter bara fem dagars strider finns det över 500 svårt sårade att ta hand om.
Att ta sig till den längst i söder belägna stödjepunkten Isabelle har försvårats betydligt eftersom Vietminh hela tiden infiltrerar den 6 km långa vägen. Den 22:a mars misslyckas ett kompani trots stridsvagnsunderstöd ta sig fram, det är två fientliga kompanier som bitit sig fast och även en stridsvagnsstödd undsättningsstyrka skickas ut norrut från Isabelle för att öppna upp vägen. Det hjälper inte heller och det slutar med att man får kalla in flygunderstöd och samtliga tillgängliga stridsvagnar får sättas in innan man efter fem timmars hårda strider lyckas utplåna de två kompanierna ur 304:e divisionen, då har 151 fransmän stupat och 72 är sårade.
Isabelle kommer att förbli en egen utpost som oftast är avskuret från de centrala delarna av garnisonen.
Slaget har inte börjat bra för fransmännen och man har redan förlorat två av de tre nordligaste stödjepunkterna på bara några dagar, därför är det mycket humörhöjande när den 6:e koloniala fallskärmsbataljonen under major Bigeard återvänder till Dien Bien Phu den 16:e mars via luftlandsättning, man tänker att om de skickar hit den legendariske Marcel ”Bruno” Bigeard så måste det väl finnas hopp ändå?
Major Bigeard hamnar genast i bråk med överstelöjtnant Langlais som ledde erövringen av området i november och som nu är ansvarig för själva stridsoperationerna, men det är övergående och de hyser så småningom den största respekt för varandra och de båda kommer att betyda mycket för det fortsatta försvaret av basen.
Numera är det bara enstaka landningar som görs på grund av banans utsatthet, och då handlar det i första hand om avtransport av sårade, garnisonens egna sjukvårdsresurser är usla och motsvarar inte på långa vägar behovet.
Det vietnamesiska luftvärnet bryr sig föga om att de C-47:or som singlar ned på flygfältet är Rödakorsmärkta, och de plan som lyckas landa svänger bara runt utan att strypa motorerna och ger personalen högst fem minuter att sköta lastningen, scener som påminner om de i Stalingrad börjar förekomma när oskadade soldater försöker tränga sig ombord och man blir tvungen att sätta ut militärpoliser.
På morgonen den 17:e mars ligger dimman tät över dalen och även över den numera nordligaste stödjepunkten Anne-Marie. Det möjliggör att två Thaikompanier kan lägga ned sina vapen och smyga ut genom taggtråden och gå över till fienden, deras familjer och hembygd befinner sig på vietminhkontrollerat område och oron för dessa gör att även hela Anne-Marie med undantag av några stridsställningar går förlorade till fienden.
För de sårade är läget allt annat än gott, de sanitära förhållandena är mycket dåliga och kommer i stort sett bara att förvärras, enda undantaget är ett välbehövt komplett amerikanskt fältsjukhus som fälls över området.
Det händer dock att granater slår ned i sjukvårdsbunkrarna och många sårade lemlästas ytterligare, därför är det tacksamt för varje sårad som man kan flyga ut från garnisonen, och det är knappast av humanitära skäl som Vietminh skickar över ett 90-tal sårade fiendesoldater tillbaka till fransmännen, efter bara fem dagars strider finns det över 500 svårt sårade att ta hand om.
Att ta sig till den längst i söder belägna stödjepunkten Isabelle har försvårats betydligt eftersom Vietminh hela tiden infiltrerar den 6 km långa vägen. Den 22:a mars misslyckas ett kompani trots stridsvagnsunderstöd ta sig fram, det är två fientliga kompanier som bitit sig fast och även en stridsvagnsstödd undsättningsstyrka skickas ut norrut från Isabelle för att öppna upp vägen. Det hjälper inte heller och det slutar med att man får kalla in flygunderstöd och samtliga tillgängliga stridsvagnar får sättas in innan man efter fem timmars hårda strider lyckas utplåna de två kompanierna ur 304:e divisionen, då har 151 fransmän stupat och 72 är sårade.
Isabelle kommer att förbli en egen utpost som oftast är avskuret från de centrala delarna av garnisonen.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
Hur går det för flyget?
USA sätter in allt mer flyg och då främst av typen C-119, piloterna tillhör CAT (Civil Air Corporation) i Taiwan, som är en förtäckt CIA-organisation och det är faktiskt ganska känsligt, det beslutas att enbart franska piloter utför rena stridsuppdrag, åtminstone de omfattande napalmbombningar som planeras.
Som tidigare nämnts så respekteras inte de Rödakorsmärkta franska flygplanen utan det brassas på friskt från de vietnamesiska batterierna.
Vietnameserna hävdar att det samtidigt flygs in ammunition och förstärkningar till de inneslutna i dessa sjuktransporter.
Därför försöker man med ett trick där man i mörkret placerar avskärmade landningsljus på banan och en C-47:a gör en inflygning mot och över landningsbanan på ca 800 fots höjd med tydlig intention att fälla förnödenheter över basen, samtidigt glidflyger en C-47:a med avstängda motorer ned och landar och kan sedan lyfta igen med sårade. Den fjärde natten råkar någon olycksalig fransk soldat samtidigt skjuta upp en lysraket och man fruktar att bluffen avslöjats, detta bekräftas nästa natt när det glidlandande planet genomborras av maskingevärseld från en vietnamesisk patrull nära banan.
Det krympta området bidrar naturligtvis till att det blir ännu svårare att fälla ned förnödenheter, en av flottans Privateerbombare blev träffad av luftvärn så högt som på 12000 fots höjd så det var inte ofarligt att försöka pricka in en fallskärm över det alltmer krympande området.
Det landar många fallskärmar ute hos fienden som tacksamt tar emot dessa tillskott. Det blir dubbel olycka när fienden får ta emot sådant man lider stor brist på i basen såsom sjukvårdsmateriel och ammunition (särskilt 10,5 cm granater), inte heller kan det vara kul att veta att fienden röker franska cigaretter och dricker franska viner och cognac.
Det blir allt svårare för flyget att bekämpa fienden vid de få tillfällen som vädret tillåter, dessutom blir förlusterna större och större, här ser vi det femtionde planet som skjutits ned i dalen av de allt mer segervissa vietnameserna.
Förutom att det är både amerikanska och franska piloter så ingår även marinflyget i insatsen, de flygplan som normalt är stationerade på hangarfartyget Arromanches (ex. HMS Colossus), planen är placerade på de mer framskjutna baserna i Haipong och Hanoi istället för ute i Tonkinbukten, marinflyget åtnjuter en särskild beundran hos de belägrade soldaterna.
De allt svårare förhållandena i dalen för underhållsflyget leder till beslutet att underhållet numera skall fällas från 8000 fot istället för som tidigare endast 2000 fot, det leder till en stor efterfrågan på amerikanska fördröjningsmekanismer för fallskärmar, vilket naturligtvis inte motsvarar efterfrågan utan underhållsfällningarna blir allt mer bristfälliga.
De franska ledarna förstår att någonting måste göras, och man inser att det är de långt framskjutna luftvärnsställningarna väster om landningsbanan som måste oskadliggöras...
USA sätter in allt mer flyg och då främst av typen C-119, piloterna tillhör CAT (Civil Air Corporation) i Taiwan, som är en förtäckt CIA-organisation och det är faktiskt ganska känsligt, det beslutas att enbart franska piloter utför rena stridsuppdrag, åtminstone de omfattande napalmbombningar som planeras.
Som tidigare nämnts så respekteras inte de Rödakorsmärkta franska flygplanen utan det brassas på friskt från de vietnamesiska batterierna.
Vietnameserna hävdar att det samtidigt flygs in ammunition och förstärkningar till de inneslutna i dessa sjuktransporter.
Därför försöker man med ett trick där man i mörkret placerar avskärmade landningsljus på banan och en C-47:a gör en inflygning mot och över landningsbanan på ca 800 fots höjd med tydlig intention att fälla förnödenheter över basen, samtidigt glidflyger en C-47:a med avstängda motorer ned och landar och kan sedan lyfta igen med sårade. Den fjärde natten råkar någon olycksalig fransk soldat samtidigt skjuta upp en lysraket och man fruktar att bluffen avslöjats, detta bekräftas nästa natt när det glidlandande planet genomborras av maskingevärseld från en vietnamesisk patrull nära banan.
Det krympta området bidrar naturligtvis till att det blir ännu svårare att fälla ned förnödenheter, en av flottans Privateerbombare blev träffad av luftvärn så högt som på 12000 fots höjd så det var inte ofarligt att försöka pricka in en fallskärm över det alltmer krympande området.
Det landar många fallskärmar ute hos fienden som tacksamt tar emot dessa tillskott. Det blir dubbel olycka när fienden får ta emot sådant man lider stor brist på i basen såsom sjukvårdsmateriel och ammunition (särskilt 10,5 cm granater), inte heller kan det vara kul att veta att fienden röker franska cigaretter och dricker franska viner och cognac.
Det blir allt svårare för flyget att bekämpa fienden vid de få tillfällen som vädret tillåter, dessutom blir förlusterna större och större, här ser vi det femtionde planet som skjutits ned i dalen av de allt mer segervissa vietnameserna.
Förutom att det är både amerikanska och franska piloter så ingår även marinflyget i insatsen, de flygplan som normalt är stationerade på hangarfartyget Arromanches (ex. HMS Colossus), planen är placerade på de mer framskjutna baserna i Haipong och Hanoi istället för ute i Tonkinbukten, marinflyget åtnjuter en särskild beundran hos de belägrade soldaterna.
De allt svårare förhållandena i dalen för underhållsflyget leder till beslutet att underhållet numera skall fällas från 8000 fot istället för som tidigare endast 2000 fot, det leder till en stor efterfrågan på amerikanska fördröjningsmekanismer för fallskärmar, vilket naturligtvis inte motsvarar efterfrågan utan underhållsfällningarna blir allt mer bristfälliga.
De franska ledarna förstår att någonting måste göras, och man inser att det är de långt framskjutna luftvärnsställningarna väster om landningsbanan som måste oskadliggöras...
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
Vad gör flyget för insats?
Den 24:e mars provar man att låta C-47:or och C-119 plan flyga i tät formation över området och vräka ut napalm över de fientliga luftvärnsställningarna på en bredd av 1 km och en längd av 3 km i ett försök att slå ut dem totalt, det orsakar naturligtvis stora skador och fruktansvärda kval för de vietnamesiska artilleristerna men dåligt väder, luftvärnseld, brist på övning och trädens skyddande verkan förtar mycket av effekten. Napalmen 1954 är dessutom långtifrån lika effektiv som under 60-talet, bl.a. brinner det alldeles för fort.
Samtidigt har franska Morane Crickets flygplan ett stressigt jobb att på samma dag hinna med att försöka fotografera fiendens artilleriställningar och sedan flyga tillbaka till sin bas och framkalla bilderna och sedan försöka fälla de färska bilderna över Dien Bien Phu så snabbt som möjligt för att bilderna ska vara tillräckligt aktuella för försvararna.
Det finns hela tiden en fransk fruktan att Kina ska gå in helt öppet i konflikten men amerikanerna förklarar sig beredda att också gå in i kriget helt öppet om det blir så, ett nytt Korea alltså. USA:s militär presenterar samtidigt en plan att låta ett sextiotal B-29 bomba Vietminhs ställningar varje natt från baser på Filippinerna och Guam, eskorterade av 150 jaktplan från 7:e flottan, men av rädsla för Kinas reaktion avvaktar man.
Inofficiellt chefsbyte
Samtidigt händer det saker i garnisonens ledning, de Castries stabschef Keller som inte hållit måttet flygs ut och överstelöjtnant Langlais övertar i praktiken det aktiva befälet över basen, de Castries kvarstår officiellt men han sköter från och med nu enbart kontakten med Hanoi och sköter den formella delen av arbetet som fästningskommendant.
Langlais är en färgstark bretagnare som omedelbart utser major Briegard att hädanefter leda de militära operationerna, nu har basen fått en handlingskraftig ledning som åtnjuter stor respekt bland soldaterna.
Åter till problemet med det framskjutna vietnamesiska luftvärnet
I slutet av mars förvärras möjligheterna att på ett säkert sätt fälla förnödenheter över det krympande området som basen utgör, de enstaka landningsförsök som utförs slutar oftast i brinnande flygplansvrak och man beslutar upphöra med låghöjdsfällningarna och man kommer fortsättningsvis att fälla från 8000 fots höjd med fördröjd utlösning av fallskärmarna. Samtidigt ger militärledningen i Hanoi, de Castries order om att slå ut de fientliga luftvärnet väster om flygplatsen…
På kvällen den 25:e mars tar de Castries emot major Bigeard som han bjudit in och han tar upp problemen med att förse basen med underhåll, därefter ger han Bigeard order om att dagen efter slå ut fiendens luftvärn…
de Castries säger:
- Du får helt fria händer Bruno.
Bigeard svarar:
- Det är uppfattat överste.
Han försäkrar sig sedan om att de Castries har förstått svårigheterna och riskerna med uppdraget och de enorma förluster man måste vara beredd på, de Castries svarar:
- Jag vet Bruno, men jag har fullt förtroende för dig.
Marcel Bruno Bigeard tar genast itu med planeringen av den stora operation som ska ske redan nästa morgon.
Den 24:e mars provar man att låta C-47:or och C-119 plan flyga i tät formation över området och vräka ut napalm över de fientliga luftvärnsställningarna på en bredd av 1 km och en längd av 3 km i ett försök att slå ut dem totalt, det orsakar naturligtvis stora skador och fruktansvärda kval för de vietnamesiska artilleristerna men dåligt väder, luftvärnseld, brist på övning och trädens skyddande verkan förtar mycket av effekten. Napalmen 1954 är dessutom långtifrån lika effektiv som under 60-talet, bl.a. brinner det alldeles för fort.
Samtidigt har franska Morane Crickets flygplan ett stressigt jobb att på samma dag hinna med att försöka fotografera fiendens artilleriställningar och sedan flyga tillbaka till sin bas och framkalla bilderna och sedan försöka fälla de färska bilderna över Dien Bien Phu så snabbt som möjligt för att bilderna ska vara tillräckligt aktuella för försvararna.
Det finns hela tiden en fransk fruktan att Kina ska gå in helt öppet i konflikten men amerikanerna förklarar sig beredda att också gå in i kriget helt öppet om det blir så, ett nytt Korea alltså. USA:s militär presenterar samtidigt en plan att låta ett sextiotal B-29 bomba Vietminhs ställningar varje natt från baser på Filippinerna och Guam, eskorterade av 150 jaktplan från 7:e flottan, men av rädsla för Kinas reaktion avvaktar man.
Inofficiellt chefsbyte
Samtidigt händer det saker i garnisonens ledning, de Castries stabschef Keller som inte hållit måttet flygs ut och överstelöjtnant Langlais övertar i praktiken det aktiva befälet över basen, de Castries kvarstår officiellt men han sköter från och med nu enbart kontakten med Hanoi och sköter den formella delen av arbetet som fästningskommendant.
Langlais är en färgstark bretagnare som omedelbart utser major Briegard att hädanefter leda de militära operationerna, nu har basen fått en handlingskraftig ledning som åtnjuter stor respekt bland soldaterna.
Åter till problemet med det framskjutna vietnamesiska luftvärnet
I slutet av mars förvärras möjligheterna att på ett säkert sätt fälla förnödenheter över det krympande området som basen utgör, de enstaka landningsförsök som utförs slutar oftast i brinnande flygplansvrak och man beslutar upphöra med låghöjdsfällningarna och man kommer fortsättningsvis att fälla från 8000 fots höjd med fördröjd utlösning av fallskärmarna. Samtidigt ger militärledningen i Hanoi, de Castries order om att slå ut de fientliga luftvärnet väster om flygplatsen…
På kvällen den 25:e mars tar de Castries emot major Bigeard som han bjudit in och han tar upp problemen med att förse basen med underhåll, därefter ger han Bigeard order om att dagen efter slå ut fiendens luftvärn…
de Castries säger:
- Du får helt fria händer Bruno.
Bigeard svarar:
- Det är uppfattat överste.
Han försäkrar sig sedan om att de Castries har förstått svårigheterna och riskerna med uppdraget och de enorma förluster man måste vara beredd på, de Castries svarar:
- Jag vet Bruno, men jag har fullt förtroende för dig.
Marcel Bruno Bigeard tar genast itu med planeringen av den stora operation som ska ske redan nästa morgon.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
FredH
- Medlem
- Inlägg: 1434
- Blev medlem: 29 jul 2003 18:56
- Ort: Växjö
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
Hatten av för detta lovvärda och ypperligt goda sätt att beskriva en intressant händelse på.
Ett okänt men ändå lätt mytomspunnet slag som för oss i efterhand, ter sig väldigt otroligt att det ens utspelade sig, där och då.
Ett okänt men ändå lätt mytomspunnet slag som för oss i efterhand, ter sig väldigt otroligt att det ens utspelade sig, där och då.
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2025
- Inlägg: 30478
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
I mitten.Amund skrev:Marcel Bruno Bigeard
Imponerande CV och han gick verkligen den långa vägen. Startade som menig (soldat de 2e classe).
Länkarna kan ni spara tills Amund är klar, jag vill ju inte förstöra en spännande historia.
http://www.boston.com/bostonglobe/obitu ... nial_wars/
http://fr.wikipedia.org/wiki/Marcel_Bigeard
MVH
Hans
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
Tack Fredh för dina ord och du har verkligen rätt i att det här lilla slaget är mytomspunnet, det utgör en brytpunkt för kolonialismen i Asien och senare även Nordafrika, men samtidigt är slaget i första hand en Kalla krigetarena och utan Koreakriget hade det nog smällt ordentligt här i 1954.FredH skrev:Hatten av för detta lovvärda och ypperligt goda sätt att beskriva en intressant händelse på.
Ett okänt men ändå lätt mytomspunnet slag som för oss i efterhand, ter sig väldigt otroligt att det ens utspelade sig, där och då.
Hans skrev:Imponerande CV och han gick verkligen den långa vägen. Startade som menig (soldat de 2e classe).Amund skrev:Marcel Bruno Bigeard
Tack Hans – Ja Bigeard måste väl räknas bland världens främsta hårdföra militärer någonsin, viljestark med öga för slagfältet och med stål i blicken åtnjöt denne franske hjälte respekt i alla led.
Det finns visserligen en liten plump i protokollet men det återkommer vi till senare… Ja eller anmärkning i alla fall. 
Och nu återgår vi till Bigeards uppdrag att försöka slå ut fiendens luftvärn väster om landningsbanan…
-
Lasse O
- Stödjande medlem 2021
- Inlägg: 5857
- Blev medlem: 06 jun 2006 17:13
- Ort: Finland
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
Jules Roy har skrivit om Biegards tillfångatagande men vi får vänta med det tills tiden är mogen
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
En fransk offensiv
Nu tänkte Bigeard att eftersom han fått fria händer så ska han även utnyttja alla de främsta resurser som gick att uppbåda, de underrättelser som han får tillgång till kan berätta att luftvärnet är beläget i byarna Ban Ban och Bang Ong Pet och försvaras av två bataljoner ur 308:e divisionen.
Han bestämmer att anfallet ska föregås av en artilleristorm och självklart med flygunderstöd om vädret så tillåter, vid 2-tiden på natten håller Bigeard genomgång med de högsta officerarna och han betonar att operationen hänger på överraskning och snabbhet, de ingående förbanden måste agera snabbt och beslutsamt och undvika utdragna strider. När de vietnamesiska förstärkningarna anländer måste de franska styrkorna redan vara klara med sitt uppdrag.
Anfallet inleds
Vid halv sextiden på morgonen rapporterar den 6:e koloniala fallskärmsbataljonen som utgått från Elaine till Bigeard att man tillsammans med 8:e stormbataljonen som utgått från Claudine befinner sig på Nam Yumflodens västra strand, samma bekräftelse inkommer snart även från 1:a bataljonen ur Främlingslegionens 2:a regemente som också utgått från Claudine, den tillgängliga stridsvagnsplutonen har sakta och försiktigt rasslat fram till utgångsställningarna så tyst som möjligt. Som reserv väntar Främlingslegionens 1:a fallskärmsbataljon i bakgrunden, redo att omgående rycka fram.
Klockan 06:00 bryts tystnaden när fransmännens samlade artilleri och granatkastarbestånd koncentrerar sina projektiler mot de främsta vietnamesiska ställningarna, punktligt 06:30 flyttas spärrelden framåt och handplockade elitsoldater stormar ställningarna.
Vietminhsoldaterna försvarar sig tappert och förutom kulsprutor och granatkastare så bekämpar även luftvärnskanonerna fransmännens framryckning, vid halvåtta-tiden ingriper det franska attackflyget beslutsamt i striden och fransmännen avancerar och erövrar värn efter värn. Ett franskt kompani blir illa åtgånget av granatkastareld och anfallet stannar upp, ett vietnamesiskt motanfall hotar nu hela operationen.
Undsättning söderifrån
Bigeard har dock även rekvirerat den stridsvagnspluton som är stationerad i stödjepunkten Isabelle längst i söder, dessa dirigeras nu till det hotade avsnittet och anländer precis lagom i tid för att med direkteld kämpa ned de anstormande vietminhsoldaterna, även vagnarnas kulsprutor visar sig vara mycket effektiva och skär som en lie genom anfallarnas led.
Under eftermiddagen när de franska trupperna drar sig tillbaka kan man konstatera att man lyckats förstöra fem 25 mm och tolv 12,7 mm luftvärnskanoner och ca 350 fiendesoldater har stupat, endast 20 fransmän begravs denna dag. Det är en klar fransk framgång och moralen förbättras något trots det tunga läget.
Effekten blir ändå inte långvarig, den 28:e landar det sista planet på basen innan det förstörs.
Den 29:e mars börjar monsunregnen och de redan usla förhållandena i lägret försämras ytterligare när vattenmassorna sveper med sig jorden och förvandlar skyttegravarna till ett h-vete!
Avslutar med en läsarfråga. Officerare i främlingslegionen hade länge burit många olika sorters pistolmodeller men vilken modell räknades som standardmodell år 1954..? Svaret kommer i någon post framöver!
Nu tänkte Bigeard att eftersom han fått fria händer så ska han även utnyttja alla de främsta resurser som gick att uppbåda, de underrättelser som han får tillgång till kan berätta att luftvärnet är beläget i byarna Ban Ban och Bang Ong Pet och försvaras av två bataljoner ur 308:e divisionen.
Han bestämmer att anfallet ska föregås av en artilleristorm och självklart med flygunderstöd om vädret så tillåter, vid 2-tiden på natten håller Bigeard genomgång med de högsta officerarna och han betonar att operationen hänger på överraskning och snabbhet, de ingående förbanden måste agera snabbt och beslutsamt och undvika utdragna strider. När de vietnamesiska förstärkningarna anländer måste de franska styrkorna redan vara klara med sitt uppdrag.
Anfallet inleds
Vid halv sextiden på morgonen rapporterar den 6:e koloniala fallskärmsbataljonen som utgått från Elaine till Bigeard att man tillsammans med 8:e stormbataljonen som utgått från Claudine befinner sig på Nam Yumflodens västra strand, samma bekräftelse inkommer snart även från 1:a bataljonen ur Främlingslegionens 2:a regemente som också utgått från Claudine, den tillgängliga stridsvagnsplutonen har sakta och försiktigt rasslat fram till utgångsställningarna så tyst som möjligt. Som reserv väntar Främlingslegionens 1:a fallskärmsbataljon i bakgrunden, redo att omgående rycka fram.
Klockan 06:00 bryts tystnaden när fransmännens samlade artilleri och granatkastarbestånd koncentrerar sina projektiler mot de främsta vietnamesiska ställningarna, punktligt 06:30 flyttas spärrelden framåt och handplockade elitsoldater stormar ställningarna.
Vietminhsoldaterna försvarar sig tappert och förutom kulsprutor och granatkastare så bekämpar även luftvärnskanonerna fransmännens framryckning, vid halvåtta-tiden ingriper det franska attackflyget beslutsamt i striden och fransmännen avancerar och erövrar värn efter värn. Ett franskt kompani blir illa åtgånget av granatkastareld och anfallet stannar upp, ett vietnamesiskt motanfall hotar nu hela operationen.
Undsättning söderifrån
Bigeard har dock även rekvirerat den stridsvagnspluton som är stationerad i stödjepunkten Isabelle längst i söder, dessa dirigeras nu till det hotade avsnittet och anländer precis lagom i tid för att med direkteld kämpa ned de anstormande vietminhsoldaterna, även vagnarnas kulsprutor visar sig vara mycket effektiva och skär som en lie genom anfallarnas led.
Under eftermiddagen när de franska trupperna drar sig tillbaka kan man konstatera att man lyckats förstöra fem 25 mm och tolv 12,7 mm luftvärnskanoner och ca 350 fiendesoldater har stupat, endast 20 fransmän begravs denna dag. Det är en klar fransk framgång och moralen förbättras något trots det tunga läget.
Effekten blir ändå inte långvarig, den 28:e landar det sista planet på basen innan det förstörs.
Den 29:e mars börjar monsunregnen och de redan usla förhållandena i lägret försämras ytterligare när vattenmassorna sveper med sig jorden och förvandlar skyttegravarna till ett h-vete!
Avslutar med en läsarfråga.
Officerare i främlingslegionen hade länge burit många olika sorters pistolmodeller men vilken modell räknades som standardmodell år 1954..? Svaret kommer i någon post framöver!Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Nya anfall
Giap anfaller österifrån
Under tiden har Vietminh nästan slutfört en kraftig styrkeuppbyggnad öster om basens centrala delar och man har grävt sig fram mycket nära de franska ställningarna, om man lyckas omgärda basen med ett nät av löpgravar och inskränka deras rörelsefrihet till ett minimum kommer man till slut att helt ha skurit av möjligheterna att förse basen med underhåll. Självklart blir vietnameserna här utsatta för kraftig fransk eld men man tar de ökade förlusterna och man inskränker inte längre arbetet till de mörka timmarna utan man forcerar grävandet även dagtid.
Langlais vet att nästa angrepp kommer österifrån och han inspekterar därför ställningarna noggrant.
Han oroas mycket av vissa ställningar, Dominique 2 försvaras enbart med hoprafsade förband utrustade endast med brittiska 7,7 mm Enfieldgevär, den algeriska bataljon som har den tyngsta uppgiften i stödjepunkten Dominique 1 visar tecken på utmattning och Langlais bedömer moralen och stridsviljan som låg.
Den marockanska skyttebataljonen vid Elaine 1, den östligaste utposten, verkar dock vara i betydligt bättre skick och dessutom befinner sig ett granatkastarkompani ur Främlingslegionen strax i närheten. Han bestämmer att de mest utsatta ställningarna ska avlösas eller förstärkas, major Bigeards 6:e bataljon ligger i reserv tillsammans med en stridsvagnspluton.
Man återupprepar hela tiden sin begäran till Hanoi om förstärkningar, de franska styrkorna har krympt ihop oroväckande och det saknas i stort sett reserver att sätta in när anfallet kommer.
På kvällen den 30:e mars klockan 18:00 anländer ett kompani ur 5:e bat. ”Bawouan” till Dominique 1 för att avlösa algerierna, plötsligt inleds en våldsam artilleristorm mot Dominique och Elaine, det är en fruktansvärd eldstorm som nästan utrotar det mesta i dess väg och det är som vanligt svårt att föreställa sig att någon kan ha överlevt infernot. Ändå är det många som fortfarande är stridsdugliga när elden tystnar, men glädjen blir kortvarig, de franska soldaterna upplever att den första vågen av stormande vietminhsoldater nästan redan befunnit sig i ställningarna, det är en ofattbar flodvåg av Bo-doi-soldater som stormar fram för att krossa allt motstånd i sin väg.
Giap har kastat in både den 312:e och 316:e divisionen samt två regementen ur 308:e div. i ett anfall som om det lyckas kommer att knäcka försvaret av byn, det är med stor beslutsamhet man forcerar taggtrådshinder och mineringar och trots att de flesta försvarare kämpar mer än vad som går att begära, så är det snart bara några enstaka ställningar som fortfarande håller stånd. Några timmar senare är både Dominique 1 och 2, samt Elaine 1 i vietnamesiska händer.
Bigeard leder striden från Elaine 4 och han noterar att den marockanska skyttebataljonen och ett kompani legionärer ur 1:a fallskärmsbataljonen som försvarar Elaine 2 fortfarande håller en av stridsställningarna.
En fransk hjälte lyder inte order
I klyftan mellan Dominique och Elaine befinner sig ett 10,5 cm haubitsbatteri med västafrikanskt manskap.
Och som leds av den unge löjtnant Paul Brunbrouck
Den tjugoåttaårige löjtnanten har kunnat konstatera hur franska soldater retirerar på båda sidor om honom och hur fienden erövrar allt större delar av de stödjepunkter som omger hans fyra pjäser. Förutom ett hundra artillerister förfogar han över ett algeriskt skyttekompani, istället för att retirera ger han order om att dumpa eldrören för direktriktad eld och granaterna ställs in på ögonblicklig brisad.
Vägen genom klyftan leder rakt in i hjärtat av det franska försvaret och det utgör en alltför stor lockelse, utan förbekämpning stormar två vietnamesiska regementen mot Brunbroucks ställningar. Väl där framför plöjer granaterna när de briserar breda gator i de anstormande vietnamesernas led, och med hjälp av flankeld från fyrpipiga luftvärnskulsprutor stannas anfallet upp och angriparna tvingas söka skydd och omgruppera, begära eldunderstöd och göra nya anfall.
Löjtnant Brunbrouck får under kvällen en order att förstöra sina pjäser och retirera, en order som han ignorerar, striderna fortsätter hela natten och under morgonen förstärks hans styrka med ett fallskärmsjägarkompani och frontlinjen stabiliseras för tillfället.
*Osäker på om det är denna typ, men den här har jag fotat på militärmuseum i Hanoi.
Den återstående motståndsfickan vid Elaine 2 som bitit sig fast undsätts i ett motanfall av främlingslegionärer och marockaner och även där stabiliseras linjerna, men trots att linjen höll och att döda vietminhsoldater ligger i drivor i och runt alla ställningar står det klart att de förlorade ställningarna måste återtas och hållas, Langlais och Bigeard planerar redan sitt motanfall.
Under tiden har Vietminh nästan slutfört en kraftig styrkeuppbyggnad öster om basens centrala delar och man har grävt sig fram mycket nära de franska ställningarna, om man lyckas omgärda basen med ett nät av löpgravar och inskränka deras rörelsefrihet till ett minimum kommer man till slut att helt ha skurit av möjligheterna att förse basen med underhåll. Självklart blir vietnameserna här utsatta för kraftig fransk eld men man tar de ökade förlusterna och man inskränker inte längre arbetet till de mörka timmarna utan man forcerar grävandet även dagtid.
Langlais vet att nästa angrepp kommer österifrån och han inspekterar därför ställningarna noggrant.
Han oroas mycket av vissa ställningar, Dominique 2 försvaras enbart med hoprafsade förband utrustade endast med brittiska 7,7 mm Enfieldgevär, den algeriska bataljon som har den tyngsta uppgiften i stödjepunkten Dominique 1 visar tecken på utmattning och Langlais bedömer moralen och stridsviljan som låg.
Den marockanska skyttebataljonen vid Elaine 1, den östligaste utposten, verkar dock vara i betydligt bättre skick och dessutom befinner sig ett granatkastarkompani ur Främlingslegionen strax i närheten. Han bestämmer att de mest utsatta ställningarna ska avlösas eller förstärkas, major Bigeards 6:e bataljon ligger i reserv tillsammans med en stridsvagnspluton.
Man återupprepar hela tiden sin begäran till Hanoi om förstärkningar, de franska styrkorna har krympt ihop oroväckande och det saknas i stort sett reserver att sätta in när anfallet kommer.
På kvällen den 30:e mars klockan 18:00 anländer ett kompani ur 5:e bat. ”Bawouan” till Dominique 1 för att avlösa algerierna, plötsligt inleds en våldsam artilleristorm mot Dominique och Elaine, det är en fruktansvärd eldstorm som nästan utrotar det mesta i dess väg och det är som vanligt svårt att föreställa sig att någon kan ha överlevt infernot. Ändå är det många som fortfarande är stridsdugliga när elden tystnar, men glädjen blir kortvarig, de franska soldaterna upplever att den första vågen av stormande vietminhsoldater nästan redan befunnit sig i ställningarna, det är en ofattbar flodvåg av Bo-doi-soldater som stormar fram för att krossa allt motstånd i sin väg.
Giap har kastat in både den 312:e och 316:e divisionen samt två regementen ur 308:e div. i ett anfall som om det lyckas kommer att knäcka försvaret av byn, det är med stor beslutsamhet man forcerar taggtrådshinder och mineringar och trots att de flesta försvarare kämpar mer än vad som går att begära, så är det snart bara några enstaka ställningar som fortfarande håller stånd. Några timmar senare är både Dominique 1 och 2, samt Elaine 1 i vietnamesiska händer.
Bigeard leder striden från Elaine 4 och han noterar att den marockanska skyttebataljonen och ett kompani legionärer ur 1:a fallskärmsbataljonen som försvarar Elaine 2 fortfarande håller en av stridsställningarna.
En fransk hjälte lyder inte order
I klyftan mellan Dominique och Elaine befinner sig ett 10,5 cm haubitsbatteri med västafrikanskt manskap.
Och som leds av den unge löjtnant Paul Brunbrouck
Den tjugoåttaårige löjtnanten har kunnat konstatera hur franska soldater retirerar på båda sidor om honom och hur fienden erövrar allt större delar av de stödjepunkter som omger hans fyra pjäser. Förutom ett hundra artillerister förfogar han över ett algeriskt skyttekompani, istället för att retirera ger han order om att dumpa eldrören för direktriktad eld och granaterna ställs in på ögonblicklig brisad.
Vägen genom klyftan leder rakt in i hjärtat av det franska försvaret och det utgör en alltför stor lockelse, utan förbekämpning stormar två vietnamesiska regementen mot Brunbroucks ställningar. Väl där framför plöjer granaterna när de briserar breda gator i de anstormande vietnamesernas led, och med hjälp av flankeld från fyrpipiga luftvärnskulsprutor stannas anfallet upp och angriparna tvingas söka skydd och omgruppera, begära eldunderstöd och göra nya anfall.
Löjtnant Brunbrouck får under kvällen en order att förstöra sina pjäser och retirera, en order som han ignorerar, striderna fortsätter hela natten och under morgonen förstärks hans styrka med ett fallskärmsjägarkompani och frontlinjen stabiliseras för tillfället.
*Osäker på om det är denna typ, men den här har jag fotat på militärmuseum i Hanoi.
Den återstående motståndsfickan vid Elaine 2 som bitit sig fast undsätts i ett motanfall av främlingslegionärer och marockaner och även där stabiliseras linjerna, men trots att linjen höll och att döda vietminhsoldater ligger i drivor i och runt alla ställningar står det klart att de förlorade ställningarna måste återtas och hållas, Langlais och Bigeard planerar redan sitt motanfall.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2025
- Inlägg: 30478
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
ZPU-24 (tror jag på pad). En sovjetisk historia med 4x14,5 mm pjäser. I fransk tjänsr endast om erövrade. Någon amerikansk dragen variant av 12,7 eller 20mm tror jag mer på.
MVH
Hans
MVH
Hans
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
Tack Hans för korrigeringen! Det här är inte riktigt mitt område, men visst är det en trevlig liten kulspruta som man gärna hade haft hemma på gården?Hans skrev:ZPU-24 (tror jag på pad). En sovjetisk historia med 4x14,5 mm pjäser. I fransk tjänsr endast om erövrade. Någon amerikansk dragen variant av 12,7 eller 20mm tror jag mer på.
MVH
Hans
I så fall tror jag 12,7 mm. Med din hjälp och eftersom stridsställningen där de var placerade hette Epervier (sparven), så har jag kunnat googla fram att det kan handla om något som heter typ Quad -50 M2 0.50 Cal MG x 4, om jag fattat rätt är det den vanliga tunga standardkulsprutan M2 Browning x4 i stort sett???
http://en.wikipedia.org/wiki/Dien_Bien_ ... _of_battle
Men hittar ingen bild.
-
Amund
- Stödjande medlem 2023
- Inlägg: 9800
- Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
- Ort: Västerbotten
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
Fortsättning:
Sista mars - Franskt försök att återta ställningarna
Det är med stor besvikelse som de tappra försvararna inser att de utlovade förstärkningarna (2-3 bataljoner)inte verkar dyka upp idag heller. Det råder en stor förvirring och osäkerhet ända från den mest stinkande och likfyllda skytteställningen, via Langlais och staben i Hanoi, Henri Navarre i Saigon, politikerna i Paris och även uppe i Pentagon och Vita huset. Det finns en stor tvekan om värdet av att skicka in mer resurser till Dien Bien Phu, många bedömare är eniga om att kan Vietminh slå ut sitt nästa anfall från de erövrade östra ställningarna så faller försvaret ihop.
Förstärkningar eller ej - Bigeards verklighet är att ställningarna måste återtas i eftermiddag och 13:30 inleds motanfallet och det är hans 6:e koloniala fallskärmsbataljon som ska leder återtagandet av Elaine 1, och den 8:e stormbataljonen anfaller Dominique 2.
Man kämpar sig fram mot målen under hårda strider och när regnet upphör får man flygunderstöd, eldkastare visar sig vara ett effektivt vapen i dessa närstrider och vid tretiden rapporterar Bigeard att ställningarna åter är i franska händer.
Samtidigt har det utförts flera anfall mot Hugette i väster men även där har försvararna kämpat med en otrolig tapperhet och anfallarna har stupat i drivor i taggtråd och minfält. Slagfältet är nu i början av april ett fruktansvärt deprimerande landskap med krevadgropar och uppsvällda kroppar, kollapsade värn och förvridna taggtrådsrester, när förstärkningarna anländer är det till en militärbas med låg moral och med en känsla av att ha blivit övergivna… Dessutom består förstärkningen bara av knappt en bataljon, 2:a bat. ur 1:a fallskärmsjägarregementet.
Under natten anropar Langlais Bigeard som fortfarande befinner sig längst framme i frontlinjen vid Elaine 4:
- - Bruno, om ni inte kan hålla ställningarna, dra er då ur och retirera hit till huvudstridsställningen.
Bigeard svarar:
- - Uteslutet! Så länge någon här är vid liv så stannar vi, annars är det slut med Dien Bien Phu.
Det ser allt annat än ljust ut för fransmännen. På morgonen den 31:a mars förfogade det franska artilleriet över drygt tjugotusen10,5 cm granater, på morgonen dagen efter den 1:a april återstår bara hälften...
Sista mars - Franskt försök att återta ställningarna
Det är med stor besvikelse som de tappra försvararna inser att de utlovade förstärkningarna (2-3 bataljoner)inte verkar dyka upp idag heller. Det råder en stor förvirring och osäkerhet ända från den mest stinkande och likfyllda skytteställningen, via Langlais och staben i Hanoi, Henri Navarre i Saigon, politikerna i Paris och även uppe i Pentagon och Vita huset. Det finns en stor tvekan om värdet av att skicka in mer resurser till Dien Bien Phu, många bedömare är eniga om att kan Vietminh slå ut sitt nästa anfall från de erövrade östra ställningarna så faller försvaret ihop.
Förstärkningar eller ej - Bigeards verklighet är att ställningarna måste återtas i eftermiddag och 13:30 inleds motanfallet och det är hans 6:e koloniala fallskärmsbataljon som ska leder återtagandet av Elaine 1, och den 8:e stormbataljonen anfaller Dominique 2.
Man kämpar sig fram mot målen under hårda strider och när regnet upphör får man flygunderstöd, eldkastare visar sig vara ett effektivt vapen i dessa närstrider och vid tretiden rapporterar Bigeard att ställningarna åter är i franska händer.
Samtidigt har det utförts flera anfall mot Hugette i väster men även där har försvararna kämpat med en otrolig tapperhet och anfallarna har stupat i drivor i taggtråd och minfält. Slagfältet är nu i början av april ett fruktansvärt deprimerande landskap med krevadgropar och uppsvällda kroppar, kollapsade värn och förvridna taggtrådsrester, när förstärkningarna anländer är det till en militärbas med låg moral och med en känsla av att ha blivit övergivna… Dessutom består förstärkningen bara av knappt en bataljon,
2:a bat. ur 1:a fallskärmsjägarregementet.Under natten anropar Langlais Bigeard som fortfarande befinner sig längst framme i frontlinjen vid Elaine 4:
- - Bruno, om ni inte kan hålla ställningarna, dra er då ur och retirera hit till huvudstridsställningen.
Bigeard svarar:
- - Uteslutet! Så länge någon här är vid liv så stannar vi, annars är det slut med Dien Bien Phu.
Det ser allt annat än ljust ut för fransmännen. På morgonen den 31:a mars förfogade det franska artilleriet över drygt tjugotusen10,5 cm granater, på morgonen dagen efter den 1:a april återstår bara hälften...
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
varjag
- Saknad medlem †
- Inlägg: 48101
- Blev medlem: 24 apr 2002 11:53
- Ort: Australien
Re: Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava
My pleasure....Men hittar ingen bild.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.