Bäst att börja med att jag givetvis inte vet vem som mördade Olof Palme och om det var en planerad större operation, vilka som låg bakom mordet på Sveriges statsminister.
Ungefär samtidigt med att politiken hettade till i Sverige på 1980-talet och den politiska linjen inom det socialdemokratiska partiet radikaliserades hände det saker i Västtyskland. I striden mellan ”Willy Brandtfalangen” - han avgick redan 1974 efter att den östtyske agenten Günter Guillaume avslöjats i hans närhet men hans anhängare fanns kvar - och Schmidts dito led den förra ett nederlag, när pershingorbotar 1979 beslöts placeras ut som svar på de sovjetiska medeldistansrobotarna. Maktkampen inom SPD resulterade i att Schmidt aldrig blev partiordförande och att hans ställning i partiet aldrig var självklar. Lite senare, faktiskt första halvan av oktober 1982, lämnade de liberala fridemokraterna plötsligt i samband med ett misstroendevotum mot Schmidt-regeringen, samarbetet med socialdemokraterna till förmån för Kristdemokraterna. Deras långa maktinnehav inleddes då och bröts först när ”höger”socialdemokraten Schröder kom till makten. Utplaceringen av medeldistansroboten Pershing var en kontroversiell fråga mellan ”vänster” och ”höger” inom det tyska socialdemokratiska partiet både i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. Se även
http://www.peterenglund.com/textarkiv/krisnatt.htm
I Sverige vid samma tidsperiod, första halvan av 1980-talet var det frekvent återkommande ubåtskränkningar med åtföljande sjunkbomber, minsprängningar och gevärseld. Viktiga säkerhetspolitiska initiativ misslyckades, som kommissionen för gemensam säkerhet där det bl. a ingick en representant för det sovjetiska kommunistpartiets politbyrå, samt initiativen för ett kärnvapenfritt Norden och en kärnvapenfri korridor utmed järnridån. Den svenska opinionens rädsla för ett sovjetiskt angrepp på Sverige ökade kraftigt och den svenska bilaterala relationen med Sovjetunionen försämrades. Men till skillnad från Västtyskland, satt den socialdemokratiska regeringen kvar och med samma ledning. Först 1991 tillträdde den borgerliga regeringen. Då hade Olof Palme varit mördad sedan fem år.
Gemensamt för Västtyskland och Sverige var att de radikaliserade socialdemokratiska regeringarna – i Västtyskland inte helt säker politisk plattform i ett radikaliserat parti - kunde uppfattas som mer självständiga än tidigare regeringar och med mer egna säkerhetspolitiska ställningstaganden som gick på tvärs mot USA:s säkerhetspolitik. Tidigare fanns inte denna motsättning på samma sätt. Den svenska regeringen hade börjat ta självständigheten för självklar, vilket inte sammanföll med USA:s uppfattning.
Min förståelse av läget då är att USA:s Reaganadministration till skillnad från tidigare administrationer på 1950- och 60 talen, men i stort i likhet med Nixon-, Johnson- och Fordadministrationerna inte litade på svensk socialdemokrati och var osäker på stabiliteten i Schmidts maktposition i det tyska vilket skapade osäkerhet för dem i ett större säkerhetspolitiskt sammanhang. En otrygghet som grundats tidigare, under 1970-tal, men som nu under 1980 talets första år förstärktes. Det fick förmodligen konsekvenser i form av dolda underrättelsetjänstaktiviteter av olika slag under första halvan av 1980-talet på såväl svensk och västtysk mark, när USA trappade upp konfrontationen med Warzawapakten. Brandtfalangen oskadliggjordes i och med att FDP bytte sida vilket ökade USA:s säkerhetspolitiska kontroll och trygghet. Men den svenska socialdemokratin och Olof Palme verkade på samma sätt som tidigare, i konflikt med vad USA uppfattade som mycket viktiga säkerhetspolitiska intressen i det kalla , nu mer varma, kriget med Sovjetunionen.
Sverige hade under 1970 talet tagit emot ungefär 500 desertörer från USA:s militärmakt och kriget i Vietnam. Jag tror det är rätt att påstå att ca 50 av dessa tillhörde amerikanska underrättelsetjänster. I praktiken hade vi en amerikansk militär pluton som var verksam på svensk mark under en så lång tid som upp emot 10 år. Olof Palme hölls under uppsikt. Det fanns agenter från engelsk underrättelsetjänst i Socialistinternationalen (SI), där Palme och svensk socialdemokrati hade mycket stort inflytande. En av dessa jobbade nära Bernt Carlsson SI:s svenska generalsekreterare, en annan satt i växeln. Ubåtskränkningarna på svenska vatten var som det verkar till mycket stor del resultat av ”covert actions” organiserade av USA:s och Storbritanniens underrättelsetjänster.
Den här engelske agenten på SI tog med sitt entorage omedelbart efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 in på hotell i Stockholm och de stannade där under en längre tid. De var han som kollrade bort Holmér och Ebbe Carlsson med kurdspåret och det var genom hans kontakter på MI6 som Ebbe Carlsson hämtade avlyssningsutrustning m.fl. attiraljer, som ju inte kom längre än till tullen i Helsingborg.
Om de var så att den f.d. amerikanske marinattachén i Moskva, chefen för Naval Intelligence Europe m.m. Robert Bathursts död i juni 2000 inte var naturlig utan iscensatt av hans amerikanska underrättelsekollegor och om det stämmer att han varnats av dessa från fortsatta efterforskningar av ubåtsförband och Navy Seals som var i Sverige, för att det kunde vara ”Physically dangerous”, då tycker jag 30 år tidigare genomförda ”covert actions” i svenska vatten är ett för klent motiv för så drastiska hot och åtgärder.
Motiven till mordet på Olof Palme är i så fall inte Palmehatet utan Palmehotet, internationellt säkerhetspolitiska och inte svenskt klassförräderi – landsförräderi orienterade.
Med det sagt är ändå det tvådelade Sverige, som Max Jakobson och Ola Tunander skriver om, verkligt intressant det med och då även Stay Behinds roll. Att de socialdemokratiska regeringarna från Per- Albin till Erlander och Palme inte riktigt litade på den svenska säkerhetstjänsten har en betydelse för svensk säkerhetspolitik. I över 40 år litade inte säkerhetstjänstens uppdragsgivare, regeringen, på sin egen säkerhetstjänst.
Jag har fått berättat för mig att på initiativ av den socialdemokratiska regeringen i början/mitten av 1980 talet avskaffades registreringen av utländska hotellgäster . En orsak till detta ska ha varit att samtidigt som de svenska regeringarna under 1970- och 1980-talen tog emot politiska flyktingar från Grekland, Spanien, Portugal, Sydafrika, Argentina, Chile och andra länder, så lämnade den svenska säkerhetstjänsten ut deras personuppgifter till CIA som förmedlade dessa till militärjuntorna. Ett resultat var tortyr och död. Ett annat att registreringen av hotellkunder avskaffades, så att inte svensk säkerhetstjänst lika lätt skulle kunna utelämna de som regeringen vill skydda. Med Schengenavtalet återinfördes regler om registrering av utländska hotellgäster.
Jag tycker mig förstå och har själv samma uppfattning som Per-Albin Hansson, Tage Erlander eller Olof Palme som inte litade fullt ut på säkerhetstjänsten. En regeringsperiod som omfattade över 40 år är en mycket lång tid då misstänksamheten grott. Det bidrog till tillkomsten av IB och regeringens behov av egna mullvadar i säkerhetspolisens led. Sverige var verkligen tvådelat och de underliggande konflikterna i det svenska samhället mellan det som Max Jakobson beskriver som ”det kungliga Sverige” och ”folkhemssverige” var mycket mer omfattande än vad som har visats.
Carl Lidbom träffade dåvarande Säpo-chefen i sin utredning, han sa ”Det är viktigt att den svenska regeringen kan lita på sin säkerhetstjänst”. Sune Sandström svarade ” det är också viktigt att säkerhetstjänsten kan lita på sin regering”. Olof Frånstedt har uttryckt att Palme var en landsförrädare och att regeringen hade en förrädare i SÄPO som rapporterade direkt till regeringen. I den här konflikten vill jag bara säga en sak. Jag håller på den folkvalda regeringen. Det omvända skulle innebära att jag var för statskuppsliknande fasoner från svenska statstjänstemän som Frånstedt och Sandström.
