Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952

[Ulf Jonasson]

Det är imponerande av Ben att få fram DN från 15 april 1952. Går man in via DN-arkivet på nätet?

Nej, jag har tillgång till mikrofilm att ett antal tidningar.

Att ha tillgång till... vad nu det kan innebära.Imponerande låter det. Det i sin tur påminner mig om den gamla historien som berättades i Uppsala - säker också vid andra universitet. Det var universitetes vaktmästare som skulle hyra ut ett rum, och han skrev i slutet av annonsen: OBS Universitet finns i huset.

Hyr Du på KB eller nån annanstans?

[Ben]

Man får väl säga att de dokumenten, trots den då stränga hemligstämpeln, innehåller få spår av några konkreta svenska hänvändelser i ena eller andra frågan eller att man under Erlanders besök ämnade ta upp något sådant.

The Government realizes, however, that Sweden could fight only a delaying action against Soviet attack until aid could be sent from the West. Despite the gamble this course represents, the Swedish Government has shown no inclinations to enter into military talks that would endanger its public position of adhering to the “alliance-free” policy.

"Trots det vågspel detta handlingssätt medför, har den svenska regeringen inte visat något intresse för militära samtal som skulle kunna skada dess offentliga ställningstagande för ett vidhållande av den alliansfria politiken."

[Ben]

Det är imponerande av Ben att få fram DN från 15 april 1952. Går man in via DN-arkivet på nätet?

Nej, jag har tillgång till mikrofilm att ett antal tidningar.

Att ha tillgång till... vad nu det kan innebära.Imponerande låter det. Det i sin tur påminner mig om den gamla historien som berättades i Uppsala - säker också vid andra universitet. Det var universitetes vaktmästare som skulle hyra ut ett rum, och han skrev i slutet av annonsen: OBS Universitet finns i huset.

Hyr Du på KB eller nån annanstans?

Nej, jag arbetar på bibliotek och har därför tillgång till faciliteterna även utanför vanlig arbetstid.

[Ulf Jonasson]

DEPARTMENT OF STATE. Memorandum of Conversation. April 14, 1952 from Dean Acheson.

Subject: Swedish Prime Minister´s call.

Participants: His Excellency Tage Erlander, Prime Minister of Sweden, The Honorable Erik Boheman, Ambassador of Sweden to the U.S. The Secretary (Dean Acheson), Mr Georg Per-kins, EUR, Mr A.G. Ronhovde, BNA(?)

The Prime Minster, accompanied by Ambassador Boheman, paid a courtesy call on 11.00 a.m. He expressed his gratitude for the assistance the Department had given him on his visit and said the trip had been very valuable, more so than he had thought a short trip could be.

After the exchange of courtesies the Ambassador asked me whether I thought the prospects for a truce in Korea now looked any brighter. In reply I outlined the three major problems remaining to be settled and explained why we thought each was important. I told him that we also understood some of the difficulties of the communist negotiators in view of the ideological and other limitations under which they were operating.

I then asked the Prime Minister how he viewed the present European situation. He responded that in his view the most important recent development was the progress being made on the Schuman Plan. He explained this view on the basis that he thought it a prime essential for the peace of Europe that Franco-German relations be firmly established so that the French could gain confidence that never again would they be attacked by Germany. He saw the Schuman Plan as a step which would make possible solid political and military cooperation between the two countries. He then remarked that in his view one of the countries of the present situation is the tendency toward extreme nationalism among the Social Democrats in Germany – and also in the U.K. He thought the German Social Democratic leaders were keenly aware of the charges made against them in Germany after the last war that they had stabbed the Government in the back. The Prime Minister feared that this time they might assume and exaggerated nationalist positions.

I expressed agreement with the Prime Minister´s emphasis on the importance of establishing firm Franco-German relations and explained to him our policy which is exactly along this line. I said I interpreted the recent Soviet notes regarding Germany as an attempt forestall these developments including a settlement conversations mentioned that the Austrians were showing great fortitude in their difficult situations. I agreed.

After thanking me again the Prime Minister took his leave at 11.30

[Ben]

Vilket väl är ungefär vad som framgår av dåtida tidningar. Och om man inte vid det tillfället tog upp några svenska frågor (precis som Erlander också sade till pressen) är det väl inte orimligt att även hans beskrivningar av besöket i Vita huset och lunchen är riktiga - d.v.s. att det inte heller då diskuterades svensk säkerhetspolitik. Några konkreta uppgifter om motsatsen har väl heller inte synts till?

[Ulf Jonasson]

Från DC-3:an till Trumans lunch för Erlander, del 1

Ämnet ”Tage Erlander möter president Truman den 14 april 1952” är inte mitt vanliga forsk-ningsområde, till vardags arbetar jag med nånting helt annat. Men slumpen kan ofta spela in och hur jag mer eller mindre ”halkade in” på detta ämne vill jag i all korthet berätta lite om. Det var egentligen genom mitt intresse för den 1952 nedskjutna DC 3-an - som Erlanders besök hos Truman blev viktigt för mig.

En av mina närmsta vänners far var med när DC-3:an sköts ner av ryssarna. Jag lärde känna denna vän – vi kan kalla honom B – för snart 20 år sedan. Under dessa nära två decennier har jag haft god, för att inte säga mycket god, insyn i vad som hänt de anhöriga och DC –3:an. Vad som kanske slog mig mest var den fruktansvärda och utelämnande situation som de anhöriga befunnit sig i sedan 13 juni 1952.

Det kanske mest beklämmande är ändå hur de svenska regeringarna – socialdemokratiska och borgerliga - har agerat genom åren. Den mesta skulden för detta lägger jag ändå på Erlander-regeringen av år 1952. Den svenska regeringens attityd gentemot de anhöriga tycktes främst vara att inte säga nånting. Och om man kände sig tvingade att säga något, kunde man likaväl ljuga för såväl för de anhöriga som för allmänheten, tycktes resonemanget vara. Regeringens tanke tycktes vara att en fråga som denna var för känslig för att människor – vare sig de var anhöriga till de åtta försvunna eller delar av allmänheten - skulle få veta nånting. Visserligen var det kalla kriget mycket kallt under detta år. Det var bl a kriget i Korea, storspionen Hilding Andersson hade avslöjats 1951.

I oktober 2001, dvs innan DC-3:an återfanns – skrev jag ett brev till statsminister Göran Persson där jag lämnade några förslag till hur regeringens kulle kunna agera. Jag avslutade mitt brev med tre förslag till vad som skulle kunna göras:

1. Minnesmärke. Regeringen beslutar – naturligtvis i samförstånd med de anhöriga – att uppföra ett minnesmärke som gäller för samtliga åtta försvunna - inte bara för flygarna (tre stycken) som tidigare har ett slags minnesmärke inom flygvapnet.

2. Ersättning. De åtta var ute på ett av regeringen godkänt spanings/spionuppdrag, i många år dock offentligt förnekat, och regeringen måste till slut ta sitt ansvar för detta. En viss pension har utgått till de anhöriga, men någon form av livförsäkring kunde kanske anses rimligt. De åtta stupade när det utförde sina plikter som anställda inom flygvapnet och FRA, de tjänade sitt rike.

3. Ursäkt. Statsministern borde offentligt framföra en ursäkt från den svenska staten. De åttas sista flygning måste den svenska staten ta ansvar för, det är ingen enskild som kan lastas.

Brevet uppmärksammades av TV 4 – och dess reporter Jesper Börjesson och det gjordes några inslag, såväl lokalt i Uppsala som riks. Även Göran Persson intervjuades, men han sade inget av värde, vilket regeringarna i princip aldrig gjorde vad gällde DC-3:an. Det var först när fakta lades fram, och regeringen överbevisades, som de kunde tänka sig att yppa någon regeringssanning. Vid TV intervjun verkade statsministern mest besvärad.

Jag vet att mitt brev diariefördes – kollade själv vid ett besök på Rosenbad – men något svar fick jag aldrig av statsministern.

[Ulf Jonasson]

Från DC-3:an till Trumans lunch för Erlander, del 2

I augusti 2002 aktualiserade jag åter frågan om DC-3:ans försvinnande för mig själv, det var sedan jag läst Wilhelm Agrells Fred och fruktan om Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918 – 2000. Boken kom ut år 2000. Han behandlade bl a den nedskjutna DC-3:an och dess öde. I sin bok skriver Agrell också om att mellan 4-17 april 1952 är den svenske statsministern Tage Erlander på en – som han kallar det - privat resa till USA. Han skall träffa släktingar, säger han. Resan är inte mer privat än att statsministern besöker USA:s president Harry S Truman i Vita Huset och äter lunch. Detta sker den 14 april.

Agrell skrev bl a att: ”Sverige var kring 1950-talet i akut behov av radarstationer, vilka endast amerikanarna kunde bidra med”. Dock fördröjdes leveranserna med ca tre år, då amerikanarna hänvisade till att ett icke (NATO) – allierat land som Sverige - fick ställa sig sist i kön” för att köpa den utrustning man önskade”

Agrell skrev vidare: ”Om den ena grundstenen i Sveriges säkerhetspolitik hade lagts med fält-arrangemanget och stabssamarbete med NATO-landet Norge, så lades den andra stenen här. Mycket tyder på att det var under detta möte – mellan Truman och Erlander - som Sverige infogades i NATO-ländernas regelverk vad gäller embargo politiken gentemot östländerna, dvs ett väsentligt steg från den proklamerade allianspolitiken. Sverige blev genom Erlanders överenskommelse helt enkelt en passiv medlem av NATO. Avtalet med USA undertecknades den 1 juli 1952”. Agrells tankar och funderingar gjorde intryck på mig, jag kände att mina funderingar också gick åt det hållet, men jag hade inte förmått formulera dem så tydliga och klara.

Utifrån detta och en del annat formulerade jag några tankar;

1. Kan Tage Erlander ha varit en indirekt anledning till att Sovjetunionen sköt ner DC-3:an för 50 år sedan?

2. Misstänkte de sovjetiska ledarna att Erlander ”spelade under täcket” med såväl den svenska allmänheten som de egna regeringskollegorna och på ”egen hand” närmade sig NATO?

3. Var Erlanders resa – och mötet med Harry Truman – bara en bekräftelse på att Sverige blev ”allierad” med NATO?

”Det andra brevet” avslutades med några funderingar:

1. Tage Erlanders dagböcker är av stort historisk värde. De två första delarna har getts ut, del tre bör börja med 1952. Att gå igenom året 1952 i letandet efter spår som har med DC-3:an, USA-NATO borde kunna göras.

2. Den svenske USA-ambassadören Erik Boheman – som var Tage Erlander behjälplig under USA- besöket – har skrivit ett flertal memoarvolymer. Kanske har han lämnat efter sig anteckningar, kanske kan UD ha detta material eller kanhända kan något finnas i privat ägo

3. Tage Erlander besökte alltså USA:s president Harry S. Truman i Vita Huset och det kan vara värt ett försök att fråga Vita Huset om det från detta lunchmöte 14 april kan ha förts minnesanteckningar.

[Ben]

Nu är jag inte närmare insatt i problematiken runt DC-3:an. Men vad konkret skulle man ha bett om ursäkt för? (punkt 3) Visste inte besättningen att uppdraget var förenat med risker eller visste de inte vilket uppdraget var?

[Ulf Jonasson]

Från DC 3-an till Trumans lunch för Erlander, del 3

Jag tyckte vid denna tid att jag inte hade några helt egna resultat att komma med, varför frågan lades på den så bekanta isen, där den legat till i mitten av maj i år. Då började jag planlägga min tredje Washington resa på fyra år för att föra upp hustruns och min forskning på högsta nivå i USA. I förberedelsearbetet inför den resan gick jag igenom gammalt material och helt plötsligt föll mina ögon på ”det andra brevet”, som nu sammanfattades dels i dessa tre frågor: 1). Erlanders dagböcker. 2) Boheman, memoarer och UD:s arkiv och 3). Truman och Vita Huset.

Svaren blev sålunda:

1).Tage Erlanders ”Dagböcker 1952” gavs ut 2002. Dessa Erlanders dagböcker redigeras av sonen Sven Erlander, professor och pensionerad rektor för Linköpings universitet. I den aktuell dagboken 1952 fanns förhållandevis mycket skrivet – i jämförelse med memoarerna, delen ”1949-1954” - om USA-resan. Resan beskrivs på åtta sidor, sid 62 – 69

2). UD:s och ambassaders arkiv finns numera på riksarkivet. Mina förfrågningar besvarades på följande sätt:

RKA-Projektet, Riksarkivet:
Med anledning av din fråga om material kring Erlanders besök i Washington 1952, har jag gjort en begränsad eftersökning i det UD-material som finns i Riksarkivet i Marieberg - (i princip UD fram t.o.m. 1952). Jag har dock inte hittat några handlingar från mötet i april 1952 mellan Truman och Erlander, sådana möten brukar ju tyvärr sällan dokumenteras. Jag har tittat i de volymer med handlingar från ambassaden i Washington 1952 (UD's arkiv HP 1 volymerna 634-636), samt letat i Bohemans privatarkiv. Ambassadens arkiv, samt senare UD-material är dock under uppordnande i Riksarkivets i Arninge. Jag skickar därför din förfrågan dit.

National Archives, Sweden, State department RKA-project:
Vi har tyvärr inte påträffat några handlingar rörande Erlanders besök i Washington april 1952. Eftersökningar har gjorts både i UDs huvudarkiv samt Beskickningsarkivet i Washington.

3.) Truman och Vita Huset.

Är det inte så – tänkte jag - att senare års amerikanske presidenter tog med sig sina dokument som sedan samlades i den avgångne presidentens egna bibliotek. Jag hade ju besökt några av dessa ”Presidential Librarys” – Kennedys, Lyndon B Johnsons, Nixons och Bill Clintons. Hade inte också Harry Truman ett bibliotek ?

En Googles sökning på Harry Truman Presidential Library gav web-adressen http://www.trumanlibrary.org/ . I sökrutan skrev jag helt enkelt in ”erlander” och får tre träffar, sen var det bara att jobba vidare:

1). Truman Library - Daily Presidential Appointments 12:00 pm, HE Tage Erlander, the Swedish Prime Minister ... 1:00 pm, (Stag Luncheon at the White House for HE Tage Erlander, the Prime Minister of Sweden.

2. Truman Library - Truman Papers: Newly Declassified Material Memorandum from Dean Acheson to the President on the Visit of Prime Minister Erlander, April 11, 1952, with attachments ...

3. Truman Library - Dean Acheson, Memos of Conversation Index Erlander, Tage (Prime Minister of Sweden). 1952: April 14. Errecort, Fernando (Coun-selor and Charge d'Affaires of Argentina). 1951: April 24

[Ulf Jonasson]

Från DC 3-an till Trumans lunch för Erlander, del 4

De ovan nämnda sökningarna på ”erlander” på President Truman Presidential Library´s hemsida är grunden till det jag har skrivit – och som föranledde mig att starta den här tråden. Mitt främsta resultat var att jag fick fram ett eller kanske två PM - som varit dolt under många år – i sin helhet kunde redovisas. I en tidig kommentar undrade Vysotskij om Neutralitetspolitikkommissionen kunde ha fått se en censurerad/maskerad version av något av PM:n. Då visste jag inte, nu tror jag att det mycket väl kan ha varit så. Detta grundar sig på att jag noggrant läste igenom aktuellt kapital: ”Harry Truman bjuder på en lunch” ur boken ”Svenskar i Vita Huset” av Staffan Thorsell. Tidigare hade jag bara vissa sidor kopierade. Nu kunde jag se att också han hade sett det PM från vilket denna tråd utgår ifrån, men detta PM fick han se inte fullständigt. På sid 33 skriver Thorsell: Sverige slår vakt om alliansfriheten, men icke desto mindre finns en officiell svensk önskan t.o.m i frågor som berör spänningen mellan öst och väst om ett icke iögonenfallande xxx ( här är ett ord fortfarande hemligstämplat) samarbete med västländerna fram till den punkt det finns fara att sådant samarbete blir allmänt känt.

De ord som är kryssade är följande: ”…for inconspicouos or covert…”vilket jag översätter med ”…om ett diskret eller hemligt…”. Det är förvisso viktiga, mycket viktiga ord som han förbjöds att läsa. Orden ”diskret eller hemligt” talar ju om att här är det fråga om hemliga saker. Detta var ju också anledningen till att dokumentet i sig klassades som TOP SECRET SECURITY INFORMATION ANNEXED. CONFIDELTIAL SECURITY INFORMATION.

Alltså, kan det dokument som Thorsell fick se kryssat, kan naturligtvis också de dokument som Neutralitetspolitikkommissionen fick se också vara kryssade. Men nu finns de tre ovan eftersökta dokumenten i sin helhet redovisade hör på tråden.

[Ben]

Från DC-3:an till Trumans lunch för Erlander, del 2

I augusti 2002 aktualiserade jag åter frågan om DC-3:ans försvinnande för mig själv, det var sedan jag läst Wilhelm Agrells Fred och fruktan om Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918 – 2000. Boken kom ut år 2000. Han behandlade bl a den nedskjutna DC-3:an och dess öde. I sin bok skriver Agrell också om att mellan 4-17 april 1952 är den svenske statsministern Tage Erlander på en – som han kallar det - privat resa till USA. Han skall träffa släktingar, säger han. Resan är inte mer privat än att statsministern besöker USA:s president Harry S Truman i Vita Huset och äter lunch. Detta sker den 14 april.

Agrell skrev bl a att: ”Sverige var kring 1950-talet i akut behov av radarstationer, vilka endast amerikanarna kunde bidra med”. Dock fördröjdes leveranserna med ca tre år, då amerikanarna hänvisade till att ett icke (NATO) – allierat land som Sverige - fick ställa sig sist i kön” för att köpa den utrustning man önskade”

Agrell skrev vidare: ”Om den ena grundstenen i Sveriges säkerhetspolitik hade lagts med fält-arrangemanget och stabssamarbete med NATO-landet Norge, så lades den andra stenen här. Mycket tyder på att det var under detta möte – mellan Truman och Erlander - som Sverige infogades i NATO-ländernas regelverk vad gäller embargo politiken gentemot östländerna, dvs ett väsentligt steg från den proklamerade allianspolitiken. Sverige blev genom Erlanders överenskommelse helt enkelt en passiv medlem av NATO. Avtalet med USA undertecknades den 1 juli 1952”. Agrells tankar och funderingar gjorde intryck på mig, jag kände att mina funderingar också gick åt det hållet, men jag hade inte förmått formulera dem så tydliga och klara.

Utifrån detta och en del annat formulerade jag några tankar;

1. Kan Tage Erlander ha varit en indirekt anledning till att Sovjetunionen sköt ner DC-3:an för 50 år sedan?

2. Misstänkte de sovjetiska ledarna att Erlander ”spelade under täcket” med såväl den svenska allmänheten som de egna regeringskollegorna och på ”egen hand” närmade sig NATO?

3. Var Erlanders resa – och mötet med Harry Truman – bara en bekräftelse på att Sverige blev ”allierad” med NATO?

”Det andra brevet” avslutades med några funderingar:

1. Tage Erlanders dagböcker är av stort historisk värde. De två första delarna har getts ut, del tre bör börja med 1952. Att gå igenom året 1952 i letandet efter spår som har med DC-3:an, USA-NATO borde kunna göras.

2. Den svenske USA-ambassadören Erik Boheman – som var Tage Erlander behjälplig under USA- besöket – har skrivit ett flertal memoarvolymer. Kanske har han lämnat efter sig anteckningar, kanske kan UD ha detta material eller kanhända kan något finnas i privat ägo

3. Tage Erlander besökte alltså USA:s president Harry S. Truman i Vita Huset och det kan vara värt ett försök att fråga Vita Huset om det från detta lunchmöte 14 april kan ha förts minnesanteckningar.

Vissa av frågorna är väldigt lätta att besvara. TASS gjorde genast en koppling mellan det svenska besöket och militära diskussioner, de vägrade tro att Erlander och Truman hade diskuterat svensk historia, vikingar o.dyl. Men innebär det att de hade rätt? Erlander hade antagligen inte kunnat sätta sin fot i ett NATO-land utan att TASS gjort dylika kopplingar. Vad Erlanders dagböcker innehåller vet vi. Att det knappast fördes några anteckningar när Erlander och Truman diskuterade Gustav II Adolf lär vara sannolikt. Bohemans dagböcker ska tydligen ha förstörts i en brand.

[Ulf Jonasson]

Från DC 3-an till Trumans lunch för Erlander, del 5

Sammanfattning:
I en sammanfattande kommentar skriver Staffan Thorsell, sid 43: Det dubbelspel som manife-sterades i Washington 1952, men som alltså aldrig var hemligt för Sovjetunionen, fortsatte under hela det kalla kriget”.

Med de kunskaper och insikter jag erhållit om den svenska regeringens agerande i samarbete med DC 3:ans nedskjutning - och femtio år därefter - och de insikter och påtagliga bevis – som jag anser Achesons första PM vara – är jag böjd att helt hålla med Thorsell, Agrell med flera. När regeringen så konsekvent och oförblommat för de anhöriga till DC 3-ans offer, och för den svenska allmänheten och världsopinionen bakom ljuset - och gör detta under så lång tid – har vi ingen anledning tro att den svenska regeringen knappast skulle vara så mycket ärligare i april – tiden för Erlanders USA besök - än vad den var i juni - när DC 3-an störtade.

Min summering blir därför följande:

Jag tror att det än idag – juli 2007 - finns en och annan topp-politiker, någon/några mycket höga militärer, förmodligen också någon toppdiplomat och antagligen även någon hög politisk tjänsteman som vet, som har ytterligare en pusselbit om Tage Erlanders besök hos president Harry S Truman i Vita Huset den 14 april 1952

Kanske kan det nu publicerade dokumenten medverka till att någon eller några som vet kan börja lätta sina hjärtan. Det är inte ovanligt att det mest hemlighållna efter en längre tid mer eller mindre sipprar ut, sanningen kommer så sakta smygande.

[Ben]

Det finns väl dessutom fler handlingar på Truman library, tittar man under "Papers of Dean Acheson, Memoranda of Conversation Index" finns det ett antal hänvisningar till handlingar rörande Erlanders besök och Sverige. Sedan finns det en del privata Achesonpapper på Yale, vari det ingår ett antal brev från Boheman. Det är väl i och för sig föga sannolikt att de innehåller något av säkerhetspolitisk karaktär.

[Ben]

Från DC 3-an till Trumans lunch för Erlander, del 5

Sammanfattning:
I en sammanfattande kommentar skriver Staffan Thorsell, sid 43: Det dubbelspel som manife-sterades i Washington 1952, men som alltså aldrig var hemligt för Sovjetunionen, fortsatte under hela det kalla kriget”.

Med de kunskaper och insikter jag erhållit om den svenska regeringens agerande i samarbete med DC 3:ans nedskjutning - och femtio år därefter - och de insikter och påtagliga bevis – som jag anser Achesons första PM vara – är jag böjd att helt hålla med Thorsell, Agrell med flera. När regeringen så konsekvent och oförblommat för de anhöriga till DC 3-ans offer, och för den svenska allmänheten och världsopinionen bakom ljuset - och gör detta under så lång tid – har vi ingen anledning tro att den svenska regeringen knappast skulle vara så mycket ärligare i april – tiden för Erlanders USA besök - än vad den var i juni - när DC 3-an störtade.

Min summering blir därför följande:

Jag tror att det än idag – juli 2007 - finns en och annan topp-politiker, någon/några mycket höga militärer, förmodligen också någon toppdiplomat och antagligen även någon hög politisk tjänsteman som vet, som har ytterligare en pusselbit om Tage Erlanders besök hos president Harry S Truman i Vita Huset den 14 april 1952

Kanske kan det nu publicerade dokumenten medverka till att någon eller några som vet kan börja lätta sina hjärtan. Det är inte ovanligt att det mest hemlighållna efter en längre tid mer eller mindre sipprar ut, sanningen kommer så sakta smygande.

Fast fortfarande är ju Thorsells slutsatser bara rena antaganden, vilka i princip bygger på föreställningen att när svenske regeringschefen möter U.S.A:s president 1952 så måste de tala om säkerhetspolitik. Att Erlander inte nämner något om det i dagböckerna spelar inte någon roll. Att några amerikanska anteckningar som styrker tesen inte har kunnat visas upp spelar heller inte någon roll. Att Erlander direkt efter mötet, både till svenska journalister och senare i radio, redogjorde för samtalens innehåll spelar heller inte någon roll.

Egentligen blir det så att avsaknaden av bevis för tesen styrker den. Med det tankesättet går det att bevisa precis vad som helst i precis vilken situation som helst.

[Ben]

Några summerande observationer:

Jag har fäst mig vid den här meningen i Achesons memoranda av den 11/4, bilaga 2:

It was determined recently (NSC 121) that it is in our interest that Sweden´s defensive strength be maintained and increased. To this end, Sweden was declared eligible to receive reimbursable military assistance. The Swedish Government is informed that we will shortly request assurances from it as required in the Mutual Security legislation.

I "Den stora lögnen" gör Wilhelm Agrell på s. 103 följande koppling:

Den 26 april, efter Erlanders återkomst från sin USA-resa, meddelade Dag Hammarskjöld som då var konsultativt statsråd för handelsfrågor amerikanerna att "Sverige till fullo förstått att kraven enligt den amerikanska militärbiståndslagen måste uppfyllas."

Läser man Paul M. Coles debattartikel i DN den 31/10 1990 framgår att beslutet att Sverige var godkänt tillkännagivits den 28 februari 1952. Det som behövdes ytterligare var svenska försäkringar, vilka alltså lämnades av Hammarskjöld den den 26 april.

Saken var alltså klar innan Erlander kom till U.S.A, bortsett från att Sverige måste försäkra att man var införstådda med villkoren. En begäran om dylika försäkringar hade amerikanerna så sent som den 11 april ännu inte begärt. Däremot hade de uppenbarligen gjort det den 26. Avtalet skrevs sedan under den 1 juli.

Jag kan fortfarande inte se någon koppling mellan Erlanders besök i Vita huset och det här. Uppenbarligen har Erlander inte gett den av amerikanerna begärda försäkringen, i så fall hade det väl varit onödigt att Hammarskjöld lämnade den en gång till? Något avtal förhandlade Erlander heller inte fram, det tillkom först ett par månader senare efter att Undén godkänt innehållet (DN 21/10 1990). Erlander fick heller inte amerikanernas godkännande av svenska önskemål om materielköp, det hade lämnats redan den 28 februari.