Det är inte något sakfel och inte heller någon benämning på joniserande strålning i allmänhet. Med annihilationsstrålning avses oftast elektromagnetisk strålning av en väldigt specifik frekvens (motsvarande ett energiinnehåll på 0,511 MeV per foton) genererad av kollisioner mellan elektroner och positroner (elektronens anti-partikel).cocteau skrev:I artikeln hakar jag upp mig på ordet annihilationsstrålning, det verkar vara ett sakfel, begreppsförvirrning eller kanske är det en äldre benämning på joniserande strålning som avses. Mig veterligt finns ingen antimateria i kärnladdningar oavsett design.
Elektroner och positroner kan skapas t ex genom parproduktion då gammastrålning med energinivåer överstigande 1.022 MeV interagerar med atomkärnor.
Energi omvandlas därmed till materia och antimateria på mikronivå i princip överallt hela tiden, men förstås i ohyggligt liten omfattning.
Exakt vilka "neutroninducerade processer" som FOA menar skulle kunna ligga bakom parproduktion och annihilationsstrålning vet jag däremot inte. Det vore intressant att få veta mer om detta. Rörelseenergin hos snabba fissionsalstrade neutroner är i princip tillräckligt stor för att att det ska räcka till för parproduktion i någon form (dvs, större än 1.022 MeV), men exakt hur mekanismen ser ut vet jag som sagt inte.
Men det har man hela tiden, i någon omfattning. Det är bara en fråga om nivåer. Ju närmare den kritiska massan man är desto fler neutroner alstras. Det som händer när den kritiska massan uppnås är att processen skenar - strålningen övergår från att hålla en konstant nivå till att öka lavinartat.cocteau skrev:Om det nu är en kärnladdning så verkar neutronstrålning inte vara i linje med vad man vill ha i en kärnladdning.
Problemet med Pu-240 som du nämner består inte i att Pu-240 strålar neutroner medan Pu-239 inte gör det. Båda materialen strålar neutroner hela tiden, men Pu-240 alstrar väldigt många fler per tidsenhet än Pu-239.
Med för mycket Pu-240 i sin bomb skapar man för många fria neutroner för tidigt i processen, vilket ger en liten detonation som förstör bomben innan den hinner explodera fullt ut.
Viktigt är också att fastslå att en plutoniumbomb även innehåller Pu-240. Det viktiga för bombens funktion är att det inte blir för mycket (mer än 7% enligt texterna du citerar).
Henrik