Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

Diskussioner kring händelser under kalla kriget, från krigsslutet till 1991.
Ben
Medlem
Inlägg: 8761
Blev medlem: 20 jun 2002 13:58
Ort: Sverige

Inlägg av Ben » 30 jul 2007 18:49

Till detta kan läggas att jag precis fick syn på Charles Silvas avhandling från 1999 om svensk-amerikanska förbindelser 1948-1952 - Keep them strong, keep them friendly. Silva tar upp Erlanders besök och säger (s. 338 f.):
One previous study has suggested that the real purpose behind Erlander's visit to the US was to secure an agreement on war materials exports under the MDAA, sealing the "secret partnership". Empirical evidence to substatiate this claim is however wanting. While Erlander may very well have handed over a shopping list from the Swedish military, there is nothing to suggest that his visit was anything but what Secretary of State Acheson called it: "entirely unofficial and informal." In the briefing papers prepared for President Truman, Swedish security and military policy was not even among suggested topics for conversation. Moreover, Swedish Ambassador Boheman reported that no important political issues were discussed during the visit.
Sistnämnda hänvisar till en rapport från Boheman till Undén. Det är också onekligen långsökt att tro att Boheman skulle ha fört Undén bakom ljuset, speciellt som den senare bara ett par månader senare var involverad i uppsättandet av avtalsformuleringarna.

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Inlägg av Ulf Jonasson » 28 aug 2007 08:16

Tack för ditt brev. Utrikesminister Carl Bildt har bett mig svara dig.

Det finns många olika teorier kring vad som föranledde den svenska neutralitetspolitiken – och hur neutral denna egentligen var.

Carl Bildt vill tacka för ditt intressanta brev och önskar dig lycka till i din fortsatta forskning.

Med vänlig hälsning,
Mikael T. Eriksson, MK
Utrikesdepartementet

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Inlägg av Ulf Jonasson » 02 okt 2007 12:22

Radioprogrammet Historiska Klubben besökte Bokmässan i Göteborg fredagen 28 september och ett samtal sändes i Vetandets värld 12.10 – 12.30. Programledare var – som vanligt- John Chrispinsson. I programmet medverkade även forskaren och lektorn vid Historiska Institutionen vid Lunds universitet Eva Helen Ulvros samt historieprofessor Hain Rebas. Den senare är född i Estland, men han studerade historia i Göteborg och har även varit försvarsminister i Estland. Numera upprätthåller han en professur i Kiel.

Här följer ett utdrag ur debatten mellan Chrispinsson och Rebas: ( ca 17.50 minuter – 19.00 minuter i programmet) http://www.sr.se/webbradio/?id=792839&type=broadcast

John Chrispinsson;

- Historiker vill aldrig sia om framtiden, men om ni skulle frångå den principen. Om man tar upp en historiebok om 50 år. Finns det nånting som vi idag skulle betrakta som en historisk sanning, som man om några år skulle kanske skulle ifråga sätta, hopplös fråga.

Hain Rebas:

- Jag tror att man kommer att rota i den socialdemokratiska utrikespolitiken efter andra världskriget – betydligt mer intensivt än vad man gjort tidigare

John Chrispinsson:

- Varför tror du det?

Hain Rebas:

- Jo för att det har talats med flerdubbla tungor när det gäller det här och det måste klargöras och visas upp att det varit på det viset.

John Chrispinsson:

- Och varför sker inte det redan nu?

Hain Rebas:

- Ja det undrar jag också. Och varför vissa utredningar stoppas med vissa personer regeringstillträden och så vidare. Det är ju skandal.

John Chrispinsson:

- Vad tänker du på då?

Hain Rebas:

- Jag tänker på utredningar om svensk säkerhetspolitik och anknytningen till USA och NATO som i själva verket fanns fast det förnekades - och till och med aggressivt förnekades av höga vederbörande (Min markering)

John Chrispinsson:

- Så det är nånting som står i historieböckerna om 50 år

Hain Rebas:

- Absolut
Senast redigerad av 3 Anonymous, redigerad totalt 3 gång.

Spaningsledaren
Tidigare medlem
Inlägg: 923
Blev medlem: 30 mar 2007 17:58
Ort: Frankrike

Inlägg av Spaningsledaren » 02 okt 2007 14:09

Enligt min uppfattning missförstâr kritikerna själva orden. De tenderar att läsa in i det som sades deras egna tolkningar av hur det "borde vara". Sverige var (och är) t.ex. "alliansfritt". Det betyder (t.ex.) att landet inte ingick/ingâr som medlem i NATO. Vidare "syftar" landets "alliansfrihet i fred" till (folkrättslig) neutralitet vid ett ev. krig i vârt "näromrâde". Detta, som sedan nästan ett halvt sekel varit landets politik utesluter sedan inte alls ett mycket nära och förtroligt samarbete med t.ex. USA eller att förberedelser vidtogs för lângtgâende samverkan med NATO-kretsen i händelse av ett militärt anfall mot Sverige.
Ett sâdant anfall skulle ju nämligen upphäva förutsâttninagrna för den ayftade neutralitetspolitiken. Det finns inte ens nâgot nytt i detta. Det har varit kânt sedan ârtionden att det byggdes vissa flygplatser kapabla att ta emot tungt amerikanskt bombflyg, att det fanns mellanmunstycken pâ de svanska flygbaserna för tankning av dessa, att flygplan A32 kunde laddas med amerikanska kärnvapen - och mycket annat. Plus att allt som är hemligt givetvis, av lätt insedda skäl, bör förbli just detta. Hemligstämplande görs i tjänsten och pâ eget moraliskt ansvar. Ocksâ detta finner jag vara helt i sin ordning.

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Inlägg av Ulf Jonasson » 03 dec 2007 08:44

Del 1

Från en källare i villan i Björkvik till Harry S Trumans presidetbibliotek i USA

Jag fann tidigare hemligt PM om Erlanders USA-besök 14 april 1952
Kan det betyda en förändrad syn på vår svenska neutralitetspolitik?


Lite historisk bakgrund - 1952

Få dagar har varit så spektakulära i den svenska efterkrigshistorien som fredagen 13 juni 1952 och de därefter följande dagarna. Det var den 13 juni som ett svenskt spaningsflygplan – en DC-3:a - sköts ner och åtta personer försvann – för att aldrig mera återses. Tre dagar därefter – den 16 juni – sköts ett spaningsplan ner – det var en Catalina – och detta uppmärksammades över hela världen. Att DC-3:an försvann kunde inte direkt påföras ryssarna – då – men att Catalinan sköts ner var utan tvekan ryssarnas verk. En av mitt livs tidigaste minnebilder är just om Catalinan. Jag var då nio år och skulle fylla tio år till hösten och jag minns oron hemmavid. Det berättades på radion om den nedskjutna Catalinan och många människor var rädda för att det skulle kunna bli krig - igen. Det var bara sju år efter freden i Europa efter det sex år långa andra världskriget. Vi i Sverige hade ju klarat oss undan förhållandevis bra genom att vi inte blev en av de krigförande.

Jag minns att”Extra nyhetsutsändning från TT” rapporterade från nedskjutningen i vår radio. Mina föräldrar, grannar och släktingar – ja alla tycktes vara rädda om det kunde bli krig eller inte och stor oro uppstod. Diskussioner fördes, skulle ryssen anfalla Sverige nu? vi som hade klarat oss från kriget. Jag minns alltså inte själva händelsen med DC-3:an, utan det är Catalinan som finns fast-etsad i mitt unga minne.

Åren gick och jag var bara ”allmänt intresserad” av den försvunna DC-3:ans öde under många år, men inte mer än de flesta. Jag var på inget sätt personligt berörd av händelsen, den låg så långt bort från min verklighet och min vardag. Ännu fler år gick. De som hade förlorat sina nära och kära - i den försvunna DC-3:an - dök ibland upp i media, men händelsen blev ändå på något vis för svårgripbar för att kunna bli något personlig.

Träffar Birger, vars Pappa var med på DC-3:an

År 1990 träffade jag Birgitta som blev min fru. Hon berättade att bästa väninnas man, Birger - vars far var en av dem som följt DC-3:an i djupet. Maken heter alltså Birger och pappan heter Einar Jonsson.

När Birger och jag träffades på våren 1990 kom frågan om den nedskjutna DC 3-an tämligen snabbt på tal, och ett verkligt intresse började växa fram från min sida. Här fick jag ju höra en helt annan version än den officiella. Från att ha varit en mycket diffus politisk fråga – som det knappast fanns något svar på - fick jag nu höra berättas om ett svenskt flygplan – med åtta personer ombord - tre flygare och fem tekniker från FRA, Försvarets Radio Anstalt – som med största säkerhet blev nedskjutna av ryssarna. De åtta försvunna hade skjutits ner när de var ute på sitt arbete. Det var det svenska flygvapnet och FRA som var arbetsgivare – och därmed ansvariga för de åttas öden. Det var förvisso den allmänna uppfattningen att de skjutits ner, men inget sådant var bevisat och den svenska regeringen höll så tyst om saken de kunde. Vi skall naturligtvis vara medvetna om att det hela inträffade 1952 under det kalla kriget och det hela var rent politiskt en mycket besvärlig situation.

Birgers pappa Einar var chef för de fem teknikerna från FRA. Birger skulle om en månad fylla fyra år den dag hans pappa gick till jobbet - för att aldrig mer återkomma. Hur kan en sådan sak påverka ett barn? Här var det en knappt fyra årig pojke och hans syster – plus deras mamma - som helt plötsligt inte hade någon pappa eller make. Detta gällde också de sju andra familjer där pappan/maken åkte till jobbet på morgonen - för att aldrig mer återkomma. Det var inte lätt för Birger och de andra anhöriga barnen att för sina kompisar förklara att deras pappa hade försvunnit. Pappor skall inte bara försvinna, dom kan, om olyckan är framme, bli sjuka och dö – men försvinna kan dom inte göra.

Jag blev mycket fort varse vilka hemska upplevelser de anhöriga hade drabbats av. Det fanns t o m myndigheter som ifrågasatte försvinnandet. En del trodde på fullt allvar att de hade rymt, att de försvunnit frivilligt, att de flytt till Sovjetunionen. Skattemyndigheterna antydde att vissa av de åtta försvunnit för att komma undan skatt (sic).

Tack vare Birger fick jag veta en hel del om hur de anhöriga hade haft det under de närmare 40 åren som då – 1990 – nästan gått sedan nedskjutningen, hur de hade kämpat mot de svenska myndigheterna - och mot de ryska– utan att ha fått reda på sanningen. Jag fick följa med på möten mellan de anhöriga och jag blev själv god vän med en av de äldre damerna. Jag följde med på möte på UD och fick träffa ett par höjdare på UD och lyssna på en ryss som hade sett flygplanet störa. Det var inte förrän 1991 som ryssarna för första gången officiellt medgav att” det svenska planet hade skjutits ner av jaktplan över hav 100-110 km nordväst om, staden Ventspils. Besättningen har av allt att döma omkommit.” Något skäl för nedskjutningen angavs inte.

Brev till statsminister Göran Persson – inget svar

I oktober 2001 skrev jag ett brev till dåvarande statsminister Göran Persson om den försvunna DC 3-an. Bl a skrev jag:

- Visst kan jag förstå att ett antal regeringar – under rådande politiska omständigheter, främst det kalla kriget – funnit det svårt att öppet och ärligt berätta sanningen - att planet varit ute på en spanings/spionflygning. Åren har gått, tiderna har förändrats, men hela sanningen har inte kommit fram.

Jag avslutade mitt brev med att överlämna ett förslag om vad som skulle kunna göras.

1. Minnesmärke. Regeringen beslutar – naturligtvis i samförstånd med de anhöriga – att uppföra ett minnesmärke som gäller för samtliga åtta försvunna - inte bara för flygarna (tre stycken) som tidigare har ett slags minnesmärke inom flygvapnet.

2. Ersättning. De åtta var ute på ett av regeringen godkänt spanings/spionuppdrag, i många år dock offentligt förnekat, och regeringen måste till slut ta sitt ansvar för detta. En viss pension har utgått till de anhöriga, men någon form av livförsäkring kunde kanske anses rimligt. De åtta stupade när det utförde sina plikter som anställda inom flygvapnet och FRA, de tjänade sitt rike.

3. Ursäkt. Statsministern borde offentligt framföra en ursäkt från den svenska staten. De åttas sista flygning måste den svenska staten ta ansvar för, det är ingen enskild som kan lastas.

Brevet uppmärksammade av såväl lokal som riks TV4. Birger intervjuades vid flera tillfällen men även jag förekom i en intervju. I en intervju svarade statsministern på frågor från Jesper Börjesson - numera nyhetsankare i TV4 - men hans svar gav inte något av substans. En skrivelse till en myndighet skall diarieföras – vilket gjordes – det skall också besvaras – vilket inte gjordes. Göran Persson bemödade sig alltså inte ens att svar på mitt brev. Saken tycktes återigen rinna ut i sanden.

Fred och Fruktan – av Wilhelm Agrell

År 2000 utgavs en boken Fred och fruktan. Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918 – 2000, författare var Wilhelm Agrell – numera professor. Han behandlade bl a den nedskjutna DC-3:an och dess öde. Agrell skrev bl a att ” Sverige kring 1950-talet var i akut behov av radarstationer vilka endast amerikanarna kunde bidra med ”. Dock fördröjdes leveranserna med ca tre år, då amerikanarna hänvisade till att ett icke (NATO) – allierat land som Sverige ” fick ställa sig sist i kön” för att köpa den utrustning man önskade.

Tage Erlander reser till USA april 1952

I sin bok skriver Agrell också om att mellan 4-17 april 1952 är den svenske statsministern Tage Erlander på en – som han kallar det - privat resa till USA. Han skall träffa släktingar, säger han. Resan är inte mer privat än att statsministern besöker USA:s president Harry S. Truman i Vita Huset och äter lunch. Detta sker den 14 april. Två dagar innan har den amerikanske generalen och krigshjälten Dwight D ”Ike ” Eisenhower lämnar chefskapet för NATO för att rikta in sig på presidentkampanjen och valet i november. Ike och den amerikanske utrikesministern Dean Acheson finns bland de övriga lunch-gästerna. Ingenting om dessa gästers närvaro vid lunchmötet nämna i Erlanders memoarer ”1949-1954 ” som utkom 1974.

Agrell skriver:

- Om den ena grundstenen i Sveriges säkerhetspolitik hade lagts med fältarrangemanget och stabssamarbete med NATO-landet Norge, så lades den andra stenen här. Mycket tyder på att det var under detta möte som Sverige infogades i NATO-ländernas regelverk vad gäller embargo politiken gentemot östländerna, dvs ett väsentligt steg från den proklamerade allianspolitiken. Sverige blev genom Erlanders överenskommelse helt enkelt en passiv medlem av NATO. Avtalet med USA undertecknades den 1 juli 1952

Agrells tankar och funderingar gjorde intryck på mig, jag kände att mina funderingar också gick åt det hållet, men jag hade inte kunnat formulera dem så tydliga och klara.

Kan Tage Erlander vara den indirekta anledningen till nedskjutningen?

Brev 2

Den 9 augusti 2002 började jag fundera på en debattartikel i frågan där jag ställde den tämligen provokativa frågan:

Kan Tage Erlander ha drabbats av Sovjet-ledarnas vrede? Sköts DC 3-an ner för att statuera exempel. I denna artikel – som inte skrevs färdigt – ställdes inledningsvis tre frågor:

1. Kan Tage Erlander ha varit en indirekt anledning till att Sovjetunionen sköt ner DC 3-an för 50 år sedan?

2. Misstänkte de sovjetiska ledarna att Erlander ”spelade under täcket” med såväl den svenska allmänheten som de egna regeringskollegorna och på ”egen hand” närmade sig NATO?

3. Var Erlanders resa – och mötet med Harry Truman och Ike – bara en bekräftelse på att Sverige blev ”allierad” med NATO?

I ovan nämnda utkast - som också riktade sig till statsministern - lade jag fram några punkter där man kan leta information som har att göra med DC-3:an och dess försvinnande – om regeringen verkligen har ambitionen att finna sanningen, vilket statsminister hade utlovat i TV 4- intervjun.

1. Tage Erlanders dagböcker är av stort historisk värde. De två första delarna har getts ut, del tre bör börja med 1952. Att gå igenom året 1952 i letandet efter spår som har med DC-3:an, USA-NATO borde kunna göras.

2. Den svenske USA-ambassadören Erik Boheman – som var Tage Erlander behjälplig under USA- besöket – har skrivit ett flertal memoarvolymer. Kanske har han lämnat efter sig anteckningar, kanske kan UD ha detta material eller kanhända kan något finnas i privat ägo

3. Tage Erlander besökte alltså USA:s president Harry S. Truman i Vita Huset och det kan vara värt ett försök att fråga Vita Huset om det från detta lunchmöte 14 april kan ha förts minnesanteckningar.

Dessa tankar hade jag alltså formulerat i början av augusti 2002, dvs före fem år sedan, och de visade sig ha större bärkraft än vad jag hade förmodat.

Det blev inget nytt brev till Göran Persson, det blev inte heller någon debattartikel. Jag vill påstå att det inte var något större fel på tankarna och idéerna i mina funderingar. Dock - om man skall publicera en artikel av detta slag - måste man ha något eget, någon egen forskning, någon egen undersökning, något helt nytt att komma med. Och det hade jag inte – inte än.

Planet återfinns – på 120 meters djup

Och så – helt plötsligt – hustrun och jag är hos våra goda vänner då det kommer ett samtal till Birger. När han kommer tillbaka säger han bara: ”Dom har hittat DC 3-an”. Det var i juni 2003 som två privata företag - Marin Mätteknik AB och Deep Sea Productions - efter tre-fyra års sonarspaning återfann det nedskjutna planet på 120 meters djup, 55 km öster om Fårö, på in-ternationellt vatten – men i den svenska ekonomiska zonen.

Efter bärgningen visade sig att skadorna på planet tydligt visar att det blivit nedskjutet (av ett rysk Mig-15, jaktplan hade vi vetat i ca tio år). Det framkom också att man kunde exakt be-stämma när planet blev nedskjutet. Klockan i cockpit hade stannat på 11.28.40 svensk tid

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Inlägg av Ulf Jonasson » 03 dec 2007 09:57

Del 2

Maj 2007

Vi kommer nu in i nutiden, närmare bestämt i mitten av maj 2007. Jag hade bestämt mig för att göra ytterligare en resa till USA för att försöka få upp våra forskning på en högre nivå än vi tidigare varit. Hustrun och jag har under 13-14 år forskat på den smärtstillande substansen dextropropoxifen - DXP - som fanns i bl a Distalgesic, Dexodon, Dexofen, Paraflex Comp med flera märken. Vår forskning grundar sig på rättmedicinskt material. Vårt huvudresultat var att 200 personer i Sverige förgiftades årligen till döds under åren 1992-1999 av dessa smärtstillande preparat. Resultat av vårt arbete har bl a varit att det vid två tillfällen införts restriktioner vid förskrivning av medlet i Sverige, dels 2001 och sedan 2005. Detta innebär att nu säljs 80% mindre av dessa läkemedel och hundratals liv har räddats – bara i Sverige.

Tack vare Marit Paulsen fick vi år 2003 upp DXP-frågan i EU-parlamentet. 2005 tog det eng-elska läkemedelsverket MHRA beslutet att helt förbjuda sina DXP-preparat. Vi arbetar nu vidare för att även de amerikanske myndigheterna skall stoppa sina DXP-preparat. Det gäller ett läkemedel som i USA säljer för några miljarder kronor varje år – och som förorsakar 5 000 – 7 000 dödsfall årligen. I år är det 50 år sedan preparat infördes - det är nu dags att ta bort det från den medicinska kartan. Oerhört starka intressen står mot varandra. Av den anledningen håller jag på att bygga upp ett nätverk inom några amerikanska myndigheter som kan påverka DXP-frågan Och nu skulle jag alltså på min tredje USA-resa.

Jag var i Washington i december 2003 – och samma dag som jag reste därifrån togs Saddam Hussein till fånga, nästa resa var under presidentvalet 2004 – och bara det var en stor upplevelse - och nu planerade jag min tredje resa. En av anledningarna till att denna resa skulle gå just nu var en händelse som gick lite väl två år tillbaka i tiden. På ett seminarium om Dag Hammarskjöld – med anledning att det var 100 år sedan han föddes – kom jag att tala med förre ministern Gunnar Lund - också han ivrig seminariedeltagare. Förutom om Hammarskjöld kom samtalet också att röra sig om vad var och en av oss gjorde när vi inte var på seminarier. Jag sammanfattade 11 års forskning på två-tre minuter, och så frågade jag Gunnar Lund vad han gör sedan han slutat som minister. Varpå han svarade att han ”från 1 september 2005 tillträder som ambassadör i Washington”. Då undslapp det mig ett enkelt ”åh fan”, som följdes av en fråga att om jag knackade på hans dörr på ambassaden så skulle jag bjudas in. ”Javisst ”svarade han.

Vi höll kontakt och jag diskuterade med en högre tjänstemän på ambassaden om hur vi skulle kunna få ut vårt budskap om vår forskning, det diskuterade seminarium med mera.

I våras meddelade utrikesminister Carl Bildt att ambassadörsposten i Washington skulle bytas ut. En av hans tidigare högre tjänstemän – Jonas Hofström - skulle efterträda Gunnar Lund - som i juli 2007 skulle bli den nye ambassadören i Paris. Här gällde att handla snabbt, tänkte jag. Har jag - för sannolikt enda gången i mitt liv - blivit inbjuden av självaste ambassadören att besöka den nya byggda svenska ambassaden i Washington – så skulle jag verkligen se till att jag kunde komma iväg. Både kungaparet och statministern hade besökt Sveriges nyaste utpost i den stora världen.

För att en resa skall bli lyckad – speciellt om den har med arbete att göra – är det av största vikt att förbereda sig ordentligt. Jag tog fram en del böcker som borde uppdateras, ett par tidigare ambassadörer i USA hade skrivit sina memoarer och bättre läsning kunde jag inte tänka mig.

Brev med tre punkter

När jag förberedde resan dök helt plötsligt det ovan refererade brev två upp – brevet med de tre punkterna: 1). Tage Erlanders USA – resa, 2). USA-ambassadören under åren 1948-1952, dvs också under Erlanders USA-resa - Erik Bohemans memoarer och dagböcker samt 3). mötet Tage Erlander och president Truman. Detta möte var närmast helt okänt för den svenska allmänheten – för i princip alla människor – utom de deltagande som sedan många år inte fanns i livet.

Ryssarna var mycket irriterade på Tage Erlander för att han skulle resa till USA och man misstänkte att Sverige då hade för avsikt att knyta sitt land närmare NATO.

Sverige hade gett USA sitt stöd i FN till Koreakriget, spionen Hilding Andersson – som delgett ryssarna viktiga uppgifter - hade gripits, det var många händelser där de svenska och de sovjetiska intressena var på kollisionskurs. Den dåvarande ryske Sverige ambassadören träffade statsminister Erlander för att försöka övertyga honom att också besöka Sovjetunionen. Erlander svarade på sitt speciella sätt att om ryssarna kunde hitta ett antal kusiner till honom i Sovjet – då skulle han resa till Sovjetunionen först.

Det är rent märkligt så litet Erlander skriver om denna resa som räckte från 4 april till 17 april 1952. Besöket i Vita Huset omnämns inte med många ord varken i memoarerna eller dag-böckerna. Inte heller i president Trumans memoarer eller dagböcker nämns något om detta möte, däremot skriver Truman om en polsk arbetare – en 42-årige Josef Zylka – bilmekaniker och invandrare - som besökt honom samma dag.

Kolla i arkiven !

Ambassadens arkiv, Vita Husets arkiv, UD:s arkiv tänkte jag. Är det inte så att senare års amerikanske presidenter tagit med sig sina dokument och samlat dessa i sina egna nyöppnade presidentbibliotek? Jag hade ju besökt några av dessa ”Presidential Librarys” på nätet – Kennedys, Lyndon B Johnsons och Bill Clinton. Hade inte också Harry Truman ett bibliotek var min tanke? En Googles sökning på Harry Truman Presidential Library vilket gav web-adressen http://www.trumanlibrary.org/

I sökrutan skrev jag helt enkelt in ”erlander ”och får på noll-tid tre träffar, sen var det bara att jobba vidare:

1). Truman Library - Daily Presidential Appointments 12:00 pm, HE Tage Erlander, the Swedish Prime Minister ... 1:00 pm, (Stag Luncheon at the White House for HE Tage Erlander, the Prime Minister of Sweden.

2. Truman Library - Truman Papers: Newly Declassified Material
Memorandum from Dean Acheson to the President on the Visit of Prime Minister Erlander, April 11, 1952, with attachments ...

3. Truman Library - Dean Acheson, Memos of Conversation Index
Erlander, Tge (Prime Minister of Sweden). 1952: April 14. Errecort, Fernando (Counselor and Charge d'Affaires of Argentina). 1951: April 24

Redan när jag går till den första adressen förstår jag att jag är på rätt väg, det är presidentens samtliga möten för den 14 april 1952. Där ser jag att Tage Erlander skall träffa presidenten och dessa två herrar – plus ett stort antal till – skall luncha tillsammans kl 13.00. Till min förvåning ser jag att Wilhelm Agrell har ett sakfel i sin redogörelse. Han skrev att Dwight D ”Ike” Eisenhower deltagit i lunchen, hans namn finns inte bland de 13 deltagarna. Uppenbarligen har inte Agrell haft tillgång till just detta papper, och då hade han med största säkerhet inte heller tillgång till de andra två heller.

Den andra adressen ger mig informationen att detta material har nyligen släppts fritt, dvs hemlighets stämpel har nyligen tagits bort, och detta nyligen var det i april 2003. Nu börjar hjärtat definitivt att slå hårdare.

PSF: Subject File: Foreign Affairs (italized entries are folder titles) Sweden. Memorandum from Dean Acheson to the President on the Visit of Prime Minister Erlander, April 11, 1952, with attachments.

Dean Achesons PM

Här finns alltså det PM som utrikesminister Dean Acheson skrev den 11 april 1952 till sin president inför Tage Erlanders besök den 14 april 1952. Detta PM har frisläppts i april 2003, dvs mer än fyra år sedan, och det borde vara helt möjligt att få tag på för vilken forskare som helst. Var hade alla forskare av professionen varit?

Jag skrev snabbt ett mail till den tjänstgörande arkivarien – David Clark - och bad om att få beställa detta PM. Min kontaktman var mycket tillmötesgående och hjälpsam. Men på min fråga om några andra forskare har varit och frågat efter just detta dokument någon gång tidigare, fick han inte svara på. Sådana var reglerna. Ingen forskare skulle få veta om någon annan forskare har sökt just detta dokument. Det kunde jag köpa, men jag ville ju inte heller bli blåst – på mållinjen, så att säga - att ha hittat detta dokument. Nu började jag helt plötsligt förstå att ett dokument som detta har svenska forskare och journalister funderat på i mer än 55 år, sedan 11 april 1952. Ingen har egentligen haft någon vetskap om att dokumentet funnits, man har mer anat att det borde finnas nånting liknade.

David Clark hade postat dokumenten med ordinärt flygpost, berättade han. ”Med flyg i dessa tider” tänkte jag. Men jag ringde honom ännu en gång, och undrade om han möjligen kunde sända över detta dokument med fax. Det närmade sig min avresa och jag ville så gärna hinna gå igenom materialet för att se vad jag kunde arbeta vidare med i Washington DC.

Det första faxet var på 2,15 m – innehållande ett försättsblad – samt 2 sidor PM plus tre bilagor – tillsammans sju A 4-sidor. Det var med mycket stor förväntad som hustrun och jag började läsa igenom texten. Vi läste den många gånger, diskuterade nyanser och gjorde tolkningar. Det var främst två meningar i PM:et som fäste vårt största uppmärksamhet:

- Inte desto mindre är det en officiell svensk önskan – även när det gäller angelägenheter som inkluderar Öst-Västliga spänningen – om ett diskret eller hemligt samarbete med Västländer, men ett sådant samarbete får under inga omständigheter bli känt.

- Av den anledningen är det förståeligt att den svenska regeringen inte vill att statsmi-niterns besök officiellt skall tolkas som ett steg närmare med USA, eller ens utgöra ett tillfälle till diskussion av problemen vad gäller spänningen mellan Öst och Väst. (min översättning och mina feta markeringar)

Här uttryckte sig juristen, diplomaten och utrikesministern Dean Acheson inte fullt så diplomatiskt som han till vardags sannolikt gjorde. Han gav här sin chef, landets president Harry Truman klara upplysningar om hur saker och ting verkligen förhöll sig.

Sverige var officiellt neutralt, men detta dokument var sannerligen inte neutralt. Här stod tydligt att svenskarna hyste ”en officiell önskan om ett diskret och hemligt samarbete med väst, men ett sådant samarbete fick under inga som helst omständigheter bli känt”.

Det viktigaste materialet var de två sidorna med Dean Achesons PM. Till detta kom tre bilagor:

1). Biografiska data – statsminister Tage Erlander
2). Sverige: Policy vad gäller den kollektiva säkerheten
3). Sverige: Öst –Västlig handel

Det andra faxet var på 1,3 m. Här var jag nu innehavare av två fax från Harry S. Truman Presidential Library - på tillsammans 3,45 meter - och texten på dessa fax hade ingen tidigare skådat – åtminstone inte sedan de skrevs den 11 april 1952.

Den tredje nät-adressen gav följande resultat :”PAPERS OF DEAN ACHESON Memoranda of Conversations Index, 1949-1953”. Ingenting säger att detta PM skulle ha varit hemlig-stämplat, då det innehåller mest artigheter. Ambassadören Erik Boheman frågade dock Dean Acheson hur denne såg på det fortsatta kriget i Korea. Kriget hade pågått i två år och det skulle fortsättare ytterligare ett år. Men vid ett möte med media efter Erlanders möten denna dag agerade Erlander som om deras samtal varit av intresse med att kommentera ”No comments”.

Tage Erlander redogjorde i mötet med Acheson för sin syn på Europapolitiken och utvecklingen av Schumanplanen, som kunde liknas med något av en föregångare till dagens EU, dvs samarbete över gränserna för att säkra freden i Europa. Om samtalet innehöll några mer spektakulära tankar, ex om Sveriges neutralitet, så finns detta inte dokumenterat i detta PM, som benämndes ”Swedish Prime Minister´s call”. Enligt Acheson PM pågick samtalet i precis 30 minuter.

Annandag påsk 1952

Måndagen den 14 april 1952 – annandag påsk – var en intensiv dag för Tage Erlander och ambassadören Erik Boheman. Först träffade de Dean Acheson mellan 11.00 - 11.30. Därefter samtalade de med president Truman mellan 12.00 – 12-15, för att sedan äta lunch tillsammans mellan 13.00 och 15.00. Mellan 12.15 och 13.00 hade Truman och Acheson två andra möten inbokade.

Det är rimligt att anta att Erlander och Acheson – förutom om de två ovan nämnda samtals-punkterna – också diskuterade den svenska neutraliteten. Det kan också vara möjligt att ett mer formella beslutet om Sverige nära samverkan togs av president Truman och Tage Erlander vid detta möte. Detta förefaller helt rimligt, speciellt sedan man läst Achesons PM till presidenten.

Vare sig i Erlanders memoarer och Dagböcker eller Trumans memoarer eller dagböcker finns något nedskrivet från deras gemensamma möte. Enligt David Clark på Trumanbiblioteket fanns inga anteckningar från deras gemensamma möte. ” Unfortunately, there aren't any notes or minutes from the meeting on April 14, 1952. For the most part, minutes were not kept during President Truman's meetings” (Tyvärr fördes inga anteckningar eller protokoll vid mötet den 14 april 1952. Oftast fördes inga minnesanteckningar under President Trumans möten”)

Därmed är det endast Dean Achesons PM till president Truman som skrevs den 11 april som är det närmsta vi kan komma vad gäller numera officiella källor. Om något mer skulle finnas är det inte säkert att det någonsin släpps helt fritt, varken hos Harry Truman eller hos Tage Erlander. En gissning är att det inte finns mer att hämta. Det var mycket erfarna politiker som ingick en överenskommelse, och den behövdes inte fästas på papper av dem, underlydande fick skriva nödvändiga avtal.

Erik Bohemans memoarer

Jag försökte på annat sätt finna noteringar från deras möten. En källa kunde vara, antog jag, en av Erik Bohemans memoarböcker; ”Tankar i en talmansstol”, som utgavs 1970. Boheman var några år riksdagsman för folkpartiet efter sina utlandskommenderingar och under åren 1965-1970 var han talman i första kammaren. Inget fanns i denna bok, inga andra källor heller, kunde upplysa mig om något av intresse för den nu aktuella frågeställningen. En ambassadör brukar regelbundet informera sin chef – utrikesministern – om vad som hänt vid ambassaden, varför jag kontaktade Riksarkivet. Därifrån fick jag följande svar på mina e-mail:

- Med anledning av din fråga om material kring Erlanders besök i Washington 1952 har
jag gjort en begränsad eftersökning i det UD-material som finns i Riksarkivet i Marieberg (i princip UD fram t.o.m. 1952). Jag har dock inte hittat några handlingar från mötet i april 1952 mellan Truman och Erlander, sådana möten brukar ju tyvärr sällan dokumenteras. Jag har tittat i de volymer med handlingar från ambassaden i Washington 1952 (UD's arkiv HP 1 volymerna 634-636), samt letat i Bohemans privatarkiv. Ambassadens arkiv, samt senare UD-material är dock under uppordnande i Riksarkivets i Arninge.” (Riksarkivet, Sverige)

- Vi har tyvärr inte påträffat några handlingar rörande Erlanders besök i Washington april 1952. Eftersökningar har gjorts både i UDs huvudarkiv samt Beskickningsarkivet i Washington.” State Department RKA-project. National Archives, Sweden


Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Inlägg av Ulf Jonasson » 03 dec 2007 10:11

Del 3

Staffan Thorsell, Expressen

Det finns en svensk journalist som har en mycket god och uppdaterad information om hur Tage Erlander möte med president Truman förlöpte. Det är Staffan Thorsell som 2004 gav ut boken ” Sverige i Vita Huset”. Thorsell var chefredaktör på Expressen under åren 1997-2001. Han har mycket initierat berättar om de svenska statsministrarnas besök i Vita Huset, och den förste besökaren var Tage Erlander. Det ovannämnda citatet har han varit på spåren. Uppenbarligen har han sett Achesons PM till president Truman, men några ord var överskrivna. På sid 33 skriver Thorsell:

- Sverige slår vakt om alliansfriheten, men icke desto mindre finns en officiell svensk önskan, t.o.m i frågor som berör spänningen mellan öst och väst om ett icke iögonen-fallande xxx ( här är ett ord fortfarande hemligstämplat) samarbete med västländerna fram till den punkt det finns fara att sådant samarbete blir allmänt känt.

De ord som är kryssade är följande: ”…for inconspicouos or covert…”vilket jag översätter med ”…om ett diskret eller hemligt…”. Det är förvisso viktiga, mycket viktiga ord som han förbjöds att läsa. Orden ”diskret eller hemligt” talar ju om att här är det fråga om hemliga saker. Detta var ju också anledningen till att dokumentet i sig klassades som TOP SECRET SECURITY INFORMATION ANNEXED. CONFIDELTIAL SECURITY INFORMATION.

En uppmärksam läsare ser att Staffan Thorsell och jag översätter/tolkat texten lite olika, dock tycker jag att grundbetydelsen finns med hos båda. Thorsells bok kom ut 2004, de hemliga Truman/Acheson-dokumenten släpptes fria i april 2003. Antagligen hade Thorsell lite otur, eller så har jag fått se hela det ocensurerade materialet, och det hade kanske inte varit mening. Min kontaktman på Truman-bibliotket sade att det fortfarande fanns material i presidentens arkiv som även i fortsättningen skulle vara försedda med hemlighetsstämpel. Om det även gällde det svenska materialet varken ville eller kunde han svara på.

Truman-bibliotekets hemsida

Enligt presidentens hemsida, är det material som jag tittat på, bland de ca 200 000 nya dokument som offentliggjordes och släppets för allmänheten den 10 april 2003. Staffan Thorsell som gått tillväga exemplariskt noggrant och letat fram många spännande källor missade uppenbarligen detta. Teoretisk skulle han ha kunnat besöka biblioteket 9 april 2003 – men då var materialet hemligt. Idag finns ca 15 000 000 dokument tillgängliga för en intresserad allmänhet och inte minst för historiker. Om samtliga dokument någonsin kommer att släppas vet idag ingen. I förordet till Dagböcker 1952 antyder Erlanders son, Sven Erlander - professor och tidigare rektor vid Linköpings universitet - att det finns dagboksanteckningar – hur många berättar han inte - som inte finns med i boken.

Enligt uppgift från David Clark på Trumanbiblioteket finns det fortfarande material som är och kanske förblir hemligt för allmänheten. Huruvida något av detta skulle ha svensk anknytning vet han inte.

Publicering

Både för journalisten och forskaren är publiceringen ett stort ögonblick. Är materialet så bra som man innerst inne hoppas, eller har man gjort sig skyldig till en övervärdering av det egna materialet. Detta är inte helt ovanligt. Ofta är det dock svårt att värdera sitt eget material. Oftast har man under ganska lång tid – ofta dagligen - arbetat med materialet – och då kan även den största upptäckten klinga av.

Så kommer den stunden då man känner att ”enough is enough”, dvs nu får det vara nog, jag kan inte bearbeta materialet mera, nu är det dags att se om det hela bär, så att säga. Kan det vara fler än jag som tycker att mitt material är intressant?

Jag funderar på vilken eller vilka tidningar jag skall erbjuda materialet till. Det är rätt naturligt för mig - med många år inom dagspressen bakom mig - att erbjuda en vanlig dagstidning mitt material. Jag beslutar mig för att satsa på den största tidningen i hela Norden, dvs Aftonbladet. Genomsnittlig daglig upplaga är omkring 400 000 ex, rätt mycket större på söndagarna. Det är nästan 100 000 exemplar större upplaga per dag än om man jämför med Expressen. Inom tidningskretsar brukar man skatta antalet läsare som tre gånger så många som upplaga är, vilken skulle kunna innebär mer än en miljon läsare vid publicering i Aftonbladet.

Första erbjudandet att sälja min nyhet går alltså till Aftonbladet, och en biträdande chef för mig snabbt vidare till en högre chef. Vi kommer mycket snabbt överens om att det skall bli affär. Tidningen skickar ner en reporter och fotograf till vårt hem i Björkvik. Det blev en trevlig stund med rutinerade reportern Svante Lidén och den nyanställde fotografen Carolina Byrmo.

Artikeln förs in i Aftonbladet lördagen den 21 juli, den ges två hela sidor med kraftiga rubriker som talar om ”Sveriges hemliga spel med USA” och ”Okända dokument avslöjar regeringens kohandel under kalla kriget” . Den får även en liten Etta-puff, dvs under Exklusivt - en enspaltig rubrik ”Sveriges kohandel i Kalla kriget”. Inte illa heller. Till detta kom då publicering på nätet under rubriken ” Aftonbladet avslöjar ”- ”Sveriges hemliga spel med USA”. Jag kan inte annat än beteckna detta som mycket lyckat. Dessutom betalades jag riktigt bra för mitt bakgrundsmaterial. Hur mycket? Det får bara taxeringsmyndigheten veta.

Jag har på senare år lärt mig att det finns något som kallas Forum på nätet. Det enda forum som jag följt under en tid är Flashback och den mycket aktiva Knutby-tråden. Detta forum påbörjade i januari 2004 och fortsätter än idag. Jag uppskattar att närmare 100 000 - 150 000 inlägg kan ha gjorts under de 4 gånga åren, somt är mycket tänkvärt och begåvat, somt är strunt så det förslår. Vad som är vad ankommer på betraktaren/läsaren själv att avgöra.

Skalman.nu heter ett forum på nätet

Jag har ett par tre referenser i mitt bakgrundsmaterial till ett forum som heter Skalman.nu, Detta är ett forum för diskussioner kring alla aspekter av vår historia, Under rubriken ” Icke europeisk historia” – Latinamerika & Nordamerika” - lägger jag upp en s k tråd med rubriken ”Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952”.

Det som publiceras på forumet läses av förvånansvärt många. Forum och bloggar är viktiga delar av den nya tidens uttryckssätt, och min tråd är mitt hittills enda inhopp i branschen. Jag tycker att det är utmärkt med ett forum för att kunna dela med mig - till en grupp specialintresserade individer – av mera material än vad som ryms i en starkt förkortad nyhetsartikel i en dagstidning eller ett två-minuters inslag i Rapport eller Aktuellt. Man får tala till punkt.

Sammanfattning:

Vilket värde har nu de PM som jag lyckade spåra till Harry Trumans Presidential Library? Det är naturligtvis svårt att säga på rak arm, men vi kan åtminstone konstatera vad den amerikanske utrikesministern Dean Acheson delgav sin chef – den amerikanske presidenten, Harry Truman - inför Tage Erlanders första och enda personliga möte med presidenten. Det har under många år diskuterats om Erlander ”sålde ut” den svenska neutraliteten vid just detta möte med Truman. Några skrivna bevis för detta har ingen funnit, och sannolikt finns inga sådana heller. Två av respektive länders högste ledare var så rutinerade att de inte satte allt på ett papper. Inom storpolitiken kanske man inte gör det varje gång.

Jag har sedan ganska många år anammat de tankar som Wilhelm Agrell med flera framfört. Agrell torde vara en av vårt lands främsta säkerhetspolitiska experter, och hans ord vägen tungt. I de PM som jag tog fram står i alla fall:

o Inte desto mindre är det en officiell svensk önskan – även när det gäller angelägenheter som inkluderar Öst-Västliga spänningen – om ett diskret eller hemligt samarbete med Västländer, men ett sådant samarbete får under inga om-ständigheter bli känt

o Av den anledningen är det förståeligt att den svenska regeringen inte vill att statsminis terns besök officiellt skall tolkas som ett steg närmare med USA, eller ens utgöra ett tillfälle till diskussion av problemen vad gäller spänningen mellan Öst och Väst ” .

För mig ter det sig inte osannolikt att ryssarna sköt ner DC:3-an för att statuera exempel. Man ville varna Sverige för att samarbete alltför intimt med Stormakten i Väst- USA- och med NATO. Sveriges ställning var ju mycket strategisk – gränsande mot Norge i Väst och Finland, som då stod nära Sovjet - i Öst. Men dessa spekulationer och de två PM:n överlåter jag med varm hand till historieforskare av professionen, som en lite ny pusselbit.

I år har den slutliga Haveriutredningen om den nedskjutna DC-3:an lagts fram, ”Haverirapport 79001” är dess formella namn. Den finns att ladda ner på http://www.mil.se/attachments/haverirapport.pdf . På 245 sidor presenteras sannolikt allt som finns att rapportera kring den oerhörda händelsen fredagen den 13 juni 1952. De anhöriga vet nu att det som varit möjligt att göras har gjorts – och att de förhoppningsvis kan finna viss tröst i detta.

Sveriges Television gjorde en dokumentär - DC-3:ans sista färd - som nu finns tillgänglig på video. Det är Johan Candert och den erfarne journalisten Malcolm Dixelius som gjorde den ytterst informativa och spännande filmen.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag är en av de mycket få utomstående som besökt DC 3:an på Berga Örlogsbas där den legat efter bärgningen. Det var en mycket känslostark upplevelse, då kände jag bokstavligen av historien vingslag. Birger visade mig på ett ställe i planet och han sa: ”Här var Pappas arbetsplats”. Det var f ö den sidan som slitits loss, tydligen träffade ryssarnas plan på den sidan. Det har ju också varit en viktig uppgift för myndigheterna att försöka få fram rester av de åtta personerna, och genom DNA kunna utröna vilka man ”hittat rester av”. Birgers pappa är en av de fyra personerna som man återfunnit delar av. Man har även påträffat en plånbok tillhörande hans pappa ”Jonsson, Carl Einar” med bl a legitimationshandlingar. I maj 2005 bärgades resten av kvarlevorna av två personer. Det rapporteras att ”både Jonsson och Mattsson låg på rygg på botten med utlösta flytvästar, men utan att några rester av fallskärmar kunde påträffas”

För min personliga del blev mötet på Berga Örlogsbas - med resterna av DC-3:an - och fyndet av utrikesminister Dean Achesons i 50 år hemligstämplande PM mitt avslut på en mångårig process. Det är inte utan att jag kan känna en viss glädje, genom att jag varit med på ett litet hörn för att försöka få fram ytterligare en bit av sanningen om Erlanders möte med president Harry Truman.


Ulf Jonasson

Spaningsledaren
Tidigare medlem
Inlägg: 923
Blev medlem: 30 mar 2007 17:58
Ort: Frankrike

Inlägg av Spaningsledaren » 03 dec 2007 17:38

Ledarskap är ofta förknippat med förhållanden som, av olika skäl, inte kan offentliggöras. Jag tror detta rentav ligger i sakens natur. Jag tror vi till sist måste acceptera grundförhållandet. Ur detta uppkommer sedan det vi kan kalla ett hemlighetsmakeri. Det egna beteendet måste anpassas så att det konfidentiella så gott det går döljs. Ett bra första steg är här att sträva efter att det alls inte uppmärksammas. I ett andra steg försöker man sedan lâgga distans mellan området och den egna kretsen. I tredje hand ser man till att ev. avslöjade reala kontakter kan anges avse helt andra frågor. I fjärde hand ser man till att inte lämna komprometterande spår efter sig och att kretsen invigda begränsas till ett strikt minimum. Allt sammantaget uppfattar jag att den dåvarande svenska statsledningen i allt detta gjorde ett hyggligt jobb. Dock visade det sig sedan finnas åtminstone en svag länk i kedjan nämligen Stig Erik Constans Wennerström, den svenske flygattachén i Washington. Dock: att agera innebär också att ta risker. Gör det bättre den som kan!

Ben
Medlem
Inlägg: 8761
Blev medlem: 20 jun 2002 13:58
Ort: Sverige

Inlägg av Ben » 04 dec 2007 19:57

Fortfarande är det dock så att det inte finns någonting som talar för att Erlander och Truman, vid ett möte där det inte fördes några anteckningar, skulle ha talat om oerhört centrala frågor och till och med ha slutit ett avtal. Den motsatta tolkningen förefaller huvudsakligen bygga på föreställningen att Erlander och Truman måste ha talat om stora säkerhetspolitiska frågor just därför att de var Truman och Erlander.

I verkligheten är det ju ändå så att det även på högsta nivå förekommer rena artighetsvisiter.

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Tage Erlander möter president Truman...

Inlägg av Ulf Jonasson » 09 dec 2007 10:54

I mitt senaste inlägg nämnde jag min "vanliga " forskning - som är en del av det stora sammanhanget - i alla fall för mig. I konsekvens därmed lämnar jag följande web adress - utifall någon är lite intresserade att veta vad min "vanliga" syssla är - typ.

http://www.youtube.com/results?search_q ... rch=Search

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Re: Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

Inlägg av Ulf Jonasson » 01 aug 2008 08:47

Håller för närvarande på att läsa om ambassadören Gunnar Hägglöfs förnämligt skrivna memoarserie, den senaste lästa delen är Samtida Vittne, 1940-1945 (Nordstedt & Söner, 1972). På sid 201 står: ”Av den största betydelse var de mycket förtroendefulla kontakter, som särskilt Erik Boheman under hela kriget uppehöll med det brittiska och sedermera även det amerikanska sändebudet i Stockholm (1)”

(1) Boheman sade mig en gång att ha fasade inför tanken att de brittiska telegrammen från Stockholm en gång skulle komme att bli tillgängliga, ty då skulle man få se ”hur indiskret jag varit”. De historiker som nu ägnar tid åt att undersöka svensk politik under andra världskriget, bör inte försumma att ta del av Bohemans ”indiskretioner”

Bland dessa Bohemans ”indiskretioner” kunde kanske vara ett nära samarbete med ex Dean Acheson - om den svenska neutralitetspolitiken - som kanske gjordes upp när Tage Erlander träffade President Harry Truman i Vita Huset den 14 april 1952.

Kan vi inte rent av ta det som en uppmaning – av Hägglöf – att forska vidare i Bohemans ”indiskretioner”?

DavidL
Provmedlem
Inlägg: 1
Blev medlem: 22 mar 2009 23:59

Re: Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

Inlägg av DavidL » 23 mar 2009 00:09

Jag såg att John Chrispinsson lagt sig i diskussionen på sin egen sajt.

Är det förresten någon som anlitat honom som föredragshållare någon gång? Det vore intressant att höra vad ni tycker isf...

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Re: Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

Inlägg av Ulf Jonasson » 24 mar 2009 06:38

DavidL skrev:Jag såg att John Chrispinsson lagt sig i diskussionen på sin egen sajt.

Är det förresten någon som anlitat honom som föredragshållare någon gång? Det vore intressant att höra vad ni tycker isf...
Jag tror bestämt att DavidL missuppfattat det hela. John Crispinsson har inte lagt sig i debatten. Däremot citerade jag en debatt - som leddes av JC - som förekom i Historiska klubben i samband med senaste bokmässan i Göteborg:

..............................................................................

Radioprogrammet Historiska Klubben besökte Bokmässan i Göteborg fredagen 28 september och ett samtal sändes i Vetandets värld 12.10 – 12.30. Programledare var – som vanligt- John Chrispinsson. I programmet medverkade även forskaren och lektorn vid Historiska Institutionen vid Lunds universitet Eva Helen Ulvros samt historieprofessor Hain Rebas. Den senare är född i Estland, men han studerade historia i Göteborg och har även varit försvarsminister i Estland. Numera upprätthåller han en professur i Kiel.

Här följer ett utdrag ur debatten mellan Chrispinsson och Rebas: ( ca 17.50 minuter – 19.00 minuter i programmet) http://www.sr.se/webbradio/?id=792839&type=broadcast

John Chrispinsson;

- Historiker vill aldrig sia om framtiden, men om ni skulle frångå den principen. Om man tar upp en historiebok om 50 år. Finns det nånting som vi idag skulle betrakta som en historisk sanning, som man om några år skulle kanske skulle ifråga sätta, hopplös fråga.

Hain Rebas:

- Jag tror att man kommer att rota i den socialdemokratiska utrikespolitiken efter andra världskriget – betydligt mer intensivt än vad man gjort tidigare

John Chrispinsson:

- Varför tror du det?

Hain Rebas:

- Jo för att det har talats med flerdubbla tungor när det gäller det här och det måste klargöras och visas upp att det varit på det viset.

John Chrispinsson:

- Och varför sker inte det redan nu?

Hain Rebas:

- Ja det undrar jag också. Och varför vissa utredningar stoppas med vissa personer regeringstillträden och så vidare. Det är ju skandal.

John Chrispinsson:

- Vad tänker du på då?

Hain Rebas:

- Jag tänker på utredningar om svensk säkerhetspolitik och anknytningen till USA och NATO som i själva verket fanns fast det förnekades - och till och med aggressivt förnekades av höga vederbörande (Min markering)

John Chrispinsson:

- Så det är nånting som står i historieböckerna om 50 år

Hain Rebas:

- Absolut

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Re: Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

Inlägg av Ulf Jonasson » 26 mar 2009 12:59


Några intressanta länkar…


Jag har länge tänkt lägga ut några för denna sida mycket intressanta länkar, dock har mitt datakunnande inte varit tillräckligt för att kunna genomföra nånting ”så avancerat”. Dock håller jag nu på att prova mig fram och vill i första omgången lägga ut tre länkar. De två första är de två sidor som Aftonbladet den 21 jul 2007 ägnade mitt material. Det är roligt att kunna visa upp dessa sidor som pdf-files.

Länk nr tre visar en bild på mig framför den ur havet upptagna DC 3_an. Bilden är tagen den 29 juni 2005 på Muskö Örlogshamn ( tyvärr kallade jag denna flottans bas för något annat vid ett tillfälle). På MUSKÖ basen togs alltså bilden, och ingen annan stans. Det är första gången bilden visas lite mer offentligt.

PFD-file nr 1 från Aftonbladet
http://blogg.passagen.se/jonassonulf/re ... id%201.pdf

PFD-file nr 2 från Aftonbladet
http://blogg.passagen.se/jonassonulf/re ... id%202.pdf

DC-3an på Musköbasen
http://blogg.passagen.se/jonassonulf/re ... 203-an.jpg

Om länkarna ovan fungerar skall jag också lägga ut de originalfax som jag fick från bibliotekarien David Clark från Harry S Truman Presidential Museum.

Ulf Jonasson
Medlem
Inlägg: 53
Blev medlem: 27 jul 2008 09:13

Re: Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

Inlägg av Ulf Jonasson » 26 mar 2009 14:24

Ännu intressantare länkar..

PM 1.
”Memorandum for the President” den 11 april 1952 från Dean Acheson, Department of State, tydligt markerat som ”The secret security information annexes” och ”Confidential security information.” Dessa två meningar är nu överstukna, dock står det ingenstans på detta tre sidiga PM att det är ”Declassified”…

PM 1 är det viktigaste dokumentet som redan på första sidan innehåller de sensationella beskeden om ”United States relations with Sweden” och ”Nevertheless, there is an official Swedish desire”…. Se tredje stycket;
http://blogg.passagen.se/jonassonulf/re ... cheson.pdf

PM 2.
Memorandum of Conversation från Department of State. På detta papper står klart och tydligt ”Declassified”, vilket det alltså inte gör på PM nr 1.
http://blogg.passagen.se/jonassonulf/re ... %20-52.pdf