Dien Bien Phu - Ett franskt Poltava

[Amund]

En historisk återblick

Alla känner till det ödesdigra slaget vid Dien Bien Phu 1954 där vietnameserna slutligen besegrade fransmännen och européerna fick därmed överge Indokina, men hur slaget utspelade sig är inte lika känt och jag tänkte mig därför en liten genomgång av operationens inledning och den följande hopplösa striden som den belägrade garnisonen tvingades utkämpa.

Det här är en amatörmässig framställning av slaget vilket jag ber om överseende med, även terminologin har nog sina brister men min förhoppning är att det ändå ska vara spännande läsning för den som missat denna intressanta luftlandsättningsoperation och dess konsekvenser.

Jag har själv besökt platsen och det är en avlägsen håla i en djup dal någon kilometer på gränsen till Laos och vars turism på sin höjd omfattar några enstaka franska turister och någon miltärnörd, idag är orten nästan mer stad än by och har en stor inflyttning av folk, flygplatsen finns kvar på samma ställe och saknar stängsel så det kan hända att det står en kossa där när planen ska landa. Det är ändå lätt att föreställa sig det militära läget för drygt sextio år sedan, spåren finns kvar även om löpgravar och stödjepunkter är överväxta.

Skyttegrav idag Gabrielle.JPG

Även idag ligger oftast dimman tät i dalen under morgontimmarna och eftersom flygplatsen saknar teknisk utrustning krävs det god sikt för att landa, därför avgår inget flyg dit innan flygplatsen meddelat att dimman börjat lätta.

Flygplatsen i Dien Bien Phu.jpg

Som synes är det en otillgänglig by, långt inne i de Annamitiska bergen, långt från civilisation.

Karta.jpg

[Amund]

Operation Castor

Det är tidig morgon den 20:e november 1953 när en ensam fransk C-47 Dakota

C-47 Dakota.jpg

Med extra bränsletankar befinner sig norr om Muong Thanh-dalen 300 km väster om Hanoi på nordlig kurs, plötsligt gör man en 180 graders gir söderut för att åter passera över den av berg omgivna dalen och byn Dien Bien Phu, man hoppas att den allestädes närvarande dimman ska lätta så pass att man kan få en uppfattning om det är möjligt att inleda operationen samma morgon. På Hanois två flygplatser står samtidigt ett sjuttiotal C-47:or fullastade med 25 fallskärmssoldater i varje, sammanlagt två bataljoner i den första vågen, piloterna är beredda att lyfta omgående för den ca två timmar långa flygningen om bara klartecken från de ansvariga kommer.

Beredda fallskarmssoldater.jpg

De ansvariga för beslutet finns ombord på den C-47: Dakota som på sydlig kurs nu befinner sig ovanför Dien Bien Phu, ivrigt spanande nedåt genom dimbankarna, ombord finns bl.a. ställföreträdande ÖB generallöjtnant Pierre Bodet och brigadgeneral Jean Gilles (chef för de luftburna trupperna) och som ska leda operationen. Plötsligt kan de skymta Nam-Yumfloden som slingrar sig fram genom den 16 km långa och 9 km breda dalen

Nam Yumfloden.jpg

Ombord på det kombinerade stabs och spaningsplanet kan man även urskilja de på pålar byggda thaihusen som är så vanliga i trakten och man ser också fläckvis hur rök stiger från kokeldar där nere på marken. Bränslenivån sjunker snabbt och det är nu hög tid att återvända till Hanoi där 1500 fallskärmsjägare väntar på order, man vet att minst två kompanier Vietminhsoldater och ett granatkastarkompani befinner sig i dalen och beslut måste nu tas. Plötsligt bryter några solstrålar igenom dimman och man konstaterar att dimman håller på att lätta, saken är klar och ett kodat meddelande sänds till Hanoi och vid åttatiden på morgonen är de första C-47:orna med fallskärmssoldater redan i luften.

Veteraner.jpg

Tärningen är kastad!

[Geronimo]

Varför säkrade man inte direkt högsta punkten på varje sida om dalen?

[Amund]

Varför säkrade man inte direkt högsta punkten på varje sida om dalen?

Bergen behärskade man redan till viss del eftersom man var allierade med majoriteten av bergsfolken, att först besätta bergen skulle inte gett någon särskildmilitär fördel när målet var att bygga upp en bas kring det redan existerande men förstörda flygfältet, då var det bättre med ett överraskningsanfall från luften. Ingen kunde behärska bergen med de små styrkor som fanns på bägge sidor i området på hösten 1953.

[Hans]

Väntar med spänning på fortsättningen av berättelsen. Skall se om jag kan fylla i några små luckor.
Starten bådar gott i bästa varjagstil.

MVH

Hans

[Geronimo]

Varför säkrade man inte direkt högsta punkten på varje sida om dalen?

Bergen behärskade man redan till viss del eftersom man var allierade med majoriteten av bergsfolken, att först besätta bergen skulle inte gett någon särskildmilitär fördel när målet var att bygga upp en bas kring det redan existerande men förstörda flygfältet, då var det bättre med ett överraskningsanfall från luften. Ingen kunde behärska bergen med de små styrkor som fanns på bägge sidor i området på hösten 1953.

Jag menar vartefter mer resurser flygs in. Det torde ha varit relativt enkelt att befästa minst två stödjepunkter tillräckligt högt upp för att hindra Giap att föra in tyngre artilleri ovanför anläggningarna i dalen.

[Varulv]

Interessant. Feilen med den franske strategien bak Dien Bien Phu som skulle tiltrekke seg og desimere fiendtlige styrker, var at det utvalgte stedet var sårbart og for langt vekk for direkte assistanse. Den franske basen var blitt anlagt for langt ut på ødemarken etter rådende erfaringer man hadde i liknende scenarioer underveis i krigen, og dermed overlot man det strategiske initiativet til Vietminh som kunne ta seg til rette med sin mobiliseringsevne og mobilitet. I realiteten var det et vågestykke i fineste fransk tradisjon.

[Amund]

Väntar med spänning på fortsättningen av berättelsen.

Tack så mycket Hans!

Skall se om jag kan fylla i några små luckor.

Det hoppas jag verkligen för det är en komplicerad historia så understöd tages tacksamt emot.

Starten bådar gott i bästa varjagstil.

Bättre betyg än så kan man knappast få!

Varför säkrade man inte direkt högsta punkten på varje sida om dalen?

Bergen behärskade man redan till viss del eftersom man var allierade med majoriteten av bergsfolken, att först besätta bergen skulle inte gett någon särskildmilitär fördel när målet var att bygga upp en bas kring det redan existerande men förstörda flygfältet, då var det bättre med ett överraskningsanfall från luften. Ingen kunde behärska bergen med de små styrkor som fanns på bägge sidor i området på hösten 1953.

Jag menar vartefter mer resurser flygs in. Det torde ha varit relativt enkelt att befästa minst två stödjepunkter tillräckligt högt upp för att hindra Giap att föra in tyngre artilleri ovanför anläggningarna i dalen.

Okej jag förstår invändningen… Eftersom fransmännen var överlägsna i öppen terräng och vietnameserna inte ville möta dem i en sådan miljö i Hanoideltat så var Dien Bien Phudalen en perfekt fälla att locka dem till en strid där fransmännen skulle vara tekniskt överlägsna.

Att befästa och hålla de omgivande bergen hade mer blivit ett jämställt djungelkrig, själva byn Dien Bien Phu var heller inte viktig i sig utan den var ett lockbete. Vidare hyste man knappast tvivel om den franska förmågan att militärt kontrollera hela dalen, med eller utan stödjepunkter.

[Amund]

I realiteten var det et vågestykke i fineste fransk tradisjon.

Indeed!

Vad trodde fransmännen att de skulle vinna på att erövra och hålla den isolerade bergsbyn Dien Bien Phu?

Det är ju inte obekant för de flesta hur svårt det är för reguljära trupper att besegra gerillaliknande arméer i djungelmiljö trots en militär överlägsenhet på de flesta områden, man behärskade de stora städerna, man hade bättre artilleri och inte minst ett flygvapen, men det var svårt att komma åt Vietminhs styrkor som dolde sig ute på landsbygden.

Därför bestämde sig den franske överbefälhavaren i Indokina Henri Navarre för att låta fallskärmstrupper inta den till viss del strategiska byn Dien Bien Phu och där bygga upp en stark stödjepunkt, planen var att reparera och iordningställa den gamla landningsbanan och bygga ut stridsställningarna i dalen.

Tanken var att man med sin överlägsna eldkraft och det oinskränkta luftherraväldet skulle locka Vietminh till en strid där de skulle förblöda i mötet med de kraftigare franska vapnen, man bedömde även att vietnameserna knappast skulle kunna föra fram tyngre artilleri och om så vore så skulle det franska flyget lätt kunna slå ut dessa pjäser.

Operationsomrade.jpg

Tanken var även att man bättre skulle skydda Laos som var den mest antikommunistiska regionen i Franska Indokina om man drog på sig de vietnamesiska styrkorna hit, men man borde kanske vid det har laget ha lärt sig att Vietminh var ingen konventionell reguljär armé. Även risproduktionen i dalen ansågs som strategiskt viktig och staden eller rättare sagt byn som ligger i bördig dalgång omgiven av berg och tät vegetation.

Den franska närvaron var också viktig i området eftersom de många minoriteterna bland bergsfolken eller montagnarder som man kallade dem stödde Frankrike, av dem var kanske Thaifolket det viktigaste vars centralort Lai Chau låg cirka 70 km norrut och hölls av en mindre fransk garnison.

Thaifolk.JPG

Den franska planen var dock att Lai Chau så småningom skulle överges eftersom den inte gick att försörja orten men det berättade man naturligtvis inte för bergsfolken, det fanns en flygplats där men inflygningen innebar riskabla girar mellan bergsväggar där fienden dessutom kunde beskjuta dem med handeldvapen.

De strider som fransmännen utkämpat i Indokina sedan andra världskriget slutade hade förts på ungefär detta sätt, luftlandsättningar och enskilda operationer som ibland lett till taktiska segrar men som inte lett till något avgörande… Nu var man beredd att höja insatsen.

[Amund]

Hur tänkte Ho Chi Minh och general Giap?

Skolläraren Giap som ledde de vietnamesiska styrkorna hade gärna lagt tyngdpunkten i sina anfall mot det strategiskt viktiga Tonkindeltat med huvudstaden Hanoi som var centrum för den viktiga risodlingen i landet, men han insåg att i en strid på öppna slättlandskap skulle de franska styrkorna kunna utnyttja sina fördelar maximalt, främst pansarstyrkorna men även med attackflyget skulle de tappra vietnameserna aldrig kunna mäta sig mot övermakten.

Alternativet var att flytta striden till djungeln och bergen där de fåtaliga franska styrkorna spreds ut och krävde stora resurser i anspråk för underhåll och omgrupperingar. Man hade redan planerat en offensiv mot den tidigare nämnda Thaistaden Lai Chau för att locka ut fienden i terräng som man behärskade och när Giap fick rapport om den franska luftlandsättningen i Dien Bien Phu, insåg han att fienden redan agerade precis som han ville, fransmännen flyttade striden ut till de otillgängliga bergen exakt som han önskade.

Det fanns även åtskilliga kinesiska rådgivare hos Giaps förband sedan 1950 och många av dessa var veteraner som deltagit i Maos ”Den långa marschen” och de åtnjöt stort förtroende, Kina utbildade även hela vietnamesiska regementen på sitt eget territorium.

Ho och Giap.jpg

De franska styrkorna: I huvudsak bestod de franska styrkorna av koloniala fallskärmsjägare och förband ur främlingslegionen, de senare bestod till över hälften av tyskar vid denna tid, 1945 var det lockande för dessa att gå i fransk tjänst, de koloniala styrkorna bestod till stor del av nordafrikaner och förutom befälen var det relativt få fransmän som tjänstgjorde, som tidigare nämnts utgjorde många minoriteter utmärkta spaningsförband.

Även de klassiska tyska Ju 52 användes flitigt av fransmännen i Indokina.

Ju 52.jpg

De vietnamesiska styrkorna: Giap ansåg som sagt att hela operationen var fördelaktig för honom eftersom det förde ut striden till en miljö där den franska tekniska överlägsenheten inte kom till sin rätt, och därför dirigerade han flera divisioner till området.

Vietnamesiskt infanteri.png

I nästa post återvänder vi till fallskärmstrupperna som ska inta Dien Bien Puh…

[Amund]

Fallskärmstrupperna erövrar Dien Bien Phu

Vi har nu förflyttat oss framåt några timmar efter att Dakotaplanen lämnat Hanoi och de fallskärmsförbanden har nu nått fram till dalen och luften är full av fallskärmar. Om man misslyckas är reservplanen att man ska dra sig ur och in i Laos.

Luftlandsattning.jpg

Olyckligtvis för fransmännen håller delar av den vietnamesiska 920:e bataljonen en taktisk övning fyra km söder om byn, exakt mitt i området som utgör en av de franska bataljonernas landningszon och man möts av finkalibrig eld, fallskärmssoldaterna var utrustade med MAT-49 kulsprutepistoler (jag känner inte till om man kunde använda dessa redan i luften).

Fransmännen utnyttjar överraskningsmomentet och lyckas återsamla sig i relativt god ordning och striden blir våldsam, till slut lokaliserar man även sina 81 mm granatkastare som man fällt och man kan på eftermiddagen beskjuta byn med dessa, fienden är förvirrade men kämpar tappert. De flesta hyddor brinner och de civila har gett sig av från stridsområdet, man blir tvungen att erövra hus för hus eftersom försvararna försöker bita sig fast men innan kvällen är byn fransk, även B-26:or deltar i striderna och bekämpar vietnameserna som retirerar söderut.

B-26.jpg

Under kvällen har man upprättat provisoriska försvarsställningar runt byn och man räknar till 11 stupade och 52 sårade fransmän, de brinnande hyddorna kastar ett fladdrande ljus över liken efter 115 stupade Vietminhsoldater som staplats nere vid floden.

Dagen efter forceras arbetet med att få landningsbanan i ordning igen, förnödenheter släpps ned från fallskärm och styrkeuppbyggnaden fortsätter, under dagen luftlandsätts även 1:a fallskärmsjägarbataljonen ur Främlingslegionen som till största delen består av tyska veteraner. Den 22:a november på kvällen består den franska garnisonen i dalen av 4560 man.

De franska styrkorna arbetar frenetiskt för att bygga ut försvaret runt stödjepunkten och framförallt göra det gamla flygfältet som vietnameserna saboterat brukbart igen, styrkeuppbyggnaden är helt beroende av att man lyckas färdigställa landningsbanan, en schaktmaskin som släpps från luften lossnar ur sin sele, faller och krossas mot marken. Trots att det till största delen rör sig om offensiva elitstyrkor som hellre slåss än sysslar med fortifikationsarbeten så kan de första Dakota – planen landa på den numera metallskodda landningsbanan i början av december.

Nyanlanda trupper.jpg

Även transportplan av typen Bristol 170 användes för tyngre utrustning.

Bristol 170.jpg

Självklart bygger man även upp sandsäcksskyddade värn runt omkring 10,5 cm pjäserna tillhörande kolonialartilleriet som lastas ur eftersom.

Artillerichefen, den mycket optimistiske och enarmade överstelöjtnanten Charles Piroth hade garanterat att ingen vietnamesisk kanon skulle kunna avlossa mer än tre skott utan att bli upptäckt och sedan slås ut. Hans eget artilleri stod fullt synliga i öppna värn och helt beroende av eldledning från luften, detta synsätt kanske fungerade om motståndarna varit stamrebeller och inte en modern väldrillad armé, men vi får tillfälle att återkomma till överstelöjtnant Piroth.

[Geronimo]

Spännande story och fotografier. Var har du hittat dem (om jag får fråga)?

[frodeh]

Veldig bra tiltak! Jeg har et word-dokument med noen personlige notater fra lesning av blant annet Hell in a very small place av Bernard Fall under et anfall av "Fremmedlegionella" for mange herrens år siden.
Siden trådstarteren inviterte til å supplere, tillater jeg meg å legge fram mine notater om avdelingene i CASTOR (luftlandsettingsoperasjonen):

Den 20 november 1953 startet operasjon Castor. 9000 fallskjermsoldater landet i løpet av 3 dager og besatte med relativt små tap den elvedalen med omkringliggende høyder som kaltes Dien Bien Phu.

Operasjonen startet med at et C-47 DAKOTA lastefly med tre generaler om bord fløy over området tidlig om morgenen. De skulle ved selvsyn avgjøre om været tillot start av operasjon CASTOR.
De tre var: General Gilles som sjef for de luftbårne styrkene, general Dechaux som sjef for den taktiske flystyrken (Tactical Air Group) og til sist general Bodet som var Navarres fellesoperative assistent. General Navarre var øverste sjef for de franske styrkene i Vietnam men ikke til stede på flyet.

• 6. bataljon fra parachutistes coloniaux (6BPC) hoppet under major Brigeard over NATASHA for å sikre det som skulle bli hovedflystripe på basen.
  2. bataljon fra 1er Regiment de Chasseurs Parachustistes (2RCP) under major Brechignac hoppet over SIMONE. Med på dette slippet var også et redusert ingeniørkompani og hovedkvarter CAP.1 (?) Noen av enhetene fra 6BPC og ingeniørkompaniet landet et stykke forbi droppunktene og ble engasjert av fiendtlige styrker.
  
  I løpet av dagen ble i tillegg følgende styrker luftlandsatt:
  1. bataljon fra Chasseurs Parachustistes (BPC)
  2 batterier 75mm rekylfrikanon (RFK) fra 35 Régiment d'Artillerie Légère Parachutiste (35 RALP)
  et 120mm bombekasterkompani
  en sanitetsenhet (ukjent størrelse – sannsynligvis kompaninivå?)
  
  Den 21. november ble følgende enheter droppet:
  1BEP og 8BPC ble droppet på NATASHA
  Noen ingeniørenheter samt general Gilles hovedkvarter.

Den 22. november slippes også den vietnamesiske 5. fallskjermbataljon - 5BPV (opprinnelig 3BPC vesentlig bemannet av vietnamesere) inn i Dien Bien Phu, og styrken var nå oppe i litt over 4000 mann.

Min oppsummering i tabellform - CASTOR 20-22. nov 1953, tolket med en viss usikkerhet:

1oob.JPG

[Amund]

Spännande story och fotografier. Var har du hittat dem (om jag får fråga)?

Tack Geronimo! Det är bilder från nätet blandat med egna bilder jag tagit.

Tack för tabellen Frodeh! Den sammanfattar de franska styrkorna mycket bra. Den 6:e koloniala fallskärmsbataljonen under den legendariske major Briegard och 1:a bat. Främlingslegionen räknades nog som eliten bland trupperna. Den 5:e bataljonen ”Bawouan” (vietnamesiskt uttal av hur fransmännen uttalar BPVN (Bataillon de parachutistes Vietnamiens)), och bestod av sydvietnameser och även en del före detta vietminhsoldater, bataljonen kommer att ta mycket stryk under ett återtåg från en djungeloffensiv i mitten av december, man begär napalmbombning men den träffar även egna i det kritiska läget.

[Ornellaia]

Spännande story, skall bli skoj att läsa och följa denna tråd!

En allmän fråga. Ni som har besökt krigsskådeplatser på plats så att säga.

Är ni inte rädda för minor? Eller finns det skyltar uppsatta med minmärkning? Att gå runt på tydligt märkta turiststråk är ju en sak samt kolla på materiel som verkar vara ett utomhus-museum på plats men att fritt vandra runt bland löpgravar och stridsvagnshinder? Eller är jag bara jönsig?