Vem sköt Palme?

[Psilander]

Jag har länge trott att Palme sköts av sina egna. Han blev för besvärlig och kontroversiell och hotade mycket av det som äldre generationer i S byggt upp. Även om han sågs som en frälsare av sina gräsrötter var faktiskt han inte särskilt framgångsrik som partiledare - stödet för honom och partiet sjönk kraftigt under perioden, han förlorade valen 76 och 79 osv. Dessutom var han hänsynslös karriärist där säkerligen han var beredd att offra mycket av partiet för sin egen karriär där utrikespolitiken var viktigast, Han hade underliga kontakter med öst också, särskilt med "diplomatvänner". Även om han inte var regelrätt spion så var han säkerligen påverkad av intresseagenter som matade honom med idéer som skulle hjälpa WP dvs kärnvapenfri zon etc. En man med Palmes karriärsambitioner kan säkerligen lätt duperas av en skicklig agent, utan att veta om att han blir en marionett.

Sedan hade ju faktiskt S en egen underrättelsetjänst i form av IB/ KSI. Kan mycket väl vara så att de ordnade mordet på honom. Oftast är det ju enstöriga rättshaverister som begår denna tyo av gärningar (Oswald, Anckarström, Breivik). Genom rekryteringen av en känd våldsman som CP så har man ett utmärkt verktyg, lagom knäpp, lagom desperat och bra målvakt för en konspiration. Han kan mycket väl vara upplockad och köpt av IB för mordet.

Detta förklarar också att man kände till bristerna i Palmes säkerhet. Antingen genom att man skuggat Palme eller snarare att någon på insidan läckt... Fanns det folk på insidan som beordrat mordet så har säkert de också sett till att soppa igen spåren.

[Ben]

Jag har länge trott att Palme sköts av sina egna. Han blev för besvärlig och kontroversiell och hotade mycket av det som äldre generationer i S byggt upp. Även om han sågs som en frälsare av sina gräsrötter var faktiskt han inte särskilt framgångsrik som partiledare - stödet för honom och partiet sjönk kraftigt under perioden, han förlorade valen 76 och 79 osv.

Om man bortser från det remarkabla rekordvalet 1968 så låg faktiskt socialdemokraternas andel av väljarkåren påtagligt stilla från 1944 (46,7 %) till 1988 (43,2). Det sämsta resultatet under Palmes tid som partiledare var 1976, då man hade 42,7 %. Det bästa var 1982, då socialdemokraterna fick 45,6.

[Thule2]

Min personliga uppfattning har varit att CP. utförde mordet i tron att det var Cedergren. Men med allt som skrivits och påståtts så är jag väldigt kluven idag. Vet inte vad jag skall tro längre ? Thule

[Psilander]

Hur var uppfattnigen om om Palme hos de gamla S gardet. De "riktiga" arbetarna som iofs aldrig skulle kunna tänka sig rösta boirgerligt. Jag har fått uppfattningen Palme talade mer till post-68 väljarna. Dvs den generation som växt upp i sossesverige utan att behöva slita för sin plats och sedan surfade vidare i den mer internationella 68/ post Vietnam rädda världen socialismen.

[a81]

Min personliga uppfattning har varit att CP. utförde mordet i tron att det var Cedergren. Men med allt som skrivits och påståtts så är jag väldigt kluven idag. Vet inte vad jag skall tro längre ? Thule

Det är ungefär min uppfattning också, stor sannolikhet att det var Christer Pettersson som i tron att det var Cedergren dödade Palme, men man vet ju aldrig. Jag är faktiskt betydligt mera övertygad om att Oswald sköt Kennedy än att Pettersson sköt Palme, för att göra en jämförelse.

[Ola Frithiofson]

Som jag inledde mitt inlägg tidigare så vet jag lika lite som i stort sett alla andra vem som mördade Olof Palme. Jag vill visa på två företeelser som jag menar inte tillräckligt diskuteras i svensk samhällsdebatt. Dels 1980 talets allvarliga säkerhetspolitiska kris i Europa, med Sverige som en viktig aktör och skådeplats, dels omfattande motsättningar i det svenska samhället i ett historiskt perspektiv, som i alla fall omfattar 1900 talet, där demokratin och de demokratiska institutionerna inte alla gånger togs för självklara. Om detta kan ha en roll i samband med mordet på Olof Palme kan vara värt att diskutera.

Genom Peter Englunds sparsamma lilla bloggtext, som jag länkat till i mitt tidigare inlägg, ges en god bild av hur osäkert det säkerhetspolitiska läget i Europa var första halvan av 1980-talet och vilken stor betydelse som USA:s projekt ”War scare” och övningen ”Able archer” hade.

Jag har i en annan tråd refererat till den CIA-rapport som skrevs för drygt 10 år sedan av CIA:s medarbetare Ben Fischer och som refererats i Danmarks kalla krigs kommissions rapport. Där är, liksom i Peter Englunds bloggtext, ”War scare” och ”Able Archer” viktiga att beskriva för de skrämde den Sovjetiska ledningen, som blev genuint osäker på om USA var på gång att starta ett nytt världskrig. I Fischers CIA-rapport citeras ÖB för Nato under 1970 talet och i början av 1980 talet utrikesminister i Reagans regering, Alexander Haig, som kommenterar Sovjets reaktion på den nya aggressivare amerikanska säkerhetspolitiken med war scare-projektet under åren 1981 till 1984 (skrev 1983 tidigare men rätt år är 1984) och övningen Able archer som ägde rum under november 1983. Alexander Haig konstaterade att "The Soviets stayed very, very moderate, very, very responsible during the first three years of this administration. I was mind-boggled with their patience”.

Ubåtskränkningarna på svenska vatten passar in på den här amerikanska säkerhetspolitiken både som operativt mönster och för att där fanns en motivbild i en under 1970- och 1980-talet radikaliserad svensk (liksom västtysk) socialdemokrati- särskilt då i kontrast till en kraftigt högerradikaliserad amerikansk ekonomisk- och säkerhetspolitik. Den säkerhetspolitiska osäkerhet som då skapades på ett mycket viktigt avsnitt av ”fronten” mot Sovjetunionen med lydstater kunde inte tolereras. Alla skulle vara med den amerikanska administrationen, för att travestera såväl en känd valslogan som en Bush J:r. Men alla var inte med. Kanske fanns ett samband mellan amerikanska ”covert actions” på svenska vatten och mordet på Olof Palme – eller kanske inte – vem vet?

Det talas också om att det fanns ett muntligt avtal med USA om att Sverige skulle få hjälp om vi attackerades. Min bild är att svensk krigsplanering var en del av den amerikanska. Det handlade inte om någon livlina. Vi skulle stå på samma militära plattform som USA i kriget mot Sovjet. Vi förväntades bidra med vår militära styrka, som uppskattades av USA, särskilt då flygvapnet. Vi delade försvaret av Östersjön med Västtyskland, vi blev dubbelt så starka på havet tillsammans, som var och en för sig. Sverige skulle delta även om vi inte själva var direkt attackerade, svenskt försvar ingick i en större militärstrategisk plan. Men hur blev det med detta i början av 1980-talet? Jag menar att USA i alla fall tolkade den svenska regeringens agerande som att vi drog oss ur detta samarbete, som helt och hållet byggde på förtroende och muntliga överenskommelser. I regering och regeringskansli fördes de muntliga överenskommelserna också i avtagande mån vidare från de som lämnade sina ämbeten och politiska uppdrag till dem som trädde till.

I ett längre historiskt perspektiv fanns det när Olof Palme mördades en ovanligt omfattande hotbild grundad i världspolitiska och svenska säkerhetspolitiska aktiviteter. Till detta kan sedan det tvådelade Sverige möjligen läggas, som jag försökt beskriva i mitt tidigare inlägg. I vart fall bidrog den svenska regeringens misstro gentemot den egna säkerhetstjänsten till en önskan att inte vara beroende av amerikansk underrättelseinhämtning och amerikansk säkerhetspolitik utan ha en mer självständig hållning. Tyvärr var nog en svensk självständighet en chimär, en realpolitisk omöjlighet. Det är inte den värld jag vill se, men det är nog så som den ser ut, på 1980-talet likväl som idag. Det utesluter dock inte att det, som Lisbeth Palme menar, var Christer Pettersson som sköt. I det sammanhanget vill jag säga att jag inte kan frigöra mig mot att hovrättens dom är tveksam, främst i den del där Lisbeth Palmes vittnesmål ifrågasätts.

[Thule2]

http://www.mediafire.com/view/?xn52s8gqa21e61g
Thule

[Roget]

Är dåligt påläst, men vittneskonfrontationen lär inte varit lyckad, CPs bild redan ute, och tveksamma förhör med LP öht? Och människors behandlig och lagring av intryck är inte direkt som videokameror, utan vittnesmål och minnen av upplevelser får tas för vad det är. Om CP var skyldig hade han nog inte friats om man skött allt by the book. Iaf väldigt spännande att läsa om olika spår även om ingen någonsin lär dömas.

[Ola Frithiofson]

Om följande har någon koppling till mordet på Olof Palme är oklart, det behöver det inte alls ha, men överste Oliver North hade i mitten av 1980-talet ett intresse för Sverige i sitt då hemliga uppdrag för amerikansk underrättelsetjänst att sälja vapen till Iran.

Olof Palme hade FN:s uppdrag att medla i kriget mellan Iran och Irak. Han ville först ha Rolf Ekéus som sekreterare i medlaruppdraget, men Leifland fick honom att ta Eliasson istället. Ekéus var med i den av Sverker Åström initierade karriärsblockering av ca tre lovande unga UD tjänstemän, som i något sammanhang kallats för ”den röda kamarillan” i början av 1970-talet. Rolf Ekéus gjorde sedan trots denna karriärblockering en diplomatisk karriär på världsscenen, oberoende av chefer på UD. Jan Eliasson jobbade hos Leifland på Washingtonambassaden under den tid då de diplomatiska relationerna mellan USA och Sverige påverats negativt av Olof Palmes kritik mot USA:s krigsföring i Vietnam. Har för mig det framgår i Leif Leiflands bok ”Frostens år” att Palme ville ha Ekéus men att Leifland, som då var kabinettssekreterare, gav honom Eliasson. Vad North hade för uppdrag är väl känt. Olagliga vapenleveranser till Iran, med intäkterna därifrån finansierades militära/terrorist attacker på Sandinisternas Nicaragua genom grupperingar som kallades ”Contras”. I utkanterna av denna verksamhet ryktas det om kopplingar till de grupperingar i Central- och Sydamerika som arbetade för och emot narkotikahandel.

Här kopior från hans almanack som finns i "national Security Archive" i USA.

North 11 March 86 .pdf

(20.72 KiB) Nerladdad 61 gång

North 30 April 86.pdf

(16.91 KiB) Nerladdad 37 gång

Och här i utskriven form

"11 March 1986

• Call from [Amiram] Nir.
• G[h]orba[nifar] wants Nir to bring items with him (G) to Sweden p..
• Most important thing is to go and have two.
• As far as G.... is concerned p.... l... cannot work unless they perform.
• After February, all things are possible.

Call Rosell Re:
Death penalty
Nicaraguan Files
...

30 April 1986
...
• Going to Sweden next week 8-9 May.
• Jan Eliasson (for ... to ...) ... Palme in Teheran"


Lite wikipediafakta om de inblandade Nir och Ghorbanifar.

“Nir served as Shimon Peres' campaign manager in 1977 and as party spokesman for Peres' party. In November 1984 Nir was appointed to the new post of Counterterrorism Advisor under Prime Minister Shimon Peres, remaining in the position under Peres' successor Yitzhak Shamir.

Nir also played a role in the Iran-Contra Affair, but when the matter became public in late 1986 he was forbidden by the Israeli government from speaking to US authorities. He resigned from the Israeli government in March 1987, after public criticism of his role in the affair (and with his US contact Oliver North attempting to pin the blame on Nir) made him feel "neutralized of his authority". In mid-1988 Nir spoke to Bob Woodward of the Washington Post, saying that he was considering how best to sell the Irangate story. On 30 November 1988 his chartered Cessna developed engine trouble and crashed, apparently killing him. After Nir's death, "a systematic series of burglaries", carried out by professionals who were never caught, targeted documents relating to the Iran-Contra Affair. One of the burglary targets was the home of Nir's widow.”

NIR föddes 1950 I israel, Israelisk medborgare.

Den vapenhandlare som North arbetade genom och som skulle ha användning av de svenska slutanvändarintygen var Manucher Ghorbanifar, född 1945 i Iran och Iransk medborgare. Om honom står det i Wikipedia.

“In the 1980s, Ghorbanifar's principal American contacts were National Security Council agents Oliver North and Michael Ledeen. Ledeen vouched for Ghorbanifar to National Security Adviser Robert McFarlane. Oliver North later claimed that Ghorbanifar had given him the idea for diverting profits from TOW and HAWK missile sales to Iran to the Nicaraguan Contras.

Ghorbanifar's suspected duplicity during the Iran–Contra deal led CIA Director William Casey to order three separate lie-detector tests, all of which he failed. Iranian officials also suspected Ghorbanifar of passing them forged American documents. The CIA issued a burn notice (or "Fabricator Notice") on Ghorbanifar in 1984, meaning he was regarded as an unreliable source of intelligence, and a 1987 congressional report on Iran–Contra by the Congressional Committees Investigating The Iran-Contra Affair cites the CIA warning that Ghorbanifar "should be regarded as an intelligence fabricator and a nuisance".
His own cohorts in the arms trading affair were also incredulous. “I knew him to be a liar,” North eventually acknowledged. Robert McFarlane, the national-security adviser who approved the Iran–Contra arms trades, once described Ghorbanifar as “one of the most despicable characters I have ever met.”
According to a report in TIME, Ghorbanifar's links with the CIA led to internal disputes, with the counter-terrorism division supporting him and Middle East officers attempting to discredit him. Ghorbanifar's anger at being labelled a liar may have led him to urge Iranian contacts to leak the Iran-Contra story. The affair first became public in a Lebanese newspaper, apparently leaked by Mehdi Hashemi.”

CIA-chefen William Casey som nämns här ovan ska ha besökt Sverige 1983, enligt uppgift från prof. Ola Tunander.

Och om denne Mehdi Hashemi från samma Wikipedia

“Mehdi Hashemi (1944 - 28 September 1987) was an Iranian Shi'a, and after the 1979 Iranian Revolution, a senior official in the Islamic Revolutionary Guards; he was executed by the Islamic Republic in its first decade. Officially he was guilty of sedition, murder, and related charges, but others suspect his true crime was opposition to the regime's secret dealings with the United States (see Iran-Contra affair)"

[J.K Nilsson]

Det talas också om att det fanns ett muntligt avtal med USA om att Sverige skulle få hjälp om vi attackerades. Min bild är att svensk krigsplanering var en del av den amerikanska. Det handlade inte om någon livlina. Vi skulle stå på samma militära plattform som USA i kriget mot Sovjet. Vi förväntades bidra med vår militära styrka, som uppskattades av USA, särskilt då flygvapnet. Vi delade försvaret av Östersjön med Västtyskland, vi blev dubbelt så starka på havet tillsammans, som var och en för sig. Sverige skulle delta även om vi inte själva var direkt attackerade, svenskt försvar ingick i en större militärstrategisk plan.

Det är fantasier, det krävdes i princip åren mellan 1992 fram till 2006 innan vi kunde säga att det svenska flygvapnet kunde bidra meningsfullt i en internationell kontext. Varken verkansplattformer eller baseringar kunde användas i ett meningsfullt samarbete, sambandet och främst övning i att kunna samverka saknades. Vi saknade offensiv markoperativ förmåga användbar utanför Sveriges gränser på någon större bredd. Vår lätta flotta skulle i princip utraderas om det var så att vi skulle genomföra offensiva uppdrag i USA.s tjänst, våra fartyg skulle tvingas genomföra operationer utan adekvat luftskydd så deras verkan skulle dessutom vara låg.

Nej Sverige var en igelkott med vassa taggar, totalt oanvändbar i annat än fördröjningsstrid innan Norge var besatt av västlig förstärkning.

J.K Nilsson

[Ola Frithiofson]

Det talas också om att det fanns ett muntligt avtal med USA om att Sverige skulle få hjälp om vi attackerades. Min bild är att svensk krigsplanering var en del av den amerikanska. Det handlade inte om någon livlina. Vi skulle stå på samma militära plattform som USA i kriget mot Sovjet. Vi förväntades bidra med vår militära styrka, som uppskattades av USA, särskilt då flygvapnet. Vi delade försvaret av Östersjön med Västtyskland, vi blev dubbelt så starka på havet tillsammans, som var och en för sig. Sverige skulle delta även om vi inte själva var direkt attackerade, svenskt försvar ingick i en större militärstrategisk plan.

Det är fantasier, det krävdes i princip åren mellan 1992 fram till 2006 innan vi kunde säga att det svenska flygvapnet kunde bidra meningsfullt i en internationell kontext. Varken verkansplattformer eller baseringar kunde användas i ett meningsfullt samarbete, sambandet och främst övning i att kunna samverka saknades. Vi saknade offensiv markoperativ förmåga användbar utanför Sveriges gränser på någon större bredd. Vår lätta flotta skulle i princip utraderas om det var så att vi skulle genomföra offensiva uppdrag i USA.s tjänst, våra fartyg skulle tvingas genomföra operationer utan adekvat luftskydd så deras verkan skulle dessutom vara låg.

Nej Sverige var en igelkott med vassa taggar, totalt oanvändbar i annat än fördröjningsstrid innan Norge var besatt av västlig förstärkning.

J.K Nilsson

Hej, J.K Nilsson

Den här diskussionen hamnar nog lite fel, men det får väl i så fall rättas till i efterhand.

Några citat jag tycker är vägledande, från samtalsuppteckningen vid neutralitetspolitikkommissionen, NPK.

Carl Eric Almgren talar i en intervju på Sveriges Radio som att de förlängda flygbanorna var anpassade för västligt flyg. I intervjun med Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) säger han att det var en bieffekt.

Anders Thunborg säger till NPK att "skulle det inträffa att vi skulle ha ett samarbete [med väst] i händelse utav att Sverige kom med i kriget... Och då kan det ju hända att några flygplatser blev lite längre för att de fick ta emot vissa saker". Det framstår här som att flygbaserna anpassades till västligt flyg.

Ingemar Engman sa till NPK: "Och Sverige har då organiserat en militär styrka, under alla dessa år, som har varit precis så, nämligen ganska omfattande markstridskrafter och till det en beredskap för att ta emot det NATO skulle kunna ge. I första hand flygstridskrafter."

Stig Synnergren sa till NPK: "Och då var det Karl Fritiofson [felstavat] som var statsekreterare här. Han var också ordförande i kommissionen. Han skrev strax efter detta en uppsats som vi hade talat mycket om det här, nämligen först och främst kunde vi få hjälp med flygplan sedan med båtar.... För ärligt talat mötte jag många gånger i Helsingfors, på amerikanska ambassaden, ett resonemang om att de skulle med detsamma de började dra ihop sina stridskrafter i hamnarna i Baltikum". Det Synnergren säger om flygbanorna är fortfarande hemligstämplat i den version som jag har.

Det förefaller att döma av dessa uttalanden ha funnits planer på ett krigstida samarbete med USA (och Västtyskland vad gäller försvaret av Östersjön och ubåtsförbandens uppdragsområden som framgår av andra svar inför NPK) i ett nytt storkrig på europeisk mark. Krigssamarbetet var ingen livlina som skulle sträckas ut från snälla länder i Väst till det beroende Sverige utan ett samarbete där Sverige deltog från dag ett även om vi inte blivit attackerade. Inte minst Synnergrens svar visar på det, men även det Anders Thunborg säger – inte bara i det jag refererar till här men det är bäst att läsa samtalsammanställningen NPK har gjort. Så var det i alla fall för den tid som NPK:s mandat omfattade dvs fram till och med 1960-talet.

Över tiden förändrades förutsättningarna, de var inte samma på 1940-talet som på 1950 talet. Inte samma på 1950-talet som på 1960-talet och heller inte samma på 1960-talet som på 1970-talet. På 1980 talet är det frågan om det fortsatt fanns någon samverkan av det slag som beskrivs av de som inför NPK för tiden fram till 1969 faktiskt beskriver just ett sådant västsamarbete och som du säger är fantasier, på för mig lite oklara grunder. De fantiserande skulle med andra ord vara Carl-Eric Almgren, Stig Synnergren, Anders Thunborg och Ingemar Engman, det förefaller vara allvarligt med tanke på vilka uppgifter dessa ämbetsmän och politiker bör ha haft i den svenska krigsplaneringen.

[Thule2]

Det var väl flera start och landningsbanor på ostkusten, som förlängdes under 50 och 60 talet. Samt att Usa fick ställa upp mätutrustning för att kalibrera sitt navigationsystem Loran C både på Bromma och Torslanda flygplats. Systyemet användes både av det strategiska bombflyget och ubåtarna med kärnvapen. Regeringen gav tillstånd till kalibreringen. Denna gjorde ju i sin tur att man kunde samverka . (Den här debatten ligger väl i fel tråd eller????)Thule

[Marcus]

Eftersom tråden täckt in ett flertal olika teorier så har jag nu bytt trådens titel till "Vem sköt Palme?" istället för att försöka dela av de olika teorierna.

/Marcus

[Stighult]

Här kommer en färdig lösning, hittad på nätet.
http://www.scribd.com/doc/57551762/FAQ- ... Scenario-A

[Bränner]

Ett mycket förbryllande och frustrerande förhållande i utredningen om mordet på Olof Palme är att det verkar finnas så lite säker kunskap om skälva kärnfrågan. Alltså med andra ord vad hände på Sveavägen.? Detta trots att utredningen omfattar runt en kvarts hyllkilometer med papper, trots ett stort engagemang från allmänheten. Trots att närmare 100 böcker skrivits om fallet. Jag vare sig kan eller vill uttala mig om vem/ vilka som mördade Palme och varför. Men jag har blivit alltmera benägen att ansluta mig till en teori om mordet som framförts av bla journalisten Gunnar Wall. Denna går ut på att Palme på något sätt stämt träff med mördaren, att han lurats i en fälla. Det skulle mer konkret ha kunnat gå till på följande sätt. Någon har antingen haft tillgång till Palmes direktnummer eller haft tur och lyckats krångla sig igenom växeln. Hursomhelst när han fått Palme på tråden gör denne klart att han är ute i ett synnerligen angeläget och brådskande ärende. Det kan vara inrikesrelaterat, utrikesrelaterat eller en renodlad parti angelägenhet. Samtalet mynnar ut i att den som ringt upp Olof Palme ber om ett sammanträffande i syfte att framföra känslig information muntligt eller överlämna en handling. Med tanke på det som sagts innan framstår begäran som rimligt legitim och en överenskommelse om ett möte träffas. Detta är en gissning det medges, och den är väl inte den mest uppenbara förklaringen, men den verkar inte helt orimlig. En hel del motsägelser skulle kunna få sin förklaring. Å ena sidan verkar det vara en mördare som agerar kallt och genomtänkt och som ju oxå kom offret väldigt nära ( avståndet mellan revolvern och ryggen var c 20 cm ) . Å andra sidan verkar det väldigt chansartat och improviserat att bara följa efter och skjuta. Dessutom är ju makarna Palmes beslut att gå hem i 7 minus grader, snålblåst och dessutom en ganska lång sträcka ( närmare 2 kilometer) egendomligt eftersom det fanns flera säkrare och bekvämare alternativ tillbuds.