tillbaks efter ett längre uppehåll
jag gillar verkligen den här tråden. "Tintins" berättelse på SoldF från Almö 1984 är bara suverän! * lyfter på hatten*
Förresten såg jag att trådskaparen hänvisade till min lilla tråd i soldF om "ryska miniubåtar m m" det är jag som har skapat den men, men tyvärr inte hållit den vid liv. http://forum.soldf.com/lofiversion/inde ... 29531.html
Efter "Tintins" redogörelse finns det inte mycket att tillägga.
Fast jag vill ta upp en sak som några har varit inne på i den här tråden redan. jag vet inte om den här händelsen är någon av de som "tintin" redogjort för men hur som helst. Den här saken ÄR helt bekräftad. Alltså Karlskrona/Almö 1984. En dubbelpost med ljusförstärkare ( det är mörkt men osäker på klockslag ) ett 50 tal meter från deras position observerar de i ljusförstärkaren hur en grodman tyst och diskret tar sig upp ur vattnet. Han försvinner snabbt in i mörknet bland buskar och snår vid standen. Man slår naturligtvis larm och en av polisens hundpatruller är tursamt nog redan på väg mot området. Polismanen Lasse Neij med polishunden Ajax är snabbt på platsen. Han påbörjar ett eftersök längs standkanten och hunden Ajax får ett KLOCKRENT spårupptag precis där det två värnpliktiga har sett grodmannen försvinna upp på ön. Hunden visar genom sitt beteende att spåret är mycket färskt och tar genast upp jakten. Det går i rasande fart tvärs över ön till havssidan. Där upphör spåret vid strandkanten ut mot havet. Polisen Lasse Neij har själv berättat om den här händelsen i media och jag tror också att den redovisas i någon sån där SOU utredning. Så det måste man nog se som klart bekräftat att en grodman ( modell attackdykare alltså, inte färglada tryckluftsuber och påtagna simfenor ) tyst och diskret tog sig upp på land och tvärs över ön till havet på andra sidan. Trådskaparen undrar om någom har vetskap om en död grodman i en minlinje. Nu är jag verkligen ute på tunn is, men jo det är sant. En död dykare i "attackykar utrustning" som inte var tillverkad i väst har hittats i en av kustartilleriets minlinjer. Han påträffades under ganska speciella omständigheter på en mycket osannolik dag på året. så mycke kan jag nog säga utan att bil av med jobbet och åtalad
Som ren filosofisk sensmoral kan man väl säga att fisknät och undervattensimning inte alltid går bra ihop.... 
Söderarm på 1980-talet... Tänker du på Försvarets tillsyningsman som överaskar en dykar-patrull som verkar hålla på med mätningar vid en kustartellerianläggning? Tillsyningsmannen kommer lugnt knallande äver en bergsknalle och får se tre "grodmän" åter igen i "attackdykar-utförande". Den som är närmast sitter på huk precis i vattenbrynet och håller i en lina som är sträckt ut över vattnet. ett 10-tal meter ut i vattnet synns huvud och axlar av en annan dykar som också håller i linan...ännu längre ut i vattnet syns bara huvudet på en tredje dykare. Tillsyningsmannen får intrycket att dom håller i en mät-lina av något slag och att dom mäter upp något avstånd med linan. Dom upptäcker honnom ganska omgående och dyker snabbt ner i vattnet och är borta. Den här saken finns också med i en SOU utredning men just nu skriver jag bara ur minnet så jag kan inte årtal och datum. Men man ansåg att tillsyningsmannens berättelse var mycket trovärdig.
Jag kan ju passa på att berätta om en egen sak från värnplikten 1989. Jag hade legat inne knappt 3 månader på Gruppbefälskolan ( infanteriet ) Vi har en veckas beredskap och givetvis får vi packa oss ut på ubåtsjakt... långt ut i havsbandet, en kal klippö som bara bestod av Enbuskar, huggormar och bromsar. vi är väl i ungefär plutons styrka och uppdelade på 4 grupper och en stab/tross historia. Allt vi får veta är att ett ubåtsföretag "är på gång". Att marinen följer det och har det under uppsikt, men har valt att inte ingripa just då. Man vet inte vart "ubåts-företaget" är på väg, men platsen vi är på kan vara målet. Det var en av Kustartilleriets modernaste anläggningar, bla 12cm ERSTA batteri och en jäkla massa bunkrar. Platsen var alltså ett skydddsobjekt och det skulle absolut inte finnas någon där på ön. Vår uppgift var att om möjligt dokumentera allt suspekt. Alla grupper upprättar varsin O-plats och börjar spana över havet. Vi fotograferar massa mysko fartyg och slåss med bromsar och en och annan huggorm som verkar tycka att vår O-plats såg ut som ett mysigt ställe. Det tyckte inte vi. Nå väl ,redan första natten kryper nerverna på utsidan... från O-platsen spanar vi mer IN mot busksnåren på ön än ut över havet som vi skulle. Alla tänker vi på omänskliga tre-meters spetznäsor i svarta trikåer med strypsnaror och kastknivar i högsta hugg. huga huga. det va knappt man vågade sova.
Den tjedje natten bryter helvett löst. Sent på kvällen har nån fiskargubbe haft närkontakt med en ubåt eller liknande. bara 5-600 m från "vår" ö. Han höll på att kollidera med den ( 2 master som plöjde fram genom vattnet ) och var jäkligt uppjagad. Om vi hade varit spända innan så var det inget mot efter den kvällens orientering och ordergivning. NU JÄKLAR VAR DET KRIG! Förutom fast spaning från O-platsen skulle vi nu också genomföra röliga patruller hela natten ( = glöm sova ). Varje grupp hade sin fasta patrull-slinga, men tidigare hade vi genomfört högst 2 patruller per dag och under dagtid. Nu skulle vi hålla igång hela tiden tills nya order kom. Vid ett - två tiden på natten gick jag ut med en patrull. vi var fyra man med mig som chef. Vår patrullslinga gick enkelt nog längs stranden hela tiden. Fram till en vändpunkt och tillbaks. Vilket var bra eftersom det var svart som i.... ja ni vet. sådär halvägs fram till vändpunkten hör vi något avvikande. Vi tvärstannar och jag tror ingen av oss andades ens. Jo vi hade hört rätt! Från öns inre håller någon på att försiktigt ta sig fram genom buskaget och avancerar långsamt och med avsikt tyst mot stranden. Min patrull står som slagna av blixten i något som kändes som en evighet. Det här är bara inte sant! Vad ska vi göra?!?! Så till slut ser vi mörka silhuetter av ett par man som smygande kommer ut i öppen terräng så vi ser dom mot den lite ljusare himlen. samtidigt ser dom oss. Dom kastar sig genast ner i skydd. Det bryter vår handlingsförlamning och vi gör samma sak... rakt ner på ansiktet i strandgruset. När vi alla ligger ner försvann siluettera. Jag har inget mål att skjuta på... min patrull är knäpptyst. Instinktivt gör vi samma sak.... vi lyssnar efter ljud att öppna eld mot. Pulsen dunkar i mina öron och jag tänker att nu är det kört. Vi kommer inte ha en chans mot dom här övermänniskorna som säkert är beväpnade för en hel bataljon.
Sen bryts plötsligt tystnaden av ett litet hest kraxande bortifrån "spetznäsorna" "-Lindqvist...är det du???? Jag kände genast igen rösten. Han hade sängen mitt emot mig på samma lucka. vi reser oss med viss tvekan och går fram. det var en patrull från en av de andra grupperna. Dom hade lyckats gå vilse i mörkret och kommit på den ljusa idén att "om vi går ner till stranden så hittar vi hem"...typ så. Utan att tänka på att dom då kom rakt in i min grupps patrullområde. på en plats där det inte ska finnas en levande själ. I skarpt läge. När alla har nerverna utanpå stridsutrustningen. Lysande! jag var så förbannad att jag inte kunde prata. en minut tidigare hade vi varit bråkdelen av en sekund från att öppna eld mot varandra på kanske 60-70 m avstånd. Enbart för att den andra patrullen kollektivt tänkte med den kroppsdel som vanligtvis förknippas med toalettbesök. Men vi överlevde ju.. snacka om antiklimax.
Ubåt blev det också. Fast några dagar senare. Fotad med kamera med telelins uppifrån en fyr. Löjtnanten som var befäl just då blev så upphettsad att han sprang med huvudet före rak in i en rekordelig träbalk som satt på fyren. Han svimmade faktiskt en stund. Sen skulle han försöka ropa in en begriplig rapport på Ra 145an till VB på MILO-staben. Han blev tillsagd att ta några djupa andetag och försöka igen... tre gånger
Bilderna blev förresten ovanligt lyckade
