Ja, som jag har sagt tidigare får du naturligtvis tro vad du vill. Men att Sovjetunionen redan på 80-talet ( i själva verket redan på 70-talet ) hade ett omfattande system av dykarfarkoster och minubåtar är ju något dom ( Ryssland ) numer själva öppet erkänner. Man har publicerat namn och tom skrov-nummer på ett stort antal av farkosterna. Exakt datum för när de började byggas, när det var färdigbyggda, och när de var operativa. Varför tvivlar du på det?Påståendet att Sovjet redan under 1980-talet hade de superhemliga miniubåtar som ovan presenterats är jag tvivlande till. Atlantpaktens miniubåtar skulle då ha varit underlägsna deras?
Och fortfarande: Varför skulle ryssarna sända sina topphemliga konstruktioner upprepade gånger hit med de stora riskerna för avslöjande enligt ovan för uppbringning och avslöjande?
Både miniubåt typ-908 och dykarfarkost typ-907 finns numera utställda som museieföremål till allmän beskådan. Du kan själv åka och titta på dom!
Och det är väl ingen som har påstått att Sovjetunionens minubåtar och dykarfarkoster var MER avancerade än i väst. Jag har bara visat på det faktum att Sovjet HADE den här förmågan under hela 1980-talet.
Och så det här med varför. Det blir lite OT för tråden men ändå.
Ja tänk på vilken tidsperiod vi pratar om. Det kalla kriget kunde när som helst bli ett fullskaligt tredje världskrig med norra Europa som huvud-krigsskådeplats. Att Sveriges "neutralitet" då skulle ha skyddat oss det minsta är för mig bara löjligt att ens tänka sig. I ett sådant storkrig där världens supermakters nationella överlevnad står på spel skulle svenskt territorium användas som spelplan. Inte för att sverige i sig självt skulle ha varit viktigt att angripa, men i ett större perspektiv. Genom att ta hela eller delar av Sverige blir Norge näst intill omöjligt att försvara. om Norge tas har NATOs nordflank i princip fallit. NATO skulle vara ut-flankerat och i en mycket svår strategisk situation.
Som jag ser det är det i det perspektivet vi ska betrakta ubåtskränkningarna mot Sverige. Det handlade om anfallsförberedelser inför ett eventuellt storkrig mot NATO där man hade tänkt sig att bara köra över Sverige så fort som möjligt för att kunna ta Norge. Med andra ord gällde det stor-politik på högsta nivå. Att åka fast i lilla neutrala Sverige skulle ha varit pinsamt men politiskt överkomligt för Sovjetunionen som den då fungerade. Och helt klart värt priset som man såg på saken då.
Som jag försökte säga i ett tidigare inlägg
1) upptäckts risken var minimal.
2) OM man ändå upptäcktes visste den kränkande parten hur vi skulle agera från svensk sida. Våra komplicerade IKFN regler som vi helt enkelt "bakband" oss själva med. Jag avser här varningar med knallskott, därefter varning med en sjunkbomb på säkert avstånd osv vilket som sagt ofta ledde till att vi tappade bort ubåten pga störningar i vattnet efter sjunkbombsdetonationen. Om vi säg 10 timmar senare fick ny hydrofonkontakt så var vi tvungna att börja om med knallskott. Det kunde ju vara en helt annan ubåt nämligen. Det primära syftet var enligt IKFN reglerna i börjar på 80-talet att varna en kränkande ubåt och att förmå den att lämna Svenskt territorium.
Risken blev lite större först om vi lyckades stänga in någon "undervattens-operation" under längre tid. Som Hårsfjärden eller Karlskrona. Då skärptes vapeninsatsen efterhand. Men även den skärpningen tog lång tid att besluta om. Och då det skedde var syftet generellt inte att bekämpa en undervattensfarkost utan att tvinga upp den till ytan. En nästan omöjlig balansgång. Även då minor användes utlöstes dessa med fördröjning för att inte sänka ubåten.
Exemplet Karlskrona 1984. Själva ubåtsjaks-operationen startar den 9 februari. En mängd observationer av dykare och dykarfarkoster får ÖB att besluta om att: "främmande dykare, som uppträder i vattnet eller på stränderna i anslutning till område där dykeriförbud råder skulle betraktas som utländsk militär personal och förutsättas bedriva verksamhet som tyder på fientlig avsikt.Vapenmakt utan föregående varning skulle således tillgripas. På landområdet i övrigt och i tveksamma fall skulle varning avges"[ SOU 2001:85 ] Det här beslutet tas först i början på mars, efter EN månads intensiv jakt. Alltså kan man lugnt räkna med att en inkräktare inte var allt för orolig.
Först under senare delen av 80-talet tillgrep vi verkanseld direkt utan förvarning ( alltså i syfte att faktiskt bekämpa ubåt / dykarfarkos / dykare ).
