Hej Robert, jag hoppas igen att du inte tar illa upp för det jag skrev tidigare om att ett alternativ är din historia är påhittad. Min uppfattning är faktiskt att det du berättar känns autentiskt, det är bara för mig oerhört sensationellt och vänder upp och ned på mycket.Robert Lindqvist skrev: det tråkiga sedan är alla upppgifter här kommer från EN och samma källa. mig! Känns inte bra. Jag är fullt medveten om att det sänker min trovärdighet avsevärt. Men jag är inte här för att snacka omkull någon. Personer har ställt vänliga frågor i tråden och då har jag svarat efter bästa förmåga.
Några fler reflektioner kring detta:
I ubåtsutredningen 2001 framkom det att Marinen sedan flera år delvis bedrivit sin verksamhet på ett liknande sätt som du berättat om i tråden, dvs att man aktivt valt att inte ingripa mot en inkräktare.
Utredningen (SOU 2001:85, sid 206) noterar det som mycket "svåracceptabelt" att Marinens operativa ledning kunde på eget bevåg välja att inte utföra sin faktiska skyldighet, dvs avvisa främmande militära farkoster. Man skriver i utredningen att inget utrymme fanns i IKFN för ett sådant systematiskt åsidosättande av givna regler.
Nu i efterhand förfaller det som Marinen beroende på incident varierade mellan passiv övervakning och aktiv bekämpning med vapen.
Vid exempelvis 1988 års incident vid Hävringe utförde ubåtsjaktsstyrkan en oerhört kraftfull vapeninsats (32 antiubåtsgranater och 32 sjunkbomber lagda i fält) med stor chans till komplett sänkning av ubåt. Nu 1988 var till sist ubåtsjaktsstyrkan färdigutrustad, utbildad och med rätten för eldtillstånd delegerad ned till taktisk ledare. Man hade grupperat dolt och utförde senare ett väl samordnat anfall. Det var sannolikt bara tur som gjorde att ubåten överlevde. Händelsen inträffade vid gränsen för svenskt inre vatten och min egna uppfattning är att ubåten med all sannolikhet var sovjetisk.
Året efter, vid incidenten Luleå/Holmögadd 1989, finns en förvånadsvärd skillnad. Nu verkar ingen ambition existera att följa försvarsmaktens instruktioner, dvs avvisa inkräktare med våld, trots kompetent ubåtsjaktstyrka direkt närvarande med både fartyg och helikoptrar som föreföll ha väldigt god uppfattning om ubåtens position.
Om det skulle vara sant att samtliga ubåtsintrång utfördes av sovjetisk militär för underrättelsebehov inför framtida konflikt innebär händelsen här att svenska marinen fullständigt medvetet låtit fientlig sovjetisk ubåt helt fritt utföra krigsförberedelser mot svensk hamn (Luleå) och sedan efter utfört uppdrag i lugn takt ostört passera ned genom bottenviken.