Leksakerna vi hade och älskade

[predator]

När jag var liten. Känner mig ibland liten nu med...

Så likte vi med plastgubbar som vi hade krig med. Var ett mindre helvete att få upp dom och sen räcket det att någon gick förbi så stuppa halva armén för än. Och sen kom plastflygplanen och släppte ner brännsle som man tände på. Tills man kom på att släppa ut en massa vätska på 600 meters höjd så blir det inte mycket på varje ställe. Sen såg man på tv och då blev det napalm för hela slanten.

[Schwalbe]

Jag hade också stora slag med plastgubbar och byggmodeller som jag sprängde i luften. Men jag sprängde bara modeller som jag var missnöjd med.

Annars hade jag Play Big gubbar som jag älskade att leka med, de var lite mer avancerade än Play Mobil, men Play Big fabriken brann ner så då fanns det bara Play Mobil att tillgå.

[frejs väpnare]

Varjag har verkligen rört känslo- och minnessträngarna. Redan efter ett dygn inne på 3:e sidan.

Två generationer minns. "Ungarna" påminns om Lego, PLASTmodeller och playmobil och annat skräp

Vi vuxna rörs till tårar av Märklintågen, meccanot, modellplanen och smällarna. Fast de flesta tårarna fällde jag när jag skulle bygga flygplanen. Mitt tålamod, min händighet och mitt humör går inte ihop med slikt pillande. men jag lyckades få ihop dem - och krascha dem.
Tårar fälldes också över Märklinbanan. Min far tyckte den var så dyr att jag bara fick leka med den under vuxnas uppsyn (och medverkan). Så småningom kunde jag tjata mig till ensamlek, men hur rätt far hade framgår av banans nuvarande utseende.
Jag slapp också fälla tårar över/efter smällarna. Klorex och socker, ett under att man lever. I mitt arbete svär jag, var nyårsafton, över ungdjävlar som är så korkade att de utsätter sig frö risken av Klorex och socker.

[dc]

Varjag har verkligen rört känslo- och minnessträngarna. Redan efter ett dygn inne på 3:e sidan.

Två generationer minns. "Ungarna" påminns om Lego, PLASTmodeller och playmobil och annat skräp

Vi vuxna rörs till tårar av Märklintågen, meccanot, modellplanen och smällarna. Fast de flesta tårarna fällde jag när jag skulle bygga flygplanen. Mitt tålamod, min händighet och mitt humör går inte ihop med slikt pillande. men jag lyckades få ihop dem - och krascha dem.
Tårar fälldes också över Märklinbanan. Min far tyckte den var så dyr att jag bara fick leka med den under vuxnas uppsyn (och medverkan). Så småningom kunde jag tjata mig till ensamlek, men hur rätt far hade framgår av banans nuvarande utseende.
Jag slapp också fälla tårar över/efter smällarna. Klorex och socker, ett under att man lever. I mitt arbete svär jag, var nyårsafton, över ungdjävlar som är så korkade att de utsätter sig frö risken av Klorex och socker.

Märklinjärnväg hade jag också....Det luktade dock lite brännt när man spårat ur några gånger Sedan jag blev större, 12-13 så läste jag hobbytidningar och om Görings fina järnväg på Karinhall.... Då kom tankarna på att skaffa slott med motsvarande plats...

Så byggde vi fartyg(vad annars ) i trä och fick dessa att segla i smärre vattendrag. Det var ganska enkla konstruktioner av ordentliga plank vi sågade till. De hade en stabilitet som kunde konkurrera med vissa kryssare under andra världskriget och slog ofta runt...

[Schwalbe]

Min storebror hade Märklinbana. Jag minns att jag fick ett gul/grönt belgiskt diesellok i föddelsedagspresent så jag också kunde vara med. Han hade även en scalectric bilbana som vi lekte mycket med.

[NIL]

För er som har börjat tvivla så kan jag anmäla att jag blev hyfsat normal som vuxen

Därom råder det delade meningar.

Att plastmodellerna minskade i antal när man började med dynamit och luftgevär är du inte ensam om.

MVH

Hans

Hans
Berätta istället om hur du som ett väldigt ensamt barn bäst tyckte om att leka koncentrationsläger- och om hur du brukade strypa kaninungar med pianotråd eftersom du tyckte om att se hur dom sprattlade.

[Hans]

NIL,

Jag har ju sagt att du skall inte döma andra utifrån dig själv.

Jag hade då som nu en respekt för djur och enda undantaget var nog kinapuffattack mot myrstack

MVH

Hans

[Battler]

Som liten knatte var jag redan inne på krigiska saker, kommer ihåg lärarinnan i årskurs 1 till 3 som förbjöd mig rita krig, fick hålla mig till civil produktion, såsom lastbilar, grävmaskiner och civila fartyg mm. mm. I årskurs 4 hade vi en manlig lärare, som tillät teckningar med krigiska motiv - bomber, granater, kulor och torpeder ven på lille Battlers teckningar. När man blev lite äldre, så att man kunde snickra, så blev det gevär och kulsprutor i naturlig storlek.
Min första plastbyggsats var en Airfix - modell av Bismarck i skala 1/600, fick den i julklapp. Sprängde inga modeller med kina-puffar, sålde mina modeller till småsyskonen.

[Hans]

Battler, vi får jämföra våra barndomsteckningar och se vem som ritade bäst krigsmaskiner

Lärare, jag har inget minne av några förbud men jag kommer ihåg en vikarie i sådär 3-4'an som tog mig åt sidan för ett allvarligt samtal, "Brottet" bestod i en illustration av ett av proven på Bikiniatollen.

MVH

Hans

[varjag]

Som liten knatte var jag redan inne på krigiska saker

De flesta pojkar av min generation - hade just vaknat till 'medvetande' efter ett världskrig - och var naturligt nog intresserade av krigiska saker och allt som 'small'.
Flera poster har nämnt luftgevär - och luftpistoler(?) Sådana gick '13 på dussinet' under- och efter kriget. och betraktades som leksaker man köpte i järnaffären med spik och skruvmejslar..... Är sådana fortfarande licensfria i Sverige? Här i Australien är dom det inte. Luftpistolerna - har aldrig varit licensfria sedan 30-talet
Och vi skjöt inomhus med dom på vintrarna.....i huset/lägenheten! Jag minns bara s.k. 'pilar' till dem - inte dom modernare bly-pellets. Fast inomhusskyttet var alltid övervakat av en vuxen......I min omgivning ansågs det naturligt att en pojke skulle lära sig skjuta och träffa

så blev det gevär och kulsprutor i naturlig storlek

- skönt veta man inte var 'Robinson Crusoe'

Jodå - vi 'lekte krig' och modellbyggeriet gav goda färdigheter i slöjd - jag byggde en PPSh -41 i naturlig storlek.....
Kolven var lätt....kylmanteln var en omsorgsfullt tillskuren och perforerad kartongrulle och pipan ett 'blåsrör' *) i förnicklad mässing. Trummagasinet - var svårast - men ett par nedskurna surströmmingsburkar från Mjällom gav back-to-back - den rätta formen och intrycket....alltsammans betsat och målat. Tillsammans med en ryska hjälm från en soldatgrav i Sordavala - var hela utstyrseln nog för att skrämma slag på alla kälkborgare som inte visste vad vi höll på med .

Vilket leder mig till *) blåsrören, förnicklade mässingrör - ofta kallade 'rönnbärsrör', då rönnbär var den vanligaste 'ammunitionen'. Man fyllde munnen med rönnbär - och blåste dom genom röret. När man träffades på bar hud - tog det ganska ont. Sen kom vi på 'gastätning' - rönnbären varierade mycket i storlek - men häggbär gjorde det inte. Och deras mjuka kött utanpå kärnan - gav perfekt gastätning i röret = högre mynningshastighet!
En annan bonus, var att när häggbären träffade 'fiendens' kläder - blev det en fläck som var mycket svår att ta bort

Satungar, det var vad vi var!, Varjag

[BroderNorbagge]

När jag ser tilbaks är nog konklusionen at jag ägt eller influerats av rätt många olika leksaker i min barndom.
För at nämna något: Leksaksbilar typ Corgi/Matchbox, modellsegelbåtar, ostyrda modellglidflygplan i plast m/isoporvingar, lego, ishockeyspel, bowlingspel, plastbyggsatser av flygplan, och leksoldater i plast - model Airfix - skal 1:72 och 1:32.

Här har nog plastsoldaterna från Airfix haft en rätt sentral plats. När man sen lämnade "fågelboet" gav morsan bort 1:72 skala figurerna til någon loppmarknad, fastän 1:32 figurerna sedan kom at vara bland favoritleksakerna til mina nevöer när dom sedan var på besök hos sina mor-/farförälder. Sen, när även mina nevöer blev vuxna, har det inte varit ovanligt at morsan, vid städning av föräldrahemmet, funnit någon ensam stackars 1:32 gubbe som i åratal legat bortgömd på dom mest otroliga ställen innom hämmet.

Modellsegelbåtarna förtjänar också lite omnämnande, eftersom dom var hembyggen av farsan, och som sådan representerar lite av norsk plastindustriell historia.
Farsan var bakom kulisserna blant norsk pionjärpersonligheterna innom norsk polyester och glasfiberindustri, som en sorts runtresande teknisk kundkonsulent för Denofa AS. Et av dom första firmorna i Norge som började tilverka polyester (1957). Som sådan blev han uppmuntrad av sin arbetsgivare at experimentera och tilverka olika saker med glasfiber och polyester, för at tillägna sig praktisk materialkunskap.
Av denna experimenttillverkning blev det så småningom några köksbänkar, 1 passbåt, div roddjollar, 1 kombinerad segel/roddjolle, 1 segelbåt (Andunge), 1 utedass .... mm., och slutligen 5 stk. modellsegelbåtar.
Mallen/pluggen til stöpformen för skroven, rigg, segel, roder, köl och ihopmontering av alla delarna gjordes av min farfar som var skeppsingeniør/skepsvarvsmästare, medan farsan byggde stöpform til skroven och skroven til båtarna.
Dessa modellsegelbåtar blev sedan utdelade som julklapp från min farfar til 2 av mina äldre syskon och 3 andra kusiner ca. 1959-1960.
Dom var som sagt inte utrustad med radiostyrning, så jag fick antingen följa modelbåten med roddbåt på fjärden, eller så fikk jag nöjas med at segla modellen jag ärvde från ena brorsan i en liten dam/regnvattensgrop vid min farbrors sommarstuga.
Men rätt kul ändå.

Annars kunde man också fixa lite leksaker själva. T.ex. hadde jag rätt mycket kul med at improvisera fallskjärmar av näsdukar, lite tråd och något lämpligt tungt at hänga under skjärmen.
Annars snickrade jag ihop en hel liten flotilj av div trädbitar bestående av en jagare, en luftvärnskryssare, en tanker och en u-båt, så som jag kommer i håg. Med kanontorn och alt.

Av någon anledning har det alltid stridit mot min natur at handtera egna eller andras saker vårdslöst, så inga sprängningar av leksaksfigurer och dylikt för min del.
Dom destruktiva krafterna tror jag i stället fick utlopp genom alla gräsbränder på min hemstads vallgravar och viltbevuxna gräsfält som vi ungarna i grannskapet tände på varje april/mai. Eller "å pyre" som vi brukade kalla detta .
Et lika säkert vårtecken som flyttfåglarnas hemkomst i min hemstad.
En slik pyrning blev i övrigt någon gång på 50-talet det sorgsna slutet för en lokal motsvarighet til erat Wasaskepp, nämligen sluppen Stenbocken, tagen som krigsbyte av Tordenskjold vid Dynekilen, som några år innan VK-2 återfanns, grävdes fram och ställdes på land vid en av vallgravarna .
Et tecken på Playstationgenerationens uppkomst i mina barndomstrakter, är i övrigt hur alla dom små, en gång av barnfötter oppträdna stigarna på dessa för små pyromaner härliga gräsfält, där vi i min och mina syskons barndom också rätt ofta brukade lekte tyskar och commandos, nu sedan dess nestan helt har grott igen.

[Widde]

Också haft den där legoborgen, och precis som woster minns jag den som mycket större. Annars var rymdlego min favorit. Nu är legot mer komplicerat fast färrebitar = inte lika kreativt, så det har jag aldrig gett mina barn. Dublo gick väl ann. Men de hade ju är ju redan "my first computer" vid treårsåldern där man kan lära sig alfabetet, samt andra diverse plast-smäckerier som håller högst ett halvår.

Den jag kommer ihåg allra mest. Var en stor tankbil, ca 1 meter lång totalt. Den kunde jag ligga ner på och åka på vägarna och likt en groda sparka mig framåt med fötterna.

[predator]

Varjag jo luftgevär går att få tag i om man är 18 så är det lungt. Pappa hade/har ett luftgevär men det hade sätt lite för långe imot en vägg så det gick ju inte helt rakt. Och han hade pilar som du pratar om. Gissar på att vi är ganska lika i ålder. Verkar som det inte finns "pilar" längre att få tag i .

Var det ingen av er som hade slangbälla då? Inte alltid man fick med sin älska pangpang bussa.

[Schwalbe]

Vi hade slangbellor ett tag som vi sköt märlor med.
De äldre grabbarna från skolan hade ett kanske halvmeter långt järnrör som de laddade med en stenkula, eller om det var en järndank, som de pallade upp på fotbollsplanen och avfyrade med en kinapuff och sköt sönder rutorna på gymnastiksalen. De äldre skulle alltid va värst. Jag vet inte om de åkte dit.

[predator]

Gjort liknande fast inte skjutigt i mot rutor. Man kan skjuta det mesta men sen får man ju vara med på att det kan bli väldigt fel. Och dyrt och smärtsamt.