Findus skrev:908 / Triton-2 hade enligt flera öppna ryska källor en räckvidd på 111 Km.
Jag förstår att Triton-2 ännu är en tänkbar kandidat? Visst kan vi titta på den igen.
Carl Bildt benämde den mindre ubåtstypen som ha "
relativt lång uthållighet". Det är för mig mycket långsökt att tänka sig att 12 timmar kan beskrivas som relativt långt.
Carl Bildt skriver vidare:
"
Enstaka exemplar av denna miniubåt är försedda med larvband för att med stor precision kunna utföra vissa arbeten på botten. Det kan t ex röra sig om precisionsinsatser mot kablar i förbindelse- eller minsystem."
Förutom att det saknas helt uppgifter på att Triton-2 någonsin utrustades med larvband så kommer andra problem om man vill mena att det är Triton-2 som beskrivs. Dels behövs någon sorts inifrån styrda arbetsarmar eller redskap finnas tillgängliga för att kunna utföra precisionsinsatser mot exempelvis minsystem.
Sedan kan man fundera en smula hur pass bra sikt man har inifrån Triton-2:s ungefär decimeterstora fönster där operatören dessutom sitter i ett vattenfyllt utrymme med påtaget cyklop. Att utföra arbeten med "stor precision" mot till exempel minlinjer utifrån de förutsättningarna verkar inte enkelt.
Sedan har vi förstås alla de sakerna som avhandlats i tråden redan, som till exempel att trots ett idogt exponerande av Typ 1 i ytläge finns inga belägg för att någon kopplat ihop valryggen med Triton-1.
Findus skrev:Tiden i timmar avser dykarnas uthållighet framförallt med tanke på syre. Det går att variera beroende på hur man lastar farkosten. Med andra ord inga vapen och sprängmedel = mer syre.
Jag tror att uthållighetstiden i timmar nog framför allt styrs av tillgängliga batteritiden.
Findus skrev:Jag menar att dom transporterades på ryggen till en konventionell ubåt eller en 30 meters miniubåt.
Finns det några belägg på att Triton-2 kunde transporteras på ryggen av någon typ av större ubåt?
Findus skrev:Batterier på de mindre dykarfarkosterna kunde laddas upp och personalen kunde få lite mat, vila och nytt syre.
Är det riktigt sannolikt att batterierna skulle kunna laddas upp i undervattensläge?
Findus skrev:Triton-2 var fullt möjlig att transportera på väg, järnväg eller med flyg. Att vissa perioder kraftsamla till ett visst område kan inte ha varit någon stor svårighet för sovjet.
Det skulle säkert inte vara någon större svårighet att transportera flera Triton-2 till Östersjön för att få en större mängd än de cirka sex som verkar varit statitionerade här. Men, vi har förstås inga belägg för att det hände, men framför allt så uppstår ju frågan vad man skulle göra med att ha säg 14 stycken tillgängliga?
Uthållighetstiden ökar ju inte för en enskild farkost även om man har många, och vi har fortfarande förutsättningen att de måste på något sätt fraktas mycket nära svenska gränsen. Det saknas ju belägg på att de kunda bäras av större ubåt, så att temporärt öka antalet i Östersjön förefaller inte lösa något av de andra problemen med Triton-teorin.
Gällande optiska observationer som du nämner så visade sig en större ubåt till och med i ytläge i närheten av Sandhamn. Den liknade förvisso inte någon sovjetisk, men med lite kreativitet gick det att lösa också.
Findus skrev:Vad liknade den då?
Den beskrevs som ha ett större rektangulärt torn som var högre än det var brett. Sovjetiska tänkbara ubåtar hade alla låga och breda torn, varvid tankeexperimentet med snett tittande "löste" det. Gällande vilken specifik ubåtsmodell det kan ha handlat om kan jag inte säga, men det finns ett flertal västliga med det utseendet, men det alternativet blev mycket sannolikt ej undersökt i samband med ubåtsskyddskommissionen 1983.
Tack för länken. Den verkar som den bekräftar tidigare känd information om att det endast byggdes två exemplar av Piranjan och att den första togs i drift sent år 1988.
Intressant i sammanhanget är uppräkningen av befälhavare längre ned på sidan.
I tidningsartikeln från Svenska Dagbladet 1991 framträdde en kommendörkapten
Shahov.
viewtopic.php?f=22&t=42663&start=30
Kör man Google Translate på "Shavov" till ryska blir det "
Шахов" som också är med som tredje namn i listan över befälhavare på din länk och med åren 1985-1991 angivna. I SvD-artikeln berättar han just att han efter flera års förseningar fick börja arbeta med själva ubåten just 1985. Att han sedan i din länk uppges slutat sin tjänst 1991 som också är samma år han framträdde i SvD kan ju ha många skäl, men han talade själv om att han redan var i onåd genom att internt kritiserat det han uppfattade som ett "gigantiskt slöseri". Kanske var att uppträda även i utländsk press och framföra kritiken droppen för hans överordnade? Vem vet - endast spekulationer.
I SvD-artikeln uppger Shahov för övrigt att hans chef i projektet hette
Rybakov. Det namnet i Google Translate till kyrilliska blir "
Рыбаков" som också står som första namn på befälhavarlistan.