http://www.svd.se/kulturnoje/understrec ... 904901.svdSoldaterna skulle vara hemma till jul. Men USA hade inte den vältrimmade armé som man gav sken av. I stället utvecklades Koreakriget, skriver David Halberstam i en nyutkommen intervjubok, till en mardröm som mycket väl kunde slutat i ett kärnvapenkrig.
Långt uppe i nordöstra Kina ligger staden Dandong. Vintern där är, som på hela den nordliga delen av norra halvklotet, grå och lång. Men nere vid floden Jalu springer småflickor i rosa koftor och trots att det inte är söndag sitter en silhuettklippare där med sin sax. När den västerländska besökaren flanerar förbi skapar han på ett ögonblick i svart papper hennes profil. Turistbåten närmar sig andra sidans strand där några fiskare vinkar. Vid en osynlig gräns vänder båten tillbaka – det där är Nordkorea, ett annat land. En kort taxifärd från floden ligger begravningsplatsen med stupade från Koreakriget. Inga släktingar sköter deras gravar, de kom från alla delar av det väldiga Kina.
Floden Jalu har i över tusen år varit platsen för konfrontationer där kineser, koreaner, mongoler, jurchen, manchuer, japaner, ryssar och amerikaner varit inblandade. En koreansk-japansk konflikt om Kwanggaet'o-monumentet över en seger på 400-talet pågår än. Under rysk-japanska kriget 1904-05 stod strider här. Hösten 1950 gladde sig amerikanska soldater åt den dag då de skulle ”pissa i Jalu”.
Och ändå är det få västerlänningar som kan peka ut denna flod på en karta. Kanske är det bara de som deltog i Koreakriget som har någon verklig känsla för vad Jalu betydde 1950-53 då kriget rasade på den koreanska halvön. Jalufloden blev gränsen för vad som var möjligt och omöjligt. Det blev till slut också nemesis för en av USA:s mest firade generaler någonsin, Douglas MacArthur.
I dag bryr sig få om att minnas detta. Nu lever vi bara med följderna.
Detta är utgångspunkten för David Halberstams nya och sista bok, The Coldest Winter: America and the Korean War (Hyperion, 719 s).
/Marcus
