Probos skrev:Eller så kröp Sovjetunionen till korset och kom överens på hög nivå att den enklaste lösningen var att släppa ut ubåten. Alla parter slapp då hantera detta politiskt, en situation som lätt kunde spåra ur.
Det är ju i sig inte någon osannolik tanke. Säkert önskade både kränkande makt och även svenska politiker att situationen skulle lösas så smidigt som möjligt.
Men, det kritiska är just om ett eventuellt frisläppande just var sanktionerat / beordrat av Sveriges regering. I så fall finns inget "problem". Dock, om det tvärtom
inte var beslutat på regeringsnivå så övergår istället en sådan åtgärd till allvarlig olaglig handling.
Om vi för resonemangets skull antar att ett frisläppningsbeslut faktiskt fattades av regeringen och sedan studerar fortsättningen kan man få en uppfattning om detta är troligt eller inte:
1.
Sovjetunionen sänder ubåtar djupt in i Sveriges hemligaste marinbas. (Påstående)
2. Ubåtarna upptäcks på ett lite märkligt sätt. Insatser görs. Tre aktiva minlinjer spärrar alla vägar ut från området kring hårsfjärdsområdet.
3.
Regeringen beordrar militären att släppa ubåten. En av linjerna avaktiveras så att inkräktaren kan löpa ut. (Påstående)
4. Sverige pekar ut Sovjetunionen som skyldig och överlämnar skarpt formulerad protest.
5. Knappt har protesten kommit in till Sovjet 1983 förrän nya ubåtsförband tränger in i Sundsvalls hamnområde. Märkvärdigt nog blir även dessa ubåtar upptäckta hela 16 gånger på kort tid.
6. Fortsatta rapporterade aggressiva kränkningar under kommande år, bland annat Karlskrona 1984.
7. Ett antal högt uppsatta marinofficerare går ut i debattartikel och kritiserar regeringen Palme för flathet mot ubåtsinkräktarna.
8. Ubåtssamtalen på 90-talet med nya Ryssland i syfte att reda ut kränkningarna slutar i fiasko och förnedring för marinen med minkhistorien.
9. Regeringen tillsätter utredning 1995 för att se vad som egentligen har hänt under 80- och 90-talet. Från Marinen meddelas då att inga bevis på nationalitet tyvärr existerar.
10. En ny utredning tillsätts ett par år senare. Regeringen ger denna mycket omfattande behörighet, formulerad som att
all politisk och militär information i frågan, muntlig som skriftlig, "
skall" ges till utredningen.
11. Marinen och Underrättelsetjänsten med Marina Analysgruppen meddelar igen att dels inga bevis finns överhuvudtaget och att inget särskilt hände vid "eldförbudskvällen".
12. Flera år senare släpper flera ledande militärer, inklusive Försvarsstabschefen själv, böcker och artiklar med åter uppfattningen att faktiskt ingenting alls egentligen ägde rum den kvällen.
Här menar jag att detta inte så enkelt går ihop. Skulle regeringen beordrat ett utsläppande 1982 måste detta rimligen hos många ledande inblandade upplevts som ett tungt beslut och Försvarsstabschefen själv blir dessutom misstänkt för att personligen släppt ubåten.
Här borde vi istället haft punkterna 11-12 som ungefär följande:
11.
En lättad Försvarsstabschef lyder "skall"-kravet från landets regering år 2001 och berättar att han handlade under order från dåvarande regering och tvingades låta den sovjetiska ubåten gå fri.
12.
Ledande pensionerade militärer släpper senare böcker där de beskriver hur de politiskt hindrades från att sänka de sovjetiska inkräktarna 1982, men att det åtminstone känns skönt att svenska folket äntligen får veta att de faktiskt jagat riktiga sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden.
Landets regering beordrar ju verkligen att all information skall överlämnas år 2001. För att hitta ett politiskt ingripande 1982 måste vi enligt min mening hitta en logisk förklaring till de verkliga punkt 11 och 12.
) så fanns det faktiskt mycket klara besked från absolut högsta militär och politisk ledning att minorna fick användas - trots att det var tydligt att detta kunde leda till total sänkning av främmande farkoster. Både Överbefälhavaren samt nuvarande (Fälldin) och pågående (Palme) statsminister var överens om detta. Mera stöd än så går det inte att få. Därför tycker jag resonemanget att enskild amiral skulle på egen hand räkna ut en mer korrekt tolkning av IKFN och sedan "ingripa" är lite märkligt.