Flygpojkes Drömresa 1953

[varjag]

Tack Westrobothnian för de vänliga orden - det blir, om jag orkar och kan minnas - några inlägg till....

Urvalet måste väl ha baserats

En skojig grej som jag erinrade mig i efterhand - var att få Svenskt Pass för resan. Det gick genom ansökan via Länsstyrelsen med tre passfoton, ögonfärg, kroppslängd och alla andra data...Som inlämnades personligen på Länsstyrelsen i Luleå med besked att 'det brådskade' (då avresan till F8 för ryktning och borstning) bara var ngn vecka avlägsen. Länsstyrelsens tjänstekvinna meddelade vänligt att 'passutdelning tar tid' och det tar vanligen 3-4 veckor

Men si - även den svenska byråkratin kunde finna genvägar
Samma dam ringde mig två dagar senare och meddelade att 'passet kan avhämtas' närsomhelst
(Jag fick i efterhand veta att det var ett par telefonsamtal från Flygstaben och UD - som hatte satt väldig fart på kvarnen

[Wooster]

Tråden är en underbar sommarföljetong, hoppas du orkar minnas ihop lite mer

[varjag]

Sioux Falls hade inte så mycket av sightseeing att erbjuda - vi kördes till ett 'fläskpackeri' - som var ett av de största i Mellanvästern. Helt enkelt ett slakteri - där jag f.f.g. fick åse själva slakten Inte speciellt uppbyggligt men lärorikt...om amerikansk fart; 'dom här levande grisarna - kommer ikväll att vara kokade och på burk!'
Det var antagligen läckerheter som Spam - det handlade om. Inte blev man vegetarian på kuppen - men kunskap om verkligheterna om vad som händer i ett slakteri är nog ganska nyttig för alla.

Sen blev det högtidlig 'presentation' av en gåva - till den svenska gruppen. Någon religiös församling (varav det fanns MÅNGA i Syd Dakota!) hade skänkt en svensk praktbibel att presenteras till oss.
Den var minsann inga dåliga grejor....en sån där femkilospjäs - 60x30x10 centimeter och med massvis av fina tuschteckningar, kopparstick och annat på - jag minns inte, men kanske tusen sidor. Verket var från tidigt 1800-tal och man 'trodde' att det kommit från Minnesota där tiotusentals svenskar slagit sig ned. Den hade vackra mässingsbeslag och var sannerligen ett 'praktverk'. Mera minns jag inte om den. Utom att den skulle skänkas till Riksantikvarieämbetet vid hemkomsten. I samband med bibelgåvan blev det också nödvändigt med ett kyrkobesök - där vi lyssnade till Herrans Ord och svettades ymnigt - innan vi släpptes ut på kyrkbacken att introduceras till 'församlingen'. Lite krystat för min del - men kall Coca Cola gratis - hjälpte upp prövningen

Aftonen - och ett 'Garden Party' i ngn parkanläggning där aftonens 'clou' - var en underskön 'indianprinsessa' i de snyggaste buckskins med fransar - jag någonsin sett! Prinsessan kom dit, enbart av 'dekorativa skäl' - och försvann alltför fort - jäklar - henne, hade man minsann velat 'snack upp'

Något i denna stilen såg hon ut, Varjag

[Markus Holst]

Låt oss införa ett nytt pris på forumet: Månadens varjag. Kriterierna för att få det är att man är varjag. Få skriver så läsvärt, intressant och humoristiskt som du, varför du är värd all uppskattning för den tid du lägger ned på skalman, och lite till!

Din sommarföljetong har roat mig mycket! Vilken härlig upplevelse för en ung grabb att få vara mad om allt detta! Det måste finnas mer att skriva om detta äventyr.

[Westrobothnian]

Låt oss införa ett nytt pris på forumet: Månadens varjag.

Hear hear!

[varjag]

Syd Dakota var (är?) en agrarstat och den huvudsakliga skörden var 'prärieguld' - majs! (eller Corn som det heter på engelska) Kopiösa mängder av majs på millioner tunnland av pannkaksplatta prärier. Från bil hade man knappast ngn utsikt....det var majsfält vart man såg. I staden Mitchell, finns ett 'Majspalats' som byggs om, nästan helt klätt med majskolvar innan och utan - varje år! Det såg ut som som något ur en sagobok eller Disneyland långt innan Disneyland var påtänkt. Och inne i den stora lokalen kunde man äta majsanrättningar i kubik....(om det fanns 'stuvad majs' - minns jag inte men det förefaller troligt) och köpa souvenirer gjorda av majs och majskolvar där fantasin saknade gränser i form och färg. Bara utbudet av majspipor (a la General MacArthur) i alla storlekar kunde ha fyllt en mindre butik!
Vår pålitliga C-47:a flög oss västerut - till Rapid City och möte med Strategic Air Command. SAC var flygvapnets bart huggande svärd med mottot 'Peace is our Profession' ( ) eller 'Fred är vårt Yrke'.

Men fredligt - var det minsann inte på Ellsworth's Air Force Base där vi förevisades 28th Bomb Wing utrustad med världens största bombplan Convair B-36 'Peacemaker'.. Sexmotoriga giganter vars uppgift i händelse av krig var att göra Sovjetunionen självlysande med sina atombomber. 'Security' på basen var enorm - överallt var det skyltar med 'No Go' och 'Endast Auktoriserad Personal'. Vi fick inte klättra upp i planen och kika inuti - men traska runt dem och titta - det fick vi. Bombschakten var kolossala och vår svenska kapten anmärkte att di däringa atombomberna måste vara stora och tunga grejor att döma at upphängningsanordningarna.

'Har ni atombomber här?'

'Yes ssirr'!

' Kan vi få se en??'

'No ssirr...Classified'
Jag bör tillägga att vi denna tid hade uttrycket kärnvapen ännu ej slagit igenom - de kallades helt enkelt atombomber.

Så någon atombomb fick jag aldrig se.... Varjag

[Hans]

Allt är påhitt.

Jag forskade (=googlade) via Ellsworth AFB och 28th Bomb Wing och kom snabbt fram att hela tråden är påhitt - 1953 hade 28th RB 36:or och inte B 36:or

Vänligen fortsätt den underbara sommarläsningen.

MVH

Hans

[varjag]

Whoops - antagligen darfor som alla piloterna hade en Kodak Brownie hangande om halsen

[varjag]

Well, i Rapid City som paa ett par platser tidigare - bodde vi privat. Jag hade turen inackorderas hos en familj dar baade pappa och son - var CAP-medlemmar. Sonen var ett par aar yngre an jag men hade eget rum, eget fotolabb i huset, korkort och egen bil! Det sista var 'haeftigt' som man sager i Sverige idag.....'nej' sa han 'det flesta av mina kompisar har bilar ocksaa....' (korkortsaaldern - var 15 aar!)
V.s.b.- som det hette i geometrin....kvicka telefonsamtal- och ett 'bilgaeng' trummades ihop till 'a meeting' paa ngn sundae-bar i stan. Det visade sig att alla mina fyra gruppkamrater - ocksaa bodde hos killar tillhorande 'bilganget'.
Vi - saag ut som faagelholkar! Egna bilar!? Kom ihaag att 1953 i Sverige var det bara 'rikt folk' som hade bil - alla andra hade just borjat lukta paa moped- och motorcykelaaldern!
Deras bilar, vad jag minns - var alla av efterkrigsmodell.....1946-48 aarsmodeller - min kille hade en Buick 1948...
Vi ville ju absolut veta hur mycket deras bilar kostat - forklarande att en bil hemma i Sverige var ett, hart nar ouppnaaeligt maal for oss....Jag minns klart att hans Buick hade kostat $75! En annan kille hade en Plymouth Convertable ('med lite bucklor...') som kostat $40 . Vaara hakor hangde paa brosten.....

En annan bonus var killens fotolaboratorium.....jag hade maanga rullar film (svartvit 6x6cm saa klart 1953) och redan borjat oroa mig for framkallningskostnaderna hemma i Sverige.....

'No problem' - ge dom till mig! Nasta dag hade jag alltsammans framkallat, kopierat - och flera forstoringar .
Hans rara mamma - hade last ngnstans att svenskar aat havregrynsgrot till frukost. Och som en speciell raritet - kokat 'oat-meal porridge' till mig...'saa du kan kanna dig lite hemma... ' En STOR gryta!
Jag har alltid avskytt havregrynsgrot.....men vad gor man? Sonen tog pliktskyldigast en liten klick - jag, fick en valdig portion. Nar jag straevat igenom den - 'vill du ha mer?' - och innan jag hann svara landade ytterligare en valdig slev i tallriken
'En Svensk Tiger' som bekant - hur jag fick i mig den minns jag inte...men en ambassador for Sverige maaste ju gora sin plikt.

Nar jag fraagade sonen vad jag var skyldig for fotojobbet och materialet;
'Du ar inte skyldig mig en sekin - du aat upp den dar forfarliga groten i morse - annars hade jag varit tvungen ata halften av skiten.....'

Black Hills, South Dakota och det imponerande Mount Rushmore-monumentet. Vi aakte dit i USAF-buss....landskapet i Black Hills paaminde mycket om Sverige....barrskog, myrstackar och moranterrang. Sjalva monumenet - fyra presidenters huvuden utmejslade ur graaberget - AR oerhort imponerande. Det tog c:a 400 mannar med dynamit ned till stenhackor och slipmaskiner elva aar, att skapa konstverket. Ansiktena ar omkring 18 meter hoga forestaller fr.v. presidenterna Washington, Jefferson, (Theodore) Roosevelt och Lincoln.
All ara till egypterna och deras kollossalstatyer - men annu om en million aar, kommer det att vara mojligt att puzzla ihop anletsdragen av dessa amerikanska presidenter. Ett verkligt 'varaktigt' monument som for framtiden bevarar minnet av the United States of America.

Flyg med C-47:a igen - norr om Black Hills ligger ett sareget omraade kallat 'Badlands'. Som framgaar av bilderna - ar detta inte latt framkomligt till fots eller bil....men en fantastiskt upplevelse fraan 500 meters hojd paa 'sightseeing'!

Darefter - vandes nosen mot New York och Dakotaaventyret var slut.

Varjag

[Hans]

C 47.


Jag misstänker att du inte har kvar bilderna för då hade vi väl få sett dem, stämmer det?

MVH

Hans

[varjag]

Ar du tankelasare? Jo det stammer bra det. Utom nagra dussin svartvita 'positiv' inklistrade i ett album - men Herregud, det ar femtiosex aar sedan!
EN bra en som finns i albumet - ar en forstoring av 'Mustang vid vingspetsen' p.v.t. Sioux Falls dock

Tack for C-47:an forresten...

Jag har pratat lite om bussarna vi aakte i - dessa var undantagslost tillhoriga USAF, maalade mellanblaatt och av maerket 'International'. Dom var ytterst enkelt inredda - som billiga skolbussar. Vi motte dem paa Rhein-Main, Azorerna, Washington - overallt....standardtyp...
En kul sak jag maaste beratta - ar kordisciplinen hos de, mest afroamerikanska, chaufforerna. Det fanns naagon trafikregel om jarnvagskorsningar och - deras korsning som fick oss att skratta.....men som foljdes mannagrant och utan minsta leende av USAF-chaufforerna....

1) Bussen stannar
2) Motorn slaas av
3) Dorren (reglerad av mekanisk vinkelhavarm av chaufforen) oppnas
4) Skjutfonstret till vanster om chaufforen oppnas
5) Han lyssnar till till hoger....
6) Han lyssnar till vanster - genom fonstret...
7) Han startar motorn...
8) Han kor over korsningen...
9) Han stanger dorren...
10) han stanger fonstret

Vi ar paa vag igen!

Oavsett hur hett det var - kordes aldrig bussarna med oppen dorr...paa luftkonditionering - var inte en tanke

Ungefar saa har saag bussarna ut;, Varjag

[Hans]

Utom nagra dussin svartvita 'positiv' inklistrade i ett album

Order:

De scannas utan undantag och läggs in här, slut, frågor, repetera!

MVH

Hans

[varjag]

Ah...jag har giltigt forfall! Den observante har noterat att jag inte de sista dagarna kan skriva de sista tre svenska vokalerna...Orsak; min dator har lagt av igen - den som har port for scannern. Det lutar aat en ny - men pengarna finns inte saa 'det kan droja' , mvh, Varjag

[Hans]

Undanflykter, seså, det finns det grannar som kan lösa mot ett litet glas

MVH

Hans

[varjag]

....resan fortsatte till New York - och supercentrala Hotel Astor vid Times Square. Dar, som jag tidigare berattat - den amerikanske utrikesministern fick traffa Varjag
Ny amerikansk virvelvind, FN-skyskrapan - Empire State Building - broar, skyskrapor, platser och namn - det blev for mycket att 'ta in' vid det laget....
Vi var mest intresserade av att 'shoppa paa Broadway' med vaara aaterstaaende dollars. Bast minns jag reklamskylten for Camel-cigaretter, som blaaste rokringar tvars over gatan utanfor hotellfonstret....
Kopte rekvirerad plastkortlek, Gerry Mulligan-plattor, modellbyggsatser aldrig horda om hemma....m.m. m.m.....
Varuutbudet fick lilla Luleaa att se ut som Duvemaala och vi alla delade en stark kansla av efterblivenhet i jamforelse med USA- som 'mellan skaal och vaegg' - kladdes i ord daa och daa...det bjod emot att erkanna det men sanningen var saa uppenbar att vi maaste prata om den.
Den sista kvallen - var 'fri' - inga arrangemang. Jag hade en mormors syster som bodde i New York och med stranga order att kontakta henne (hon visste naturligtvis att jag var dar...) ringde jag henne.....Det blev blixtavhamtning, laang bilfard till hennes hem - dar hela den avlagsna slakten vantade. Presentationer till ett dussin manniskor vars relation och namn jag knappast uppfattade. Jag var 'unik' .... ingen fraan de svenska delarna av slakten hade naagonsin besokt USA tidigare. Inget var for bra for en....alla maanade om mig - jag hann bara besvara faa av de maanga fraagor de stallde mig, innan det vars dags for bilfarden tillbaka till Astor.
Det undslapp mig hur snaalt tilltagen den $-dollartilldelning var som vi faatt.....
'Good Heavens - how much do you need??? - give him $200!'
Jag forklarade blygt att det var for sent - vi flyger ut imorgon och jag kan inte handla mera i alla fall.....Suck

Hemresan antraddes i en MATS C-97 Stratocruiser - det storsta flygplan vi alla naagonsin satt vaar fot ombord paa....
och destinationen - var inte Sverige - utan Paris!
Det var namligen saa att den franska gruppen (som varit i New Mexico) hade blivit saa imponerade att de meddelat Republiken att har faar Frankrike 'laegga paa naagot' for att balansera intrycken.....och inbjod alla de europeiska grupperna till ett par dagar i Paris fore slutlig hemresa. (Till och med engelsmaennen - accepterade fast dom fick ta en omvag )

Naagon timme efter starten fraan New York - raakade vi in det varsta aaskvader jag naagonsin flugit igenom.
Blixtarna stod 'som spon i backen' och 'elektricitet' vandrade som maskar paa vingarna. Turbulensen var oerhord och vi kastades omkring som en lekboll i det upprorda lufthavet.
C-97:an hade samma laanga smala vingar som dess halvsyster - B-29 och man saag genom fonstret hur dom 'flaxade' som faagelvingar i turbulensen..... Till och med vaar kapten och lojtnant saag lite oroliga ut.....

Men Boeing's tekniker hade tydligen raknat ratt i sina kalkylker - for vi kom genom stormen utan vingbrott.
Det - var den forsta gaangen jag verkligen varit skitradd under en flygning......

Next, 'gay Paris', Varjag